Opinion och maktkamp

I dessa dagar domineras nyhetsflödet av den inrikespolitiska situationen och några tankar kring den har även jag. Låt oss börja med SCB:s senaste opinionsundersökning:

Att SD här är nästa största parti har uppmärksammats, men är egentligen inte särskilt uppseendeväckande, då övriga opinionsinstitut har visat samma sak och i bland rentav givit partiet förstaplatsen. Vi ska också komma ihåg att just SCB har en tendens att överskatta de rödgröna och underskatta SD. Allt under 20 procent 2018 skulle vara ett misslyckande, med tanke på samhällsutvecklingen och den svaga konkurrensen.

Moderaterna får en tämligen låg siffra, men inte så låg som de egna företrädarna förväntade sig, vilket säger något om stämningen inom partiet. Etablissemangets analytiker hävdar nu alla att det beror på att Anna Kinberg Batra skulle ha öppnat dörren för SD, men det tror jag säger mer om dem själva än verkligheten. Jag är alldeles övertygad om att, om något besked överhuvudtaget skulle ges, ett samarbete med SD är det minst skadliga för partiet. Kinberg Batra kan ju pröva att avisera en konstellation med Socialdemokraterna, eller varför inte en migrationsuppgörelse med Miljöpartiet, och se hur väl det tas emot av de egna. Själv skulle jag helst se en regering bestående av Alliansen och SD, men det är inte realistiskt, eftersom Liberalerna och Centern sannolikt skulle vägra. I denna situation skulle jag faktiskt vilja se en koalition mellan Socialdemokraterna och Moderaterna. Dels för att det är bra mycket bättre än nuvarande minoritetsregering, där Miljöpartiet ingår och Vänsterpartiet har inflytande, dels för att det lär göra SD till största parti 2022.

De låga opinionssiffrorna har inom Moderaterna lett till ett missnöje med Anna Kinberg Batra. Många tyckare vill hävda att problemen är större än en enskild person, men jag tror att mycket av skulden faktiskt kan läggas på just henne. Bara en sådan sak som att hon har en fantastisk oförmåga att svara på frågor gör att hela partiet ses som otydligt. Dessutom uppfattas hon som kall och mekanisk och verkar aldrig tro på vad hon själv säger. Ett parti som Moderaterna, som fortfarande har stämpeln av att vara ett parti för överklassen, skulle må bra av att ha en något mer folklig ledare, och det är svårt att föreställa sig någon som är mindre folklig än Anna Kinberg Batra. Å andra sidan står det inte särskilt många sympatiska personer på kö. Att man vägrat att ta makten, för att i stället ingå en pakt med de rödgröna, lär inte heller leda till ökade sympatier.

I detta läge passar också karriäristen Birgitta Ohlsson till slut på att utmana Liberalernas partiledare Jan Björklund. Att hon av många inom partiet ses som en stjärna säger en hel del om det som tidigare absurt nog kallades för "Folkpartiet". De har nu ett stöd runt 5 procent, vilket de också hade i valet, och jag tror inte att Birgitta Ohlsson skulle innebära något större uppsving. Sannolikt är det inte många fler än så som verkligen älskar EU och asylinvandring, den profil som inte bara Birgitta Ohlsson har, utan även personer som Cecilia Malmström, som också har nämnts i sammanhanget. Liberalerna visar genom dessa förslag helt enkelt att de är ett verklighetsfrånvänt och elitistiskt parti, som inte skulle saknas i riksdagen. Det ska dock påpekas att denna öppna maktkamp är enormt mycket sundare än de märkliga turer som föregår val av partiledare i Socialdemokraterna, där alla låtsas vara ointresserade av partiledarposten, för att sedan säga ja när en hemlig valberedning plockar fram ett namn.

När det gäller de andra partierna är min inställning den vanliga. Det är häpnadsväckande att Socialdemokraterna alltid, oavsett vad de gör, kan räkna med ett stöd från minst en fjärdedel av befolkningen. I Nederländerna samlar det socialdemokratiska regeringspartiet PvdA nu inte mer än 7 procent av väljarkåren, trots att det tidigare har varit stort. Jag förvånas också ständigt av hur uselt Vänsterpartiet är på att attrahera väljare. De borde nu ha ett drömläge utanför regeringen, men lyckas ändå inte samla mer än runt 6 procent. En välvillig tolkning är att övriga väljare ser igenom deras populism och patetiska tal om att "ta från de rika" och fixering vid "vinster i välfärden". Det senaste utspelet handlade förstås om rika skattesmitare. Ett problem med resonemanget är att de rikas förmögenheter inte skulle räcka till för att upprätthålla välfärden. Jag skulle gärna själv vara förmögen, men avundsjuka är inte nödvändigtvis en konstruktiv drivkraft, särskilt inte i politiken.

Eftersom partierna vägrar att ge besked om regeringsalternativ är det dock omöjligt att säga hur konstellationen kommer att se ut. Det är oerhört föraktfullt att upprepa mantran om att "vi går till val som Alliansen" eller, som Socialdemokraterna, "vi går till val som ett enskilt parti". De som röstar borgerligt kan mycket väl få Stefan Löfven som statsminister, medan de som röstar på Socialdemokraterna kanske får vänsterpartistiska ministrar eller en enormt svag minoritetsregering, där SD avgör många omröstningar.