Handskakningen. Igen.

Viktor Banke, i ännu en TV-soffa

Asylrättsjuristen, och kanske bör man nuförtiden lägga till debattören, Viktor Banke får som bekant enormt mycket utrymme i media. Idag skriver han i Metro, där det sannerligen inte ställs några höga krav på vad man levererar, men Banke dyker upp även i sammanhang och publikationer som borde vara åtminstone ett snäpp seriösare. Att han bereds allt detta utrymme hänger förstås samman med att han står på rätt sida i alla asyldiskussioner, men sannolikt har han också sett till att förse sig med ett antal kontakter som garanterar vägar in i offentligheten. Om han hade varit lika mycket advokat och lika mycket asylfanatiker, men varit bosatt i exempelvis Västerbotten, är jag övertygad om att exponeringen hade varit betydligt rimligare.

Nåväl, i dagens Metro känner även han sig föranledd att säga någonting om Yasri Khan, "miljöpartisten" som blev uppmärksammad för att han inte tar kvinnor i hand. Efter en tämligen irrelevant inledning om den där filmen som vänsterpartisten lade upp, börjar Banke sakta närma sig ämnet:

"Att sprida lögner om främmande människor är också ett sätt att så split mellan de som kommer hit och de som finns här. Och mellan de som redan finns här och ser olika ut. En gärning som ställer människor mot varandra och försvårar integration, där det naturliga mötet alltid är målet. Sverige behöver inte det. Illa nog att vi har en statsminister som dikterar hur människor ska hälsa på varandra, att lättkränkta nationalister rasar över ett ändrat ord i en nationalsång under Melodifestivalen och att människor sätter sig på tvären när just deras kommun ska bereda skydd åt skyddsbehövande."

Låt oss börja med att kommentera ett av de irrelevanta element som dyker upp även i ovanstående stycke. Nationalister blev inte "kränkta" av mellanakten i Melodifestivalen och frågan handlade inte om ett ändrat ord. Däremot är vi många som är oerhört trötta och irriterade på SVT:s, och för all del ett antal övriga mediers, ständiga agenda och små uppläxningar av svensken. Det ändrade ordet, och inskjutningen av hebreiska och arabiska sånger, var endast en mycket liten del av en till synes evig kampanj, där svensken måste lära sig att det inte finns någonting svenskt, men däremot en mängd andra kulturer att ta till sig. Denna insikt ska sedan leda till att våra hjärtan, och framför allt våra gränser och plånböcker, öppnas lite mer.

Med tanke på att Banke ska komma att försvara muslimsk hälsningstradition, är det dock lite festligt att han här oroar sig för möten mellan människor och företeelser som försvårar integrationen. Jag kan för övrigt tillägga att inte heller jag tycker att man ska sprida lögner om främmande människor, och den flitige läsaren vet att jag inte har mycket till övers för personer som engagerar sig mot asylinvandringen först när det egna bostadsområdet kommer på tal. Bankes text är enormt spretig, och något egentligt budskap är svårt att finna, men han bjuder iallafall på en sanning, även om den inte direkt är en nyhet för den som engagerar sig i frågan:

"Omvärlden har knackat på dörren och vad man än anser om den saken har Sverige hundratusentals nya samhällsdeltagare. Mottagandet är sannolikt den minsta utmaningen: det kommer bli många svåra sociala situationer framöver."

Det är exakt vad bland andra jag alltid påpekar när de, i och för sig stora, direkta kostnaderna för asylmottagning någon gång tas upp till diskussion. Vi kan släppa ett stort antal människor över gränsen, vi kan höja skatterna, och vi kan fylla hela Härjedalen med tältläger för att maximera antalen, men är det önskvärt och positivt för vårt samhälle och dess framtid? Man kan i sanning säga att Banke har tagit fasta på ordet "utmaning", även om det blir fler frågor än svar:

"Det är också en chans att lära sig någonting nytt av omvärlden. En chans att förstå lite mer. Men då behövs en prövande inställning. Att dreva över miljöpartisten Yasri Khan (som inte tar i hand) ända till statsministern känner sig nödsakad att instruera folket om svensk handskakning är en löjeväckande och dum hållning. I synnerhet eftersom det finns viktiga frågor där bakom drevet som måste besvaras. Hur ska vi ha det? Med handskakningar, möten, kläder, normer? Ska vi överhuvudtaget ha det på visst sätt, eller får alla göra som de vill? Och vad innebär dessa avvikande (stundom religiösa) uttryck? Måste det vara en akt av ojämlikhet att inte ta någon i hand, eller är det något vi inte förstår? Khan är för övrigt svensk, och ett annat sätt att se på saken är att det redan finns olika svenska normer."

Vill man vara elak, och det kanske man måste vara ibland, skulle man kunna säga att vad än Stefan Löfven uttalar sig om blir löjeväckande. Att en ledande politiker någon gång nämner svenska normer, dessutom som någonting eftersträvansvärt, förtjänar dock en liten stjärna, ty det händer inte dagligen. Visst, Yasri Khan är född i Sverige, så vi kan kalla honom svensk, eftersom denna etikett inte är det viktiga i sammanhanget. Att inte ta någon av det motsatta könet i hand behöver inte alls handla om ojämlikhet, bland annat eftersom beteendet finns hos både män och kvinnor, utan snarare om en sexualisering av vardagliga situationer i en lära som överhuvudtaget är mycket upptagen av dessa frågor.

Yasri Khan

Jag brukar inte försöka definiera svenskhet, eftersom jag tycker att sådana diskussioner tenderar att bli fåniga, men det är desto lättare att slå fast vad som inte är svenskt, eller ens europeiskt. En sådan företeelse är vägran att besvara en utsträckt hand. En del vill i debatten nu hävda, både muslimska aktivister och dhimmis, att en handskakning ju inte är hela världen och att handen på den egna bröstkorgen fungerar lika bra. Problemet är naturligtvis att den där speciella hälsningen sannolikt följs av en mängd andra mycket speciella värderingar. Den som vägrar att anpassa sig till ens våra hälsningsvanor, kommer naturligtvis inte att göra några andra anpassningar heller. Vad tycker egentligen handskakningsvägraren om otrogna? Om demokrati? Om könsroller?

Egentligen är alla, och särskilt en jurist som Viktor Banke, mycket medvetna om hur en hälsning kan tolkas. Det väcker nämligen stor uppmärksamhet, och är i lag förbjudet, att hälsa med utsträckt högerarm. Även det är bara en hälsning, en rörelse, men tanken är att personen i förlängningen då antas ha en viss värdegrund och propagera för hets mot folkgrupp. Av någon anledning är inte handen på bröstkorgen, eller ens tawheed-fingret, olagligt, trots att man skulle kunna göra samma kedjeresonemang även i det fallet.

För att besvara det återkommande temat i Bankes frågor, vill jag hävda att vi absolut ska låta folk göra som de vill. Jag tillhör inte de som kämpar för att förbjuda exempelvis bärandet av niqab. Problemet är nämligen inte kläder eller hälsningar, utan att personer som ser dessa attribut som nödvändiga överhuvudtaget finns i landet. Även om vi skulle lyckas tvinga Yasri Khan att hälsa enligt svenskt manér, skulle han fortfarande ha samma åsikter om sharia, stympningar, steningar, terror, kvinnors roll och samhället i stort. Sant, jag vet inte vilka dessa åsikter är och ska inte klistra på honom något som han kanske inte står för, men det där hälsningsbeteendet ger faktiskt en indikation på vad de skulle kunna vara, alltså ungefär som den utsträckta högerarmen.

Låt folk odla sina skägg, bära sina hijaber och ha kopplingar till vilka suspekta organisationer de vill, men släpp dem inte över gränsen och gör dem framför allt inte till ministrar.

Vlaams Belang mot islamterror

I lördags höll Vlaams Belang ett möte i Antwerpen om muslimsk terrorism, eller "islamterror", som man kort och gott kallade fenomenet. Vi ska nu titta på ett sammandrag av talen som partiet självt har ställt samman, och talarna vi ser är:

Från vänster till höger:
- Anke Van dermeersch, gruppledare i senaten och ledamot av flamländska parlamentet
- Tom van Grieken, partiledare och ledamot av flamländska parlamentet
- Barbara Pas, gruppledare i det federala parlamentet
- Filip Dewinter, ledamot av det federala parlamentet

Ordet "uitburgering", som Tom van Grieken här föreslår som motsats till inburgering (ung. integration), fungerar något bättre på nederländska än vad jag kunde få till på svenska.

