En mörkblå åsiktskorridor?

De flesta flitiga tidningsläsare har säkert noterat att några borgerliga tidningar och skribenter på senare tid har börjat skriva om tidigare tabubelagda ämnen utan skygglappar. Jag har här tidigare tagit upp denna utveckling när det gäller Skånska Dagbladet och Göteborgs-Postens ledarsida under Alice Teodorescu. Frispråkiga röster i dessa medier har förfärat vänstermänniskor, som givetvis har talat om ett närmande till Sverigedemokraterna. Det finns också en grupp liberaler, som ser sig själva som "sanna" liberaler, som kritiserar det öppnare debattklimatet. En av dessa, Alex Voronov, fick rentav Aftonbladet Kulturs pris "Hummerkniven" från självaste Åsa Linderborg, ett erkännande som borde kännas något obehagligt för varje liberal.

Idag sällar sig liberala Dilsa Demirbag-Sten till den sistnämnda skaran genom att skriva en liten text i Journalisten, under rubriken "Ledarsidor i mörkblå åsiktskorridor". Det har blivit populärt bland vänstermänniskor att försöka kidnappa detta uttryck och hävda att frispråkiga skribenter i borgerliga medier på något sätt innebär den verkliga åsiktskorridoren, vilket är ett helt absurt påstående. I bästa fall har de breddat den befintliga korridoren något. Efter några rader om mediernas tekniska utveckling skriver Demirbag-Sten:

"Nya plattformar skapar nya uttrycksmöjligheter, och öppnar för att släppa in fler i samtalen. Den digitala hyllan är som bekant oändlig. Det är en fröjd att leva i dagens medielandskap. Det vill säga så länge man inte bor i Turkiet, Ryssland, Kina eller i någon annan diktatur."

Det är ett märkligt resonemang, eftersom det är just i auktoritära länder som internet kan vara välgörande. Jag menar att situationen i Sverige är fullt jämförbar med den i Ryssland, där de stora medierna är mer eller mindre regimtrogna och där de flesta politiska partier på något sätt stödjer regeringspartiet. Därför är alternativa medier, som huvudsakligen är beroende av internet för att framföra sina ståndpunkter och obekväma nyheter, helt nödvändiga i Sverige. Jag är ingen expert på Ryssland, men jag antar att internet även där har hjälpt oppositionella röster att komma till tals. De vanliga hatobjekten tas också upp:

"2015 blev som bekant ett förfärligt år för alla som tror på demokrati, yttrandefrihet och mänsklig värdighet. Inget tyder på att 2016 kommer att bli så mycket bättre. Och den obehagliga tsunamin som heter Förtryck tycks forsa åt alla håll, även i riktning mot oss. Ungern är en europeisk skam, Polen snart likaså. Frågan är vart Sverige är på väg. Med ett SD i en framtida regering och ett högaggressivt SDU känner jag mig inte trygg."

Just i en demokrati med yttrandefrihet får nog Dilsa Demirbag-Sten leva med att SD både får existera och så småningom ta plats i en regering. På vilket sätt SDU skulle vara "högaggressivt" förklaras inte, men det behövs kanske inte bland hennes liberala vänner. Det är många som är otrygga i dagens Sverige och oroar sig för framtiden, och kanske ligger det någon sorts poetisk rättvisa i att även liberaler inom medieetablissemanget får börja svettas. Den grandiosa och förljugna självbilden finns dock på plats som vanligt:

"I dessa obehagliga tider behöver vi den fria pressen och journalisterna mer än någonsin. Detta för att berätta, granska, berätta och granska. Samtala med användarna. Förklara sammanhangen vi inte visste fanns och kunskap vi inte hade hittat själva."

Jag måste då berätta för Dilsa Demirbag-Sten att fri media betyder någonting helt annat i ett svenskt sammanhang. Hon behöver inte "tala med användarna" eller leta särskilt länge efter den kunskap hon själv saknar, eftersom den ofta återfinns just i de alternativa medierna, dit fler och fler av etablerade mediers "användare" hittar. Nästa avsnitt innehåller en viss sanning, om än inte på det sätt som hon själv tror:

"Men det finns en sektion som i vissa tidningar inte hänger med i utvecklingen, som går bakåt i stället för framåt – ledarsidorna. Frågan kommer allt oftare – vad håller de på med? Mycket bröd och skådespel åt SD-folket blir det. Men inte så mycket mer. Mest besviken är jag på somliga av de liberala ledarsidorna."

Ja, ledartexter i exempelvis Aftonbladet bjuder på mycket komik och därmed en form av bröd och skådespel åt de oppositionella, en upplevelse jag själv försöker förhöja genom att här granska dem. Vad Dilsa Demirbag-Sten dock syftar på med sitt trams om att gå bakåt, är förstås att vissa av de borgerliga ledartexterna inte längre går i de ledband som hon själv skulle vilja se:

"Det är som om Expressens, Svenska Dagbladets och Göteborgs-Postens ledarskribenter tror att världen slutar vid Sveriges gränser. Att inget har hänt i till exempel Syrien och Turkiet."

Jag slutar aldrig att förundras över dessa journalisters låga nivå. Att hävda att de som kritiserar invandringspolitiken, och särskilt så ängsligt som borgerliga skribenter gör det, skulle innebära att man inte kan se förbi den egna bruksorten är ett så imbecillt resonemang att det borde ha förpassats från medierna för länge sedan. Att något har hänt i Syrien vet vi alla, men det betyder fortfarande inte att vi absolut måste ha en omfattande invandring från landet. Att hon nämner Turkiet beror med all sannolikhet på att hon är kurd. Hennes bild av borgerliga ledarsidor verkar något förvriden:

"Signalorden är ständigt desamma: vänstern och massinvandringen. Allt är vänsterns och massinvandringens fel."

Att vänstern kritiseras av högerskribenter är inte särskilt märkligt, men ordet "massinvandring" är det fortfarande bara vi inom alternativa medier som använder. Om Dilsa Demirbag-Sten vill se en bredare kritik, är hon välkommen in på denna sida, där liberaler inte heller står högt i kurs.

"Sverige är tack och lov ännu inte Ungern eller Polen. Dagens Nyheter och Sydsvenskan och flera regionala tidningar håller fanan högt. Men för exempelvis Expressen och GP är beteckningen liberal allt mindre trovärdig. I bästa fall har dessa tidningars ledarsidor trillat in i den mörkblå åsiktskorridoren, den där fördomsfulla och intoleranta vädrar morgonluft."

I själva verket bjuder hon här själv på en rejäl dos fördomsfullhet. Varför måste "hålla fanan högt" innebära den påbjudna hållningen i invandringsfrågan? Jag skulle nog säga att fanan hålls högre om man vågar beröra även känsliga ämnen. På samma sätt är det fördomsfullt, för att inte säga inbilskt, att tro att alla åsikter som inte delas av henne själv automatiskt bygger på fördomar och intolerans.

Dagens citat: Dilsa Demirbag-Sten

"Hörde att Zlatan gjorde kaos med Österrike. På hemmaplan. En icke "pursvensk" räddar nationens heder. In ya face SD!"

Den liberala proffstyckaren Dilsa Demirbag-Sten kan idag på Twitter rapportera om ett stort slag mot Sverigedemokraterna. Det är så oerhört ledsamt och frustrerande att dessa människor ständigt vill föra ned all debatt till nivån där de själva befinner sig. För dem själva är det naturligtvis pinsamt att de inte förstår mer än så här. Hur skall vi någonsin kunna ha en riktig debatt om våra motståndare verkligen tänker så här?

Just individen Zlatan verkar vara mångkulturalisternas främsta argument, vilket säger en hel del, inte bara om deras intelligens, utan framför allt om hur genomtänkt deras ställningstagande är. Det finns säkert många sverigedemokrater som gläds åt att landslaget besegrar Österrike, liksom det säkert finns många, liksom jag själv, som inte bryr sig alls, men vad har det med invandringspolitik och SD att göra?

När blir man svensk?

För ett tag sedan sände SVT dokumentären ”Hej svensk", om en skolklass i Husby i Stockholms kommun. Det första man reagerar på, och vilket filmen också handlar om, är att det i klassen inte finns en enda elev med svensk bakgrund. Dilsa Demirbag-Sten utgår idag från denna film, när hon i DN ställer den vanliga frågan kring när man egentligen accepteras som svensk.

"Dokumentären fångar det som upptar en stor del av det politiska samtalet. Vem är svensk? Vem har rätt att kalla sig svensk? Kanske också: Vem vill vara svensk?"

