"Även här är muslimerna offer"

Vi kan denna scenografi nu, och jag har fått många tillfällen att påminna om den. Ett attentat sker, antingen av någon som agerar "i islams namn" eller av någon som har missuppfattat ideologin. Detta följs av en oro av att muslimer ska drabbas av orättvis stigmatisering eller överhuvudtaget behöva ta avstånd från gärningarna. Observera att västerländska liberaler och vänstermänniskor är lika snabba att hamna i dessa funderingar som ideologins utövare själva. Det är därför vi förlorar. En strid där den ene säger "jag har absolut rätt" och den andre "å ena sidan och å andra sidan" är direkt förlorad. Självkritik och reflektioner må vara beundransvärda, men när de ställs mot absolutism har de inte mycket att komma med.

Idag är det Expressens Patrik Kronqvists tur att på fullt allvar skriva:

"Ökningen av islamofobiska attacker mot moskéer i Frankrike efter attentatet mot Charlie Hebdo är oroande."

Visserligen dödades 12 personer på Charlie Hebdos redaktion och visserligen mördades ytterligare fyra personer i en judisk butik, men Kronqvist tänker större än så och vet att nämna ett antal incidenter i Frankrike av "islamofobisk" karaktär. För västerlänningen gäller det att känna sympati för och förstå fienden, förlåt, medmänniskan. Som ett exempel på hur "debatten har blivit smartare" nämner Kronqvist oblygt:

"När en imam exempelvis ville ta avstånd från dåden i Frankrike i Studio Ett kom motfrågan snabbt från programledaren: 'Varför känner du att du måste göra det?' "

Tja, varför ska någon behöva ta något som helst ansvar för sin ideologi eller vad den får för konsekvenser? Varför ska en nationalsocialist behöva få frågor om folkmord och krigsförbrytelser? En moderat om följder av neddragningar i välfärden? Ovanstående citat är inte Fredrik Kronqvists huvudsakliga poänger, men de mest symptomatiska. Han har givetvis tidigare skrivit om hur staten måste se till att skydda moskéerna. Ideologins egna anhängare är förstås än mindre blyga. Den något förvirrade, men likväl hätska, muslimska debattören Carolina Farraj sammanfattade 2014 som "Ett framgångsår för rasism och hat". Observera att artikeln tydligen uppdaterades på något sätt två dagar efter attentaten i Frankrike, men fortfarande endast handlar om muslimerna som offer:

"Det är det här som skrämmer mig: människors glädje över att moskéer brinner i Sverige."

"Jag känner inte att det är icke-muslimers plats att tala om för mig med vilka ord jag bör och inte bör beskriva min oro för det utbredda hatet mot oss muslimer."

"Det är inte ofta jag blir rädd, men nu är jag faktiskt rädd. Jag är rädd att moskéer kommer börja brinna under fredagsbönen när moskéerna är full av muslimer."

Du är inte rädd att nästa Taimour Abdulwahab, ty en sådan kommer, lyckas bättre nästa gång i Stockholm? I verkligheten har vi alltså exempelvis sett bomber i Londons tunnelbana, med 52 döda, bomber mot tåg i Madrid, med 191 döda, och nyligen ett antal döda fransmän. Vi har dock aldrig sett någon bränna ned en fullsatt moské. Ändå ägnas just det en hel text. I en längre resonerande text skriver den nederländske statsvetaren Cas Mudde någonting viktigt:

"Många människor är inte Charlie därför att Charlie Hebdo kritiserar alla religioner och alla politiker, oberoende av etnicitet, kön, ideologi och så vidare. Följaktligen har ledare från samtliga religioner och politiska partier kritiserat dem. Med detta sagt, så är det ändå enbart muslimska extremister som har riktat våldsamma attacker mot tidskriften. Detta är ett faktum som inte kan eller bör förnekas!"