tisdag 16 juli 2019

Nytt tillfälle för vänsterliberaler att posera




Svenska medier, givetvis med DN i spetsen, frossar nu i Donald Trumps senaste kommentarer. Dessa höll ungefär samma ton och nivå som vanligt, men eftersom det denna gång berörde ursprung kände sig varje politisk posör världen runt kallad att säga några fina ord. Även för mig är det ganska obegripligt varför den amerikanske presidenten valde att attackera några demokratiska kongressledamöter som ändå knappast lär vara aktuella för nästa presidentval, men låt oss titta på hur ett par av världens mest profilerade politiker ville få en del av rampljuset.

Föga förvånande hör Nya Zeelands premiärminister Jacinda Ardern till de mest patetiska. Vi minns hur hon efter terrordådet i Christchurch drog på sig hijab och överhuvudtaget gick långt längre än ett sedvanligt fördömande, och nu fick hon ännu ett tillfälle att synas i internationell media.


Förra gången Nya Zeelands premiärminister
fick ryggdunkande från världens vänsterliberaler.


Egentligen borde inte inrikestjafs på andra sidan jorden vara en angelägenhet för en nyzeeländsk politiker, men Ardern slog i vanlig ordning på den stora trumman:

"Jag brukar inte blanda mig i andra folks politik, men för de flesta är det uppenbart att jag inte alls håller med honom. Jag är rätt stolt över att vi i Nya Zeeland har den motsatta åsikten, att vi tycker att parlamentet ska vara en representativ plats, att det ska se ut och kännas som Nya Zeeland, att det ska ha bredd av olika kulturer och etniciteter och att ingen ska bli dömd efter sitt ursprung, och att man därför har rätt att sitta parlamentet som en representant. Vi ska hylla vår mångfald, vilket vi gör i Nya Zeeland. Jag är stolt över det och jag intar förstås en helt annan hållning än president Trump."

Herregud. Nyckelordet här är förstås "jag", vilket kan översättas till "se mig". Vi talar i Sverige om "godhetsapostlar", men Ardern verkar ofta ta det till en nivå som inte ens särskilt många europeiska ledare gör. Det är inte svårt att uppfatta Trumps uttalande som plumpt, men hans retorik är ingen nyhet. Figurer som Ardern träder fram endast för att det går att koppla till "mångfald", och ser till att göra någon sorts inrikespoäng av ett par tweets. Dessutom har inte minst den somaliskfödda demokraten Ilhan Omar visat sig vara fullt kapabel att yttra sig rasistiskt, men det får naturligtvis inte samma uppmärksamhet bland världens liberaler, eftersom det då kommer från "rätt" håll och man helt enkelt inte kräver lika mycket.

Det kan tilläggas att Trump visserligen hänvisade till ursprung, vilket man kan se som rasistiskt, men samtliga måltavlor tillhör Demokraterna och attackerades främst för att de kritiserat presidenten. Jag gissar att Trump inte bryr sig särskilt mycket om anhängares ursprung.

Att Ardern inte håller med Trump är inte förvånande, men att helt gå upp i dagens identitetspolitik och enbart koppla "representation" till etnicitet är anmärkningsvärt. Normalt sett är det absolut viktigaste att olika åsikter och partier representeras, men vi ser även i Sverige att kön och etnicitet blir minst lika betydelsefullt.

Till saken hör att Nya Zeeland faktiskt har långt ifrån samma "mångfald" som Europa. Landet bestod 2013 av 74 procent européer och till 15 procent av ursprungsbefolkningen maorier. Övriga består huvudsakligen av personer från Indien, Kina och öar i Stilla havet. Det finns fler hinduer och buddhister än muslimer, som uppgår till strax över en procent av befolkningen.

Samtidigt är inte Ardern alldeles ensam i denna iver. Givetvis tog även Kanadas premiärminister Justin Trudeau tillfället i akt. Likt Ardern sade han att "så gör vi inte i Kanada" och rentav att "mångfald är en av våra främsta styrkor". Eftersom han i åratal har poserat kring identitetspolitikens favoritfrågor om kön och etnicitet är han populär bland många vänsterliberaler världen över, men ibland har han gått så långt att han också lyckats stöta bort även sympatiskt inställda. Det skedde bland annat när han besökte Indien och, troligen i ett rubbat försök att visa någon sorts solidaritet, klädde ut sig och bokstavligen poserade.


Justin Trudeau i Indien

Huvudpoängen här är att identitetstänkandet har nått regeringsnivå i många av västvärldens länder och att kön och ursprung har blivit ett lätt sätt att få uppmärksamhet och ryggdunkande. Tal om att "mångfald är en styrka" behöver inte ha någonting alls med verkligheten att göra, utan slängs fram nästan automatiskt av figurer som Ardern och Trudeau. Intressant är dock att man i Sverige sedan ett antal år knappast hör det alls. Från att den sades "berika" har mångkulturen blivit något som vi liksom bara ska hantera.





1 kommentar:

  1. Det mest intressanta är att se hur vänstermedia och politiker är tvungna att saxa i citatet för att kunna göra den poäng de själva tycker är viktig. De menar nämligen att Trump är dum som säger att amerikanska medborgare kan åka hem.

    Men för att kunna kritisera honom för detta måste de klippa bort att han sa att de sedan SKULLE KOMMA TILLBAKA och visa hur bra de lyckats. Vilket de naturligtvis gärna gör.

    //Andreas

    SvaraRadera