Staffan Heimerson sist ut i hatkören

Det svenska medieetablissemanget hade två huvudsakliga reaktioner på Europavalet, båda samstämmiga, enfaldiga och fullständigt groteska. Först och främst var lyckan oändlig över att Feministiskt Initiativ hade lyckats ta ett mandat, efter mediernas egen kampanj för partiet. Sedan blev det naturligtvis dags för varje krönikör och profil i varje tidning och tv-kanal att förfäras över patriotiska partiers framgångar. Det talades om en brun våg, ett mörkare Europa, ett kallare Europa, och på något sätt var dessa demokratiska partiers seger i demokratiska val ett hot mot demokratin.

Turen har till slut kommit även till Staffan Heimerson. Anledningen till att alstret låtit vänta på sig torde bero på att kön har varit lång bland krönikörerna, då inläggets intellektuella höjd knappast krävde en veckas arbete.

"Valkvällen fanns skäl att fråga: Är vi på väg att kollektivt göra oss av med Europa­tanken? Är vi rent av på väg att återuppväcka Hitler?
Intressanta frågor, minst sagt."

Nja, den första frågan är i så fall möjligen intressantare än den andra. Jag skulle snarare säga att de flesta nationalister älskar Europa, men tror inte att just EU i dess nuvarande form är vägen framåt. De som idag räknas som Europas största vänner, liberaler som Cecilia Malmström, är i själva verket Europas största fiender, då de strävar efter att utplåna hela den europeiska civilisationen och till och med byta ut ländernas befolkningar.

Nivån av vulgaritet och förakt trappas successivt upp:

"Men jag tänkte: Har vi en så jättestor folkförsamling kanske den måste rymma även några knäppskallar – jag var själv med om att fem år tidigare (jag ångrar mig) rösta in en piratpartist."

Jag har inget större förtroende för Piratpartiet, då jag ser det som extremliberalt och huvudsakligen ett enfrågeparti, men några "knäppskallar" verkar de inte vara. Tvärtom har jag tagit del av flera alster skrivna av partiets Anna Troberg, där den intellektuella hederligheten och logiken överträffar det mesta som publiceras på debattsajter. Heimerson skruvar upp retoriken:

"På mina franska hemmakanaler var det ännu tydligare: bara landets eget val var av intresse. Och vilket intresse! Den ­obehagliga Marine Le Pen sopade hem en jätteseger."

Jag skulle tro att få av de som tagit del av Marine Le Pens framträdanden skulle använda ordet "obehaglig" om henne. En liten passage om SD och FI får vi också, med en insiktsfull analys av Soraya Posts ord och handlingar:

"Ja, Sverigedemokraterna fick in två; de kan sannolikt inte som två av 751 förgöra EU inifrån. Och Fi gjorde sensation med att få in en kandidat, en kvinna, en rom med en sällsynt gripande bakgrund. Ingen har hittills frågat om hon vill förgöra EU."

Därefter kommer bottennivån:

"Vi vet samtidigt att det gick halvuselt för de obehagliga Sann­finländarna och Nederländernas äcklige Geert Wilders."

Även Sannfinländarna är alltså "obehagliga". Borde inte en person som har varit journalist hela livet kunna variera sitt språk något? Jag har dessutom här kunnat publicera runt 1500 inlägg, där jag ofta kritiserar personers göranden och yttranden, utan att någonsin använda ordet "äcklig" om någon. Det är helt uppenbart att det är Expressen och Aftonbladet som är landets största hatsajter. På Aftonbladets kultursida uppmanas var och varannan dag till våld mot politiskt oliktänkande från mäktiga näthatare som Åsa Linderborg och Petter Larsson.

Svensk media har sannerligen förlorat all trovärdighet och relevans. Varför skulle någon som är intresserad av Europavalet överhuvudtaget vända sig till dessa källor, när det enda de bjuder på är rader av likalydande, vinklade och illa formulerade små propagandabitar?

