tisdag 13 juni 2017

Nya fantasier om Nya Tider


Johan Hilton


Som jag nämnt förut, är kulturetablissemanget redan ute för att posera kring den kommande Bokmässan i Göteborg. Precis som förra året handlar det om Nya Tiders närvaro, som gör att de lite finare människorna måste yttra sig i morgonsoffor, skriva inlägg på kultursidorna och hota med bojkott. I dag bjuder förlagschefen Johan Hilton på en lite annorlunda vinkel, eftersom han tydligen är homosexuell, vilket på något sätt blir problematiskt om representanter för Nya Tider finns i en av ett par hundra montrar. Epiteten haglar direkt:

"Under debatten om Bokmässan - senast efter Svenska Pens ordförande Elisabeth Åsbrinks inlägg (DN 9/6) har jag intellektuellt vägt för- och nackdelarna med att delta på samma torgmark som Nya Tider och dess bruna svans."

Jag förstår att "intellektuellt" här betyder motsatsen till känslomässigt, men det känns ändå som ett alltför stort ord för det som presteras. I verkligheten finns det varken för- eller nackdelar med att befinna sig i samma enorma lokaler som Nya Tider, men tankarna går kanske snarare till vad det gör med hans positionering bland gelikarna. Kan han få mer uppmärksamhet genom att utebli och skriva några upprörda meningar om varför, än vad själva deltagandet skulle ge?

Sedan är det naturligtvis enormt fånigt att tala om en "brun svans", men vi kan nog utgå från att Johan Hilton varken har sett någon sådan eller ens själva tidningen. Just greppet att tala om en "svans" är numera populärt, eftersom det kan användas när man inte har några anmärkningar på en person eller organisation. Därefter blir det dags att vifta med den där läggningen och bjuda på ännu ett epitet:

"Vad vinner man som tillhörig ett hbtq-kollektiv på att fly fältet till förmån för hatmånglare?"

Det här är så dumt, men samtidigt så vanligt i dessa sammanhang. Även förra året kunde mången kulturmänniska deklarera hur de kände sig "otrygga" genom Nya Tiders närvaro, i bland med någon referens till hur "högerextremister" i största allmänhet hotade författare och journalister. Det kommer naturligtvis Nya Tider inte att göra, men vi ska senare se hur principen om "svans" kommer att användas än tydligare. "Fly fältet" och "hatmånglare" är helt enkelt ett språkbruk för att måla upp stor dramatik, där någon sådan inte finns. Han fortsätter:

"Delar av tillvaron som hbtq-person präglas ofrånkomligen av en medvetenhet om faror, om att det finns krafter som de facto är beredda att gå till handgripligheter för att röja sådana som oss ur vägen."

Så är det kanske, men vad har det med Nya Tider och bokmässan att göra? Precis som de flesta andra kulturskribenter tycker Johan Hilton att bokmässan inte skulle ha accepterat en utställare som han tror sig ogilla, vilket, efter ett antal tirader om de förtryckta homosexuella, leder till:

"Aldrig i livet att jag tänker anpassa min plats i det offentliga rummet efter ett gäng hatpredikanter och deras bruna tillskyndare. Det är inte jag som ska flytta på mig, det är de."

Varför ska någon flytta på sig? Johan Hilton kan väl stå i DN:s monter och Nya Tider i sin? Det är märkligt att mångfaldens fördelar nästan alltid handlar om etnicitet, men aldrig om åsikter. Observera att Nya Tider naturligtvis aldrig har krävt att den ene eller andre utställaren ska portas, inte ens Expo eller Lenins barnhörna. Hilton ska i alla fall få en eloge för att han hittade varianter av både "hatmånglare" och "svans", vilket åtminstone gör språket lite rikare.

