Europas konstanta skuld

Två personer från andra afrikanska länder
infångade av libyer. 

Vänstern har länge haft svårt för att kritisera makthavare i utvecklingsländer, såvida det inte har rört sig om regimer där USA kan ges den egentliga skulden. När nu det som jag brukar kalla för nyvänstern dominerar debatten, kan fenomenet sägas i stället följa rasindelningar, där européer, eller varför inte "den vite mannen", är roten till allt ont som sker i världen. Det är ingen slump att hela vänstern mobiliseras när USA invaderar Irak, medan någon miljon döda i Kongo-Kinshasa passerar tämligen obemärkt.

När asylfanatikern Malin Björk (V) intervjuas av vänstersidan ETC om situationen för flyktingar i Libyen, och en uppmärksammad slavmarknad, är det inte svårt att se samma mönster. Vi blir därför inte heller förvånade över vem som ska skuldbeläggas:

"Situationen i Libyen är ett politiskt haveri där EU är en av de medansvariga aktörerna. Oförmågan att komma överens om hur man ska fördela flyktingarna på ett värdigt sätt har lett till att allt krut lagts på hur man ska stoppa människor från att ta sig till EU."

Malin Björk

Vi når snart det totala hyckleriet:

"Men enligt Malin Björk blir de kritiska rösterna i EU-parlamenten mot den förda politiken allt fler, både bland vänstern, gröna och liberaler. Det finns en oro för vad som händer när EU:s yttre gränser i praktiken förflyttas till andra länder – så som har skett först genom avtal med Turkiet och sedan Libyen."

Det är intressant att samma människor som gärna lyfter fram döden på Medelhavet, där skulden också läggs på EU, kommer med samma anklagelser när EU faktiskt försöker stoppa just trafiken på detta hav. Skälet är naturligtvis att de inte vill se någon yttre gräns överhuvudtaget, eftersom invandringen till Europa alltid är målet.

Malin Björk är förstås inte ensam om denna analys inom vänstern. På Politism bjöd den svårt identitetsmarinerade Mohammed Ryback på samma resonemang:

"Ilskan borde också riktas mot EU som gör avtal som gynnar skurkregimer, för att hålla flyktingarna borta. Som faller för rasistisk populism. Och vår egen regering som också är medansvariga när lagliga vägar för flyktingar att ta sig till Europa försvinner."

Kravallvänsterns Nabila Abdul Fattah och Mohammed Ryback i Almedalen:
"Träffar vi andra icke-vita blir det som en slags solidaritet – vi måste hålla ihop". 

Om vi ska falla in i samma rasfixerade språkbruk som identitetsvänstern håller högt, så handlar detta alltså om araber som säljer svarta afrikaner till araber i Afrika. Dessa afrikaner har rest på den afrikanska kontinenten för att ta sig till Libyen, i Afrika. Det förtar inte det faktum att de behandlas oerhört illa där, men vad har EU med detta att göra? Varför är den självklara lösningen att drabbade människor ska bosätta sig i Europa?

Nöden i världen är alltför stor för att samtliga problem ska kunna lyftas över till, och magiskt försvinna i, Europa. En av männen som säljs på den omtalade slavmarknaden sägs komma från Nigeria, ett land med runt 185 miljoner invånare. Skulle Europa kunna ha fri invandring från Nigeria? Eller alla de andra länder varifrån människor söker sig till Medelhavet? Om inte, måste det alltså finnas en gränskontroll, antingen vid den europeiska eller afrikanska kusten.

Observera hur ovanstående debattörer inte nämner den aspekt som Västvärlden möjligen kan lastas för när det gäller Libyen; de militära insatser som fick Moammar Gaddafi avsatt, vilket snabbt ledde till det förväntade kaoset. Man kan misstänka att det för nyvänsterns asylvurmare skulle bli alltför obekvämt, då de skulle tvingas välja mellan en despot och dagens situation. Självklart är det oändligt mycket lättare att som vanligt klandra européer och mer angenämt att förespråka öppna gränser.

Av samma skäl talar vi fortfarande om den europeiska slavhandel som ägde rum för ett par hundra år sedan, och rasaktivister ur den svenska identitetsvänstern vill gärna fokusera på "Sveriges roll i slavhandeln" och "Sveriges koloniala historia". Samtidigt har jag aldrig hört en enda vänstermänniska nämna Mauretanien, där man uppskattar att minst 150 000 människor hålls som slavar. Mycket sällan nämns situationen för gästarbetare, som närmast behandlas som slavar, i de rika gulfstaterna. Det beror på att figurer som Mohammed Ryback är relativt ointresserade av lidande i tredje världen när förtrycket inte kan kopplas till européer på ett eller annat sätt.