onsdag 31 maj 2017

Montelius tur att tramsa om de "ensamkommande"




Det är egentligen mycket märkligt hur mycket kulturmänniskor skriver om politik i de stora tidningarna. Aftonbladets kultursida, exempelvis, innehåller kultur, men är samtidigt ett forum för Åsa Linderborgs och Petter Larssons kommunistiska idéer. En annan person som får plats i morgonsoffor och upplåts plats för att breda ut sig om sin egen fina människosyn är Martina Montelius. Hon är framför allt "konstnärlig ledare" för något som kallas Teater Brunnsgatan Fyra, en roll hon tog över efter mamma Kristina Lugn, men anses alltså ha någonting att tillföra i debatten. Hon dök upp på denna sida i november förra året, då hon i Expressen hade en sorts korrespondens med Marcus Birro om vem som var folket och vad folket egentligen tyckte.

I dag måste hon bara säga någonting om de berömda "ensamkommande flyktingbarnen", eftersom tjugo afghanska män utan asylskäl har skickats till sitt hemland. Redan rubriken "Jag hoppas att framtiden dömer oss hårt", är en välkänd tankegång i dessa kretsar. De som hittills har propagerat för omfattande asylinvandring är, i sin enorma självgodhet, alla övertygade om att kommande generationer kommer att se dem som hjältar, medan varje avslag och varje utvisning kommer att fördömas i all evighet. Själv är jag övertygad om att framtida generationer kommer att fråga sig varför det var nödvändigt att göra Sverige till ett land i tredje världen.

Som väntat är Montelius lilla text inte mycket till analys och innehåller mycket lite logik. Eftersom en myndighet nu har berättat att 76 procent av de "ensamkommande" som har genomgått en medicinsk undersökning har visat sig vara över 18 år, har dessa människor, inklusive Anders Lindberg, snabbt riktat fokus mot gårdagens terrordåd i Kabul:

"Minst 80 personer tros ha dödats, och hundratals är skadade, efter att en bilbomb exploderat i Kabul i dag, rapporterar Ekot. En närmast vardaglig nyhet från regionen. Inget förstasidesstoff här i Sverige. Det är också till Kabul polisen hade i uppdrag att tvångsutvisa omkring 20 unga pojkar och män i tisdags kväll." 

Till att börja med är det en lögn. Det hamnade visst på förstasidorna här i Sverige, åtminstone de digitala som jag läser. Självklart är dådet i Kabul tragiskt, men jag vill påminna dessa människor om att det sker terrordåd även i Europa. I Nice dödades 84 människor förra året, i Paris, några månader tidigare, 130 människor. Om Taimour Abdulwahab hade lyckats lite bättre i Stockholm kunde 80 personer ha omkommit även på Drottninggatan. I ett land som Afghanistan, med nästan 100 procent muslimer, sker det naturligtvis oftare. Med andra ord, förekomsten av terrordåd i ett land kan knappast utgöra ett asylskäl. Vi har nu en gräddfil för afghanska män, men borde i logikens namn då även ha det för egyptier, tunisier och varför inte fransmän, engelsmän och så vidare. För att inte tala om afghanska kvinnor, som av någon anledning aldrig nämns av våra feminister och asylaktivister.


Stadens afghanska pojkar samlas för att
stampa ihjäl och bränna upp en kvinna. 


Ordet "tvångsutvisa" används förstås för att det låter dramatiskt, men att det sker med tvång beror på att de inte har lämnat landet frivilligt när de har fått avslag. Jag känner inte till ett enda land dit man bara kan åka och slå sig ned så länge man vill. I en liknande text skrev en annan kvinna att en utvisningshotad afghansk man riskerade att "tvångsrekryteras" till armén om han landade i Kabul. Huruvida det är sant vet vi förstås inte, men vad dessa tyckare inte verkar inse är att även vi svenska män skulle "tvångsrekryteras" om vårt land befann sig i krig. Det finns enormt mycket lidande och fattigdom i världen, faktiskt så mycket att lösningen kanske inte ligger i att befolkningar flyttas till Sverige. Asylrätten skapades för människor som var utsatta för politisk förföljelse, och omfattar egentligen inte fattigdom, behov av sjukvård eller värnplikt. Det är globala problem som måste lösas på ett annat plan.

