Rasoroligheter

Åhléns marknadschef  Lina Söderqvist

De senaste dagarna har en av de där små debatterna blossat upp, som är så idiotisk och förljugen att jag ursprungligen inte ens tänkte kommentera den. Varje del och varje deltagare följde den vanliga och mycket förutsägbara dramaturgin, vilket sannolikt var skälet till att den skapades.

Den 29 november publicerade varuhuset Åhléns en luciabild som ett led i någon sorts marknadsföring inför julen. Som lucia valde man förstås ett barn med exotisk bakgrund, som för säkerhets skull också var pojke, vilket kan ha varit en personlig aktion för normbrytande av någon ansvarig, men mer sannolikt ett mycket medvetet val för att skapa maximal uppmärksamhet. Allt det som följde gick nämligen att förutspå, vilket gör att vi nog kan anta att Åhléns också räknade med det. Det var en provokation, många blev provocerade och ett antal personer skrev idiotiska och hatiska meddelanden på bland annat varuhusets Facebook-sida, varav de grövsta förstås lyftes fram av medierna. Nästa steg i processen blev, som alltid, att varje mediefigur bjöd på ett alster om idiotiska hatare, där det egentliga budskapet var hur de själva i stället stod för kärlek.

Åhléns kupp hade lyckats och man hade använt ett femårigt barn för att få den önskade uppmärksamheten. Det är nu fullt möjligt att en mängd kapitalstarka personer kommer att handla särskilt mycket på just Åhléns i någon sorts solidaritet med den fina värdegrunden.

Alla mediemänniskor som nu har känt sig kallade att säga någonting om historien, har unisont talat om hat mot ett barn. Det finns förstås personer som kan uppbåda hat mot ett barn på grund av etnicitet, men jag skulle tro att dessa utgjorde en liten minoritet bland de som på något sätt reagerade. Jag misstänker att de allra flesta snarare reagerade mot den uppenbara agendan, där de ansvariga alltså inte drog sig för att exponera en femåring och dennes familj för den planerade hatstormen. Det är nämligen inte bara de hatiska kommentatorerna som är rasfixerade, utan också reklamkampanjens ansvariga, som har valt ut barnet just på grund av rastillhörighet och, i detta fall, kön. Dit har identitetspolitiken nu alltså lett oss, att ras och kön blir en persons allra viktigaste egenskaper. Följaktligen är jag alldeles säker på att en blond lucia numera också skulle mötas av en hatstorm, då av de amerikanskt influerade "antirasisterna" som skulle se hår- och hudfärgen i sig som rasism.

Jag vill påminna om att vi såg exakt samma förlopp för ett par år sedan, när SVT för just luciafirandet hade valt en flicka som sannolikt hade tamilskt ursprung. Även då lyftes hatare fram, som ansågs hata ett barn, trots att de flesta framför allt reagerade mot den "Rinkeby-rap" som också ingick. Den 14-åriga Astrid gjorde en utmärkt insats som lucia och hon förtjänade sannerligen ingen vrede.

Precis som vid Åhléns initiativ fanns det då en historia bakom. I Sveriges Radio berättade Uppsala domkyrkas körledare Margareta Raab själv om hur hon valde Astrid till lucia. Hon blev uppringd av tv-programmets producent, som rent ut frågade om det fanns någon "mörk flicka" i kören, då han ville göra programmet "mer inkluderande". Ingen i etablissemanget tyckte tydligen att det var tveksamt att använda en 14-årig flicka för sina egna syften. Det finns ingen "omvänd rasism". Antingen behandlar man människor baserat på deras hudfärg, eller så gör man inte det. SVT tyckte uppenbarligen att Astrids hudfärg var mycket viktig, i likhet med de flesta som kallar sig "antirasister".

När Margareta Raab skulle välja Lucia blev valet lätt,
efter att hon fått instruktioner från SVT:s producent.
Astrid, som utnyttjades, gjorde dock ett utmärkt framträdande.