"Wir schaffen das" (Det klarar vi) var Angela Merkels lite lättvindiga kommentar till förra årets flyktingkris, då Tyskland tog emot en miljon asylanter.

När islamism blev "normkritik"

Lite normkritik i Malmö

När det talas om integration, och kulturens och religionens roll för denna, gör etablissemanget alltid sitt bästa för att framställa det som ett universellt problem, förlåt utmaning, där det största hindret nog är svenskarna själva.

I verkligheten är det just en religion som ställer krav i alla de europeiska länder där den flyttar fram positionerna. Det är kvinnor som kräver att täcka ansiktet, trots att de vill arbeta med barn. Det dyker upp krav på separata badtider, eftersom män och kvinnor plötsligt inte längre kan bada samtidigt. Debatten, eller vad vi nu ska kalla den, har förvisso kommit längre i till exempel Frankrike och Nederländerna, men problemen med denna grupp är desamma överallt.

Med anledning av den långt gångna islamiseringen av Miljöpartiet, ska vi i dessa dagar tydligen diskutera handskakningar, en handling som så vitt jag vet inte har varit något problem i Sverige under de senaste tusen åren. I TV4:s morgonsoffa hade man idag bjudit in Nima Dervish, i egenskap av författare, och Aya Zemzem Mohammed och Shaimaa Abdelhady, i egenskap av handskakningsvägrare.

Genom programledarnas inkompetens, och Nima Dervishs förkärlek för svammel, blev inslaget så mycket sämre än det hade behövt vara, men den upplyste kunde ändå förstå allt som behövs.







Hur man hälsar på varandra må framstå som Sveriges minsta bekymmer, vilket Dervish hävdade, men det är ett symptom på vad som mycket väl kan vara eller bli Sveriges absolut största bekymmer. Precis som hijaberna, visar nämligen denna vägran att anpassa sig till ens det minsta i vardagen att man aldrig tänker bli en del av samhället.

Låt oss övergå till Nima Dervishs mycket relevanta fråga om hur de båda kvinnorna ställer sig till andra beteenden som avviker från normen, till exempel homosexualitet. Den insatte vet naturligtvis att dessa två inte är intresserade av mångfald eller normbrytande, utan enbart sina egna normer. Eftersom Steffo Törnquist är en så pass usel programledare, och möjligen inte ens förstod vad som diskuterades, lyckades de båda hijabisterna i hela sju minuter undvika frågan genom tomt pladder.

De patetiska programledarna hjälpte också de båda kvinnorna ordentligt på traven, genom att, istället för att insistera på att de besvarar Dervishs fråga, direkt övergår till den där offerrollen som de skulle ha tagit på sig även utan hjälp:

"Om man inte accepterar handskakning med alla till höger och vänster, är man du utesluten ur det svenska politiska livet?"

Frågan om utanförskap är naturligtvis någonting som dessa personer mycket hellre vill diskutera än hur de ser på homosexualitet och pride-festivaler.

I den debattartikel av Nima Dervish som man refererar till, uttrycker han sig skarpare:

"Nej, normerna inom den egna religionen älskar SMFR. Normerna hos deras ursprungsländers majoritetsbefolkning (som lever kvar inom egna minoritetsgruppen i Sverige) vill de inte bryta. Det är bara svenska, västerländskt sekulära normer som ska ifrågasättas. 
Detta är inte normkritik, utan spridandet av egna normer i Sverige."

"Tillåt mig utmana feghetsnormen i svensk media med lite klarspråk: 
Vissa muslimska organisationer har lärt sig vilka floskler som går hem hos blåögda svenskar. Rabblande av rätt nyckelord har lett till miljonbidrag till ens förening och politisk position för en själv. 

Kanske är den mest angelägna normen för svenskar att börja bryta den alltför länge rådande naivitetsnormen."

Precis så är det naturligtvis. Det är troligare att Aya Zemzem Mohammed och Shaimaa Abdelhady tycker att homosexuella ska kastas från höga byggnader än att de kommer att delta i ett pride-tåg. Ingen måste delta i sådana evenemang, och det gör inte heller jag, men att kalla sin religiösa nit för "normbrytande" och "normkritik" är enormt förljuget. De som vill relativisera och förminska frågan om handskakningar nämner ibland det mer kontinentala kindpussandet som kan kännas främmande och rentav lite obekvämt för många svenskar. Det är en jämförelse som haltar, eftersom vi på plats i exempelvis Frankrike faktiskt ser till att hälsa på detta sätt, istället för att göra en stor poäng av att vägra.

Nej, de som vägrar anpassa ens sin klädsel eller sina hälsningsformer ska inte ha några politiska uppdrag. De ska inte ens vara här. 

Vlaams Belang presenterar Islamwatch.net

Idag presenterade Vlaams Belangs mångårige och frispråkige företrädare Filip Dewinter, som också är ledamot av Belgiens federala parlament, en webbsida som ska kartlägga islamiseringen av Flandern.

Medan Marine Le Pen alltid noggrant specificerar "islamistisk fundamentalism" och "kommunitarism" som orsaker till exempelvis terrordåd, utnämner Filip Dewinter själva islam till "hatets religion" och skriver på den nya sidan bland annat:

"Islam är en våldsam, intolerant och totalitär ideologi, som är oförenlig med grundläggande värderingar i vårt demokratiska europeiska samhälle."

Många siffror som presenteras på sidan borde i sig öppna en del ögon, där vi till exempel får veta att i Flanderns största stad Antwerpen är nu över 20 procent av befolkningen muslimer, där finns 47 moskéer och att 45 procent av eleverna i grundskolan också följer islamundervisning.

Föga förvånande har den belgiska myndigheten Unia ("Interfederala centret för lika möjligheter") redan idag inlett en utredning om huruvida Islamwatch.net "uppviglar till hat, våld och diskriminering", samt om sidan "bryter mot antidiskriminerings- och antirasismlagstiftningen".

Dagens citat: Göran Greider

Den gamle anhängaren av en ideologi som brukade förkunna att "religion är ett opium för folket" har en liten lektion till oss i terrordådens tid och hänvisar till en sorts recension som han för några dagar sedan gjorde av Koranen.

Vad Greider egentligen vill säga med ovanstående meddelande är något svårtytt, men vi kan gissa. Sannolikt är det en insats för att som vanligt ursäkta denna religion, genom att hävda att innehållet i själva verket är någonting helt annat än de uttryck vi dagligen ser. Det är också något förmätet av honom att antyda att nu när han själv har läst den, har den lästs på ett sätt som ingen tidigare har gjort, men som alla borde göra.

Den där recensionen som han har låtit skriva i Dala-Demokraten är en bisarr och torftig historia. Han har förstås enbart positiva omdömen:

"En intensiv stämning arbetas upp."

"Det är nästan så att morgontidiga böneutrop hörs ur boksidorna."

Vi får veta att boken förvisso är patriarkal:

"men att de regler som under Muhammeds tid infördes trots allt innebar ett framsteg gentemot tidigare traditioner."

Den absolut finaste rekommendationen från Greider torde vara:

"Andra surans 273:e vers borde mobiliseras för välfärdsstatens skattepolitik."

Man kan läsa Koranen välvilligt, man kan läsa den illvilligt, och man kan plocka fram våldsamma delar ur Bibeln, men mycket väsentligare är att fundera kring hur islam ser ut i praktiken och vilka följder religionen ser ut att få i de samhällen där den får fäste.

TV4 markerar påsken med Antje Jackelén och imam

Glad påsk!