Allteftersom Martina Montelius maler på tilltar känslorna i styrka, och hon försöker sig på lite sarkasm:

"Deras skräck torde vara irrelevant, eller hur? Även om den är välgrundad. Vi är väl inte hela världens samvete? Sverige är väl ingen humanitär stormakt? Har ni inte läst de upprörda reaktionerna på resultaten av de medicinska åldersbedömningarna av ensamkommande pojkar? En del unga är till och med beredda att ljuga för att rädda sitt skinn. Är det moral, det?"

Trots all tragik i ovanstående infantila resonemang blir stycket också lite roligt, då Martina Montelius själv endast har moraliska pekpinnar att bjuda på. Frågan om ålder handlar inte om att det är omoraliskt att ljuga, utan om att vuxna män utan asylskäl inte får asyl lika lätt och alltså inte ska få uppehållstillstånd, än mindre placeras bland skolbarn. Observera att hon inte kan låta bli att kalla dem för "pojkar", likt alla aktivister som ogenerat och obehindrat lägger ut texten om "barn".

Precis som det finns mer elände i världen än Sverige rimligtvis kan absorbera, finns det också enormt mycket skräck. Dessa aktivister ömmar nu endast för afghanska män som har haft siktet inställt på Sverige, men vi borde i konsekvensens namn flyga över de 200 000 människor som beräknas sitta i nordkoreanska fångläger och vars skräck inte nödvändigtvis är mindre. Samma sak borde gälla alla de människor som riskerar mördas i knarkkartellernas Mexiko, massakrernas Kongo eller förtryckets Zimbabwe. Varför ömmar ingen för dessa människor? Det gör faktiskt jag, men anser fortfarande inte att de alla kan bosätta sig i Sverige.


Ett par av de människor Martina Montelius aldrig
kommer att skriva om. Ett fångläger i Nordkorea är
inte roligare än Kabul.


Dessa aktivister och kulturmänniskor gör det väl lätt för sig själva. Det handlar inte om medmänsklighet och fin människosyn i en kamp mot kalla vindar och mörka krafter. Jag anser att svenska politiker har ansvar för detta land och ska arbeta för att göra det så framgångsrikt som möjligt, och ingen har ännu lyckats förklara på vilket sätt en omfattande asylinvandring är ett framgångsrecept, annat än genom lögnaktiga glädjekalkyler och nonsens om "dynamik", som på ett magiskt sätt leder till tillväxt. Man kan ha empati och världens finaste människosyn, men det är inte fel att också hålla huvudet kallt och vara rationell.

Generationer svenskar har byggt upp detta land, men det går fortare att rasera det. Jag skulle vilja be svenska politiker att först se till att sjukvård, skola, äldreomsorg och så vidare fungerar fullt ut, innan de tycker att vi behöver mer spänning. När allt detta är fulländat kan de börja fundera på hur mycket som kan avvaras för bistånd och Martina Montelius teater. En omfattande asylinvandring ska vi inte ha under några omständigheter, såvida det inte handlar om våra skandinaviska grannar. Sannolikt fungerar ovan nämnda sektorer sämre i Afghanistan, men vi ska jämföra oss med industrialiserade länder och måste inte i solidaritetens namn sikta mot botten.

Festligt nog berör Montelius en del av problematiken, givetvis återigen i sarkastiska ordalag och ytterst ytligt:

"Andra vet inte ens när de är födda. Hur ska de kunna integreras i vårt mödosamt uppbyggda folkhem?"

Det är det minsta problemet, även om allt hänger ihop. De stora stötestenarna är kultur och religion, och genom att titta ut i Europa inser vi att det nog inte har så mycket med svenskarna att göra. Exakt samma problematik har uppstått i hela Nordvästeuropa, som av någon anledning är det enda område som har ansvar för hela världen. Ett artigt svar till Martina Montelius är att det inte går att integrera de volymer hon drömmer om, särskilt inte från världens mest dysfunktionella samhällen. Det mödosamt uppbyggda folkhemmet har våra politiker lyckats rasera på ett par decennier, ivrigt påhejade av journalister och kulturmänniskor av Montelius snitt. De märkliga tankarna fortsätter:

"Om jag dristar mig till att skriva att det kanske är gränsdragningen vid just 18 år som är orimlig, att man borde göra individuella bedömningar, att en traumatiserad 19- eller 21-åring kanske i vissa fall faktiskt är värd att betraktas som ett av våra barn på grund av sin situation – då blir jag förmodligen utskrattad."