Denna tendens påminner mig om den franske författaren Renaud Camus debattartikel i Nya Tider, där han talar om "det stora utbytet", vilket är folkutbytet, och "det lilla utbytet", som är det vi ser i dessa fall:

"...en bredare rörelse, utbytessträvan, den allmänna ideologin om alltings utbytbarhet, människor av andra människor, folk av folk, män av kvinnor, människor av maskiner, det levande av det materiella, djur av saker..."

För några år sedan var det, så vitt jag minns, helt okontroversiellt att lucian förväntades vara blond, men numera måste hon nästan vara svart och helst också en pojke. Möjligen börjar jag bli gammal, men jag kan inte påminna mig om att pojkar eller ens mörkhåriga flickor kände sig kränkta och diskriminerade vid val av lucia. Ordet "mångfald" har kommit att endast betyda "etnisk mångfald" och när inkludering och representation ska diskuteras handlar det aldrig om en mångfald av åsikter, åldrar eller utbildning. Åhléns marknadschef Lina Söderqvist använder alla de rätta flosklerna:

"Som i all vår kommunikation vill vi visa bilder som är inkluderande och som vår breda målgrupp kan känna igen sig i." 

"Å andra sidan är vi glada över att det är så många fler som delar våra värderingar. Att alla kan vara Lucia, vara sig själva, vikten av inkludering och att mångfald berikar."

Jag kan förstå hur ett längre tåg kan spegla mångfald, men när man väljer en person, varför anses då en mörk person automatiskt vara inkluderande?

Denna enorma rasfixering stör mig, vilket gjorde detta inlägg något längre än ursprungligen planerat. Det som fick mig att ta upp detta trams, var egentligen en historia från Nederländerna, där rasfixeringen gick varvet runt och blev än mer absurd än vanligt. I alla år har Sinterklaas den 5 december firats genom att figuren "Sinterklaas" kommer till staden, tillsammans med sin medhjälpare "Zwarte Piet". Den sistnämnde är svart, vilket brukade förklaras med att han var en mor, alltså afrikan, från Spanien. Under min tid i landet var de enda som verkade tycka att det var anmärkningsvärt givetvis amerikaner, men nu har som bekant hela detta tankegods erövrat Europa. Följaktligen har man kommit på att Zwarte Piet nog har blivit svart genom att klättra i skorstenar och många städer tillåter därför endast "sotar-Piet", som i stället för rejält med svart färg har lite sot i ansiktet.

Nu till det tragikomiska. I gårdagens upplaga av nederländska Metro kunde vi läsa om Alicia, en svart kvinna från Colombia, som i åratal har agerat Zwarte Piet, men vars hudfärg nu anses problematisk. Hon berättar om vad som hände detta år:

"Innan firandet började fick jag beskedet att jag inte behövde komma nästa år, eftersom man då endast kommer att använda sotar-Piet. Om jag också skulle göra det, skulle jag ändå associeras med Zwarte Piet och det vill inte företaget."

Även Alicia Suárez tar på sig "blackface"
när hon spelar Zwarte Piet.

Hon säger att hon är besviken, eftersom hon tycker att det är roligt att spela Zwarte Piet och det ju bara händer en gång per år, och fortsätter:

"Om människor inte gillar Zwarte Piet, okej, men låt folk som faktiskt gillar det vara ifred. Tydligen förväntar man sig att jag ska ta Sylvana Simons [anti-Piet-aktivist] parti, men det är helt enkelt inte min åsikt. Jag tycker inte att Zwarte Piet är rasistisk och känner andra mörka människor som delar den åsikten. Jag får till och med höra från bekanta på Curaçao: Vad händer egentligen hos er?"

Ja, vad händer egentligen hos oss? Detta är två sidor av samma mynt, där den nya rasfixeringen är den gemensamma nämnaren. Vänsterns amerikanska identitetsideologi, i kombination med den allmänna utbytessträvan, har gjort att en lucia nu bör vara svart, medan Zwarte Piet inte kan vara det. Själv fäster jag kanske inget större avseende vid gamla traditioner, men måste mångkulturalismen verkligen tryckas in överallt och är det så fruktansvärt om en lucia är blond och en morisk medhjälpare svart?