Schweiz är främlingsfientligt igen

För svenska journalister finns det mycket att förfäras av i omvärlden. Eftersom rasism och främlingsfientlighet här bedöms efter mängden asylinvandring ett land har, blir samtliga övriga europeiska länder tämligen främlingsfientliga när de jämförs med Sverige. Ibland kan den svenska naiviteten vara lite rörande, som när politiker på allvar säger att Sverige går före med exempelvis fri invandring från Syrien, och att de nu väntar på att övriga länder skall följa efter och "ta sitt ansvar".

I augusti förra året kunde SvDs Gunilla von Hall konstatera att Schweiz hade infört apartheid. I verkligheten hade de naturligtvis inte gjort det, men för de ädla blommor som utgör den svenska mediekåren kändes det så, när en kommun i landet infört vissa restriktioner för asylsökanden.

Idag är det Staffan Heimersons tur att med historiska paralleller förklara vad Schweiz håller på med. Efter att förra året alltså ha infört det sydafrikanska apartheid-systemet, har de nu hämtat inspiration från gamla Östeuropa och byggt en järnridå. De har visserligen inte uppfört taggtrådsstängsel, minfält eller vakttorn, men i Heimersons värld har de gjort exakt samma sak, när de nu skall stoppa utbetalningar av arbetslöshetsunderstöd till utlänningar. Journalister får i och för sig tycka vad de vill om politiken i olika europeiska länder, men varför måste alltid de historiska referenserna vara helt uppåt väggarna? Att inte också det annars obligatoriska Nazityskland dök upp i texten, var nog mer ett resultat av försumlighet, än någon sorts intellektuell hederlighet. Heimerson har tidigare tyckt om vissa aspekter av Schweiz, men nu när landet är så fruktansvärt främlingsfientligt går det förstås inte längre:

"Men nu känner jag kyla välla fram i mitt förhållande till Schweiz, ty när främlingsfientligheten som en epidemi sprids från land till land genom Europa, är det Schweiz som går från ord till handling."

Heimerson menar att Schweiz verkligen genomför det som andra länder endast talar om, exempelvis Storbritannien:

"Trots att britterna har statistik på att invandrare i skatter pytsar in mera i samhällsekonomin än de tar ut i bidrag, laborerar de med tanken, att invandrare ska starta livet i sin nya miljö med att i två år stå utanför social- och sjukvårdssystem. Premiärminister Cameron hoppas att han med detta populistgrepp - i praktiken ett sätt att skapa ett lumpenproletariat - kan återerövra röster från UKIP, som är Storbritanniens SD with a smile."

Den där statistiken har använts flitigt i Sverige den senaste tiden, trots att den avser arbetskraftsinvandring från EU och överhuvudtaget inte kan appliceras på Sveriges flyktinginvandring. Okvalificerad invandring från Tredje världen är en enorm förlustaffär, vilket är skälet till att vi här inte ens får se någon liknande statistik. I själva verket skapar massinvandring från Tredje världen automatiskt ett proletariat, även i Sverige och även om det uppbär bidrag och sjukvård. När pengarna en dag tar slut, blir det konflikter på allvar, och denna grupp kan mycket väl övergå till att bli ett trasproletariat, vilket är det korrekta ordet som Heimerson sökte.
Han kommer sedan in på vårt eget land:          

"I Sverige - i vars grundlag det står att Sverige är medlem av EU och att Sverige är mångkulturellt - hörs liknande tongångar:
”Vi är ett rikt land med en välfärdsstat”, konstaterar den ansedde professor Assar Lindbeck, ”och när ett stort antal mer eller mindre utfattiga och i många fall lågutbildade människor kommer till en rik välfärdsstat så utsätts samhällssystemet för stress och besvärliga vägval. Vi har höga ingångslöner och hög arbetslöshet bland lågutbildade svenskar, och vi har ingen fungerande bostadsmarknad.”
Slutsatsen (fast den sägs inte öppet) är: Stäng gränserna.

Dags för ny järnridå."