TV4 bjöd i morse in ärkebiskop, i folkmun känd som "ärkeimam" och "antikrist", Antje Jackelén för att tala om hennes hjärtefråga, det vill säga det man generöst brukar kalla "religionsdialog", men som i verkligheten handlar om att på olika sätt underlätta för islams expansion. Den riktige imamen Awad Olwan var också på plats, som förstås direkt blev tillfrågad om risken att vi får en dålig bild av islam, bara för att islamiska terrordåd råkar ske allt oftare på europeisk mark:





De båda gästerna sade egentligen inte så mycket som var anmärkningsvärt, men jag reagerade när man tog upp "Guds hus" i Fisksätra som ett exempel på hur religionerna kunde samverka. Jag skrev om detta projekt i februari i Nya Tider och det handlar mindre om något "samarbete" mellan religionerna än om att kyrkan helt enkelt bekostar byggnationen av en moské i anslutning till en redan befintlig kyrka. En av de drivande bakom planerna, prästen och tidigare biskopen i Karlstads stift Bengt Wadensjö, skrev när projektet lanserades i SvD:

"När rädslan för det okända i form av islam nu ger Sverige en profil i nyhetsflödet genom att SD tar plats i riksdagen vill jag lyfta fram en helt annan bild av Sverige. Jimmie Åkesson skrev i Aftonbladet den 20 oktober 2009 att ’Muslimerna är vårt största utländska hot’. I Nacka tror vi inte att invandrare eller muslimer skulle vara ett hot. De är en tillgång."

Detta skrevs alltså för ett antal terrordåd sedan och det är uppenbart att Wadensjö snarare ser SD det största hotet i Sverige och dessutom passar på att göra en politisk markering. Kyrkans kalkyl för moskébygget uppgår till 39 miljoner kronor och det är värt att notera att när insamlingsstiftelsen bildades satt bland andra den nuvarande bostadsministern och islamisten Mehmet Kaplan (MP), samt LO:s före detta ordförande Wanja Lundby-Wedin, i styrelsen. Kritiska röster har inte saknats och Anders Lundberg, som är medlem av den kyrkopolitiska nomineringsgruppen ”Frimodig kyrka”, har försökt att gå emot projektet och bland annat ställt frågan om den nya moskén kommer att fortsätta bjuda in talespersoner från den antidemokratiska rörelsen Hizb-ut-Tahrir, samarbeta med islamistiska Tanzeem-e-Islami och bjuda in medlemmar till antisemiten Yusuf al-Qaradawis europeiska fatwaråd, vilket man gjort vid tidigare tillfällen.

Idag har Göteborgs-Posten, som under Alice Teodorescus ledning snabbt har fått etablerad medias mest relevanta ledarsida, låtit Ann Heberlein skriva en gästkrönika med rubriken "Vi måste tala om islam". Texten tar upp vad det faktiskt handlar om och utgör en välbehövlig motvikt till allt det ursäktande och den relativisering som sker efter varje muslimskt terrordåd, kanske tydligast uttryckt i Stefan Löfvens omedelbara tal om Breivik. Krönikan är läsvärd i sin helhet, men ett av de viktigare styckena kan vara:

"Vi måste tala om islam. Vi måste hantera att majoriteten av de terrordåd som drabbar oss, våra värderingar, vår frihet, ja hela vårt sätt att leva, hämtar både argument och drivkraft ur islam. Nej, jag påstår givetvis inte att alla muslimer är terrorister. Jag påstår att islamism och jihadism inte existerar i ett vakuum. Dessa blodtörstiga dödssekter hämtar sin näring ur en religiös tradition och dess skrifter."

Avslutningen är också viktig:

"Om vi ska kunna bekämpa jihadismen, det islamistiskt motiverade våldet, måste vi förstå dess världsbild. En bra början är att erkänna att religion spelar roll och att vissa religioner kan ha större våldspotential än andra."

Det mest tragiska är förstås att vi numera måste tala om islam, dess innebörd och attribut, dag ut och dag in i Sverige, även under kristna högtider.

Islamisten Cherin Awad kränkt igen

De senaste dagarna har en liten rolig historia utspelats på Twitter och förstås delvis plockats upp av etablerade medier. Den initierades av den ofta kränkta islamisten Cherin Awad, som denna gång kunde berätta om en verklig eller påhittad händelse, en berättelse som dessutom lyftes upp av SVT:

"På väg in i gallerian ska en man ha hoppat på henne. Cherin twittrade några minuter senare att mannen kallade henne ”påskkärring”, och sade att hon inte borde få vistas ute. När hon svarade emot, ska mannen hotfullt gått emot henne och skrikit att hon ska hålla käften. Bredvid ska en annan man ha stått och skrattat med."

Vi ska komma ihåg att Cherin Awad var inblandad i "hijabuppropet", som inspirerades av en fabricerad händelse, där en kvinna påstod att någon hade försökt rycka av henne hijaben, vilket senare visade sig uppenbarligen osant. En av hennes tweets om den senaste "händelsen" är rolig och möjligen avslöjande:

Antingen ropade han, eller viskade, men det är svårt att föreställa sig en kombination av de båda, vilket ger intrycket av en konstruerad berättelse. Dessa människor har ett antal dhimmi-följare som villigt tar till sig alla berättelser och bjuder på de önskade reaktionerna:

Medier älskar att lyfta fram sådana här historier, men det verkar nästan som att många av dem har börjat tillämpa en viss skepsis och källkritik. Så vitt jag kan se var det bara SVT:s lokalavdelning i Uppsala som nappade denna gång, vilket möjligen beror på att Cherin Awad känner någon där. Vi kan nämligen titta på hur hon idag reagerade när hon fick mothugg i kommentarsfältet:

Observera att detta alltså inte handlar om de påstådda attackerna, utan en kvinnas något fientliga svar på Twitter, som knappast var olagliga och framför allt inte borde utgöra en nyhetshändelse. Syftet med att redogöra för sådana här incidenter, som dessutom ofta är fabricerade, är dock att skapa uppmärksamhet och flytta fram islams positioner. Hennes kontakter på SVT Uppsala reagerade snabbt och skapade en hel artikel om ett par twitterkommentarer:

Bakom båda de beställda artiklarna står en Håkan Wikström (hakan.wikstrom@svt.se), som jag har mejlat och frågat om nyhetsbedömningen och hans relation till Cherin Awad.

Festlig nog bjuder, strax efter Cherins ursprungliga tweets, den hijabbärande mytomanen Carolina Farraj på en liknande berättelse som alltså skulle ha skett samtidigt, men är än mer fantastisk:

"Sitter på ett café. 5 män i 40 års ålder är här i sällskap. Den använde N-ordet när de skulle beställa chokladboll. Jag hamna i gräl med dem."

"Sen har de kallat mig kamelknullare, frågat varför jag vistas bland civiliserade, bett personalen kasta ut mig pga 'hon är äcklig att se på'"

"En av männen blev arg och frågade varför jag inte svarar på tilltal när han kallar mig slyna."

"En av männen har spottat på mig och sen hånskrattat åt mig."

Och till slut, bäst av allt:

"Han FUCKING örfilade mig!"

Allt det här ska ha utspelats på ett fullsatt café på Södermalm, givetvis utan några vittnen eller polisanmälan. Trovärdigheten förstärks inte direkt av att hon någon dag senare raderade samtliga tweets om "händelsen".

Farraj vittnar om en traumatisk kränkning
under hijabuppropet.

Carolina Farraj är dock främst en trasig människa, som vi egentligen inte behöver ägna särskilt mycket uppmärksamhet här. Efter att fokuserat på islam och sin hijab har hon på senare tid kommit på att hon hatar män och skriver nu istället enbart om detta, men Awads initiativ väckte uppenbarligen på nytt den kreativa ådran.

Cherin Awad är dock en hängiven islamist, som tydligen anses ha en viss trovärdighet i mediekretsar. Hon fick först uppmärksamhet då hon var en av programledarna i "Halal-TV" och det framkom att hon i ett religiöst program hade uttalat sig för stening av kvinnor.

Man kan naturligtvis ironisera hur mycket som helst kring liknande mer eller mindre trovärdiga berättelser, men de uppnår sitt syfte eftersom det i mediekretsar verkar ha blivit en etablerad sanning att svenska män i tid och otid rycker i hijaber. Så sent som 2013 tog Sveriges Radio fortfarande Carolina Farraj på allvar:

Vad den där hijaben representerar, eller varför den väcker motvilja hos många människor, diskuteras aldrig.

När islamiska aktivister och identitetsvänstern förenas

Maimuna Abdullahi, Fatima Doubakil,Aftab Soltani och Zayanb Ouahabi.

