Drevet mot Alice Teodorescu ångar vidare

Andreas Magnusson säger någonting gott.

Så var det då dags att ännu en gång besöka den bisarra publikationen Magasinet Paragraf, en sorts vänsterblogg som ibland avhandlar juridiska frågor. I vanlig ordning ska vi titta på en text från Andreas Magnusson, läraren som ägnar lika mycket tid åt Sverigedemokraterna som att se till att håret är precis lagom busigt.

I dag går han till attack mot en av de högerpersoner som har blivit nyvänsterns främsta hatobjekt, och ska för oss berätta "Hur liberala Göteborgs-Posten blev SD-beroende". Till denna kategori hör också personer som Ann Heberlein, Katerina Janouch, Hanif Bali och Joakim Lamotte, men att Alice Teodorescu har en central roll vid en relativt stor tidning verkar vara en särskild irritationsfaktor. Denna vecka har vi till exempel sett hur en lektor vid Göteborgs universitet kände sig kallad att starta ett drev mot GP:s ägare för att få Teodorescu "avsatt". Andreas Magnusson är förstås inte rädd för att måla med den breda penseln:

"Göteborgare över hela det politiska fältet skäms över dagstidningen på grund av ledarredaktionen. Göteborgs-Posten är numer en tidning som är lika genant att läsa som skvallerblaskorna hos frisören trots att det åtminstone bitvis är en riktigt hygglig nyhetstidning."

Den beskrivningen kan vi nog avfärda rakt av, eftersom en genomsnittlig person knappast har en så neurotisk inställning till någon tidnings ledarsida. Jag kan exempelvis sitta helt öppet och läsa Aftonbladet, även om ledarsidan hör till Sveriges sämsta. Vi kan räkna ut varför en individ av Magnussons snitt har svårt för GP:s nuvarande ledarsida, men han kan också själv berätta för oss:

"Ledartexterna på GP handlar nära nog uteslutande om ytterkanthögerns vanliga teman så som tiggeriförbud, att förbjuda religiösa skolor och organisationer, att Sverigedemokraterna inte alls är dumma och att invandring leder till brottslighet. Ni vet vanliga icke-liberala ståndpunkter."

Egentligen är det anmärkningsvärt att man måste gå till en regional tidning för att finna detta, och det är lika märkligt att en enda ledarsida som avviker anses vara en för mycket. Magnusson bjuder sedan på en sorts historisk odyssé, som är helt irrelevant för ståndpunkten, för att så småningom hitta tillbaka till den där intoleransen för andra åsikter:

"Det finns ett antal skribenter som utanför ledarsidan skriver utmärkta texter i liberal och humanistisk anda, men de får väldigt lite utrymme. Problemet är inte dessa journalister utan ledarredaktionens ideologiska haveri."

Vad han här menar är rätt obegripligt. Att ledarsidan innehåller opinionstexter, medan nyhetsartiklar ska vara någorlunda neutrala, vet vi alla, inte minst eftersom man alltid får höra "jaha, ännu en som inte förstår skillnaden mellan opinionstexter och nyheter" varje gång man diskuterar en tidnings agenda. Särskilt obegripligt är förstås hur journalister kan få "väldigt lite utrymme" jämfört med den där ledarsidan. Absolut mest talande är dock etiketten "haveri" så snart någonting inte motsvarar de egna åsikterna.

Överhuvudtaget verkar denna sorts vänstermänniskor ha svårt att se i vilken bubbla de befinner sig. Troligen funderar de aldrig på om någonting verkligen är ett haveri, för att man inte håller med, precis som det är alldeles självklart att man måste starta drev och bojkotter mot allt som avviker från den egna värdegrunden. På samma sätt är Magnusson troligen alldeles uppriktig i nästa analys:

"Kritiken mot GP:s ledarredaktion är så stark och massiv att Facebooksidan Fyrvaktaren, som skapats enkom för att faktagranska Göteborgs-Postens ledarredaktion, har flera tusen följare. Vilken annan morgontidning har en så kontroversiell och okunnig ledarredaktion att den kräver konstant faktagranskning?"

Nej, det beror inte på en "okunnig ledarredaktion", utan på att de vänstermänniskor som nu hatar GP älskar att agera på detta sätt. Behovet uppstår hos dem, snarare än att ledarsidan kräver någon särskild "faktagranskning".

Därefter går Magnusson igenom ett antal av sidans övriga skribenter, som alla avfärdas för att de har någon sorts bakgrund i olika delar av högern, vilket för honom är så självklart förkastligt att det inte vidare behöver motiveras. Nåväl, det finns ju numera trots allt någonting ännu värre än liberaler och moderater:

"För GP:s ledarredaktion pekar den moraliska kompassen alltid mot Sverigedemokraterna. Om bara borgerligheten väljer att omfamna dem så kommer allt att bli bra."

Jag kan inte påminna mig om att någon högermänniska har sagt att allt då kommer bli bra, men de ser förstås hur den ologiska beröringsskräcken gör att deras partier avstår från inflytande. Det är vanligen inte ett utslag från någon moralisk kompass, utan en rationell och pragmatisk inställning till hur opinion och mandatfördelning ser ut.

Nu har vi då slutligen kommit till varför det ständigt latenta drevet mot Alice Teodorescu har tagit ny fart.

Nedanstående snedvridning har inte varit ovanlig:

"Alice Teodorescu insåg det här problemet och gjorde därför vad hon kunde för att i en ledartext oskadliggöra Emerich Roth och andra människor som överlevt förintelsen och vars budskap är att aldrig någonsin vika en tum för Sverigedemokraternas orrspel om makten."

Allvarligt, oskadliggöra? Generöst nog citerar Magnusson sedan vad Teodorescu faktiskt skrev:

"De senaste årens alltmer kreativa svenska paralleller till 1930-talets Tyskland, där man hänsynslöst använder förintelseöverlevare som bulvaner i sina försök att smutskasta politiska meningsmotståndare inom borgerligheten, är vedervärdiga."

I själva verket riktades udden mot aktörer som DN, som vecka efter vecka varnade för att valet kunde leda tillbaka till 1930-talet, och som ett led i propagandan anlitade personer som Roth och Fried. De har all rätt i världen att framföra sina åsikter, men deras historia ger dem inte en särskild auktoritet i frågor om landets välgång och framtid. Teodorescus text kan läsas i sin helhet här, och den handlar inte alls om att "oskadliggöra" någon av de aktuella personerna. Magnussons version uppskattades också av någon, åtminstone av en som dagligen annars skriver om sin egen godhet:

Mot slutet får vi någon liknelse om att "köra fast i brun lera" och själva avslutningen blir ett typiskt exempel på det som vänsterfigurer ser som oerhört fyndigt:

"I skorna hade han tryckt ner några sidor ur Göteborgs-Posten för att hålla värmen. Hade det varit idag så hade han fått vara noga med vilka sidor han valt. Att värmeisolera med de kalla ledarsidorna skulle knappast ha fungerat."

Här ska vi nu avsluta på ett ännu roligare sätt, nämligen genom att titta på när Andreas Magnusson i Opinion Live förklarar varför just han, till skillnad från alla andra, har rätt att uttrycka sig så grovt han kan: