Joakim Ruist mot okunskap och förljugenhet

Gårdagens upplaga av SVT:s Ekdal och Ekdal handlade om migration, och skulle enligt annonseringen utgå från frågeställningarna:

"Hur ska Sverige och EU hantera växande strömmar av flyktingar och ekonomiska migranter? Hur balanserar vi medborgerliga och mänskliga rättigheter på ett sätt som gör migration till en tillgång snarare än ett hot och fenomen som splittrar samhället?"

Programmet är värt att se i sin helhet, men jag ger här några guldkorn. Bland gästerna fanns lyckligtvis nationalekonomen Joakim Ruist, som föga förvånande var den som fick representera kunskap och logik. För den som eventuellt har glömt honom vill jag påminna om den magiska intervju han gav i SVT förra året, då han blev så ställd av frågornas idioti att han inledde de flesta svar med några sekunders tyst häpnad. I gårdagens program föreföll han göra sitt bästa för att behärska sig, och det enda vi såg av frustration när det blev lite väl dumt omkring honom, var ett snett leende eller en plötsligt besvärad min. 

Nu var ju även detta i SVT, vilket gjorde att programmet inleddes med en film där vi bland annat upplystes om att svenskar minsann utvandrat till Amerika.

Den första lilla debatten stod mellan två mediefigurer, Lisa Pelling från vänster och Paulina Neuding från höger. Pelling har figurerat i dessa sammanhang i ett antal år, och var ungefär lika dålig som vanligt. Neuding vann med lätthet genom att helt enkelt ha verkligheten på sin sida, medan Pelling omedelbart lämnade samma verklighet:

"Men jag skulle inte hålla med om den beskrivningen att Sverige skulle vara ett land som har misslyckats med integrationen. Tvärtom sticker vi ut som ett land som har lyckats väldigt bra med att ge en möjlighet till en ny start för de människor som har kommit hit, oavsett om man har varit arbetskraftsinvandrare eller kommit hit som flyende."

Jag tycker nog att "väldigt bra" är något av en överdrift, särskilt bland vissa grupper. Arbetskraftsinvandring har ingenting med saken att göra. 

Överhuvudtaget har Pelling, i likhet med mången vänstermänniska som ska försvara asylinflödet, svårt att argumentera logiskt och hålla en röd tråd, och floskler som man kunde hoppas var utdöda sedan länge haglade:

"Jag skulle säga att det är en myt att man inte får prata om migration. Vi pratar knappt om något annat. Vi pratar jättemycket om migration. Det är ett stort problem också att det finns politiker som har velat liksom slå mynt av detta att människor känner frustration, oro."

En mycket vanlig retorik från det hållet. Vanligen brukar man då mena att det ju går jättebra att diskutera hur vi ska ge bästa möjliga mottagande, en diskussion som ingen har hävdat varit svår att föra. Det förblir också märkligt att politiker som tar upp just invandringens konsekvenser "utnyttjar" frågan, till skillnad från alla andra samhällsproblem som politiker kan vilja ta upp och åtgärda. Därefter säger hon verkligen:

"I stället så borde man ägna mer åt att lyfta fram det som är bra, det vi kan vara stolta över, det som vi vinner på, att vara ett öppet land, som är öppet för impulser, för människor."

Denna bild kan vara den mest tröttsamma i debatten. Motsatsen till ett maximalt asylinflöde är inte ett "stängt land" och det går utmärkt att vara "öppet för impulser" utan att bedriva Sveriges typ av asyl- och anhöriginvandring. Vad är det egentligen för fantastiska "impulser" vi har fått från Somalia och Irak?

Av någon anledning är också den högdragne Jan Eliason inbjuden, trots att han mer än en gång har visat att han inte har någon som helst markkontakt i denna fråga. När denne säger att "migration och flyktingar är en positiv ekonomisk faktor" får vi i bakgrunden se ett av Ruists generade leenden. För säkerhets skull drar Eliasson också till med att asylinflödet är 
positivt demografiskt, eftersom det drar upp befolkningstillväxten i rå massa.

Vi har även hört hans egen referens till invandring tidigare. Programledare Niklas Ekdal nämner att kritikerna pekar på att de stora strömmarna kommer från länder som kulturellt skiljer sig mycket från Sverige och att de vanligen har låg utbildningsnivå, vilket gör att de under lång tid blir en kostnad här. 

Eliasson svarar verkligen:

"Som 11-åring i Göteborg bad min pappa mig att gå ner till SKF:s marker och hälsa på italienarna som bodde i baracker..."

Eliasson var 11 år gammal 1951, och italienarna kom till arbeten som väntade. Vi får också veta att "flera kommuner ber om fler flyktingar, för att hålla sina samhällen vid liv". Nja, det gäller så länge de får statliga bidrag för mottagandet, men därefter brukar det vara mycket gnäll och tal om kommunens kommande konkurs. 

När programmet har nått halvvägs blir det då äntligen dags för Joakim Ruist, och hans lågmälda förgörelse av allt som tidigare sagts. Om 2 800 drunknade migranter på Medelhavet säger han:

"Vi måste ju prata om vår roll för att det blir så, för det är vi som har valt den politik som leder till det."

Exakt, trafiken över Medelhavet sker eftersom vi lockar människor med slappa asylregler och generös välfärd. När programledaren försöker med att det kanske också finns intäkter, blir svaret:

"När det gäller flyktinginvandringen så tror jag inte att det finns så mycket intäkter att tala om. Om det är så många som går arbetslösa och behöver försörjas av det offentliga. Det är många som vill försöka vrida det till att det är en kalkyl som ska gå hem i slutändan och generera ekonomisk vinst. Man får ta i ganska ordentligt för att landa i den slutsatsen. Och det verkar som att många av de som för den argumentationen tror i slutändan inte på det i alla fall. Vi hade svenska ledande politiker som förde den argumentationen fram till 2014 och ändå inte försökte ställa om migrationspolitiken i riktning mot att åka och hämta de där flyktingarna som höll på att drunkna i Medelhavet och hämta hit dem för att de är så lönsamma. Så det går ju inte ihop med eget agerande heller i många fall."

En riktig floskelfest blir det när Madelaine Seidlitz, sakkunnig jurist hos Amnesty, får ordet. 

Vid de tillfällen då programledarna konfronterar henne lite lätt, blir det avslöjande. På frågan om folkviljan bör respekteras får vi inget svar, utan en hänvisning till de där berömda konventionerna som på något sätt gör att just Sverige ska ha ett enormt inflöde. Allra bäst blir det vid frågan om man överhuvudtaget får ha åsikten att inflödet ska begränsas, utan att bli stämplad som "främlingsfientlig". Vi förstår då att man absolut inte får ha den åsikten. Som viktigaste åtgärd ser hon att "familjeåterförening", alltså anhöriginvandring, blir så enkel som möjligt. Den kategorin utgör en stor del av det totala inflödet.

Kanske har någonting ändå hänt i svensk debatt. Inte bara får vi genom Ruist ta del av fakta och logik, vi fick också höra andra använda ord som "inflöde" och "det multikulturella projektet".