Vänsterns allians med islam har vi här ibland hastigt berört. Det är ett intressant ämne, men det finns säkert en mängd människor som har mer kunskap om frågan och kan analysera den bättre jag. Idag har den återigen blivit aktuell, genom ett inlägg i Göteborgs-Posten som har undertecknats av fyra välkända kvinnliga islamiska aktivister. Det handlar om Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil, från "Muslimska mänskliga rättighetskommittén" som framför allt arbetar mot terrorlagstiftning, Zayanb Ouahabi från Muslimska kvinnonätverket och Aftab Soltani från en kvinnorörelse som kallas Hayat.

Inlägget är ett svar på en artikel av journalisten och författaren Lars Åberg, där han bland annat helt korrekt förklarar:

"Krafterna bakom hijaben som politiskt motstånd oroar sig inte i första hand för diskriminering. De vill i stället sprida ett politiserat religiöst normsystem där slöjbärandet blir till en ideologisk handling långt utanför den privata sfären. Motståndet är riktat mot den sekulära demokratin."

Han gör också ett annat viktigt konstaterande:

"De här islamiska grupperingarna är små, ett sammanflätat nätverk, men de har fått medialt genomslag och utverkat alldeles för stora bidrag från staten."

Festligt nog bekräftar de fyra aktivisterna Lars Åbergs poäng, även om de främst riktar sig mot sådant han inte har sagt:

"Framställningen av muslimska hijab-bärande kvinnor har varit central i den Europeiska befrielselogiken, där man framställer muslimska kvinnor som en grupp som är utsatta för ett väsensskilt förtryck och i behov av särskild räddning, helst genom våld och militära interventioner."

I själva verket handlade Åbergs inlägg om situationen i Sverige, men talet om kolonialism och imperialism är numera en väsentlig del av nyvänstern och det är sannolikt av taktiska skäl som det blandas in även här. Kanske handlar alliansen vänstern-islam främst om att vänstern vill använda muslimerna som någon sorts stödtrupper och revolutionärer mot allt vad ordning och fungerande samhälle heter, medan islamisterna ser vänstern som en möjlighet att få bredare genomslag för den islamistiska ideologin. I verkligheten har få militära interventioner gjorts för att befria kvinnor från religiöst förtryck. Det enda exemplet jag på rak arm kan komma på är Afghanistan, men den förklaringen var långt mindre viktig än att fördriva al-Qaida från deras bas. Det är också så att kvinnor utsätts för enormt mycket förtryck i muslimska länder, även om det idag är populärt att relativisera och tala om ett mystiskt och världsomfattande "patriarkat", kanske bäst sammanfattat av Gudrun Schymans jämförelse med ett land där kvinnor tvingades vara helt täckta, inte fick röra sig utanför hemmet utan manligt sällskap och inte fick arbeta:

"Men det är samma norm, samma struktur, samma mönster, som upprepas så väl i talibanernas Afghanistan som här i Sverige."

Referenserna till kolonialism fortsätter och retoriken blir närmast parodisk:

"Historiskt har slöjan använts av kolonialmakterna som den yttersta markeringen av europeisk överlägsenhet och de muslimska samhällenas tecken på eftersläpning och underlägsenhet. Denna koloniala strategi som den postkoloniala författaren Gayatrik Spivak kallar för ”saving brown women from brown men”, är precis det som redovisas i Lars Åbergs islamofobiska debattartikel..."

Det där tror jag är en falsk historieskrivning, men framför allt är knappast slöjan det tydligaste exemplet på de muslimska samhällenas eftersläpning, utan fakta som att ingenting uppfinns i dessa länder och att knappt någon utländsk litteratur överhuvudtaget översätts. Observera också att referensen man ger i vanlig ordning är hämtad från den amerikanska universitetsvärlden, liksom allting som dagens ny- och identitetsvänster sysslar med. Givetvis måste undertecknarna också få in rasism och då blir det än mer bisarrt:

"Det är en del av det rasistiska och paternalistiska sättet att hantera resten av världen; med hjälp av 'frihet' och 'upplysning' som täckmantel. Åberg är inte heller unik på något vis; hans rasistiska skildring av den muslimska kvinnokroppen är i linje med GP:s ständiga reproducerande av muslimernas underlägsenhet och vit västerländsk överhöghet. Dessa tankegods om muslimers underlägsenhet är därtill en del av den epistemologi av ignorans som visat sig vara en framgångsrik strategi i att hindra arbetet och diskussionen om hur rasismen påverkar resursfördelningen mellan vita och icke-vita människor i Sverige."

Återigen, varken islam eller hijabbärande innebär någon ras, även om det alltid är bekvämt att avvisa all kritik som "rasism". Observera hur dessa islamiska aktivister plötsligt gjorde sig till talespersoner för alla "icke-vita" mot alla vita. Det finns vita kvinnor som anammar islam och de är ofta de flitigaste hijabbärarna. Jag tror inte alls att dessa aktivister egentligen är särskilt intresserade av ras, då denna fixering vid vita och icke-vita inte kommer från islam utan, som sagt, från den amerikanska universitetsvärlden. De vill enbart flytta fram positionerna för islam, där hijaben är ett tacksamt verktyg och vänstern nyttiga idioter. En av initiativtagarna bakom det seminarium som föranledde Lars Åbergs inlägg var typiskt nog America Vera-Zavala, som inte bär hijab och inte är muslim, utan just kommunist.

Nej, integration handlar inte om att "ge och ta"

Dagens Aftonbladet har publicerat ett inlägg från turkiska Semanur Taşkın, språkrör för Grön Ungdom i Stockholmsregionen, där hon slår ett slag för både hijabbärande och skilda badtider för män och kvinnor. Det är intressant att Miljöpartiet idag verkar vara det parti som främst lyfter fram muslimska företrädare och värderingar. En del personer undrar om eller när ett islamiskt parti kommer att ställa upp i svenska val, men det skulle sannolikt vara en sämre strategi än att helt enkelt använda de befintliga partierna för att styra landet i önskvärd riktning. Om Muslimska brödraskapet skulle ställa upp i svenska val, under något namn, skulle det inte nödvändigtvis ens komma in i riksdagen, men genom Miljöpartiet har rörelsen fått en representant i självaste regeringen.

Semanur Taşkın menar att integration handlar om att ge och ta, vilket alltså ska betyda att man ska mötas på halva vägen, eller som Mona Sahlin en gång uttryckte det:

"Svenskarna måste integreras i det nya Sverige, det gamla Sverige kommer inte tillbaka."

När det gäller könsseparation och hijab anser Semanur förstås att fel personer kommer till tals:

"Diskursen präglas av en debatt över huvudet på de människor som kan delge perspektivvidgande åsikter."

Hon begränsar dock själv rätt rejält vilka som anses bidra till "perspektivvidgande", där inte heller personer med god insyn i islamisk kultur platsar:

"Oftast baserar debattörer (som Sakine Madon, Gulan Avci (L) och Sara Mohammed), sina påståenden på hemmagjorda fältstudier i förorten. De har sett. De har hört."

Vad de eventuellt har sett och hört är för Semanur irrelevant, eftersom hon kan förklara hur det verkligen är:

"Jag har växt upp i det muslimska civilsamhället. Jag träffar hundratals kvinnor, släktingar och vänner, som bär hijab. Jag har inte hört en enda som blivit tvingad att bära hijab. Tvärtom, det är många, inklusive jag, som blivit tvingade att inte bära slöja. Inte av mina föräldrar. Utan av samhället."

När Semanur Taşkın tillsammans med beslöjade vänner och
ett par dhimmis håller "tyst minut" vid ett tal av Jimmie Åkesson.

Jag vet att många, kanske rentav de flesta, väljer att bära hijab av fri vilja. Det gör dock inte uppvisningen till ett mer positivt inslag, då bärandet fortfarande handlar om att manifestera en grotesk ideologi för var och en man möter. Semanur går dock längre än så:

"Hijab är för mig och många andra inte en symbol för förtryck. Det är en modig (och faktiskt rebellisk) symbol för att motsätta sig patriarkala strukturer. Det är en symbol för frigörelse."