En normal och rationell människa skulle också kunna kalla "individuella bedömningar" för godtycke. Det finns en poäng med att ha enhetliga regler och i Sverige blir man myndig vid 18 års ålder. Jag misstänker att man i Afghanistan nog ses som vuxen tidigare än så, vilket då omfattar alla "ensamkommande". Det är inte särskilt många 8-åringar som reser över halva jordklotet för att nå norra Europa. För övrigt är det ett besynnerligt resonemang att trauma ska göra en person till "ett av våra barn", när en mer närliggande lösning är "särskilt ömmande skäl" eller liknande. Dessutom avslöjar Montelius ett av problemen i den svenska synen i dessa frågor, där varje asylinvandrare av etablissemanget verkar betraktas som ett barn. Lite ofrivillig komik uppstår när Montelius på fullt allvar tar ordet "antiintellektuell" i sin mun, efter rader av känsloyttringar och rena barnsligheter:

"Tonläget i debatten kring asylsökande i allmänhet, och ensamkommande unga i synnerhet, har blivit så kategorisk att det närmar sig det rent antiintellektuella. Att säga: “Men tänk om det vore ditt barn? Din son?” i det läget är att göra sig till åtlöje. De här unga människorna tycks närmast avhumaniserade i det offentliga samtalet. Det viktiga med dem är att röntga dem så de inte slinker in olovandes, och att räkna ut vad de kostar i kronor och ören. Så ser det ut i vårt kära Sverige, som vi är så rädda om."

Ja, det skulle vara oerhört fånigt att säga "tänk om det var ditt barn", men Montelius har ju å andra sidan redan gjort sig till åtlöje. De flesta människor har en djupare koppling till sina egna barn än till okända män. Om det nu skulle bli inbördeskrig här, vilket en del menar oundvikligen kommer att inträffa, kommer också ett antal svenskar att fly landet, men, och det är viktigt, det är då upp till mottagarländer att släppa in eller avvisa dessa, och kanske rentav göra åldersbedömningar av personer som sannolikt ljuger.

Den lilla kommentaren om "kronor och ören" är avslöjande och mycket typisk för dessa människor. I själva verket diskuteras kostnader för alla övriga politikområden, men för lite finare kulturmänniskor är ekonomi någonting tråkigt och meningslöst, som inte får stå i vägen för deras självbild och fantastiska ideal. De 26 miljarder som förra årets skörd på 35 000 "ensamkommande" medförde betyder faktiskt någonting i verkligheten.

Avslutningen blir givetvis:

"Det jag fortfarande vågar hoppas är att framtiden kommer att döma oss för de här pojkarnas öden. Jag hoppas att man dömer oss hårt." 

Jag är alldeles övertygad om att framtiden kommer att döma er hårt, Martina.




3 kommentarer:

  1. Tack för ännu en fullkomligt lysande genomgång. Ska bli spännande att se hur länge Aftonbladet orkar kämpa mot sanningen. DN verkar ha vänt lite. /Krille

    SvaraRadera
  2. Dessa människor finns ju överallt. Inget konstigt egentligen. Men hur resonerar Expressens redaktion när de för sjuttielfte ggn publicerar samma sak.
    Tror dom
    - Att det ger tidningen rätt profil, fast ingen läser
    - Det finns ett omåttligt sug efter att läsa slikt
    - Att det är en daglig dos anti SD som håller "nazismen" stången
    Eller vad? Jag själv går alltid in på alternativsidor och skulle kanske börja läsa Expressen igen om man respekterade att läsaren kan tänka.

    SvaraRadera
  3. Arne Nilsson1 juni 2017 14:39

    Att ingen läser Expressen eller AB är ju tyvärr inte sant. Hur många idioter finns det inte som lägger pengar på dessa boulevardtidningar?

    SvaraRadera