Staffan Heimerson sist ut i hatkören

Det svenska medieetablissemanget hade två huvudsakliga reaktioner på Europavalet, båda samstämmiga, enfaldiga och fullständigt groteska. Först och främst var lyckan oändlig över att Feministiskt Initiativ hade lyckats ta ett mandat, efter mediernas egen kampanj för partiet. Sedan blev det naturligtvis dags för varje krönikör och profil i varje tidning och tv-kanal att förfäras över patriotiska partiers framgångar. Det talades om en brun våg, ett mörkare Europa, ett kallare Europa, och på något sätt var dessa demokratiska partiers seger i demokratiska val ett hot mot demokratin.

Turen har till slut kommit även till Staffan Heimerson. Anledningen till att alstret låtit vänta på sig torde bero på att kön har varit lång bland krönikörerna, då inläggets intellektuella höjd knappast krävde en veckas arbete.

"Valkvällen fanns skäl att fråga: Är vi på väg att kollektivt göra oss av med Europa­tanken? Är vi rent av på väg att återuppväcka Hitler?
Intressanta frågor, minst sagt."

Nja, den första frågan är i så fall möjligen intressantare än den andra. Jag skulle snarare säga att de flesta nationalister älskar Europa, men tror inte att just EU i dess nuvarande form är vägen framåt. De som idag räknas som Europas största vänner, liberaler som Cecilia Malmström, är i själva verket Europas största fiender, då de strävar efter att utplåna hela den europeiska civilisationen och till och med byta ut ländernas befolkningar.

Nivån av vulgaritet och förakt trappas successivt upp:

"Men jag tänkte: Har vi en så jättestor folkförsamling kanske den måste rymma även några knäppskallar – jag var själv med om att fem år tidigare (jag ångrar mig) rösta in en piratpartist."

Jag har inget större förtroende för Piratpartiet, då jag ser det som extremliberalt och huvudsakligen ett enfrågeparti, men några "knäppskallar" verkar de inte vara. Tvärtom har jag tagit del av flera alster skrivna av partiets Anna Troberg, där den intellektuella hederligheten och logiken överträffar det mesta som publiceras på debattsajter. Heimerson skruvar upp retoriken:

"På mina franska hemmakanaler var det ännu tydligare: bara landets eget val var av intresse. Och vilket intresse! Den ­obehagliga Marine Le Pen sopade hem en jätteseger."

Jag skulle tro att få av de som tagit del av Marine Le Pens framträdanden skulle använda ordet "obehaglig" om henne. En liten passage om SD och FI får vi också, med en insiktsfull analys av Soraya Posts ord och handlingar:

"Ja, Sverigedemokraterna fick in två; de kan sannolikt inte som två av 751 förgöra EU inifrån. Och Fi gjorde sensation med att få in en kandidat, en kvinna, en rom med en sällsynt gripande bakgrund. Ingen har hittills frågat om hon vill förgöra EU."

Därefter kommer bottennivån:

"Vi vet samtidigt att det gick halvuselt för de obehagliga Sann­finländarna och Nederländernas äcklige Geert Wilders."

Även Sannfinländarna är alltså "obehagliga". Borde inte en person som har varit journalist hela livet kunna variera sitt språk något? Jag har dessutom här kunnat publicera runt 1500 inlägg, där jag ofta kritiserar personers göranden och yttranden, utan att någonsin använda ordet "äcklig" om någon. Det är helt uppenbart att det är Expressen och Aftonbladet som är landets största hatsajter. På Aftonbladets kultursida uppmanas var och varannan dag till våld mot politiskt oliktänkande från mäktiga näthatare som Åsa Linderborg och Petter Larsson.

Svensk media har sannerligen förlorat all trovärdighet och relevans. Varför skulle någon som är intresserad av Europavalet överhuvudtaget vända sig till dessa källor, när det enda de bjuder på är rader av likalydande, vinklade och illa formulerade små propagandabitar?