Nej, det är inte särskilt "rebelliskt" i dagens Sverige, även om det provocerar många av oss. Hur det skulle handla om att motsätta sig "patriarkala strukturer" kanske verkar obegripligt, men det brukar motiveras genom att det på profetens tid innebar ökad kvinnofrid. Om man tänker sig att det skulle stoppa mäns blickar, räcker det knappast att täcka just håret, utan man bör då bära något löst och heltäckande, som exempelvis en iransk chador. Att i dagens Europa frivilligt bära hijab handlar enbart om att manifestera sin religiösa tillhörighet och sitt avståndstagande från det omgivande samhället och då bör man inte heller beredas plats här. Samtidigt finns det många rapporter om att det religiösa förtrycket hårdnar i "utanförskapsområden", där det sannolikt ofta är lättare att helt enkelt ta på sig den där hijaben. Jag kommer då att tänka på ett inslag från nederländsk TV, där till och med en 12-årig marockan gör sitt för att upprätthålla normerna:




Semanur Taşkıns argumentation är, som så ofta i dessa sammanhang och från dessa avsändare, försåtlig:

"Andras kulturer och dess gränser kan se annorlunda ut. Ingen kultur är mer rätt eller fel, så länge den inte skadar någon. En dag i veckan i ett badhus för kvinnor skadar ingen."

Jo, i Sverige finns det faktiskt en kultur som är mer berättigad och inte måste lämna plats till en annan. När muslimer framför dessa krav handlar det inte om någon oskyldig fundering kring "en dag i veckan" utan är ett led i att flytta fram ideologins positioner. Huruvida muslimer ser på alla kulturer och beteenden som likvärdiga känner vi till. Semanur kallar föraktfullt anpassning för "assimilation", ett vanligt drag från de som inte heller vill se integration, och menar att motstånd mot könsseparation innebär:

"Var som oss, eller försvinn från badhusen."

Ja tack, och det är ett fullt rimligt krav även när det gäller medborgarskap i detta land. Det finns en mängd länder med islamisk lagstiftning och samhällsnormer och kanske räcker det för Semanur Taşkın att återvända till Turkiet?

Jayda Fransen konfronterar islamistpredikant

Britain Firsts orädda vice partiledare Jayda Fransen har ännu en gång sökt upp den muslimske hatpredikanten Anjem Choudary för att konfrontera honom i hans hem.

Anjem Choudary har paktistansk bakgrund, men är född i Storbritannien. Han har startat ett par salafistiska organisationer, som Al-Muhajiroun, och gör ständigt utfall mot västvärlden, samtidigt som han kräver att Storbritannien ska införa sharia i dess helhet:

"Som muslimer förkastar vi demokrati, vi förkastar sekularism, frihet och mänskliga rättigheter. Vi förkastar allt som ni ser som ideal. Det finns ingenting i islam som kallas för republik. När vi talar om sharia, talar vi om endast sharia."

Varför han trots allt väljer att bo i Storbritannien, har han besvarat med:

"Vi kommer hit för att civilisera människor, få dem att lämna mörkret och orättvisan för islams skönhet."

Efter terrorattackerna den 11 september 2001 kallade han gärningsmännen för "magnifika martyrer" och han vägrade naturligtvis sedan att fördöma bombdåden i Londons tunnelbana 2005. Han menar att sharia kommer att införas i Storbritannien antingen genom att landet erövras av ett muslimskt land eller genom det ökade antalet inhemska muslimer, något han exemplifierade genom att påpeka att vissa muslimska familjer får mellan 10 och 12 barn.

Föga förvånande stöder han också Islamiska staten och har kallat dess ledare Abu Bakr al-Baghdadi "alla muslimers kalif och de troendes prins".

Soraya Post (FI) bjuder in islamister

Ondskan poserar.
Fatima Doubakil och Soraya Post.

Igår hölls en så kallad "hearing" i Europaparlamentet under namnet "Women against Islamophobia", där Soraya Post från Feministiskt Initiativ agerade värd. På partiets hemsida säger hon:

"Islamofobin är en av de mest brännande frågorna i Europa just nu. Med hearingen i dag ville vi visa att kvinnor och feminister tar täten i kampen mot rasism och islamofobi."

Om vi bortser från att "islamofobi" är ett idiotiskt begrepp skapat för att främja islams framryckning och vifta undan all kritik, är det knappast heller en "brännande fråga" för européer. De flesta av oss vill överhuvudtaget inte ha med islam att göra. Post propagerar vidare:

"Vi är många starka kvinnor som har fått nog. I dag samlades många av oss i kampen för rättvisa och mot islamofobi. Tillsammans är vi ännu starkare."

Det här är så enormt absurt och blir knappt ens begripligt även om man har en viss insikt i hur dagens vänster fungerar. Vänsterns allians med islam är bisarr nog, men än märkligare blir det när personer som kallar sig "feminister" vill flytta fram den ideologins positioner. Det är ju inte så att islam på något sätt står för rättvisa, allra minst för kvinnor. Ett parti bildas för att gynna feminismen, sätter en romsk lobbyist i Europaparlamentet, som sedan använder plattformen för att lyfta fram islamister.

Här har ni EU:s Europa

Den inbjudna Fatima Doubakil säger:

"Islamofobin handlar inte bara om attityder. Det handlar om strukturell rasism."

Ibland undrar man om de själva riktigt hänger med i uttrycken de svänger sig med. Hur kan en sjukdomsdiagnos mot en religion, en ideologi, ha någonting med "strukturell rasism" att göra? Att kalla allt motstånd mot terrorism och islamism för rasism är dock en vanlig taktik från Doubakil.

Fatima Doubakil är en av Muslimska mänskliga rättighetskommitténs talespersoner. Organisationen arbetar naturligtvis inte med mänskliga rättigheter i stort, utan muslimers alla rättigheter och krav, där de framför allt försöker skapa opinion mot terrorlagstiftning. Ivar Arpi berättade 2013 under den utmärkta rubriken "Västvärldens självhat urholkar demokratin":

"Fatima Doubakil, styrelseledamot i Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén (MMRK) och initiativtagare till hijabuppropet, bjöd in Munir Awad och Ali Berzengi till ett seminarium 2010 tillsammans med Mattias Gardell. Berzengi hade 2005 dömts för att ha samlat in runt en miljon kronor till islamistiska terrorister i Irak. Samma Munir Awad dömdes 2012 till tolv års fängelse i Danmark efter att ha planerat ett terrorattentat mot Jyllandsposten."

Förstår svenska feminister och vänstermänniskor ens vilka krafter de lierar sig med och stödjer?

Vi behöver inte mer "tolerans"

Högermänniskan och Timbros VD Markus Uvell skriver idag på DN Debatt om svenskens tolerans, som han förstås anser måste bli större. Tolerans handlar här som vanligt om "mångfald". Alstret är i sig inte ologiskt, men det kräver att man accepterar ett antal premisser som jag förkastar. Han inleder med att ifrågasätta huruvida vi överhuvudtaget är toleranta:

"Sverige är världens kanske minst rasistiska land, sägs det ofta. Det är en i sig korrekt, men inte särskilt relevant, beskrivning av svenskt värderingsklimat. Ryktet om den svenska toleransen är tyvärr överdrivet. Vi som har tonat ner oron för intolerans har gjort det för lätt för oss."

Visst är det relevant, inte minst som motargument mot alla de som vill se rasism i det mesta. Vi är många som menar att den höga graden av "tolerans" är vad som har försvagat oss och stora delar av Europa. Med vår relativism och ständiga strävan att förstå den andre står vi försvarslösa inför nya aggressiva kulturer med en bergfast övertygelse om den egna överlägsenheten och sanningen. Det är inte hans poäng, men Uvell berör sedan en viktig aspekt:

"Men i ett mångkulturellt samhälle måste en tolerans värd namnet göra det möjligt att i vardagen faktiskt leva tillsammans med människor av annat ursprung, annan religion och med andra värderingar. Det räcker inte att bara passivt och i teorin acceptera att de existerar."