Igår publicerades på vänstersidan ETC ett annat inlägg i ämnet, som också använder sig av greppet "otrygghet". Hela texten snurrar kring ordet "våldskapital", som de båda undertecknarna Kristin Ivarsson och Pelle Hällje antingen nyss har upptäckt, eller bara är särskilt förtjusta i. Dessa två figurer arbetar för vänsterorganisationen Emmaus Björkå, som ser sig som en biståndsorganisation, men också har samarbetat med exempelvis terrorstämplade PFLP. Det blir därför något av ett hyckleri, förutom en ren lögn, när de ska lägga ut texten om det där kapitalet:

" 'Vi är ingen domstol, men väger bland annat in tidigare brottslighet och en organisations våldskapital. Vi bedömer såväl organisationer, som deras ledande representanter.'
Så lyder en passage i Bokmässans dokument ”Principer”, som skickades ut till utställare den 13 december 2016. Vad skönt, tänkte vi, då slipper vi alltså Nya Tider nästa år. För vi visste ju att Bokmässan hade koll på Nya Tiders vålds­kapital."

Något sådant "våldskapital", ett ord som vanligen används om kriminella grupperingar, har Nya Tider naturligtvis inte, men undertecknarna kommer undan det problemet genom att hänvisa till en "händelse" som de redan har slagit upp stort:

"Under mässan 2016 blev en av våra programpunkter utsatt för en rasistisk provokation. Alexandra Pascalidou intervjuade författare och redaktörer till en bok om flyktingförvar. I slutet kastade en man fram flera pappersexemplar av Nya Tider över det bord där boken låg till försäljning. Han skrek också till publiken att alla borde läsa den tidningen istället."

Fantastiskt. Den "rasistiska provokationen" bestod alltså i att en person, en mässbesökare utan koppling till Nya Tider, lade fram några exemplar av tidningen, vilket i sin tur är beviset för Nya Tiders "våldskapital". Emmaus Björkås artikel om mässbesökaren som hade tagit med sig dessa exemplar fick den mycket kreativa rubriken "Nynazister från Nya Tider i aktion mot flyktingar inne på bokmässan", när det i verkligheten handlade om en person, som inte kom från Nya Tider, som i sin tur inte är en nationalsocialistisk produkt. Lite av ett självmål blir det när de dessutom har ringat in denne ende person på artikelns illustration:





Sedan följer ett förvirrat försök att hitta kopplingar mellan personer och organisationer, där vi bland annat kan läsa:

"Personen som kastade tidningarna har även arbetat för Granskning Sverige."

Jaha. Ytterligare en märklig passage dyker upp:

"Bokmässan behöver förstå att högerextremisterna under hela året använder sin medverkan på mässan som slagträ för att sätta press på oss människorättsorganisationer."

Hur skulle denna medverkan "användas"? Under året arbetar vi inte med att "sätta press på människorättsorganisationer", varför vi nu skulle göra det, utan med att skriva nyhetsartiklar, alltså producera och distribuera en tidning. Eftersom Emmaus Björkås ursprungliga inlägg var lika fullt av lögner som gårdagens, ringde en av våra medarbetare upp dem och publicerade det något bisarra samtalet. Det var tydligen också obehagligt för organisationen och föranleder ännu ett stycke:

"Då valde Nya Tider att publicera en artikel där man med namn och bild hängde ut en av oss anställda i föreningen, för att sätta press på oss som privatpersoner när föreningen i sig inte visade sig påverkbar. Artikeln i Nya Tider är av allt att döma skriven under pseudonym. Enligt flera seriösa källor, bland annat Dagens ETC, är det inte ovanligt att tidningen låter aktiva nynazister bidra med texter under pseudonym."

Hängde ut? Det var alltså samme Pelle Hällje, som presenteras som kommunikations­ansvarig och ansvarig för Emmaus Björkås medverkan på Bokmässan, vilket inte riktigt gör honom till en stackars anonym "privatperson". Sitter man och nonchalant plitar ned lögner får man nog förvänta sig att den anklagade kommer med ett genmäle. Jag känner personen som ringde upp, och han är inte "nynazist". Emmaus Björkås "svansretorik" blir kanske som tydligast mot slutet:

"Nya Tiders redaktion utför inte själv hoten och de värsta trakasserierna, utan det gör fansen och prenumeranterna."

