Uselt, Ebba Busch Thor

Medierna är glada i opinionsundersökningar som ska ranka "förtroendet" för partiledare, en tämligen meningslös övning eftersom dessa siffror tenderar att korrelera med partiets stöd. Även om det inte heller är alldeles tydligt vad "förtroende" egentligen betyder, skulle jag nog säga att Kristdemokraternas Ebba Busch Thor har varit en av de partiledare jag har haft störst förtroende för. Kanske beror det helt enkelt på att hon inte bara är intelligent, utan också verkar driven, vilket kan jämföras med Ulf Kristersson, som genomgående utstrålar "Jaha, nu är jag här och det blir nog också trevligt".

Möjligen har Ebba Busch Thor alltid varit så här, men jag blev i alla fall något besviken över hennes framträdande i gårdagens Agenda. Att Ulf Kristersson uppenbarligen trivs med taktiserande och semantisk vilseledning vet vi, men det är tråkigt att nu även Kristdemokraternas partiledare ska falla in i spelet. Annie Lööf  och Jan Björklund räknar jag inte ens som seriösa politiker.

För ett spel är vad det handlar om, och mest provocerande är nog att dessa partiledare inte tycker att vi väljare förtjänar mer och att vi ändå kommer att tro på varje lögn. Även vi kan gå in på Valmyndighetens nätsida och själva direkt se det antal mandat som varje parti och tänkbar konstellation har.

Kanske tycker dessa partiledare, Löfven inkluderad, att varje noggrant formulerat nonsenssvar är lyckat och mycket listigt. Alliansens fyra partiledare har med all säkerhet haft ett möte där man slagit fast vilken taktik som nu gäller, vilket får till följd att de var och en måste hålla den utstakade kursen och använda standardiserade svar för att parera varje fråga.








Det första förljugna resonemanget är förstås att det skulle finnas "ett klart mycket större stöd för Ulf Kristersson som ny statsminister" än för Stefan Löfven. Det är som att vi ska luras till att tro någonting annat än vad våra ögon ser. Det vi ser är att "De rödgröna" har 144 mandat och "Alliansen" 143. Ska man räkna bort det eviga stödpartiet Vänsterpartiet, kan man för Alliansen lika gärna räkna bort Kristdemokraterna. Mycket bättre är inte Stefan Löfven, som utmålar Socialdemokraternas sämsta stöd på 100 år, och ett mandats övervikt, som en stor seger.

Camilla Kvartoft, som vanligt en duktig utfrågare, ställer därefter just frågan om dessa resonemang inte innebär att man underskattar väljarna. Svaret blir mer undvikande nonsens:

"Nej, tvärtom är det så att jag menar att vi bör göra allt för att säkerställa att Sverige får en ny regering och för att respektera den vilja som väljarna uttryckte i det här valet, och det är uppenbart att man gett uttryck för ett minskat stöd för den sittande regeringen och ett ökat stöd för Alliansen."

Nej, det är sannerligen inte särskilt uppenbart, utan kräver lite masserande av siffrorna. Alliansen får två nya mandat, samtidigt som Ulf Kristerssons tappar hela 14. De rödgröna tappar förvisso 15 mandat, men landar fortfarande i det där enda mandatets övervikt. Det är alltså de två partiledare som har gjort sämst val som tävlar om vem som blir statsminister. För övrigt är det en märklig tanke att det är själva utvecklingen som man ska fokusera på, vilket gör att exempelvis Vänsterpartiet ses som vinnare, trots att de får mindre än en tredjedel av Socialdemokraternas väljarstöd. Egentligen börjar vi inför varje val på noll, och vi måste alla bege oss till valurnorna för att de här partierna ska få sina röster.

Matematiken är inte svår.

Denna utfrågning är nästan plågsam att bevittna, då Ebba Busch Thor rimligen vet att hon spelar teater, men måste upprätthålla charaden minut efter minut. När Camilla Kvartoft påpekar att De rödgröna faktiskt är det största blocket, serveras vi ännu en gång tanken att Alliansens stöd ska jämföras med endast Socialdemokraternas, eller kanske med de två regeringspartiernas:

"Jag undrar varför man överhuvudtaget pratar om S, V och MP ihop." 

Nej, det undrar du knappast, utan vet mycket väl att Vänsterpartiet villkorslöst stöder varje socialdemokratisk statsminister. De finurliga rökridåerna fortsätter:

"Men oaktat det, så uppfattar jag, så som jag läser Sveriges riksdag i dag, att det finns en majoritet mot den sittande statsministern." 

Hur? Vilka partier kommer att rösta "mot den sittande statsministern? Alla vet att SD då behövs, men ändå får vi dag ut och dag in denna lek med formuleringarna. När Camilla Kvartoft lite okänsligt nämner att Alliansen faktiskt kan ta makten med SD:s stöd blir det ännu en gång de inlärda fraserna:

"Nu går vi gemensamt fram med Alliansen, och vi har fortfarande att invänta den grundlagsenliga omröstningen om stödet för den sittande statsministern och då kommer vi att se vilket stöd som faktiskt finns i Sveriges riksdag."

Om man nu som vanlig människa ska försöka gissa vad taktiken går ut på, verkar Alliansen vilja se att Löfven avgår, med stöd av SD, varpå de själva sedan för fram Ulf Kristersson, där man också räknar med att SD inte fäller honom. Det kanske är ett sätt att slippa tappa ansiktet, men man kommer då ändå att få SD som vågmästare när mandatperioden väl rullar igång. Alliansen försöker alltså att skjuta ifrån sig allt ansvar till Löfven, som ska säga nej till att ge sitt stöd, varpå det åligger Åkesson att inte låta Löfven sitta kvar, vilket så leder till att Alliansen får makten utan att själv behöva agera.

Kanske är denna taktik just nu optimal, men den tillämpas till priset av att förtroendet sjunker för alla de partiledare som nu vecka efter vecka slingrar sig, leker med semantiken och förhåller sig till en verklighet som inte finns. Efter gårdagens uppvisning kommer åtminstone jag ha svårt för att tro på någonting som Ebba Busch Thor säger.