Det intressanta här är ju att den elit som dagligen predikar det mångkulturella samhällets förträfflighet själva ser till att leva så homogent som möjligt. Jag brukar något skämtsamt säga att jag själv är en omvänd Jan Helin, då jag inte har några större problem med olika former av mångfald i vardagen, men samtidigt inte tror att massinvandring är ett framgångsrecept för ett europeiskt land. Att vår elit agerar på detta sätt och ser till att bo och arbeta med människor som liknar dem själva visar förstås på ett hyckleri, men är också djupt mänskligt. Så beter sig människor över hela jorden. Markus Uvell identifierar sedan två huvudsakliga hinder, som han ser det, mot att svenskarna till fullo ska omfamna det mångkulturella samhället:

"För det första vår starka konsensustradition. Sverige har historiskt varit ett kulturellt och etniskt homogent land, vars befolkning övervunnit ogynnsamma förutsättningar genom att hålla samman och utveckla en imponerande förmåga att komma överens."

Det är ju också en styrka. I andra änden av spektret finner vi länder som härjas av etniska och religiösa konflikter, där även partipolitik handlar om att främja den egna gruppen. Självklart måste denna enighet slås sönder för att åstadkomma detta underbara "mångkulturella" samhälle. Det andra exemplet är intressant, även om inte heller det tas upp av de skäl som jag skulle göra:

"Det andra problemet är vår exceptionalism. I amerikansk debatt talas om USA:s exceptionalism, föreställningen att landet har en unik position och historisk uppgift i världen. I den svenska motsvarigheten anses vårt land ligga i den moraliska frontlinjen, med bättre lösningar på de stora samhällsproblemen än något annat land."

Just denna aspekt menar jag är själva grunden till varför vårt land har valt en så destruktiv väg. Svenska politiker har i decennier varit övertygade om att vi vet bäst, vilket föraktfullt brukar kallas för att vara ett "världssamvete" och som Fredrik Reinfeldt formulerade som målsättningen att vara en "humanitär stormakt". Även om inte etniskt och religiöst splittrade samhällen verkar fungera någon annanstans, borde nog vår moraliska överlägsenhet göra att det fungerar i Sverige. På samma sätt antas alla bli, och vilja bli, svenskar så snart de korsar gränsen. Denna förmodade överlägsenhet gör också att etablissemanget ser varje invandrare som ett barn, utan egen agenda, som det är vårt ansvar att ta hand om. Typiskt nog kommer Uvell sedan in på slöjor, där han menar att vi utan vidare borde acceptera slöjor som inte täcker ansiktet:

"Vad är egentligen problemet? Med denna typ av slöjor är det svårt att se några praktiska invändningar. Det handlar om religion. Enligt Mångfaldsbarometern är just religiös mångfald den aspekt av mångfalden svenska folket har svårast för."

Svenska folket har inte svårt för religiös mångfald och få bryr sig om huruvida någon är katolik eller buddhist. Det handlar om islam, detta växande gissel i hela Europa, en ideologi som också skapar problem i muslimska länder. Det finns sannolikt få hinder för integration som är större än islam och just slöjan är ett övertydligt attribut för att visa att man aldrig tänker acceptera det omgivande samhället. Att det inte finns några praktiska invändningar är helt irrelevant, eftersom det inte är vad frågan handlar om. Jag tänker nu dra fram min vanliga jämförelse, som läsarna möjligen har hört till leda, men som tydligen måste poängteras om och om igen, eftersom personer som Uvell vägrar att förstå: Det finns inte heller några praktiska skäl att neka någon att bära hakkorsarmbindel på arbetsplatsen eller det offentliga rummet, men ändå skulle det ställa till en mängd problem på exempelvis en anställningsintervju. Det är i det ljuset man måste förstå vårt motstånd mot islamisk klädsel. Uvell tar sedan upp könsseparation på badhus, något som vi också måste acceptera och som även det har med islam att göra:

"Två teman återkommer i denna typ av retorik. Dels tanken att det finns en linjär utveckling för hur värderingar förändras, där Sverige ligger längst fram och andra kulturer är i varierande grad mer primitiva. Och dels föreställningen att det finns ett enhetligt 'vi' som kommit överens om vilka värderingar som ska gälla i Sverige och att detta 'vi' måste bekämpa avvikelser."

Ett praktexempel på den relativisering jag nämnde ovan. Att vilja dela upp samhället i män och kvinnor ska bara ses som någonting annat, som varken är bättre eller sämre än ursprungskulturen. De som vill se hijab och skilda badtider tvekar å sin sida aldrig om vilken kultur som är överlägsen. Vi behöver inte diskutera huruvida det ena är mer primitivt än det andra, eftersom islamiska värderingar är fullständigt främmande för majoriteten svenskar. Det här är vår lilla landyta på jorden, en nation skapad av våra förfäder, och vi måste inte alls lämna över den till islam. Textens kärna sammanfattas i ett senare stycke:

"Det är betydligt lättare sagt än gjort, men ett mångkulturellt demokratiskt samhälle måste kunna låta vitt skilda värderingar, traditioner och världsåskådningar utvecklas sida vid sida."

Vi har inte bett om att få ett "mångkulturellt" samhälle, särskilt inte ett som bygger på islam. I samtliga västeuropeiska länder visar det sig att den muslimska gruppen har mycket svårt att leva "sida vid sida" med majoritetskulturen, utan ständigt tilltagande krav på särlösningar och majoritetssamhällets anpassning, här kallat "tolerans".

"Tolerans" betyder i ett europeiskt sammanhang kapitulation. Vi behöver inte mer av denna undfallenhet, utan en återfunnen stolthet och tro på den egna identiteten.

Det handlar inte om IS

För en vecka sedan skrev en beslöjad kvinna i Gävle ett inlägg på Facebook som givetvis slogs upp stort i våra medier. En annan kvinna ska vid ett tillfälle ha skrikit "Jävla muslim. Mördare" åt henne. Händelsen kan mycket väl ha inträffat och det finns ingen större anledning att försvara utfallet. Idag kände dock Expressens Sakine Madon att det var dags att lyfta saken i en krönika med rubriken "IS mördande ursäktar inte hat mot muslimer". Hennes text är relativt nyanserad och hon har sannolikt inte satt rubriken själv, men låt oss ändå börja med att bemöta den formuleringen.

Det är ju inte med Islamiska statens uppkomst som skepsis mot islam har skapats och just den rörelsen är inte på något sätt den enda företeelsen som gör att vi bör bjuda motstånd mot islams expansion i Europa. De senaste attackerna i Paris verkade ha en koppling till IS, men många fler islamiska attacker har utförts i väst innan dess. Det största problemet med islam i Europa är dock inte att några av dess följare begår terrordåd, utan den syn på majoritetssamhället och det hinder mot integration som verkar följa i ideologins spår. Bara en sådan sak som att den utskällda kvinnan i denna historia, en Hala Qatanani, insisterar på att i Sverige bära ett plagg som skriker ut hennes religionstillhörighet till alla hon möter. Det är inte bara ett tygstycke utan en mycket tydlig symbol för en ideologi som för många av oss är grotesk och som signalerar ett avståndstagande från det omgivande samhället. Det är ingen slump att Qatanani på samma Facebook-sida också skriver:

"Det glädjer mig att representera mitt älskade Palestina, men det glädjer mig mer att representera islam."

Nej, hennes främsta lojalitet ligger inte hos Sverige, ett faktum som redan klädvalet understryker. Innan Sakine Madon bjuder på några nyanserande bilder ur verkligheten, får vi först ett mycket vanligt resonemang som alltid och endast används om muslimer:

"Men inlägget påminner även om att det finns de som har svårt att skilja på fanatiker som använder religionen i syfte att förtrycka, trakassera och döda, och på det stora flertalet muslimer som vill leva sina liv i fred och frihet."

Den där skiljelinjen är i verkligheten inte så skarp och vi vet att stora delar av den muslimska gruppen omfamnar värderingar som är helt främmande i det västeuropeiska samhället. Är man anhängare till en religion eller ideologi, måste man också kunna reflektera kring att den påfallande ofta verkar "utnyttjas" eller "missförstås" för att främja till exempel terror. Samtidigt vet vi att denna åtskillnad aldrig görs för andra ideologier, där vi som vanligt kan ta den historiska och den moderna nationalsocialismen som ett exempel och där inga ansatser görs för att ursäkta fredliga nationalsocialister eller skilja dessa från personer som har begått våldshandlingar i ideologins namn. Bär man ett hakkors får man stå till svars för nationalsocialismens hela innehåll och historia, vilket rimligen borde gälla även muslimer och islam. Sakine Madon ska ha en eloge för att hon trots allt lyfter fram andra problem som inte bara har med IS att göra:

"Dagligen kan vi läsa nyheter om övertygade jihadister som åker ner till Irak och Syrien för att hugga halsen av människor och göra kvinnor till sexslavar. I svenska förorter har kvinnor larmat om hur islamister tagit över mer och mer, och kräver att kvinnor ska klä sig ”anständigt”. Hederskultur, barnäktenskap och könsstympning existerar och måste motverkas. De islamistiska hoten mot konstnären Lars Vilks är reella. Och nu på senare tid har bland annat kristna och ateister vittnat om trakasserier på stökiga asylboenden."