Det är lite svårt att ta ansvar för vad "fans" och prenumeranter gör, hur nu Pelle kan veta att någon som hotar är prenumerant. Om trakasserierna består av några framlagda tidningar och en telefonintervju med den kommunikationsansvarige, är jag inte särskilt imponerad av "våldskapitalet".

De fantasifulla beskrivningarna av Nya Tider får mig att fundera över en aspekt av dessa protester och epitet. Det är en paradox att ett antal människor känner att de tycker illa om Nya Tider eller Sverigedemokraterna, men sedan måste använda rejäla överdrifter och rena lögner för att motivera sin hållning. Sålunda har hela kulturetablissemanget övergått till att kalla Nya Tider för "nazistisk", vilket är fel i sak, precis som samma etikett gärna klistras på Sverigedemokraterna. Stefan Löfven kan inte låta bli att vid varje debatt med partiet tala om "hakkors" och "SS-officerare", ord som han av någon anledning njuter av att uttala.

Har dessa människor i själva verket inga skäl till att ogilla dessa aktörer? Om man hade haft det, skulle man ju rimligen kritisera det som upprör, i stället för att måla upp fantasibilder, där "nazist" är det värsta man kan komma på. Upprördheten inför Nya Tiders medverkan uppvisar en omvänd logik, där man i stället för att ta del av artiklar och kritisera dessa, omedelbart tar till sig skråets eget epitet och låter känslofloderna utgå från det. Vissa ljuger säkert, men jag misstänker att en hel del inte vet bättre än att hämta etiketter från sina likasinnade. Det är ju oerhört mycket lättare att avfärda SD som "rasister", än att analysera partiets politik, eller oroa sig för att "högerextremister" eller rentav "nazister" deltar på en bokmässa, än att faktiskt läsa några artiklar. Kanske ser vi helt enkelt en kombination av osäkerhet, illvilja, dumhet och lättja. 




2 kommentarer:

  1. Det är synd att man i PK-media aldrig får se ansiktena på skribenterna på Nya Tider. Ett ansiktsuttryck och attityd säger ju mycket om en människas karaktär. Chefredaktören Vavra Suk, Sanna Hill, Karl-Olof Arnstberg, Perra Winberg, Dan Malmqvist, Arvid Öhman, Sophie Kielbowska, Tobias Svensson & c/o ser knappast ut som några "hatmånglare" som man inte vågar vistas tillsammans med i en enormt stor lokal som Svenska mässan.
    Om nu PK-zombierna & vänsterslöddret inte orkar ögna igenom ett enda ex av Nya Tider i jakt på rasistiska och antisemitiska artiklar så kanske några porträtt på dessa skribenter skulle kunna lugna ner deras trasiga nerver och dämpa deras paranoida fantasier.
    Aftonbladet och Expressen är ju annars pigga på att hänga ut verkliga nynazister (senast var för ett par dagar sedan) men någon artikel med rubriken "här är Nya Tiders nazister" vågar de inte publicera för då skulle folk se att det är helt vanliga, städade personer utan fanatisk blick eller hakkors tatuerad i pannan.

    Sådana som Johan Hilton och Anders Rydell ägnar sig inte bara åt förföljelse och falsk ryktessptidning utan skrämmer även bort besökare från Bokmässan. Många tror givetvis att det finns något fog i deras "rädsla" som de är så nogranna med att visa upp offentligt.
    Dessa mobbare inom kulturetablissemanget har tydligen inspirerats starkt av Hitlers ord:
    "Dra till med den värsta lögn du kan hitta på så kommer folk att tro dig för de tror inte att någon kan ta till en så infam lögn, eller så tror de i alla fall att det ligger något i det".

    SvaraRadera
  2. Jag upprepar. Det finns människor till allt. Han får stå i rampljuset en stund. Det är redaktören som är den verkliga boven.

    Deras föda är hat och hets. Vidriga!
    Man undrar hur denna tid kommer att beskrivas i framtiden.

    SvaraRadera