Varför inkluderas ens detta stycke, då det motsäger Heimersons linje? Möjligen är det för att visa att inte ens en ekonomiprofessor förstår dessa frågor lika bra som svenska journalister, utan verkar även de ha fallit i grumliga vatten. I verkligheten behöver man inte ens vara ekonomiprofessor för att förstå att den typen av invandring som Sverige satsar på, inte går att kombinera med en välfärdsstat, vilket är själva skälet till att många liberaler älskar den. Slutligen är det märkligt att den som kritiserar massinvandringen från Tredje världen, med en gång anses vilja ha stängda gränser och nu tydligen också en järnridå. Flyktinginvandring från Afrika och Mellanöstern har ingenting med globalisering och öppenhet att göra.

Som så ofta visar även små detaljer att journalister gärna låter munnen gå utan att närmare bekymra sig om fakta:

"I väntan på en folkomröstning redan den 9 februari på temat ”Stop le immigration de masse”, stoppas utbetalningarna av arbetslöshetsunderstöd till utlänningar och nya lagar ska skrivas för att göra det lättare att kasta ut dem ur landet. Invandraren är dömd om han varit arbetslös i 12 månader."

Nej, så formulerades temat knappast, då det franska ordet "immigration" dels är feminint, dels här skulle bindas till "l'immigration". Stoppa heter inte heller "stop", utan "stoppe", eller varför inte "stopper", som man faktiskt använde. Festligt nog var inte ens det sista elementet rätt, då man istället verkar ha använt "immigration massive". Spelar sådana petitesser någon roll? Ja, därför att det visar hur journalister alltid är mer noggranna med att ta avstånd från "högerextremism" och "främlingsfientlighet", än att intressera sig för fakta. Vi talar om samma människor som gör en stor poäng av att Geert Widlers heter "stjärt", trots att det inte uttalas så, och att Jean-Marie Le Pen skulle ha dömts för förintelseförnekelse, vilket inte heller stämmer. Det blir sedan dags att bland ihop äpplen och päron, vilket man också gärna gör i sådana här sammanhang:

"Tusentals tyska läkare har flyttat till Schweiz. De gillar de höga lönerna och arbetsmiljön. Men de tar bostäder i ett land som bygger för lite. Släng ut dem."

Nu är jag ingen expert på den schweiziska debatten, men europeiskt motstånd mot massinvandring handlar ytterst sällan om tyska läkare. Festligt nog har det i svenska tidningar skrivits mycket om tyskar som köper upp sommarstugor i Småland, ett tydligt exempel på faktisk främlingsfientlighet, dessutom politiskt korrekt sådan.

Avslutningsvis använder Heimersson ett annat välkänt grepp, nämligen att raljera kring hur överdrivna farhågor kring massinvandringens följder är:

"Vem vinner? Svaret finns sannolikt i utgången av en omröstning för fyra år ­sedan. Då stödde 57 procent lagförslaget om att minareter ska förbjudas.
Först efteråt kom någon sig för att ­kolla hur stort ”problemet” var. I hela Schweiz finns fyra minareter."

Fyra minareter är väl fyra för mycket? Skall man stoppa denna kolonisering, skall man förstås göra det när den är i sin linda. När Sverige en dag kommer att försöka rädda nationen, efter att ha vaknat alldeles för sent, kommer det sannolikt att finnas hundratals moskéer och minareter, och processen kommer att bli oändligt mycket smärtsammare.

Förvirrat inlägg om Europa av Staffan Heimerson

Staffan Heimerson är en gammal utrikeskorrespondent, som idag gör ett litet försök att ge några nyanserade kommentarer kring den folkliga vågen i Europa och framför allt den som sker i Frankrike genom Front National. Trots att han alltså i decennier har rapporterat från världen, verkar han tämligen stöpt i den svenska politiskt korrekta formen, vilket gör att hans beskrivning blir mer förvirrad än nyanserad.