Just IS har även förgreningar till Gävle:

"Gefle Dagblad granskade i höstas de lokala våldsförespråkande islamisterna i läkaren Hala Qatananis hemstad. De visade sig finnas i moskéns högsta ledning. Imamen Abo Raad hade hyllat Islamiska statens terror och ansvarat för en hemsida med budskap om att homosexualitet ska straffas med döden. Enligt vittnen hade det i moskén till och med samlats in pengar till terrorsekten. Den ansvarige för moskéns missionsarbete, Ali Al-Ganas, som jobbade på en muslimsk förskola i kommunen, visade sig också hylla Islamiska staten."

Är det konstigt att vi inte vill ha denna ideologi eller dess anhängare i Sverige?

Hederskultur och religion

Klankultur eller religion?
Spelar det någon roll?

På Aftonbladet skriver idag Eli Göndör ett inlägg, vars rubrik "Hederskultur styrs av klanen - inte av islam" sammanfattar budskapet. Han har tidigare i olika sammanhang trätt fram som en islamapologet av rang, men i detta fall har jag inte mycket att invända mot hans resonemang. Vi vet att det i Sverige främst är kurder som ägnar sig åt den mest extrema formen av hederskultur, mord på döttrar och systrar, medan marockanerna i Nederländerna är en muslimsk grupp som förvisso ägnar sig åt all möjlig djävulskap, men inte i någon högre grad åt just hedersmord.

Dagens inlägg från Göndör verkar helt enkelt vilja reda ut begreppen, inte försvara islam, men han missar ett antal aspekter genom sin skarpa gränsdragning mellan religion och hederskultur. Han skriver bland annat:

"Men djupt troende människor tafsar vanligtvis inte på det motsatta könet under musikfestivaler och ännu mindre är de intresserade av att frottera sig mot andra halvnakna kroppar i en bubbelpool på ett kommunalt badhus. Det kan däremot de som vuxit upp i klanbaserade samhällen, präglade av föråldrad kvinnosyn, se som uppbygglig förströelse."

Visst kan det som han sorterar in under klankultur spela en roll för ett sådant beteende, men jag skulle tro att även den islamiska bakgrunden är en förklaring, då ett antal rent religiösa restriktioner plötsligt försvinner i Sverige och offren dessutom är "otrogna", vilket naturligtvis gör dem till ett mer lovligt byte. Textens huvudskapliga syfte kan sammanfattas av ett senare stycke:

"I en tid då Sverige blir allt mer pluralistiskt, den religiösa mångfalden allt mer iögonfallande och integrationen möter rader av utmaningar är det helt avgörande att förenklingar uteblir så långt det är möjligt."

Som vanligt skapar användningen av nyspråk en förljugen bild. Massinvandringen leder inte till mer religiös "mångfald", särskilt inte en som är iögonfallande. Asylinvandringen består nästan uteslutande av muslimer, och även om vi har haft till exempel en viss asiatisk invandring, bland annat från Thailand, är den buddhistiska närvaron inte särskilt iögonfallande eller påträngande. "Utmaningen", det vill säga problemen, kommer från islam, liksom i resten av Västeuropa. I sitt avslutande stycke berör Göndör nästan det som gör att jag tycker att hans inlägg förvisso inte är alldeles felaktigt, utan snarare irrelevant:

"Hederskulturens förekomst i Sverige innebär föreställningar och beteenden som strider mot vad som kan anses vara svensk norm. Hur det ska hanteras är en svår fråga. Inget blir dock bättre av att religion i allmänhet och islam i synnerhet görs till avlopp för allt misshagligt i samhället."

Vår asylinvandring kommer i princip från Mellanöstern, Afrikas horn och Afghanistan, och resonemang om vad som grundas i islam och vad som kommer ur hederskultur, eller hur dessa samspelar, är distinktioner som är långt mindre viktiga än vad dess konkreta följder blir. Oavsett om ett visst beteende beror på religion eller kultur, så förblir dess yttringar främmande i den svenska kulturen och destruktiv för landets framtid.

Hederskulturen må ge oss hedersmord och sexuella trakasserier, men det betyder inte att islam på något sätt är ett välgörande inslag i vårt land. Jag motsätter mig faktiskt dess expansion, och importen av dess anhängare, inte främst på grund av till exempel risken för terrorhandlingar, utan därför att vi har sett att just denna ideologis grepp är särskilt starkt och uppenbarligen ett tydligt hinder för integration. Det mest problematiska med denna ideologi är inte dess kopplingar till terrorism, som trots allt en minoritet är engagerad i, utan den tydliga indelningen i muslimer och icke-muslimer, där den senare gruppen aldrig anses lika värdefull som förra, vilket i sin tur leder till separatism och långtgående krav i alla västerländska länder. Islams påverkan blir alltså också en fråga om, och nu vänder jag mig medvetet till de politiskt korrekta, alla människors lika värde och att motarbeta ett vi-och-dom-tänkande.

Dagens citat: Salahuddin Barakat

"Om man går in på vilken nyhetssida som helst och läser en artikel om islam eller muslimer så ser man i kommentarsfälten hur mycket hat och hot som existerar i dag."
SVT

Imamen och ordföranden för Islamakademin i Malmö ger ett exempel på hur hans religion kränks i Sverige. Då föreslår jag att ni alla går in på vilken nyhetssida som helst och tittar efter detta hat och dessa hot i de nämnda kommentarsfälten. Det roliga är naturligtvis att dessa kommentarsfält inte finns, definitivt inte "på vilken nyhetssida som helst" och framför allt inte under en artikel som handlar om invandring, integration eller islam.

Denne imam drar uppenbarligen bara till med ovanstående uttalande, vilket befäster intrycket att offerrollen, precis som uttrycket "islamofobi", är en medveten strategi för att främja ideologins framfart. De mest groteska exemplen på detta beteende äger rum vid varje terrordåd och diskussion om terrorism, då tillfrågade muslimska företrädare direkt och ofta utan något som helst fördömande går över till farhågor om att muslimer ska stigmatiseras och gärna nämner någon fiktiv eller verklig kränkning som de själva ska ha upplevt.

Dagens citat: Omar Mustafa

Islamisten Omar Mustafa ser utrikesministern i ett annat ljus än de flesta. Många adjektiv har använts om henne de senaste dagarna, men "oersättlig" har inte hört till de vanligare. Vi förstår naturligtvis att Omar Mustafa bryr sig föga om hur utrikesministern sköter sitt arbete eller hur hon använder sina kontakter inom rörelsen, eftersom det viktiga är att hon har kritiserat Israel. Minns Omar Mustafa förresten att hon även har gjort sig ovän med Saudiarabien och då också med palestinierna?

Personligen har jag inga högre tankar om Margot Wallström, men det beror mindre på lägenhetsaffären och desto mer på hennes diplomatiska insatser. Problemet är dock som vanligt att det skulle vara svårt att hitta någon mer kompetent i de socialdemokratiska leden, såvida man inte bortser från åldersfixeringen och utser Jan Eliasson.

Omar Mustafa är förstås inte den ende islamisten som har favoritministrar:

Vad som då avsågs är inte särskilt svårt att förstå för de flesta. Mehmet Kaplan är naturligtvis oändligt mycket mer intresserad av islams expansion än vad han är av bostadspolitik, och övriga islamister ser det som en framgång att de har en representant i Sveriges regering.

Dagens bild: Religiösa konflikter

Norska Aftenposten konstaterar idag att 19 länder för närvarande skakas av religiöst betingat våld och bifogar nedanstående karta. För att hamna på listan måste konflikten vara extremt våldsam och av en natur som gör att den undergräver landets politiska stabilitet.