"USA talar man om första och andra generationens amerikaner. Mitt Romney lyckades göra bort sig även bland de mest inbitna Republikanerna sedan han krävt en mer restriktiv immigrations­politik. USA:s berättelse bygger på den hårt arbetande immigranten som lyckas skapa ett bättre liv för sig själv och sina barn och som sedan tacksamt ger tillbaka till det samhälle som gav honom eller henne möjligheten.
I Sverige envisas vi med att kalla människor för första och andra generationens invandrare. För inte så många år sedan talade man till och med om tredje generationens invandrare."

Att jämföra med USA är alltid vanskligt, men kanske framför allt när det gäller frågor kring invandring och nationalitet. Till skillnad från Sverige, har USA faktiskt alltid varit ett invandringsland. Följaktligen handlar den amerikanska identiteten mycket om värderingar, exempelvis kring frihet och social rörlighet.

Att identiteten i Sverige handlar mycket mer om etnicitet är egentligen inte särskilt märkligt. Vårt land har funnits i 1000 år, haft vad vi kan kalla en svensk befolkning, och denna befolkning har dessutom talat svenska. Hur mycket dagens elit än vill förneka det, spelar utseende, kultur och språk en stor roll för vem vi uppfattar som svensk. Att en person från exempelvis Mellanöstern sticker ut i det nya landet är inte heller särskilt märkligt.

Jag tror absolut att många invandrare i Sverige möts av fördomar och misstänksamhet. Det beror förstås på att ett tidigare homogent samhälle, på mycket kort tid fyllts på med väldigt många, mycket främmande kulturer. Denna omvandling har dessutom skett över huvudet på svensken, och det är troligt att denna frustration ofta drabbar den som kommer utifrån.

Sedan spelar förstås den invandrades egen inställning en stor roll. Jag skulle tro att en absolut majoritet av dem som söker sig till USA faktiskt vill bli amerikaner, och dessutom är beredda att jobba hårt för att erövra en plats i det nya landet. Jag misstänker också att det är en absolut minoritet av dem som söker sig till Sverige, som har någon som helst önskan att bli svensk, eller ens kunskap om vad det innebär. Att vår flyktinginvandring dessutom huvudsakligen utgörs av muslimer förbättrar knappast utgångsläget, då det är svårt att tänka sig ett större hinder mot integration än just islam.

Att kalla någon för "andra generationens invandrare" är självklart felaktigt rent språkligt, då man knappast har invandrat om man är född här. Varför har vi då så svårt att se en andra generationens invandrare som svensk, kort och gott? Även här spelar förstås ursprunget en roll. En person med två norska föräldrar, men som är född här, skulle troligen aldrig uppfattas som utlänning. På samma sätt, får troligen en person med två irakiska föräldrar ofta frågan om varifrån han "egentligen" kommer.

Jag kan förstå att det blir frustrerande för en invandare till Sverige att känna att man aldrig riktigt kommer att accepteras som svensk fullt ut. Jag tror dock att det är orealistiskt att förvänta sig att svensken helt kommer att kunna bortse från ett utländskt namn eller utseende; därtill är vår nationella identitet alltför stark.

Ett första steg för att skapa ett harmoniskt förhållande mellan ursprungsbefolkning och nytillkomna skulle dock vara att faktiskt minska volymerna som kommer hit. Om vi istället tagit emot en tiondel av vad vi gör nu, skulle klassen i Husby rent statistiskt ha tre elever med utländsk bakgrund, istället för trettio. Dessa tre elever skulle då lära känna pursvenskar, och troligen känna sig som lite mer svenska själva. Samtidigt skulle svenskens frustration minska, och man skulle kanske återigen kunna betrakta en utlänning med intresse och nyfikenhet, istället för som en kolonisatör och snyltare.

Dagens krönika: Dilsa Demirbag-Sten

I dagens DN skriver Dilsa Demirbag-Sten om bristen på vilja hos de svenska politikerna. Även om hon mot slutet spårar ur i en debil attack mot SD, håller jag med om hennes grundanalys. Hon menar att samhället idag tenderar att vilja "problematisera" problem snarare än att lösa dem.

"Vad har vi nu? En nation som drivs av viljan att beskriva och ”problematisera” verkligheten. Allt fler är upptagna med att putsa på sin politiska fasad. Många vill ge sin bild av problemen, oavsett om det är arbetslösheten, det fria ordet, kvinnohatet på nätet eller de växande ekonomiska klyftorna.
Gott så, men vem vill ta tag i verkligheten och förändra den? Vem orkar masa sig ut på gator och torg, långt från sociala medier och seminarier med de redan frälsta, och möta dem som ideologiskt står på andra sidan och behöver tankemotstånd. Det är i skarven mellan olika bilder av verkligheten men också genom drivkraften att förändra den som ett dynamiskt samhällsklimat kan uppstå."

Jag ser inte heller mycket vilja hos de etablerade politikerna, och det verkar närmast som att inget av de traditionella blocken ens har en riktig vilja till regeringsmakten, och det är ändå deras starkaste drivkraft. Ambitionen att göra Sverige bättre har de släppt för länge sedan. Jag förstår överhuvudtaget inte vad Fredrik Reinfeldt vill med det här landet eller sin politik.

Idag finns det ju dock en rörelse och ett riksdagsparti som vill förändra samhället till det bättre. Sverigedemokraterna beger sig faktiskt ut på gator och torg, och bjuder rejält tankemotstånd mot den viljelösa och trötta etablerade makten. De bryter också rådande konsensus och vågar ifrågasätta det som absolut inte får ifrågasättas; den svenska invandringspolitiken.

När jag började läsa artikeln, trodde jag att Dilsa helt skulle ignorera denna folkrörelse, men hon erkänner dess existens mot slutet:

"Frustrationen över bristen på en handlingskraftig politik är märkbar. Det blir allt lättare att värva missnöjesröster, och de enda som framstår som en opposition till ”makten” är ett främlingsfientligt parti som hotar med att agera. Jag tror dem. De kommer säkert att agera – ickedemokratiskt."

Här motsäger hon hela sitt tidigare inlägg. Det enda parti som vill något beskrivs direkt som "främlingsfientligt", och rösterna på detta parti är "missnöjesröster". Men Dilsa, var det inte det du efterlyste? På samma sätt beskrivs nu de tusentals engagerade röster som yttrar sig på nätet som "näthat".



Den sista meningen blir sedan det fullständiga intellektuella haveriet. Varför skulle Sverigedemokraterna agera ickedemokratiskt? Hela partiet är demokratiskt uppbyggt, deltar i demokratiska val, och debatterar i riksdagen. Det största föraktet för demokratin uppvisar just medie- och politikeretablissemanget, som på alla sätt försöker tysta och demonisera det enda parti som ifrågasätter den nuvarande ordningen. Till denna åsiktselit hör uppenbarligen även Dilsa Demirbag-Sten.

Dagens trams: Dilsa Demirbag-Sten

Jag har alltid uppfattat Dilsa Demirbag-Sten som en relativt sansad debattör. Med sin kurdiska bakgrund har hon andra referenser än våra vanliga PK-journalister, och har bland annat ofta kritiserat företeelser inom islam.

I dagens DN dyker det dock upp en liten krönika, som i dumhet närmar sig fulmedias övriga kolumnister. Hon tar sitt avstamp i Disney-incidenten:

"Vem har sagt att svensken är sval och lågmäld? Det brinner i stugorna. Engagemanget är stort. Man kan tro att vår nations framtid hänger på en liten svart docka."

Vad hon helt verkar ha missat är att irritationen inte handlar om de bortklippta sekvenserna. Det är mönstret som retar folk - att allt mer blir kontroversiellt och censurerat, och att den mångkulturella ideologin måste pressas in på varenda område där det överhuvudtaget är möjligt.

Sedan följer det totala hjärnsläppet:

"Disneyfilmen har blivit en måttstock för den oro som likt kvicksilver sprider sig i vårt samhälle. Varför väljer man rasistiska stereotyper av svarta och judar som projektionsyta för den frustration som också ger SD fler väljare?"

"Hur kommer det sig att vi har suttit framför tv:n varje jul och helt oreflekterat låtit scenerna passera? Varför har just dessa sekvenser blivit så heliga att de får folk att rasa om man rör vid dem? Kan vi lösa den frågan kommer vi också att kunna hindra SD från att bli starkare."

Till att börja med, varför ser hela medieetablissemanget som sin uppgift att motarbeta SD? Skriv om samhället, granska partierna, men låt medborgarna själva avgöra var de skall lägga sin röst! Och att SD skulle växa för att människor blivit matade med rasistiska stereotyper är så dumt att man häpnar. De sverigedemokrater jag själv träffar har funderat mycket och länge på vart vårt samhälle är på väg. Den bild media ger av partiet kräver nämligen en hel del funderande och insikt innan många vågar ta steget.