Hossein och hans mobilproblematik

Hossein, "19 år", blir frustrerad vid mobilen.

Vissa av mediernas "snyftreportage" är så snedvridna att de oavsiktligt råkar visa en verklighet som inte är till asylindustrins fördel. I bland kan man nästan misstänka att någon medarbetare i smyg vill leverera lite invandringskritik, som när Aftonbladet i går skrev om svårigheter för den afghanske mannen Hossein.

Vinkeln är att han på något sätt diskrimineras, och vi får i rubriken veta att han har försörjningsstöd och då "inte får" använda överföringssystemet Swish. Hosseins egna kommentarer är inte mindre fantastiska:

"Man känner sig lite mobbad på något sätt. Alla andra ungdomar kan swisha varandra. Det är bara vi flyktingungdomar på Lidingö som inte kan använda den här tekniken som är jättevanlig i Sverige och i världen. Vad är felet på oss?"

Till att börja med är den bilden inte alls sann. Ingen hindrar Hossein eller hans vänner att använda swish, men för alla som tar emot försörjningsstöd avräknas insättningar på det egna kontot, oavsett vilken etnicitet eller status man har. Framför allt är det helt otroligt att se denna teknikalitet som ett stort problem vid vistelsen i Sverige. Han får pengar av staten, och vill han ta emot pengar av vänner kan dessa ju helt enkelt ge honom sedlar i handen. Hossein får inte en enda kritisk fråga, utan kan lägga ut texten om den svåra situationen:

"Jag visste inte att de skulle dra av om man swishade. Jag och mina kompisar brukade göra det mycket. Till exempel om vi gick tillsammans till en restaurang så betalade en person och så swishade de andra. Det känns värdelöst. När man går ut med kompisar och de betalar och säger att man ska swisha så måste jag alltid säga att jag inte kan."

Låt oss sammanfatta situationen. Han sade sig alltså fly för sitt liv och fick på grund av en uppgiven ålder under 18 år uppehållstillstånd i Sverige. När han nu sitter här, efter att hans liv räddats, får han dessutom bidrag varje månad, men uppfattar det som oerhört kränkande att han inte kan ta emot banköverföringar utan att förlora samma summa i bidrag. Han har förstås också ett eget förslag på hur problematiken kan lösas:

"Det vore mer rimligt om de satte någon gräns, om de sa att man kan swisha under 5 000 kronor eller något sådant."

Han tycker alltså att några tusenlappar hit eller dit är så futtigt att staten inte ska lägga sig i. Än mer rimligt är kanske att han antingen drar ned på restaurangbesöken eller försöker skaffa sig en inkomst där ingen lägger sig i vad som sker på bankkontot.

Likt många andra afghanska män har Hossein förstås en äldre svensk kvinna som tar hand om honom. Hon får komma till tals i "Mitt i Stockholm":

"Vi talade med tre olika handläggare utan att någon nämnde det här. Det här är ju som att staden tar pengar från killarna."

Man är tämligen vänstermarinerad om man ser ett avdrag från bidragssumman som att den stjäls från mottagaren. Fru batikhäxa kanske själv skulle betala för några av restaurangbesöken? Hosseins situation är ju inte alldeles desperat när han får en hundralapp från en vän och då en hundralapp mindre i bidrag. Å andra sidan är denna kvinna, Annette Svensson, inte rädd för att använda överord. Vid ett annat tillfälle var hennes kommentar i media:

"Det är grymt att de ska flyttas från Lidingö när de fyller 18."

Det finns ett positivt inslag i detta, nämligen att många medborgare faktiskt reagerar på situationen och hur den skildras. Ett antal personer har på Twitter tagit upp de aspekter jag själv nämner här, och några poängterar att både deras mobiler och klockor är billigare än de som Hossein bär. Vissa är förstås oförbätterliga:

Jag tror att vi här ser förklaringen till att vissa asylanter, inte minst de afghanska männen, snabbt tar sig ton, kräver och ljuger. Om vilket beteende och vilka lögner som helst endast möter förståelse och hjärtan, är det förstås lätt att man kör vidare på det spåret. Vi kan förvånas över att exempelvis en figur som Amir Nabizadeh, före Fatemeh medias favorit vid afghanmanifestationerna, helt oblygt skriver om sin semester hos föräldrarna i landet han "flydde" från, men det lilla misstaget var sannolikt ett resultat av att han dittills alltid blivit trodd och omfamnad av de svenskar han kommer i kontakt med. Första gången kanske naiviteten och godtrogenheten förvånade, men snart lär man sig att det är just detta som belönas i Sverige.