Det är inte särskilt svårt att gissa vilken religion som kan tänkas ligga bakom våldsamheter runtom i världen, men kartan ger förstås en ännu tydligare bild. I länder som Indien, Israel och Centralafrikanska republiken sker våld mellan muslimer och andra religiösa grupper, medan det i Syrien, Afghanistan och Irak handlar om våld mellan muslimer. I Mali och Nigeria försöker våldsamma islamiska rörelser destabilisera ländernas regeringar, medan det i länder som Kina, Thailand, Filippinerna och Ryssland handlar om muslimskt våld i vissa regioner. Aftenposten ger följande kortfattade beskrivningar av konflikterna:

Afghanistan:
Ekstreme islamister fra Taliban kriger mot det mer moderate muslimske regimet.
Den sentralafrikanske republikk:
Væpnet konflikt mellom den muslimskdominerte opprørsbevegelsen og det kristne flertallet.
Egypt:
Militærregimets undertrykkelse av Det muslimske brorskap har gitt islamistisk opprør bl.a. på Sinaihalvøya.
Etiopia:
Konflikt mellom konservative muslimer og den kristne regjeringen. Uenighet om landområder er en faktor.
Filippinene:
Muslimske opprørsgrupper kjemper for selvstyre først og fremst i de sørlige delene av landet.
India:
Religiøse konflikter mellom fortrinnsvis hinduer og muslimer i ulike delstater.
Irak:
Konflikt mellom sjia- og sunnimuslimer. Forverret etter at IS tok kontroll over områder.
Israel:
Jøder og muslimer gjør krav på de samme hellige stedene, skaper vold og konflikter.
Jemen:
Den sjiamuslimske Houthi-militsen gjør opprør mot den sunnimuslimske regjeringen.
Kina:
Aksjoner og sammenstøt mellom muslimske uighurer og myndigheter i Xinjiang-regionen.
Libya:
Væpnede militser fra ulike muslimske trosretninger og klaner kjemper mot hverandre.
Mali:
I nord kjemper opprørsgrupper og væpnede islamister mot statsmakten – og mot hverandre.
Nigeria:
Den islamistiske terrorgruppen Boko Haram kjemper mot regjeringen og naboland.
Pakistan:
Voldelige aksjoner fra ekstreme islamister i Taliban. Rettet mot regjering (hæren) og sivile.
Russland:
Muslimske separatister i russiske republikker i Kaukasus-regionen gjør opprør mot Moskva.
Somalia:
Den militant islamistiske gruppen al-Shabaab kjemper mot den midlertidige regjeringen i landet.
Sudan:
Ulike grupper i Darfur gjør opprør mot regjeringen. Konflikten har (ifølge Fox) også religiøst element: kristne mot muslimer.
Syria:
Flere opprørsgrupper – med konkurrerende trosretninger innen islam – kjemper mot hverandre og staten.
Thailand:
Muslimske separatister i Sør-Thailand kjemper mot regjeringen i Bangkok.

Hur vänstermänniskor skulle reagera på denna lista kan vi förutsäga. De skulle möjligen säga att det som här beskrivs som religiösa konflikter handlar om kamp om finansiella resurser eller politisk makt. Troligen skulle de också få med någonting om USA:s roll i världen. Vi kan vara säkra på att få höra att det handlar om människor som antingen har missförstått sin egen religion eller använder den för sina egna syften. De skulle dock ha mycket svårt att hävda att kristendom eller buddhism i lika hög grad leder till konflikter på lika många platser. Det är möjligt att islam inte är hela förklaringen i samtliga av de uppräknade länderna, men det skulle vara ytterst märkligt om denna religion inte hade någonting med saken att göra.

Filip Dewinter: "Moskéer är hatpalats"

Moskén vid Jubelpark/Parc du Cinquantenaire
i Bryssel.

Filip Dewinter tillhör det gamla gardet i Vlaams Belang och har varit en prominent företrädare sedan 1980-talet. Han är idag bland annat ledamot av Belgiens federala parlament, och lyfte där för några dagar sedan frågan om Bryssels centrala moské. Landet och staden rymmer förstås en stor mängd andra moskéer, men denna är den äldsta. Vi ska också komma ihåg att Belgien är det land som per capita producerar flest jihadresenärer och också är något av en bas för många muslimska terrordåd i Frankrike.

Filip Dewinters inlägg är intressant, dels på grund av att han alltid är frispråkig, dels på grund av det relativt seriösa svar han får av inrikesminister Jan Jambon från det svagt nationalistiska N-VA. Det är svårt att föreställa sig ett liknande replikskifte vid en frågestund i Sveriges riksdag.

Regie der Gebouwen/Régie des Bâtiments är den belgiska myndighet som hanterar byggnader som ägs eller hyrs av staten.

Storbritannien inte längre kristet?

I ett inslag idag tar den ryska kanalen RT upp en brittisk rapport som slår fast att majoriteten av landets invånare inte längre är kristna. Tydligen förespråkar rapporten även att kristendomen ska förpassas från offentligheten. Föga förvånande vill rapportens författare se att andra religioner och icke-religiösa uppfattningar ska ges en starkare röst. "Andra religioner" innebär i praktiken en enda, den vi aldrig kommer undan. För att kommentera har man förstås bland annat bjudit in just en muslim. Att han skulle vara en stor anhängare av en pluralistisk religiös sammansättning tar jag med en stor skopa salt. Med sedvanlig arrogans hävdar han vidare att synen på Storbritannien som ett kristet land är att "titta i backspegeln", vilket inte förvånar då vi inser vad han vill se genom framrutan.

Norsk diskussion om hijab på barn

Torgeir Knag Fylkesnes (SV)

Före detta kulturministern och Arbeiderpartiets vice ordförande Hadia Tajik, med bakgrund i Pakistan, fick frågan om ett förbud borde införas i skolan mot hijab på barn, varpå hon svarade:

"Ja, det skulle jag säga, därför att det är en sexualisering av barn."

Till Aftenposten säger den norske rektorn Terje Andersen att det är så många barn i hans skola som använder hijab att han inte längre lägger märke till det. Själv vill han inte heller se något förbud:

"Jag ser inte riktigt poängen med detta förslag, särskilt inte med tanke på den tillspetsade tid vi nu lever i. Föräldrarna skickar barnen till skolan med hijab på grund av tradition och det skulle vara konstigt om vi plötsligt skulle ändra det."

Ytterligare en rektor, Asgjerd Alstein Halseth, delar samma slappa inställning:

"Föräldrarna får klä barnen som de vill. De ska själva få bestämma vad som är rätt för dem. Det kan jag inte ompröva, på samma sätt som jag inte kan bestämma vad de ska ha som skolmat eller bestämma att de ska göra sina läxor hemma."

Det kan då vara värt att betänka att ett sådant förbud redan finns i Frankrike, eftersom staten, och därmed offentliga lokaler, ska vara konfessionslösa. Fremskrittspartiet välkomnar Tajiks uttalande. Stortingsledamoten Erlend Wiborg (Frp) föreslog redan för ett år sedan ett förbud mot heltäckande plagg i det offentliga rummet. Han vill också se ett förbud mot hijab i skolan:

"Hijab är ett förtryckande plagg som sexualiserar barn och det kan hindra barn från att leka och vara den del av skolklassmiljön. Hijab hör inte hemma någonstans, särskilt inte på barn."

Föga förvånande är Sosialistisk Venstreparti emot ett förbud. Torgeir Knag Fylkesnes, som sitter i Stortingets utbildningsutskott, menar att ett sådant förbud skulle leda till en ökning av muslimska friskolor:

"Det är antagligen det värsta som kan hända. Vi vill att de allra flesta ska gå i den gemensamma skolan. Det är det bästa för integrationen och mångfalden."

Det mest tragiska med den här debatten är att den överhuvudtaget sker i Norden. Varför ska vi nordbor ständigt behöva ta ställning till muslimska särkrav och förhålla oss till vad som är islam och vad som inte är det? Ska vi verkligen ha muslimer och islamister i våra egna regeringar? Det ska inte finnas några muslimska friskolor i Norden, lika lite som det ska serveras halalmat eller den offentliga miljön ska fyllas med slöjor.