Dagens posör: Amanda Svensson

Den mycket goda människan Amanda Svensson

I dagens Expressen Kultur får vi möta författaren Amanda Svensson, som visar sig vara en mycket fin människa och inte heller skäms för att berätta om det. Hon ska nu flytta från Malmö till London, vilket naturligtvis är helt ointressant för alla oss andra, om det inte vore för alla fantastiska reflektioner kring flytten. Hon säger sig skämmas för sina privilegier, med vilka hon inte avser de ekonomiska, utan att hon som europeisk medborgare kan flytta till ett annat europeiskt land:

"Detta kunde man kalla otacksamhet, satt i ljuset av att människor utanför dessa europeiska murar riskerar livet för just ett uns av den tryggheten. Det är det ingen som gör. Sådana ord sparar man i stället åt flyktingarna, krigsoffren, de som fått komma hit på nåder."

Det finns faktiskt inga murar runt Europa om vi nu ska vara petiga, lika lite som det finns någon "Fästning Europa", vilket hon lär bli särskilt varse i London, där vita britter redan är i minoritet. Nu säger hon sig söka spänning, men vi kan nog vara tämligen säkra på att hon inte kommer att bosätta sig i något av de mer spännande områdena, utan givetvis i det allra vitaste hon kan hitta. Vad "komma hit på nåder" ens betyder kan hon möjligen förklara själv, men jag tänker avfärda det som ytterligare snömos i resten av textens nonsens. Så kommer då den där påhittade skammen:

"Vi säger upp lägenhet, förskoleplats, tandförsäkring och jag märker att jag skäms en smula. Att vi kan göra oss av med detta så lättvindigt är för att vi vet att vi kan komma tillbaka. Att Sverige aldrig kan stänga dörren för oss, aldrig avkräva oss tacksamhet, aldrig villkora våra rättigheter att bo i det här landet."

Eftersom hela världens befolkning borde ha exakt samma rätt till Sverige? Jag skulle vilja be Amanda nämna ett enda land där man bara kan slå sig ned utan att det "villkoras". Sverige är inte något rasistiskt undantag, utan tvärtom ett osedvanligt öppet land. Pekoralen fortsätter:

"Det är ironiskt, men jag har aldrig tänkt mer på vad jag älskar med Sverige än nu när jag, om än tillfälligt, är på väg härifrån. Kanske är det för att våra förberedelser för att lämna Sverige har sammanfallit med landets politiskt mest turbulenta period på årtionden. Av någon anledning har det känts betydelsebärande, närmast uppfordrande, som barnet som plötsligt börjar gråta och kinka när man gör sig redo att gå till jobbet: Gå inte ifrån mig! Inte nu när jag plötsligt behöver dig!"

Ja, herregud vad vi behöver ytterligare en självupptagen posör för att lösa det parlamentariska läget. Det är naturligtvis, som alltid, Sverigedemokraternas framgångar som gör att Amandas närvaro nu är viktigare än någonsin:

"Men det som framför allt gör det känslomässigt svårt att flytta från Sverige är att det jag älskar mest av allt med detta land är akut hotat av krafter som påstår sig företräda mig. Den växande opinionen för att Sverige inte längre ska vara ett land med en – förhållandevis – generös flyktingpolitik, ett land med en heterogen kultur och en öppenhet inför förändring, utan i stället vara förbehållet ”etniska svenskar” gör mig rädd. Rädd att lämna Sverige, därför att jag inte vet vad det är för ett land som kommer att vänta på mig när vi förr eller senare kommer tillbaka."

Jag tvivlar starkt på att dessa "krafter" påstår sig företräda henne, lika lite som de företräder Erik Ullenhag. Sverige har inte en "förhållandevis" generös flyktingpolitik. Vi har EUs absolut extremaste, där vi inte ens klarar av att få ut människor till kommuner i samma takt som de kommer in, än mindre sätta dem alla i arbete.

Hela stycket är så fantastiskt dumt, redan genom floskeln "öppenhet inför förändring". Naturligtvis förändras Sverige, precis som alla länder, men varför måste "förändring" och "öppenhet" alltid vara exakt samma sak som en enorm invandring från Afrika och Mellanöstern? Om Amanda nu kommer tillbaka, vilket hon vad mig anbelangar inte alls behöver göra, så är det knappast SD som har förändrat landet i grunden, utan just den inströmning hon låtsas hylla. Verklighetsbilden blir än märkligare:

"Det är rädslan för att komma tillbaka till ett land där Sverigedemokraterna inte längre blir underskattade i opinionsmätningarna, därför att det inte längre finns någon skam förknippad med att rösta på dem. Rädslan för att komma tillbaka till ett land där det inte längre finns några moskéer, därför att de brunnit upp medan polisen varit upptagen med att försöka lära sig ordet hatbrott."

Här har vi verkligen passerat någon sorts gräns för hur idiotisk posering kan bli. Är Amandas största oro inför ett framtida Sverige att det inte skulle finnas några moskéer? Exakt hur skulle det vara förödande? Tror hon på fullt allvar att de brinner upp? Skulle hon kunna föreställa sig att det nog pågår en hel del hatbrott inne i dessa moskéer? Och nej, det finns ingen som helst skam förknippad med att rösta på SD, särskilt inte jämfört med den skam som hon själv borde känna inför dagens alster.

Texten är imbecill i sin helhet, men dess absoluta bottennapp skulle kunna vara:

"Och det är, folket förbjude, den mardrömslika rädslan för att komma tillbaka till ett land där Sveriges statsminister har en brunfläckad blåsippa i kavajslaget och talar hatiskt på småländska."

Japp, så där går det bra att skriva om ett av riksdagspartierna och då blir man dessutom publicerad på de så kallade kultursidorna. Låt oss slutligen titta på allt som Amanda Svensson har gjort för detta land och känner att hon borde göra:

"När partiet kom in i riksdagen 2010 var jag visserligen ute och demonstrerade, men det var utan verklig oro – det var ju inte första gången ett främlingsfientligt parti clownade sig in i riksdagen."

"Trots att dessa två saker inte har med varandra att göra känner jag ett slags politisk skam för att jag lämnar Sverige för ett simpelt äventyr, när jag hade kunnat stanna och kavla upp ärmarna. Kanske gått med i ett parti. Kanske gjort ditten, kanske gjort datten. Kanske tagit debatten, oftare än vad jag hittills orkat och vågat göra."

"Just när extravalet var planerat att hållas skulle vi nämligen vara utan fast adress, varken i Sverige eller i utlandet. Tänk om vi inte skulle kunna rösta? Om röstkorten kom bort? Om vi liksom föll mellan stolarna?"

Naturligtvis känner Amanda Svensson inte någon skam och självklart skulle hon varken kunna göra från eller till. Syftet med dessa texter, för det är ju inte den enda i sitt slag, är dels att få delningar och ryggdunkar, dels att sälja usla böcker. Det sjukaste är dock att våra medier glatt publicerar allt detta, utan några som helst krav på saklighet eller kvalitet.