Virtanen försöker med "patriarkatet"

När Aftonbladets Fredrik Virtanen, av någon anledning uppgraderad till ledarskribent, vill säga någonting om den nuvarande inrikespolitiska turbulensen, blir det som vanligt spretigt, motsägelsefullt och direkt fånigt.

Texten säger emot sig själv redan från början:

"Allt hon tar i blir skit. Anonymt. Från sina egna partivänner, fega som anonyma näthatare.
Främst handlar drevet mot Anna Kinberg Batra om misslynta herrpolitiker i välbärgade delar av Stockholms län men även i Skåne. De saknar den gamla goda tiden, innan Fredrik Reinfeldt gjorde partiet liberalt i värderingsfrågor och Sveriges gubbmysigaste högerparti blev politiskt korrekt och rent av, ja nästan i alla fall, feministiskt. Feministiskt! PK! Och invandringsvänligt. Fy för böfvelen."

Det är ju alldeles fantastiskt att Virtanen kan beskriva dessa kritiker så detaljerat, när de samtidigt är anonyma. I sin iver att försvara en kvinna, för att hon är kvinna, missar han att Anna Kinberg Batra faktiskt har vridit tillbaka Reinfeldts bisarra asylvurmande en del. Rimligen borde många moderater som lämnade Reinfeldts parti då komma tillbaka, men Moderaterna uppfattas inte som särskilt trovärdiga och Kinberg Batra är inte tydligheten själv. Dessutom har Virtanen faktiskt redan hunnit rada upp några av de uttalanden som har gjorts om henne:

"Svår att samarbeta med."
"Det är på väg att gå åt pipan."
"Ofattbart att hon reser iväg i det här läget."
"Allt hon tar i blir skit."

Det verkar alltså finnas ett visst missnöje med hennes ledarskap. Det blir sedan dags för Virtanen att återigen motsäga sig själv:

"Efter en explosiv intern debatt och krisanalys gjorde Kinberg Batra i vintras en högerpopulistisk gir, bad om ursäkt för allt som Reinfeldt stått för och lade framför allt huvudet i Jimmie Åkessons (SD) knä."

Det är att ta i lite väl mycket, men fick vi inte just också veta att missnöjet med partiet berodde på att det var för politiskt korrekt? Eventuella poänger spretar åt alla håll. Så kommer då det som ska vara huvudpoängen, och fördomarna står som spön i backen när Virtanen ännu en gång ska förklara hur moderater fungerar:

"Patriarkatet vill ha en man. Med en riktig karl i ledningen, inte en modernist som Reinfeldt, inte en intellektuell som Carl Bildt, utan en riktigt gammeldags gamäng som, ja, som Ulf Adelsohn? Skål broder Bertil! Köra bil, äta ko, göra affärer, köpa pärlhalsband. Klassiskt moderatism. Då kommer SD-avfällingarna rinna tillbaka till partiet som världens främsta prostatamedicin!"

Alla dessa personer, inklusive Kinberg Batra, blev faktiskt valda av partiet, även om det i hög grad var resultat av dolt maktspel. Att kalla Reinfeldt för "modernist" endast för att han älskade omfattande asylinvandring är en märklig tankegång, men å andra sidan är vi vana vid att invandringskritik ses som bakåtsträvande och visar hur människor som blev kvar när tåget gått inte förmår ta till sig det nya spännande Sverige. Som så ofta bjuder passagen också på en hel del hyckleri, eftersom jag misstänker att Virtanen både kör bil och äter ko. Det går sannerligen inte någon nöd på honom, trots en mycket blygsam arbetsinsats. Även nästa stycke blir, om man vill vara snäll, motsägelsefullt:

"Det går att förstå hur M-patriarkatet försöker tänka. Till synes lever vi i en mansvärld i högre utsträckning än på årtionden, men det är just bara till synes.
Sanningen är samtidigt att Hillary Clinton fick tre miljoner fler röster än Donald Trump. I Storbritannien röstade samma Trump-män hårfint för brexit men på torsdag kan Labours Jeremy Corbyn skrälla med stödet från unga och kvinnor. I Frankrike vann mittenmannen Emmanuel Macron, Kanada leds av liberalen Justin Trudeau."

Återigen måste jag alltså förklara att USA:s valsystem inte ser ut så och att Hillary Clinton faktiskt inte vann. Det finns ett antal skäl till att konstitutionen gav delstaterna en större tyngd, och om valet var helt proportionerligt skulle kandidaterna naturligtvis kampanja främst i de stora städerna. Det är också lite komiskt att Virtanen samtidigt stöder Jeremy Corbyn, en man, som står mot kvinnan Theresa May. Han är dock vänster, så då blir könet plötsligt inte viktigt längre. Även Emmanuel Macron stod mot en kvinna och vann inte för att han var "mitten", utan för att det i Frankrike fortfarande finns en majoritet som inte kan tänka sig att rösta på en kandidat från Front National. Även högermannen Nicolas Sarkozy skulle ha besegrat Marine Le Pen, och det har inte mycket med något patriarkat att göra. Jean-Marie Le Pen, i sanning en "riktig man", fick sämre siffror, eftersom tiden ännu inte var mogen för hans idéer. Föga förvånande måste Virtanen också bjuda på fördomar när det gäller SD:s väljare, och det där med köttet dyker upp igen:

"Och i Sverige är långt över hälften av väljarkåren progressiv – även om det kan vara svårt att minnas eftersom debatten är så sjukligt fixerad vid de 15–25 procent väljare som i högre eller lägre utsträckningen är livrädda för framtiden och drömmer om ett etniskt homogent och ojämnställt land med fläskkarré."

Det stavas "ojämställt", Fredrik, för att inte tala om formuleringen "lägre utsträckningen". Uppenbarligen går det fort att plita ned dessa idiotier och på Aftonbladet verkar man inte läsa igenom något som skickas in. Ärligt talat tror jag att det är få sverigedemokrater som är "livrädda för framtiden", även om det finns orosmoln, eller drömmer om ett ojämställt land. Då borde han titta på islams visioner för vår kontinent. Även mot slutet blir resonemanget rejält förljuget:

"Kvinnohat kommer fälla Kinberg Batra, samma misogyni som gjorde att Mona Sahlin (S) blev sämre behandlad än en man, samma traditionsbundenhet som drabbat kvinnliga politiker, makthavare och människor i alla tider."

Att manliga moderater skulle "hata" Kinberg Batra för att hon är kvinna är förstås rent nonsens. Kommentarerna handlar främst om bristande kommunikation och dåligt ledarskap. Mona Sahlin fick framför allt avgå på grund av en mängd oegentligheter, något som skulle drabba även en man. Virtanen glömmer här bekvämt Håkan Juholt, som också tvingades bort för att han var usel.

Precis som i frågan om rasism, där man ska fokusera på ras för att på så sätt motarbeta fenomenet, förminskar dessa resonemang kvinnliga politiker. I Virtanens värld är de främst kvinnor, och inte individer som driver frågor eller kan ta ansvar för sina egna handlingar. Jag har aldrig hört Marine Le Pen, eller för den delen Margaret Thatcher, säga att motgångar beror på att de är kvinnor.