Hans lilla krönika har den föga nyanserade eller insiktsfulla rubriken "Solen får inte gå ned över etik & politik" och tar sitt avstamp i Front Nationals seger i fyllnadsvalet i Brignoles:

"Utgången sände en kåre av obehag längs ryggraden på politiker från polcirkeln till Medelhavets stränder, ty Laurent Lopez vann en jordskredsseger med 54 procent över ­högerkvinnan, gaullisten Catherine ­Delzer med 46. Monsieur Lopez var ”fel” man."

Det spårar sedan ur i det ytliga hån vi är vana vid:

"Ja, Lopez, en medelålders, hövlig, kortklippt butiksföreståndare av katalansk börd i mörk kostym och vit skjorta, var Front Nationals kandidat.
”Ja, ja”, sa en svensk statsvetare, som jag senare relaterade mina intryck för, ”de har lärt sig att knyta en slips …” Osökt gick tanken till Jimmie Åkesson."

Denna fixering vid vårdad klädsel är nästan lite fascinerande i sådana här sammanhang. Självklart bär man en mer formell klädsel om man exempelvis sitter i svenska riksdagen eller kandiderar i Brignoles. Det är bara kommunister som genom klädsel måste försöka simulera någon sorts arbetarbakgrund, trots att de flesta inte haft ett hederligt arbete i hela sitt liv, genom att vägra just slips. Denna förvåning över att sverigedemokrater bär kostym antyder att människor, som den nämnde statsvetaren, på allvar tänker sig att det handlar om drägg som försöker klä ut sig och att de då först måste lära sig knyta en slips. I Sverige tillägger man också ofta att SDs riksdagsledamöter inhandlar sina kostymer på Dressmann, vilket anses mycket fånigt och pinsamt, eftersom det där är relativt billigt.

Hånet fortsätter:

"FN, som partiet förkortas på franska, anförs av en snabbtänkt mullig blondin, Marine Le Pen, som reformerat det parti hon ärvt av sin far, den nazianstuckne Jean-Marie."

"Mullig blondin"? Är det hur du väljer att analysera Europas kanske viktigaste politiker just nu, Staffan? Skulle en liknande beskrivning använts om en kvinnlig politiker ur etablissemanget, skulle en våg av fördömanden om sexism och unken kvinnosyn vrålats fram. Hon har inte heller "ärvt" partiet, utan faktiskt blivit vald av medlemmarna, även om vi kan anta att faderns ställning varit en fördel.

Jag skulle också vilja veta på vilket sätt JMLP är "nazianstucken", vad det nu är. Han är inte, och har aldrig varit, nationalsocialist. Troligen tänker Heimerson på de tillfällen då Jean-Marie Le Pen resonerat kring andra världskriget och den tyska ockupationen av Frankrike, men jag får väl återigen påminna om att han också anmälde sig som motståndskämpe, på tiden det begav sig, som den patriot han är.

Efter ovanstående nonsens, dyker det trots allt upp en liten insikt:

"Jag tänkte: Kan man verkligen tala om ”fel” vinnare, när de här goda, anständiga människorna övertänkt väljer ­honom till sitt landsting? Är han inte tvärtom resultatet av det som är demokratins idé och kärna? Folket väljer vem som representerar det. Och folket beslutar vem som i nästa val ska lyftas bort."

Tänk att detta skall vara så svårt att förstå. Jag minns hur hela det svenska etablissemanget ropade efter bojkotter av Österrike, när FPÖ tagit plats i landets regering, och vi ser nu hur svenska idioter vill bojkotta Norge, efter att Fremskrittspartiet valts in i den norska. Det är dock svårt att riktigt förstå vart Heimerson vill komma, då han ömsom kommer med lite förnuft, ömsom de vanliga flosklerna kring "främlingsfientlighet":

"Även en liberal propagandist för ­totalt öppna gränser, som jag är, medger att främlingsfientligheten, invandrar­frågan, är vår kontinents hetaste politiska ämne. Holland har förvandlat sig från att vara Europas mest liberala land till att bli en sur ankdamm. I världens mest kosmopolitiska stad, London, talas 300 språk och finns 30 distinkt etniska stadsdelar. Bara knappt varannan invånare är traditionell vit och 67 procent vill se invandringen drastiskt dämpad. Därför erövrar det populistiska, invandrarfientliga UKIP röster från de konservativa."

Hur kan man inse denna frågas vikt och samtidigt vara för fri invandring? Varför blir ett land som motsätter sig massinvandring, omedelbart "en sur ankdamm"? Varför är det för en journalist omöjligt att skriva om denna fråga utan att krydda hela texten med "främlingsfientlig", "populistisk" och "invandrarfientlig"?

Mot slutet av inlägget faller den demokratiska och resonerande masken helt:

"Nix. Därför ska vi - även en dag då i Brignoles allt verkar vara i sin ordning - upprätta en cordon sanitaire kring ­obehagliga partier på höger- och vänsterkanten.
Med det kan vi kanske uppskjuta solnedgången över den västerländska ­etiken och politiska kulturen."

Trots ett synbarligt försök att förstå, hamnar Staffan Heimerson där vårt etablissemang alltid hamnar. De som står utanför är "obehagliga" och skall isoleras, eftersom allt annat skulle innebära en "solnedgång". Det är mycket märkligt och mycket tragiskt att dessa människor inte för ett ögonblick reflekterar över om möjligen massinvandringen skulle kunna innebära en solnedgång över västerländsk etik och kultur. Vi lever i sanning i en orwellsk värld, där de som står upp för västerländsk kultur utmålas som dess största hot, medan massinvandringens och islams främsta tillskyndare säger sig vara Europas vänner. Lögn är sanning. Krig är fred.

"Sverige behöver befolkas"

Rubriken avslöjar att här kommer ännu en verklighetsfrämmande krönika på temat "Sverige är ett stort land, vi har plats för alla". Idag kommer dessa trötta floskler från Staffan Heimerson, i dagens Aftonbladet.

"Det är, som förslagsställarna i Centern säger, nödvändigt att öppna gränserna till följd av bristen på arbetskraft och flykten från glesbygden. ”Vissa delar av Sverige håller på att dö ut. Och det finns ett väldigt stort behov av arbetskraft i vissa typer av jobb som svenskar inte vill ta.”

Bravo! Sverige behöver befolkas."

Mina upplysta läsare ser troligen igenom ovanstående resonemang, men jag vill ändå bemöta det. Visst, det sker avfolkning i vissa delar av Sverige, men det är ju inte dit som invandrare kommer att söka sig! Det lika gamla argumentet att vi behöver invandrare som tar jobb som svenskar inte vill ta, tror jag inte alls på. Arbetsmarknaden är just en marknad, och lyckas man inte locka kandidater till exempelvis ett städjobb, så får man väl höja lönen. Även i ett homogent land som Japan finns städare, diskare, eller vad det nu kan vara för jobb som Heimerson anser under svenskens värdighet.

"Att flytta från ett fattigt land till ett rikt är det mest effektiva vapnet mot global fattigdom."

Ja, för individen som lämnar det fattiga landet kan det säkert vara så. För Sverige är det ett effektivt vapen mot välstånd och trygghet.

Heimerson aviserar också att han kommer att rösta på Centern om de fullföljer sitt kritiserade idéprogram. Han ser därför fram emot 2014:

"Vad ska det blir för debatt emellan två partier som placerat sig i mitten? Ingen. Det är på ytterflankerna det kan bli action. Av SD, naturligtvis, med sin främlingsrädsla och sitt järnrörsuppträdande på offentlig plats, och nu alltså av en center som i invandrarfrågan slagit tappen ur tunnan och äntligen gett Sverige ett liberalt alternativ.

Det kan bli för­lösande."

Sådär ja, då fick han med två av de i etablissemanget populära epiteten - "järnrör" och "främlingsrädsla". Är det den höjden på ens samhällsanalys kan man förstås mycket väl rösta på Centern. Som en rolig detalj ligger det en liten annons direkt under krönikan: