Ännu en norsk blick på Sverige

För svensken räcker det som bekant att titta över gränsen till våra grannländer för att få ta del av en öppnare debatt och inte minst en annan syn på vårt eget land, som mycket sällan liknar det "föredöme" och den "humanitära stormakt" våra makthavare talar om. Föga förvånande ser man snarare på Sverige med förskräckelse, och som ett lärorikt exempel på vad som kan hända när asylinvandringen spårar ur fullständigt och debatten om den dessutom kvävs.

Norska NRK riktar idag in sig på laglösa förorter, det som också kallas för "särskilt utsatta områden", och har talat med bland andra polisinspektör Lars Alvarsjö i Polisregion Stockholm, som berättar:

"Det råder laglöshet i delar av Stockholms-regionen nu. Situationen är allvarlig. Det finns områden där vi ser ut att förlora kontrollen." 

NRK nämner att vi i Sverige nu har 50 stadsdelar som klassificeras som "särskilt utsatta" och beskriver dessa som parallellsamhällen, där kriminella nätverk styr och polis och räddningstjänst angrips och jagas bort.

Anne Britt Djuve, forskningschef i den norska samhällsvetenskapliga forskningsstiftelsen Fafo, ser inga tecken på en liknande utveckling i Norge. Tillsammans med Sylo Taraku, från tankesmedjan Agenda, listar hon upp ett antal punkter där Norge skiljer sig från Sverige:

• Norge har styrd bosättning
• Färre boendesegregerade områden
• Fler med lång anknytning till landet
• Högre sysselsättning
• En annan sammansättning av de asylsökande, där de poängterar att Sverige tar emot många yngre män, och skriver också att dessa i allmänhet är svårare att integrera än familjer.
• Omfattningen, där Sverige har tagit emot långt fler asylsökande än Norge.
• En öppnare debatt om utmaningar kopplade till invandring.

Egentligen är förstås den absolut viktigaste förklaringen just omfattningen, som ju också påverkar aspekter som sysselsättning och mängden segregerade bostadsområden. EBO, lagen om eget boende, nämns i Sverige ofta som negativt för integrationen, men Sylo Taraku påpekar i detta sammanhang det uppenbara, ett tillägg som aldrig görs när integration kommer på tal i Sverige:

"Vi ska inte glömma omfattningen heller. Det är en stor skillnad på att ta emot runt 100 000 flyktingar eller asylsökande årligen och 10 000. Förra året kom det 160 000 till Sverige bara via asylkanalen, så även med en bättre spridning av bosättningen skulle Sverige ha problem med integrationen."

Sådana volymer går naturligtvis inte att sprida. Visst, vi kan avskaffa EBO och låta staten anvisa boenden till asylinvandrarna, men var ska de då placeras? Att köpa upp varannan villa i särskilt svenskdominerade områden, för att uppnå den där blandningen, är inte ett särskilt realistiskt scenario. I debatten har rentav ett nytt miljonprogram föreslagits, vilket självklart leder till att vi får ett hundratal nya "utanförskapsområden". Med denna inströmning är det inte heller en liten rännil som ska späs ut i en stor svensk befolkning, utan helt enkelt ett folkutbyte, en invasion, där Sverige för varje dag blir lite mer Mellanöstern, Afghanistan och Afrikas horn. 

Läs gärna hela artikeln i NRK. För den oppositionelle svensken är inte problematiken okänd, men det kan ändå vara stärkande att ännu en gång få bilden bekräftad av experter och etablerad media på andra sidan gränsen.

När islamism blev "normkritik"

Lite normkritik i Malmö

När det talas om integration, och kulturens och religionens roll för denna, gör etablissemanget alltid sitt bästa för att framställa det som ett universellt problem, förlåt utmaning, där det största hindret nog är svenskarna själva.

I verkligheten är det just en religion som ställer krav i alla de europeiska länder där den flyttar fram positionerna. Det är kvinnor som kräver att täcka ansiktet, trots att de vill arbeta med barn. Det dyker upp krav på separata badtider, eftersom män och kvinnor plötsligt inte längre kan bada samtidigt. Debatten, eller vad vi nu ska kalla den, har förvisso kommit längre i till exempel Frankrike och Nederländerna, men problemen med denna grupp är desamma överallt.

Med anledning av den långt gångna islamiseringen av Miljöpartiet, ska vi i dessa dagar tydligen diskutera handskakningar, en handling som så vitt jag vet inte har varit något problem i Sverige under de senaste tusen åren. I TV4:s morgonsoffa hade man idag bjudit in Nima Dervish, i egenskap av författare, och Aya Zemzem Mohammed och Shaimaa Abdelhady, i egenskap av handskakningsvägrare.

Genom programledarnas inkompetens, och Nima Dervishs förkärlek för svammel, blev inslaget så mycket sämre än det hade behövt vara, men den upplyste kunde ändå förstå allt som behövs.







Hur man hälsar på varandra må framstå som Sveriges minsta bekymmer, vilket Dervish hävdade, men det är ett symptom på vad som mycket väl kan vara eller bli Sveriges absolut största bekymmer. Precis som hijaberna, visar nämligen denna vägran att anpassa sig till ens det minsta i vardagen att man aldrig tänker bli en del av samhället.

Låt oss övergå till Nima Dervishs mycket relevanta fråga om hur de båda kvinnorna ställer sig till andra beteenden som avviker från normen, till exempel homosexualitet. Den insatte vet naturligtvis att dessa två inte är intresserade av mångfald eller normbrytande, utan enbart sina egna normer. Eftersom Steffo Törnquist är en så pass usel programledare, och möjligen inte ens förstod vad som diskuterades, lyckades de båda hijabisterna i hela sju minuter undvika frågan genom tomt pladder.

De patetiska programledarna hjälpte också de båda kvinnorna ordentligt på traven, genom att, istället för att insistera på att de besvarar Dervishs fråga, direkt övergår till den där offerrollen som de skulle ha tagit på sig även utan hjälp:

"Om man inte accepterar handskakning med alla till höger och vänster, är man du utesluten ur det svenska politiska livet?"

Frågan om utanförskap är naturligtvis någonting som dessa personer mycket hellre vill diskutera än hur de ser på homosexualitet och pride-festivaler.

I den debattartikel av Nima Dervish som man refererar till, uttrycker han sig skarpare:

"Nej, normerna inom den egna religionen älskar SMFR. Normerna hos deras ursprungsländers majoritetsbefolkning (som lever kvar inom egna minoritetsgruppen i Sverige) vill de inte bryta. Det är bara svenska, västerländskt sekulära normer som ska ifrågasättas. 
Detta är inte normkritik, utan spridandet av egna normer i Sverige."

"Tillåt mig utmana feghetsnormen i svensk media med lite klarspråk: 
Vissa muslimska organisationer har lärt sig vilka floskler som går hem hos blåögda svenskar. Rabblande av rätt nyckelord har lett till miljonbidrag till ens förening och politisk position för en själv. 

Kanske är den mest angelägna normen för svenskar att börja bryta den alltför länge rådande naivitetsnormen."

Precis så är det naturligtvis. Det är troligare att Aya Zemzem Mohammed och Shaimaa Abdelhady tycker att homosexuella ska kastas från höga byggnader än att de kommer att delta i ett pride-tåg. Ingen måste delta i sådana evenemang, och det gör inte heller jag, men att kalla sin religiösa nit för "normbrytande" och "normkritik" är enormt förljuget. De som vill relativisera och förminska frågan om handskakningar nämner ibland det mer kontinentala kindpussandet som kan kännas främmande och rentav lite obekvämt för många svenskar. Det är en jämförelse som haltar, eftersom vi på plats i exempelvis Frankrike faktiskt ser till att hälsa på detta sätt, istället för att göra en stor poäng av att vägra.

Nej, de som vägrar anpassa ens sin klädsel eller sina hälsningsformer ska inte ha några politiska uppdrag. De ska inte ens vara här. 

Anders Lindberg får ny luft

Ovanstående rubrik har jag satt eftersom jag inte vill vara mindre fyndig än Aftonbladets Anders Lindberg, som idag bjuder på "Löfvens andrum ger bara andnöd". Det är alltid något irriterande när dessa figurer försöker raljera kring orden "andrum" eller "systemkollaps". Vi minns också alla hur Fredrik Reinfeldt, alltid extremt infantil i denna fråga, menade att det inte kunde finnas något problem så länge som inte julgranen hade brunnit upp. Ni läsare förstår ju det här, men för Anders Lindberg får jag väl förklara att det inte var Stefan Löfven som behövde ett andrum, utan främst Migrationsverket och dess mottagningssystem. Naturligtvis skulle det svenska samhället i stort, i form av exempelvis skolor och socialtjänster, behöva flera års paus, men det är en annan fråga.

Det som idag ger Anders Lindberg lite extra syre är Migrationsverkets senaste prognos, där "huvudscenariot" nu är 60 000 asylsökande under 2016. Man skulle kunna se denna lägre, ty jag vägrar kalla den "låg", nivå som någonting positivt, men så fungerar som bekant Lindberg inte riktigt:

"Det så kallade ”andrummet” i flyktingmottagandet som Stefan Löfven utlyste i höstas bör därmed kunna mildras. Vi borde börja kunna andas igen."

Det finns någonting tämligen sjukt i hur dessa figurer resonerar. Om den förväntade nivån av asylinvandrare sjunker, måste olika åtgärder till för att återigen höja den. Volymen ska alltid maximeras. Att Lindberg dessutom får lättare att andas ju större inflödet blir, gör inte hans inställning mindre bisarr.

Det finns dessutom två viktiga aspekter som är värda att notera i detta sammanhang. Den viktigaste är förstås att detta är en prognos och att utfallet i verkligheten kan bli vad som helst. Migrationsverket förutspådde i april förra året inte att det årets slutresultat skulle bli 163 000 asylsökande. Den andra aspekten man bör betänka är att, även om "huvudscenariot" är 60 000 personer, sträcker sig prognosens spann från 40 000 till 100 000. Sedan dyker en lite intressant mening upp:

"Eftersom prognoserna skrivs ner sjunker kostnaden med 93 miljarder till 2020."

Vänta nu. Finns det kostnader i dessa sammanhang? Varför talar Anders Lindberg aldrig annars om dessa miljarder? Jag har fått lära mig att det snarare är en investering, som kommer att löna sig rikligt i framtiden och motverka en åldrande befolkning. Ett uttryck som är lika populärt som det är missvisande dyker också upp:

"Fästning Europas murar har aldrig varit högre."

Om vår kontinent är en fästning, måste det i så fall vara historiens mest porösa. Det är inte en handfull människor som tar sig in i Europa, utan miljoner. Även jag förstår att "fästning" och "murar" utgör någon form av bildspråk, men att tala om murar, när människor i själva verket åker båt till någon grekisk eller italiensk ö, förblir fånigt.

Molenbeek i Fästning Europa

Ytterligare en överdriven jämförelse hinns med, i ett stycke som kan sägas sammanfatta textens budskap:

"Det rimliga efter Migrationsverkets nya prognos är att dra i nödbromsen för den skärpta flyktingpolitiken. Den behövs inte längre eftersom EU:s alla gränser nu stängs, från Medelhavets järnridå av krigsfartyg till återinförda kontroller vid medlemsstaternas gränser."

"Järnridå av krigsfartyg", alltså. Visst, varför hålla igen, när man istället kan ta i ordentligt? De gränser man normalt sett kallar "järnridå" var de mellan Öst- och Västeuropa, och jag vågar påstå att de var bättre tillslutna än Medelhavets kuster. Dessutom är det väl fortfarande så att de fartyg som plockar upp migranter, för dessa till Europa snarare än till ursprungshamnarna. Lindberg tar sedan upp en aspekt som alla inom vänstern älskar och har ältat i veckor:

"Ingen remissinstans har gett grönt ljus. 'Barnfientlig' skrev Barnombudsmannen i sitt remissvar. Svenska kyrkan har aktivt lobbat för att stoppa förslagen, liksom i stort sett alla organisationer med sakkunskap om barns villkor."

Själv förstår jag inte ens varför ovan nämnda organisationer blir remissinstanser, för vad ska de tillföra? Självklart säger Barnombudsmannen att alla åtstramningar är barnfientliga, medan det är lika självklart att Svenska kyrkan vill att alla ska få komma till vår famn. Överhuvudtaget är jag, och sannolikt många med mig, enormt trött på Svenska kyrkans ständiga inblandning i politiken. Att vi dessutom har en ärkebiskop som är mest intresserad av att främja islams framfart gör inte saken mycket bättre. När Lindberg fortsätter på barnspåret, vilket tydligen är dagens skäl för att maximera volymerna, bjuds vi på en klassiker:

"Vi vet att tillfälliga uppehållstillstånd och hinder för återförening av familjer drabbar barnen värst och försämrar integrationen i det svenska samhället."

Just det "argumentet" har alltid använts mot tillfälliga uppehållstillstånd, men jag är mycket tveksam till att "vi vet" att det förhåller sig så. Den grundläggande frågan är ju vad landet egentligen vill med sin migrationspolitik. Om vi vill ge människor tillfälligt skydd från en konflikt, spelar förstås integrationen av dem mindre roll. Å andra sidan dras detta resonemang alltid upp av personer som egentligen vill ha en konstant massinvandring.

Anders Lindberg tycker att regeringen verkar ha drabbats av "personlighetsklyvning", eftersom Barnkonventionen ska bli svensk lag samtidigt som andra barn drabbas av dessa fästningar och murar:

"Och en annan lagstiftning som avsiktligt bryter precis samma principer, splittrar familjer och ger ett stort antal barn sämre livsvillkor."

Därmed är vi återigen inne på det här med ansvar. Sverige ger inga barn utomlands sämre villkor och Sverige splittrar inga familjer utomlands. Egentligen är det förstås fantastiskt att det verkligen finns personer som tycker att hela världen är svenska folkets ansvar och att de, istället för att vara marginaliserade, i så hög grad dominerar den offentliga debatten.

När personer som Anders Lindberg nu så snabbt som möjligt vill upphäva tidigare inskränkningar, avslöjar de sig själva och sin agenda. Det enda som räknas i deras värld är nivån på asylinvandringen och den ska alltid vara så hög som möjligt.

Vlaams Belangs Tom van Grieken i RT

Idag gästade Vlaams Belangs partiledare Tom van Grieken den ryska nyhetskanalen RT och mötte där en politiskt korrekt etikprofessor från den flamländska staden Gent. Ämnet är de medborgarkontrakt eller lojalitetsförklaringar som diskuteras även i många andra europeiska länder, och professorn har förstås rätt i att sådana underskrifter inte är särskilt kraftfulla instrument för integration, och än mindre mot terrorism, men vi ska då komma ihåg att Vlaams Belang naturligtvis motsätter sig den destruktiva massinvandringen. Till syvende och sist är ett stopp för asylinvandring den enda effektiva åtgärden för harmoniska och fungerande europeiska länder.

Tom van Grieken har fullständigt rätt när han menar att "stigmatisering" av till exempel den muslimska gruppen främst beror på gruppen själv, snarare än det omgivande samhället. Självklart är det upp till den enskilde som beger sig till ett nytt land att intressera sig för detta och göra vad man kan för att fungera i det nya samhället.

Den tragiska debatten om nyanlända och arbetsmarknad

Att bevittna vänstern och högern debattera sätt att få asylinvandrare in på arbetsmarknaden är en sorglig upplevelse. Båda sidor har sedan länge bestämt sig för att Sverige ska och måste ha en enorm asylinvandring, utan några analyser, men sitter sedan med problemet att hantera konsekvenserna. Att många liberaler vill använda massinvandringen för att krossa arbetsmarknaden och lönebildningen känner vi till, men de är åtminstone logiska. Vänstern, där vissa rentav vill ha helt fri invandring, drar då igång sina vanliga klagovisor om orättvisa, klassklyftor och behovet av kollektivavtal och fackföreningar. Inte heller jag vill se något låglöneproletariat, men hur tänker vänstern sig att det inflöde de alltid värnar om ska absorberas? Sin vana trogen luftar de olika statliga "integrationsåtgärder" och att alla nya arbetstillfällen ska "skapas" i offentlig sektor.

Denna strid har åtminstone fört med sig det positiva att båda sidor tvingas visa att asylinvandringen inte är någon tillgång. Om den hade varit det, skulle naturligtvis varken integrationspolitik eller anpassning av arbetsmarknaden behövas. Detta tjafs mellan höger och vänster har nu pågått ett tag, men ett debattinlägg i dagens Aftonbladet från självaste Erik Ullenhag (L) påminde mig återigen om det hopplösa läget. Ullenhag är som bekant aldrig rädd att använda floskler och lyckas dessutom stava fel på SD:s partiledares namn:

"Stefan Löfven, Jimmy Åkesson och facket väljer därmed att blunda för den stora integrationsutmaning Sverige står inför. Konkreta förslag för att se till att människor som flytt till vårt land ska komma i arbete avvisas reflexmässigt i en ohelig allians av dem som drömmer sig tillbaka till folkhemmet. Globaliseringen ställer krav på en arbetsmarknad som fungerar annorlunda än i gårdagens Sverige."

SD ville inte ha denna "utmaning" till att börja med och om partiets politik hade genomförts för något decennium sedan skulle problematiken inte heller ha funnits. Det är också enormt förljuget att som vanligt blanda ihop Sveriges destruktiva asylpolitik med globalisering. I en globaliserad värld skulle vi kunna konkurrera om välutbildad arbetskraft, vilket vi knappast gör, alldeles utan att sänka några löner. Förslagen om att "sänka trösklar" visar enbart att vi tar emot fler och sämre utbildade människor än vad vi kan absorbera. Att Ullenhag ens för in SD i denna fråga beror förstås på att högern alltid vill placera partiet på vänsterkanten, precis som vänstern alltid vill sätta det på högerkanten, en taktik som blev pinsamt tydlig när partiledarna i Almedalen fick uppgiften att placera varandra längs skalan.

Vi kan notera att Ullenhags retorik trots allt har förändrats något:

"Sverige har tagit ett stort medmänskligt ansvar i en svår tid. För att integrera alla människor som nu sökt sig en fristad i Sverige krävs stora insatser. Arbetsförmedlingen beräknar att gruppen utrikes födda snart kommer utgöra hälften av alla arbetslösa i Sverige."

Nu påminns vi tydligen inte längre om att "600 000 utlandsfödda går till jobbet varje vecka" och de som tidigare sågs som stora tillgångar kräver plötsligt "stora insatser". Det var vi många som påpekade redan när Ullenhag var integrationsminister och ljög närmast dagligen, men värre är att inga insatser i världen kan lösa denna skapade "utmaning". En nästan helt irrelevant åtgärd presenteras också:

"På kort sikt är det viktigaste att snabbt korta handläggningstiderna. Regeringen har flaggat för att asylsökande kan behöva vänta upp till två år på besked om att få stanna i Sverige."

Det finns många skäl till att förkorta handläggningstiderna, inte minst för att snabbt kunna ge avslag, men det har mycket lite med arbetsmarknaden att göra, eftersom problemet är att det i genomsnitt tar många år för den nyanlände att efter uppehållstillstånd komma in på arbetsmarknaden, om det någonsin sker. En viss ärlighet smyger sig in:

"Men den stora utmaningen är inte att sysselsätta de syriska läkarna, utan i stället hur de runt hälften av de nyanlända som saknar gymnasieutbildning ska kunna komma in på den svenska arbetsmarknaden."

Just det, arbetsmarknaden behöver dem helt enkelt inte. Här har vänstern en poäng när den menar att högern vill skapa arbeten som idag varken finns eller behövs, exempelvis personer som packar matkassar i livsmedelsbutikerna. Erik skulle dock inte vara Ullenhag om han inte direkt därefter kommer med motsägelsefullt nonsens:

"Det är bra att Sverige är ett invandringsland och att människor söker sig hit. De som nu flytt krigets Syrien kan med rätt reformer bidra till att vi blir ett rikare land. Men det förutsätter att vi för en politik som möter de utmaningar Sverige står inför."

Varför är det bra? På vilket sätt blir ett land rikare genom att utbildningsnivån sänks? Ullenhags avslutning återkommer till den där alliansen han föreställer sig:

"Den allians som nu bildats mellan SD och S som blundar för den verkliga integrationsutmaningen och vägrar sänka trösklarna in på arbetsmarknaden riskerar att göra att politiken, i stället för att ta tillvara möjligheten som de människor som flytt hit är, skapar ett stort utanförskap."

Nej, Erik Ullenhag, det är du, Fredrik Reinfeldt och några till som har skapat ett stort utanförskap och det skulle vara mer klädsamt om ni åtminstone erkände ert misslyckande och förräderi.

Vi behöver inte mer "tolerans"

Högermänniskan och Timbros VD Markus Uvell skriver idag på DN Debatt om svenskens tolerans, som han förstås anser måste bli större. Tolerans handlar här som vanligt om "mångfald". Alstret är i sig inte ologiskt, men det kräver att man accepterar ett antal premisser som jag förkastar. Han inleder med att ifrågasätta huruvida vi överhuvudtaget är toleranta:

"Sverige är världens kanske minst rasistiska land, sägs det ofta. Det är en i sig korrekt, men inte särskilt relevant, beskrivning av svenskt värderingsklimat. Ryktet om den svenska toleransen är tyvärr överdrivet. Vi som har tonat ner oron för intolerans har gjort det för lätt för oss."

Visst är det relevant, inte minst som motargument mot alla de som vill se rasism i det mesta. Vi är många som menar att den höga graden av "tolerans" är vad som har försvagat oss och stora delar av Europa. Med vår relativism och ständiga strävan att förstå den andre står vi försvarslösa inför nya aggressiva kulturer med en bergfast övertygelse om den egna överlägsenheten och sanningen. Det är inte hans poäng, men Uvell berör sedan en viktig aspekt:

"Men i ett mångkulturellt samhälle måste en tolerans värd namnet göra det möjligt att i vardagen faktiskt leva tillsammans med människor av annat ursprung, annan religion och med andra värderingar. Det räcker inte att bara passivt och i teorin acceptera att de existerar."

Det intressanta här är ju att den elit som dagligen predikar det mångkulturella samhällets förträfflighet själva ser till att leva så homogent som möjligt. Jag brukar något skämtsamt säga att jag själv är en omvänd Jan Helin, då jag inte har några större problem med olika former av mångfald i vardagen, men samtidigt inte tror att massinvandring är ett framgångsrecept för ett europeiskt land. Att vår elit agerar på detta sätt och ser till att bo och arbeta med människor som liknar dem själva visar förstås på ett hyckleri, men är också djupt mänskligt. Så beter sig människor över hela jorden. Markus Uvell identifierar sedan två huvudsakliga hinder, som han ser det, mot att svenskarna till fullo ska omfamna det mångkulturella samhället:

"För det första vår starka konsensustradition. Sverige har historiskt varit ett kulturellt och etniskt homogent land, vars befolkning övervunnit ogynnsamma förutsättningar genom att hålla samman och utveckla en imponerande förmåga att komma överens."

Det är ju också en styrka. I andra änden av spektret finner vi länder som härjas av etniska och religiösa konflikter, där även partipolitik handlar om att främja den egna gruppen. Självklart måste denna enighet slås sönder för att åstadkomma detta underbara "mångkulturella" samhälle. Det andra exemplet är intressant, även om inte heller det tas upp av de skäl som jag skulle göra:

"Det andra problemet är vår exceptionalism. I amerikansk debatt talas om USA:s exceptionalism, föreställningen att landet har en unik position och historisk uppgift i världen. I den svenska motsvarigheten anses vårt land ligga i den moraliska frontlinjen, med bättre lösningar på de stora samhällsproblemen än något annat land."

Just denna aspekt menar jag är själva grunden till varför vårt land har valt en så destruktiv väg. Svenska politiker har i decennier varit övertygade om att vi vet bäst, vilket föraktfullt brukar kallas för att vara ett "världssamvete" och som Fredrik Reinfeldt formulerade som målsättningen att vara en "humanitär stormakt". Även om inte etniskt och religiöst splittrade samhällen verkar fungera någon annanstans, borde nog vår moraliska överlägsenhet göra att det fungerar i Sverige. På samma sätt antas alla bli, och vilja bli, svenskar så snart de korsar gränsen. Denna förmodade överlägsenhet gör också att etablissemanget ser varje invandrare som ett barn, utan egen agenda, som det är vårt ansvar att ta hand om. Typiskt nog kommer Uvell sedan in på slöjor, där han menar att vi utan vidare borde acceptera slöjor som inte täcker ansiktet:

"Vad är egentligen problemet? Med denna typ av slöjor är det svårt att se några praktiska invändningar. Det handlar om religion. Enligt Mångfaldsbarometern är just religiös mångfald den aspekt av mångfalden svenska folket har svårast för."

Svenska folket har inte svårt för religiös mångfald och få bryr sig om huruvida någon är katolik eller buddhist. Det handlar om islam, detta växande gissel i hela Europa, en ideologi som också skapar problem i muslimska länder. Det finns sannolikt få hinder för integration som är större än islam och just slöjan är ett övertydligt attribut för att visa att man aldrig tänker acceptera det omgivande samhället. Att det inte finns några praktiska invändningar är helt irrelevant, eftersom det inte är vad frågan handlar om. Jag tänker nu dra fram min vanliga jämförelse, som läsarna möjligen har hört till leda, men som tydligen måste poängteras om och om igen, eftersom personer som Uvell vägrar att förstå: Det finns inte heller några praktiska skäl att neka någon att bära hakkorsarmbindel på arbetsplatsen eller det offentliga rummet, men ändå skulle det ställa till en mängd problem på exempelvis en anställningsintervju. Det är i det ljuset man måste förstå vårt motstånd mot islamisk klädsel. Uvell tar sedan upp könsseparation på badhus, något som vi också måste acceptera och som även det har med islam att göra:

"Två teman återkommer i denna typ av retorik. Dels tanken att det finns en linjär utveckling för hur värderingar förändras, där Sverige ligger längst fram och andra kulturer är i varierande grad mer primitiva. Och dels föreställningen att det finns ett enhetligt 'vi' som kommit överens om vilka värderingar som ska gälla i Sverige och att detta 'vi' måste bekämpa avvikelser."

Ett praktexempel på den relativisering jag nämnde ovan. Att vilja dela upp samhället i män och kvinnor ska bara ses som någonting annat, som varken är bättre eller sämre än ursprungskulturen. De som vill se hijab och skilda badtider tvekar å sin sida aldrig om vilken kultur som är överlägsen. Vi behöver inte diskutera huruvida det ena är mer primitivt än det andra, eftersom islamiska värderingar är fullständigt främmande för majoriteten svenskar. Det här är vår lilla landyta på jorden, en nation skapad av våra förfäder, och vi måste inte alls lämna över den till islam. Textens kärna sammanfattas i ett senare stycke:

"Det är betydligt lättare sagt än gjort, men ett mångkulturellt demokratiskt samhälle måste kunna låta vitt skilda värderingar, traditioner och världsåskådningar utvecklas sida vid sida."

Vi har inte bett om att få ett "mångkulturellt" samhälle, särskilt inte ett som bygger på islam. I samtliga västeuropeiska länder visar det sig att den muslimska gruppen har mycket svårt att leva "sida vid sida" med majoritetskulturen, utan ständigt tilltagande krav på särlösningar och majoritetssamhällets anpassning, här kallat "tolerans".

"Tolerans" betyder i ett europeiskt sammanhang kapitulation. Vi behöver inte mer av denna undfallenhet, utan en återfunnen stolthet och tro på den egna identiteten.

Arbetsförmedlingen fantiserar om nyanländas etablering

Mikael Sjöberg, socialdemokratisk politruk
och kusin till Göran Persson.

Ofta när man läser debattartiklar ställer man sig frågan varför de överhuvudtaget har skrivits, då de helt saknar poänger eller är så politiskt korrekta och tillrättalagda att de lika gärna hade kunnat publiceras i Pyongyang Times. Dagens inlägg i integrationsfrågan på DN Debatt kan emellertid delvis förklaras av att undertecknaren heter Mikael Sjöberg och är generaldirektör för Arbetsförmedlingen. Har man ansvaret för en myndighet som sedan länge gett upp det uppdrag som namnet anger, vill man kanske åtminstone profilera sig på andra sätt för att ge sken av någonting görs. Det dröjer inte länge innan han drar fram ett av de tröttare och mest utslitna argumenten:

"Det finns ytterligare en viktig samhällsfråga som i hög grad kommer att påverka vår framtid, men som mer eller mindre var bortglömd under förra året: den demografiska verkligheten i Sverige. Medellivslängden ökar stadigt och vi lever allt längre. En oerhörd framgång självklart men det har också sina konsekvenser. Vi blir allt färre i arbetsför ålder som måste försörja en växande andel äldre i befolkningen. En möjlig väg för att hantera denna demografiska skevhet är att öka antalet arbetade timmar bland annat genom att höja pensionsåldern. Ett annat vägval stavas invandring. Befolkningen och arbetskraften liksom vår välfärd skulle krympa betydligt utan invandring."

Nonsens. Det blir allt färre som måste försörja inte bara en högre andel äldre, utan också betala för asylinvandringen. Sysselsättningsgraden är helt enkelt så låg, särskilt i vissa grupper, att inströmningen blir en nettokostnad. Det är just invandringen som frestar på välfärden, bland annat genom att knäcka många kommuners socialtjänster, men också genom att skapa problem, förlåt "utmaningar", inom till exempel skola. Det främsta skälet till att "det demografiska argumentet" är förkastligt är dock att det förutsätter att befolkningen byts ut, och då är frågan varför vi överhuvudtaget ska göra någonting för det här landet. Att ett land bestående av asylinvandrare från Mellanöstern, Afghanistan och Afrikas horn skulle bli ett harmoniskt och välmående samhälle finns det också skäl att ifrågasätta. Den som använder sig av detta "argument" har helt enkelt övergivit landet. Sjöberg fortsätter:

"Det krävs ingen avancerad analysförmåga för att komma fram till att Sverige inte kan klara av förra årets höga asylinvandring år efter år. Men redan i dag, utan en fortsatt hög asylinvandring, har vi ett svårt läge med tusentals nyanlända som står vid tröskeln till den svenska arbetsmarknaden med ett skriande behov av arbetskraft."

Det var en mycket märklig bild av läget. Sverige har visst en fortsatt hög asylinvandring och Migrationsverkets huvudprognos ligger på 100 000 personer för 2016. Uppenbarligen har inte arbetsmarknaden "ett skriande behov" av denna tillförsel, eftersom marknaden i så fall skulle ha absorberat dessa människor utan några större problem. De nyanlända står knappast "vid tröskeln" till den svenska arbetsmarknaden, utan i allmänhet långt från den, i genomsnitt med flera år till det första arbetet om det överhuvudtaget kommer. En mening är intressant i all sin idioti:

"En framgångsrik etablering av nyanlända är vad som krävs för att få pusselbitarna falla på plats."

Ja, det är ju bara den lilla detaljen kring "framgångsrik etablering". Ännu fler pusselbitar skulle falla på plats om invandrarna var färre, bättre utbildade och kom från kulturellt närliggande länder. Mikael Sjöberg tillstår att mängden "etableringsdeltagare" bara växer, även om hans skäl till denna uppriktighet så småningom kommer att avslöjas:

"I den utgiftsprognos som vi i dag lämnar till regeringen räknar Arbetsförmedlingen med att vi under 2016 kommer att ta emot drygt 37.000 nya deltagare i det tvååriga etableringsuppdraget, som förbereder nyanländas väg in på arbetsmarknaden. År 2017 och 2018 tillkommer drygt 53.000 respektive 59.000 nya deltagare i etableringsuppdraget. Antalet nya deltagare till etableringen har ökat stadigt under de senaste åren, år 2013 var det 18.000 personer."

Totalt runt 150 000 personer alltså, som ska hanteras av en myndighet som i mycket liten utsträckning förmedlar arbeten.

Till slut kommer då det som sannolikt var debattinläggets huvudsyfte:

"De resurser som Arbetsförmedlingen tilldelas har självklart stor betydelse. Vårt förvaltningsanslag år 2011 var 56.000 kronor per deltagare per år. Förra året minskade anslaget till mindre än hälften, 21.000 kronor per deltagare, vilket innebär att en handläggare måste hantera mer än dubbelt så många nyanlända. I den utgiftsprognos som vi nu lämnar in förutsätter vi att anslaget ökar till 31.000 kronor per deltagare för att den nyanlända ska få det professionella stöd som hon behöver för sin etablering. Det totala förvaltningsanslaget för i år är 1,4 miljarder kronor och behöver öka till 2,4 miljarder nästa år och 3,1 miljarder år 2018."

Jag misstänker att anslagen till Arbetsförmedlingen i verkligheten saknar nästan all betydelse. Antalet tillgängliga arbetstillfällen blir inte fler av att myndigheten tilldelas 31 000 kronor per klient. Arbetsförmedlingen klarar inte ens av att förse svenskar med arbeten och att olika typer av insatser skulle slussa in 100 000 nyanlända varje år är en minst sagt naiv tanke. Eftersom Sjöberg sannolikt är medveten om att hans myndighet varken gör till eller från, riktar han uppmaningar till alla möjliga andra aktörer:

"För det första måste Migrationsverket ges de rätta förutsättningarna för att korta handläggningstider i asylärenden. Vi vet av erfarenhet att långa väntetider är förlamande för individen och leder till passivitet som är svår att bryta."

Denna handläggningstid må vara alltför lång, men den har ingenting med hur hundratusentals nyanlända ska kunna absorberas att göra. Möjligen menar Sjöberg att individerna under processen blir så passiviserade att deras förmåga att efter beviljat uppehållstillstånd gå ut i arbetslivet försämras, men det är ett påstående som jag i så fall skulle vilja se lite bättre underbyggt. Han ger sig också in i bostadsfrågan:

"För det andra behövs bostäder. Det räcker inte med att den asylsökande får uppehållstillstånd och därmed kan börja med sin etablering. Saknar man bostad blir tillvaron så pass skakig att motivationen för etableringen sjunker kraftigt."

Inte heller bostäder skulle skapa fler arbetstillfällen. Däremot skulle Sverige behöva bygga fler bostäder, men det är en helt annan fråga som inte bara bör handla om de nyanlända. Mikael Sjöberg föreslår också vuxenutbildning och "reformer på arbetsmarknaden", vilket brukar betyda sänkta löner och otryggare anställningar.

Mikael Sjöberg må ha skrivit detta inlägg för att äska mer anslag till sin myndighet, men många av de tomma fraserna hörs också från politiker. Att vi inte har några arbeten att erbjuda blir bara ännu ett exempel på hur absurd den enorma asylinvandringen är. Det får mig i sin tur att tänka på en ledarkolumn i dagens Göteborgs-Posten, som egentligen handlade om att Sverige inte behöver ett extra val:

"Ingen lär ha missat att Sverige står inför stora utmaningar. Inom några år behöver Sverige en halv miljon nya bostäder, skolresultaten sjunker, Migrationsverket handläggningstider för asylsökande uppgår till ett år, ensamkommande flyktingar placeras i osäkra familjehem och kriminella gäng härjar i storstäderna."

Någon som kan identifiera en gemensam faktor bakom dessa utmaningar?

Ett litet meningslöst förslag från FI

Elin Bååth (FI), givetvis med den
senaste hashtaggen i dessa kretsar.

Det brukar sägas att man ska välja sina strider, och få politiska partier är väl profilerade inom så aparta frågor som Feministiskt Initiativ. På Gotland kämpar Elin Bååth för att EU-medborgare, med vilket hon sannolikt menar den grupp som i media ibland rentav kallas "vildcampare", ska kunna delta i SFI-undervisning utan att vara folkbokförda i Sverige eller ha ett svenskt personnummer. Att genomföra det skulle inte vara absurt i sig, men frågan är om det verkligen möter ett reellt problem.

Det märkligaste med den motion som hon har lämnat in till regionfullmäktige är att den tydligen endast gäller EU-medborgare. Romska tiggare är troligen fullständigt ointresserade av att lära sig svenska, och övriga EU-medborgare, som kommer hit för att arbeta eller bo med en partner, har sannolikt förmågan att om de är intresserade själva ta itu med svenskinlärningen på egen hand. I debatten överskattas alltid just SFI som en absolut nödvändighet, samtidigt som ingen undervisning i världen hjälper om individen själv är omotiverad. För Nya Tider intervjuade jag en före detta SFI-lärare, som bland annat vittnade om hur många elever mest var intresserade av att få sin närvaro noterad, vilket hade en inverkan på bidragsnivåer.

Det kan tilläggas att jag själv, när jag flyttade till Nederländerna, varken tog del av några integrationsåtgärder eller statlig språkundervisning. De invandrare som i Sverige behöver SFI och olika former av integrationspolitik är just de invandrare vi inte ska ta emot.

Kort tecknad film från Vlaams Belang

Idag släppte Vlaams Belang en liten pedagogisk film för att förklara sin syn på invandring och integration. Jag kan tycka att det är lite onödigt att teckna en svart person på det sätt man gör i filmen, men budskapet är det förstås inget fel på. Dessutom används den svarta kvinnan som exempel på god integration, då hon till och med håller upp en skylt med Vlaams Belangs slagord "Det egna folket först!". Det är också trevligt att se hur islamisten försvinner med en fingerknäppning.

Chris Janssens (VB) om regeringens integrationspolitik

Chris Janssens

Det lilla, något artificiella, landet Belgien är en federal stat, vilket innebär att det förutom en federal regering och parlament också finns regeringar och parlament för bland annat Flandern, Vallonien och Bryssel. Det flamländsk-nationalistiska Vlaams Belang har på senare år gått kraftigt tillbaka, främst på grund av konkurrens från det svagt nationalistiska Nieuw-Vlaamse Alliantie (N-VA), som idag sitter både i den federala och den flamländska regeringen.

I klippet nedan ser vi hur Chris Janssens från Vlaams Belang i det flamländska parlamentet läxar upp Liesbeth Homans från N-VA (till vänster i bänkraden), som är en sorts inrikesminister för Flandern. På hennes bord ligger integration och det som på nederländska kallas "inburgering", som jag i översättningen har låtit flyta samman med integration, då en svensk motsvarighet saknas, men som handlar om hur en nyanländ blir en god medborgare. Varje år, då den flamländska regeringen lägger fram sin budget, ska varje minister presentera ett så kallat "beleidsbrief", som jag har översatt med "budgetförklaring", där denne bland annat redogör för hur politiken ska utformas på det aktuella området. Det är denna redogörelse som Chris Janssens här kritiserar.

Theo Francken (N-VA) är federal minister för asyl och migration. Vi tittade här på hur Filip Dewinter från Vlaams Belang, under en frågestund i det federala parlamentet, kritiserade just Theo Francken.

Dagens citat: Karl-Petter Thorwaldsson

"Om Sverige lyckas med integrationen av nyanlända flyktingar på arbetsmarknaden kan Sverige om tre-fyra år ha en superekonomi med 4-5 procents tillväxt."
DI

LO:s ordförande bjuder på en analys som får oss alla att undra varför vi någonsin var kritiska till massinvandringen. Det är ju bara det där "om". Om vi skulle kunna sätta samtliga 100 000 - 190 000 asylinvandrare i sysselsättning varje år, skulle vi nog redan ha en "superekonomi". Det är dessvärre inte så att LO själv förespråkar en politik som skulle ge nyanlända ett arbete. Organisationen motsätter sig alla former av lönesänkningar, vilket liberaler ständigt kräver i dessa sammanhang, men eftersom en stor del av de asylsökande saknar relevant utbildning är det svårt att se av vem och till vad som dessa skulle anställas. Karl-Petter Thorwaldsson har rentav hittat en ännu bättre eufemism än "utmaning":

"Det är en enorm investering. Men redan 2020 kan de flesta av dessa 170.000 ha arbete"

Jaså, "investeringen" är enorm plötsligt, trots att alla kostnader i åratal har förklarats bort, och trots att vi nu har fått lära oss att den ska sättas i relation till december månads hushållskonsumtion. Årets skörd av nyanlända kan alltså, vilket är en mycket tveksam prognos, sättas i arbete inom fem år. Ett problem är förstås att det kommer ännu en kull nästa år, året därpå, och så vidare fram till 2020.

Vi känner igen de här svepande "lösningarna" vid det här laget. "Vi måste förbättra integrationen" säger våra politiker, utan några som helst realistiska förslag för hur det ska ske. I denna anda presenterar också Thorwaldsson sin lösning:

"Genomsnittstiden för en nyanländ att få sitt första jobb måste kortas från sju till tio år till tre-fyra år."

Om det lätt går att ordna föreslår jag att vi sätter tiden till, säg, en månad. Om LO överhuvudtaget såg till svenska arbetstagares bästa, istället för att bara vara ett bihang till Socialdemokraterna, skulle organisationen ha krävt ett totalstopp för asyl- och anhöriginvandring för länge sedan. Dessvärre är det sannolikt så att Karl-Petter Thorwaldsson redan ser sig som en blivande statsminister, varför det är viktigt att hålla sig till den politiskt korrekta kursen.

Liberala ungdomsförbundet kräver öppna gränser. Förstås.

Henrik Edin när han protesterar mot
SD:s reklam i tunnelbanan

När nu delar av borgerligheten vill strama åt, eller åtminstone organisera, flyktingmottagandet, går ungdomsförbund som MUF ut med att de minsann håller liberalismens fana högt. Idag är det Liberala ungdomsförbundets tur, under den typiska rubriken "Vi behöver mer frihet - inte stängda gränser" på SVT Opinion. Textens författare, förbundets ordförande Henrik Edin, är snabb med att slira på sanningen:

"I går kväll beslutade slutligen regeringen att gå i linje med utspelen och stänga gränserna."

Nej, de beslutade att införa kontroller, vilket är någonting helt annat. Tusentals människor korsade gränsen precis som vanligt. Skillnaden var att vissa passkontroller genomfördes. Edin fortsätter:

"Beslutet är en plågsam påminnelse om den utsiktslöshet som sprids bland Sveriges politiker. Framåtsyftande förslag som avser ge en långsiktig lösning på integrationsproblemen lyser med sin frånvaro, trots att en sådan politik nu är mer nödvändig än någonsin."

Där kom då den där försåtliga omskrivningen, där vi endast ska tala om "integrationen", eftersom det i dessa kretsar är anständigt, till skillnad från diskussioner kring själva invandringen. Nu bjuder ju inte Edin heller på några "långsiktiga lösningar", trots att det skulle vara mycket intressant att se hur han integrerar 150 000 - 190 000 asylsökande varje år. Texten är rik på floskler och fattig på konkreta förslag:

"Att regeringen nu stänger gränserna är tyvärr ett bevis på vad som händer i ett samhälle när överregleringar kombineras med rädsla. Man sluter sig inåt. De konservativa lösningarna är tilltalande för de som tappar framtidstron och vill fega undan, men det är inte vad som nu behövs."

Nonsens. Regeringens plötsliga beslut kommer efter påstötningar från Migrationsverket, och handlar mindre om rädsla och mer om att myndigheten inte längre klarar av att ge ankommande någon form av boende. Ty där ligger fortfarande begränsningen: våra politiker vill ha en så stor invandring som möjligt, så länge vi bara kan få fram tak över huvudet. Om det kommer att finnas arbeten, eller om volymen är önskvärd ur svenska folkets perspektiv, förblir ointressant. Definitionen av "öppenhet" känner vi också igen. Ett land är öppet om det har en stor invandring från Afrika och Mellanöstern, det "vänder sig inåt" om ett sådant inflöde inte är tillräckligt stort. På samma sätt är kontroll av personers identitet vid gränsen "överregleringar". Texten svävar vidare:

"Sverige är i desperat behov av djärvt politiskt ledarskap som trots människors rädsla kan formulera en vision om ett land där alla kan få plats, även de som i dag tvingas bo på tågstationer."

Observera att de som ska få plats är "alla". Detta går ju redan exempelvis Miljöpartiet till val på, så om det ses som "djärvt ledarskap" så finns det. Nu ska vi dock inte förledas att tro att Edin är alldeles tappad bakom en vagn, för till slut kommer det förstås, den där liberala visionen  om vad massinvandringen ska leda till:

"Därför måste bland annat stora liberala reformer av arbetsmarknaden komma till stånd. Samtidigt finns det många aktörer som aktivt arbetar mot de liberala reformer som är nödvändiga. Föråldrade ideal upprätthåller lönestrukturer som är direkt skadliga för dem som kommer utifrån."

I stort sett varje invandringsvurmare på högerkanten hamnar till slut där, med en särskild etnisk låglöneklass som i sin tur ska pressa ned övriga löner. Det kan finnas anledning att se över möjligheten till lägre trösklar för ungdomar, men för att sysselsätta hundratusentals nyanlända från Afghanistan, Syrien, Somalia och Eritrea behövs någonting i en helt annan skala. Då talar vi snarare om att skapa ett Sydafrika eller Brasilien, rimligen komplett med kåkstäder.

Nej, vi behöver inte stängda gränser, vilket ingen heller föreslår, men vad vi definitivt inte behöver är en massinvandring och en enorm etnisk underklass.

Expressen försöker prata rasism

Idag bjuder Expressen på hela två krönikor som ska handla om rasism och jag blir förstås lockad att sätta ordet inom citationstecken. Först ut är en Andreas Häggström som under rubriken "Rasister och hatare inte längre anonyma" visar att han inte förstår särskilt mycket om vad som händer i samhällsdebatten. Till att börja med gör han vad mediefigurer ofta gör, nämligen sätter likhetstecken mellan all form av invandringskritik och "hat", medan allt det hat som kommer från vänster, feminister och islamister bekvämt nonchaleras. Han inleder med den egentligen helt ointressanta historien om vad en ung sångerska twittrar ut:

"17-åriga artisten Zara Larsson – en frispråkig person med starka åsikter, som kliver utanför normen för hur "en kvinna ska bete sig – har allt högre protesterat mot det hat som väller över henne till följd av att hon lägger upp bilder på Instagram, öppnar munnen eller andas."

Nja, med risk för att förminska Zara får jag inte intrycket av att hon "har starka åsikter", utan på ett barnsligt sätt endast förmedlar vidare sådant som är populärt i vissa kretsar idag; hat mot män som kollektiv och den där eviga uppdelningen i raser som den nya vänstern är förtjust i. Jag har här överhuvudtaget inte tagit upp tjafset kring henne, men jag har tagit del av hennes uttalanden, som "Jag hatar män i grupp" och hennes svar till Per Gudmundson, "You're white as fuck". I nyvänsterns värld får han inte uttala sig om Adam Tenstas pr-trick, eftersom han som vit inte kan förstå problematiken, medan det av någon anledning går bra för lika vita Zara, antagligen för att hon ställer sig på rätt sida. Faktum är att hon är ganska hatisk i sina inlägg, men det noteras inte ens av en person som Andreas Häggström. Hon är förvisso både vit och privilegierad, men som kvinna är hon ändå ett offer. Den gode Häggström ställer sig förstås också på Adam Tenstas sida:

"I ungefär samma veva bestämde sig artisten Adam Tensta för att han fått nog av normaliseringen av rasism i samhället efter att, bland annat, TV4 bjudit in en kvinnlig Youtubeprofil som tidigare spelat in en del videor som enligt honom innehåller rasism. I TV4:s studio valde Tensta att utnyttja sin makt genom att lämna studion i protest för hur kanalen, enligt honom, bidrar till normaliseringen av rasism."

Nja, de flesta bedömare verkar ense om att Tenstas patetiska lämnande av studion endast var ett sätt att få lite uppmärksamhet, särskilt eftersom han samtidigt släpper ett nytt album. I själva verket drog han igång ett enormt hatdrev mot Louise Andersson Bodin, kvinnan ifråga. Det är svårt att se hur hennes medverkan i TV4, där hon delade ut lite träningstips, skulle "normalisera rasism" för att hon i ett av sina något tramsiga Youtube-klipp använt ordet "neger". Jag har för övrigt inte fått någon ursäkt av TV4 för att de i samma morgonsoffa normaliserade islamism, vilket jag tog upp här.

Häggström analyserar vidare:

"En krönikör skrev till exempel i Aftonbladet att man bör lägga fokus på "de riktiga rasisterna".
Men ingen definierar sig som en riktig rasist.
När blir man en riktig rasist, egentligen?
Finns det medborgartest som man kan göra?"

Det här är inte svårt, även om media gör allt för att blanda bort korten och stämpla det mesta som rasism. Det finns visst personer som definierar sig som rasister. En rasist, vilket jag för övrigt inte lägger någon värdering i, fokuserar på människors etnicitet, ser i dessa vissa nedärvda egenskaper, och tycker att människor ska behandlas efter sin rastillhörighet. Att kritisera Sveriges invandringspolitik, eller islam, har ingenting med rasism att göra. Jag vet att vissa vänstermänniskor som råkat ramla in på denna sida, direkt avfärdar allt som rasism och rentav hat, enbart baserat på flaggan och min profilbild. Den som läser vad jag faktiskt skriver, hittar knappast rasism eller hat.

Ann-Charlotte Marteus, som gjort en uppryckning på senare år, skriver något mer initierat under rubriken "Antirasism kan inte ersätta riktig politik", där hon har ett par poänger, även om hon förstås inte kan dra de riktiga slutsatserna. Ingressen avslöjar huvudpoängen:

"Politiker kokar en häxbrygd om de misslyckas med integrationen samtidigt som de underblåser antirasistisk alarmism."

Angående ett antal familjer som fått lämna bostäder i Tensta, skrev tydligen ovan nämnde Adam Tensta, givetvis med en hänvisning till ras:

"Hade mammorna och barnen varit blonda och inte bott i Tensta hade det varit ramaskri överallt."

Marteus berättar dock vad som verkligen hänt:

"Familjerna i Tensta har emellertid inte blivit vräkta. De hade korttidskontrakt som har löpt ut. Ett fall av bostadsbrist? Ja. Svag arbetsmarknad? Förmodligen. Rasism? Knappast."

Nu vet jag inte hur mycket Adam Tensta säljer, men har säkerligen inget problem att finna bostad, sin ras till trots. Angående sjuklöverpolitikerna skriver Marteus:

"Värn mot rasism är ett moraliskt imperativ, självfallet. Men politikers budskap till nya svenskar kan just nu sammanfattas sålunda: 'Bostad, jobb och god utbildning är inte riktigt vår grej. Men vi har ett tröstpris: antirasistisk solidaritet! Vi är med er - hela vägen till socialkontoret!' "

Vad Marteus inte kan, förmår eller vågar skriva är naturligtvis att bostads-, arbetsmarknads- och utbildningspolitik aldrig kan hantera de volymer som Sverige tar in. Vårt land hamnar högt på listor över "integrationspolitik", där resurserna som satsas ger poäng för hög ambition, men där resultaten helt förutsägbart uteblir. Det är därför som det politiska etablissemanget gärna talar om "rasism", eftersom de överhuvudtaget inte har några relevanta svar.

"Sverige bäst på integrationspolitik"

Svenska Dagbladet berättar idag om den nyligen släppta rapporten Migrant Integration Policy Index, som undersöker integrationspolitiken i 38 länder och finansieras av EU:s integrationsfond, EU-kommissionen och International Organization for Migration. Sverige hamnar högt, men när vi tittar närmare på de kriterier som använts och uttalanden från forskarna kan vi mellan raderna läsa det som de flesta av oss ändå förstår. Den huvudansvarige forskaren Thomas Huddleston kommenterar Sveriges rankning:

"Ambitionsnivån i Sverige är mycket hög, det är anledningen."

I klartext betyder det att Sverige satsar stora resurser på mottagande och integration, men det säger inte så mycket om resultaten. Områden som nämns där Sverige ligger i topp är diskriminering, arbetsmarknad och familjeåterförening. Att vi har en stor anhöriginvandring, där många efter uppehållstillstånd letar upp en partner i hemlandet, är ingenting positivt, inte heller för integrationen. Tydligen är inte heller diskrimineringen så omfattande som många vill göra gällande för att exempelvis förklara lägre sysselsättningsgrad.

Vi får också veta att svensk integrationspolitik bedöms ge goda sociala, ekonomiska och demokratiska rättigheter för invandrare. Självklart får nytillkomna demokratiska rättigheter och ekonomiska fördelar, men det är inte samma sak som att de integreras eller ens vill integreras.

Pieter Bevelander, professor på Malmö Högskola, som varit med och tagit fram den svenska underlaget till Mipex-index, bjuder på en sanning när han påpekar hur ett land med många humanitära flyktingar inte kan jämföras med ett som har hög arbetskraftsinvandring:

"De statistiska underlagen skiljer sig helt enkelt för mycket åt de europeiska länderna emellan."

Vi är vana vid att jämförelser görs med exempelvis Kanada, där poängen är att invandrare lyckas bättre där, vilket skulle bevisa att det är svenskarna som brister i sina ansträngningar. Rapporten och ovanstående uttalanden visar dock att det knappast är satsningar som saknas, utan att vi helt enkelt har en annan typ av invandring, där utbildningsnivån är lägre och där dessutom arbeten saknas. I rapporten nämns också brister i Sverige, som faktiskt är ganska allvarliga. Man nämner bland annat att vi har en låg sysselsättningsgrad bland utrikes födda, sämst av alla länder i OECD enligt statistiken, och att andelen nyanlända som inte får godkänt i nionde klass och klarar behörigheten till gymnasiet, ligger på nästan 50 procent.

Sverige misslyckas alltså med integrationen, trots att ambitionen och resurserna ligger på topp. Det är naturligtvis självklart, eftersom Sverige tar emot flest asyl- och anhöriginvandrare per capita i hela Europa. Det handlar helt enkelt om volymerna, och typen av invandring, som ingen ambitionsnivå i världen kan hantera.

Dagens pekoral: Magdalena Andersson (S)

På Socialdemokraternas sista kongressdag var det dags för Magdalena Andersson att hålla ett anförande.




Till att börja med tror jag knappast att det var skolan som såg till att olika grupper av ungdomar höll sig till varandra i klassrum och på skolgård. Denna uppdelning skedde sannolikt spontant av ungdomarna själva och det är ett beteende som är mycket svårt att förändra. Det stora hyckleriet kommer dock när Magdalena Andersson proklamerar:

"Och jag visste där och då att jag ska göra allt som står i min makt för att Sverige aldrig ska bli ett sådant samhälle."

Det är ju exakt ett sådant samhälle som dessa politiker gör allt för att skapa. Hur ska en årlig införsel av tiotusentals asyl- och anhöriginvandrare inte skapa klyftor och motsättningar? Det kan ingen socialdemokratisk politik i världen förhindra. Här skapar vi i rasande takt "utanförskapsområden" med just hög arbetslöshet och kriminalitet. Jag vet, det är "utmaningar" och "vi måste förbättra integrationen".

De enda som vill motarbeta en sådan utveckling fördöms förstås som "de främlingsfientliga", som Andersson kan notera får valframgångar. Hon skulle kunna ställa sig frågan varför invandringskritiska partier skördar dessa framgångar, men svaret är naturligtvis att motståndet växer mot en absurd och destruktiv politik. I talet nämnde Magdalena Andersson inte Sverigedemokraterna vid namn, men det ska ha stått i det skrivna manuset. På vilket sätt vill SD ha den situation i Kalifornien som hon beskriver?

"Kostar invandringen för lite?"

Tove Lifvendahl

Ovanstående är rubriken, sannolikt formulerad för att provocera och locka läsare, till en något märklig ledare, signerad av Tove Lifvendahl. Sedan en tid skrivs en del om invandringsfrågan, helst formulerad som den mer acceptabla integrationsfrågan, på borgerliga sidor, men eftersom det som bekant handlar om minerad mark, blir alstren ofta luddiga, motsägelsefulla och i slutändan intetsägande. Lifvendahls text är inget undantag, men efter ett par genomläsningar kan vi nog dra slutsatsen att det i vanlig liberal anda handlar om att använda invandringen för att riva ned välfärdsstaten.

Varje borgerlig artikel om detta förbjudna område måste inledas med lite pekoral och påklistrad medmänsklighet, så även denna:

"En familj jag lärde känna väl, hade när jag mötte dem väntat på sitt besked i mer än tre och ett halvt år. På Arlanda hade de fått höra att deras asylskäl var så uppenbara att det permanenta uppehållstillståndet skulle bli en enkel formsak. Varje dag väntade de, och hoppades att det efterlängtade dokumentet skulle komma med brev, eller att deras offentliga biträde skulle höra av sig. Efter tio månader kom det: avslag."

Nu blev ju det där avslaget i vanlig ordning meningslöst, eftersom familjen helt enkelt överklagade och fick permanent uppehållstillstånd efter en process på totalt fyra och ett halvt år. Jag håller helt med Lifvendahl att längden på handläggningstiden är fullständigt orimlig och på många sätt skadlig. Hon fokuserar på hur väntan knäcker den enskilde individen, men det är förstås också kostsamt för Sverige att hålla kvar människor som saknar asylskäl i åratal. Därtill kommer den märkliga principen att lång väntetid i sig sedan blir ett skäl till att ge permanent uppehållstillstånd. Denna aspekt berörs av Lifvendahl, även om hon tydligen såg generell amnesti som en alldeles rimlig lösning:

"Men volymerna av väntande asylsökande hade blivit så stora att det också förorsakade en graverande rättsosäkerhet. Många fick till slut fick permanenta uppehållstillstånd på grund av humanitära skäl, vilka hade uppstått i Sverige under den långa väntetiden. Ja, Sverige producerade lidande på löpande band."

Inte nog med att hon vågar använda ordet "volymer", som av någon anledning är kontroversiellt, vi bjuds också på en passage om några följder av just dessa volymer:

"Har Sverige en migrations- och integrationspolitik vi kan vara stolta över? De som avfärdar frågan och salomoniskt säger att ”integrationen måste bli bättre” vill jag fråga efter att nyligen ha besökt en grundskola där nästan alla elever har utländsk bakgrund och inte ens hälften av dem når resultat som tar dem vidare till gymnasiet: Hur kan vi utsätta dem vi bjuder hit för ett sådant svek?"

Ja, "varför" är ett ord man ofta skulle vilja ställa till våra styrande kring detta område. Precis som Lifvendahl påpekar, har "integrationen måste bli bättre" blivit ett standardsvar från varje sjuklöverpolitiker så snart något av massinvandringens konsekvenser berörs. Det verkar omöjligt att inse, eller åtminstone att erkänna, att ingen integrationspolitik i världen kan hantera de volymer vi talar om. Efter en något omotiverad utläggning om behovet av en speciell kommission för integrationen, kommer då stycket som motiverar rubriken:

"Ty den samlade samhällskostnaden resten av livet för dem som inte tar sig vidare efter grundskolan är gissningsvis betydligt högre än vad det kostar att se till att ungarna klarar sig igenom. Och vad är notan för i fredags kväll, då ett 50-tal ungdomar i Tensta kastade sten och brandbomber mot polisen?"

Efter att ledarkrönikan har spretat åt lite olika håll, kan vi mot slutet skönja vad som lär vara själva poängen:

"Vi måste erkänna det faktum att välfärdsstaten i dess nuvarande binära all inclusive-utformning medför ett (för de flesta oönskat) volymtak, och därför förutsättningslöst pröva i tanken och på pappret andra modeller." 

Det inflikade "för de flesta oönskat" är intressant och något man kanske skulle vilja ha källa på. Lösningen är förstås "djärva reformer", eftersom volymtaket tydligen är oönskat:

"Sverige behöver liberaliserande, djärva reformer. De har ännu inte synts till från något håll. Djärvheten ligger nämligen i att de inte ser ut som något vi har prövat tidigare. Våra system tjänade oss måhända väl, som det populärt heter på politiska. Nu är de uppenbart otillräckliga. Reportaget från Studio Ett talar klart: Köerna växer, till asylprövningen, SFI, bostäderna. Ingångarna till arbetsmarknaden saknas, eftersom det är ont om enkla jobb. Vi är vid vägskälet. Den ena vägen är att stänga dörren. Den andra vägen är en helt ny."

Då föreslår jag att vi helt enkelt genomför en folkomröstning om vilken av dessa två vägar vi ska välja; den "helt nya" vägen med avskaffade system och raserad arbetsmarknad, eller en anpassad nivå på asyl- och anhöriginvandringen, det vill säga så nära noll som möjligt.

Regeringens patetiska migrationsutspel

Idag bjuder regeringen på en version av det där sedvanliga migrationsutspelet, som lika gärna kunde ha skrivits av någon borgerlig företrädare. Texten är formulerad enligt den vedertagna mallen och de så kallade åtgärderna man föreslår är naturligtvis ett slag i luften. Det inleds med den obligatoriska introduktionen till världens elände:

"Det som sker i vår omvärld berör oss alla. Terroristorganisationen IS jakt på flyende familjer, barn som rövas bort av Boko Haram, repressiva stater som förföljer journalister. Det är handlingar som väcker avsky mot förövarna, men också empati med de som drabbas."

Den som tänker lite längre, frågar sig då förstås varför det är nödvändigt att omvandla Sverige till ett Syrien eller Nigeria. Med all sannolikhet föreställer sig ovanstående bilds personer att det finns två helt skilda grupper i dessa länder; förövare och offer. Vidare tänker de sig att Sverige endast tar emot offer, vars enda önskan är att bli helt svenska och få njuta av jämlikhet och demokrati. I verkligheten har vi ingen aningen om vem som kommer från Syrien, eller säger sig göra det. Rimligen får vi en salig blandning av flyende yazidier, kurder, regimtrogna individer och jihadister.

I ett senare stycke lyckas man få med en imponerande mängd kodord:

"En till två promille av världens flyktingar söker asyl i Sverige. Vi bär en liten del av det globala ansvaret, men det är på kort sikt fortfarande en stor utmaning, även för ett rikt land som Sverige. Våra värderingar och vår respekt för människovärdet innebär att vi har en gemensam uppgift att hjälpa människor i nöd. Regeringen kommer alltid att stå upp för en human asylpolitik och konsekvent försvara asylrätten."

Det är märkligt att historien om det rika Sverige aldrig hörs när det handlar om andra politiska frågor. På alla andra områden görs avvägningar, grupper ställs mot varandra och nedskärningar genomdrivs. Självklart kan Sverige endast ta emot en bråkdel av världens 50 miljoner flyktingar, men det verkar ändå som att vårt "ansvar" är mycket större än övriga EU-länders. Eftersom vi inte har något forna kolonialvälde och inte är särskilt aktiva i några krig, kan man undra varifrån detta "ansvar" kommer. Därefter blir det direkt dags för den där fromma förhoppningen, eller kanske snarare de där tomma orden, om att "övriga länder ska ta sitt ansvar":

"FN:s flyktingkommissarie António Guterres lyfte nyligen fram Tyskland och Sverige som föredömen med sitt ansvarstagande för flyktingmottagande och omfattande stöd till UNHCR. Några få av EU:s medlemsstater tar i dag emot en stor majoritet av de asylsökande i EU. Sverige kommer att söka internationella samarbeten för att förmå fler EU-länder att öka sitt ansvar för människor som flyr. Därutöver ska Sverige verka inom EU för att skapa fler lagliga vägar för att söka asyl inom unionen samt för att öka mottagandet av kvotflyktingar i andra länder."

För de flesta av Europas människor är Sverige naturligtvis inget föredöme, även om våra politiker gärna vill fortsätta tro det. Sverige kommer inte att kunna "förmå" ett enda land att anamma vår hämningslösa invandringspolitik. Det eviga talet om att påverka andra länder handlar sannolikt om att vårt lands invandringspolitik skiljer ut sig lite väl mycket från våra grannländers, vilket på något sätt måste viftas bort.

Normala människor använder ordet "problem", men i svensk politisk jargong har detta omvandlats till "utmaning", vilket sedan helt logiskt glider över i "möjlighet":

"Sköter vi mottagandet av nyanlända på ett bra sätt så är det en stor möjlighet. Under många års tid har den offentliga debatten präglats av en oro för den demografiska utmaningen, där de yngre i framtiden ska försörja allt fler äldre. Det ökade antalet nyanlända bidrar till att skapa bättre förutsättningar för att hantera denna utmaning."

Argumentet om den åldrande befolkningen har vi sedan länge hört till leda, och det är fortfarande nonsens. Den verkliga demografiska utmaningen är just den som inläggets undertecknare verkar för, där alla världens kulturer, främst från Afrika och Mellanöstern, ska leva tillsammans, vilket inte ens fungerar i deras hemländer. Man måste vara bra indoktrinerad för att på allvar tro att det ökande antalet nyanlända skapar bättre förutsättningar på något område.

Nästan varje trött floskel och lögn dyker upp i regeringens lilla debattinlägg. Man missar inte heller den där myten om konkurrensfördelar, som även den har smulats sönder av seriösa forskare som Tino Sanandaji:

"I den globala ekonomin är det en konkurrensfördel att ha goda kunskaper om regioner, och kulturer, och språk, inte minst för ett exportberoende land som Sverige."

Sverige har mycket liten export till länder som Afghanistan, Somalia och Syrien. Vi har inget som helst ekonomiskt behov av fler personer med kunskaper i somali, dari eller pashto. Om nu invandringen handlar om att ge oss internationella konkurrensfördelar, borde vi satsa på att få hit kineser och amerikaner. Eller, en vågad tanke, satsa mer på språkundervisning för svenska skolelever.

"Det tar alldeles för lång tid för nyanlända att få ett jobb. När alla kommuner inte tar ansvar för mottagandet, tvingas nyanlända vänta länge på anläggningsboenden i stället för att påbörja sin etablering. De insatser som de nyanlända erbjuds är inte tillräckligt väl anpassade efter målgruppens förutsättningar och behov. Att finna rätt väg och få sina betyg bedömda och sin kompetens validerad kan ta flera år. Det saknas i vissa fall möjligheter till kompletterande utbildning så att yrkesutbildade och akademiker kan få jobb som motsvarar deras kompetens. Många med utländsk bakgrund möter även diskriminering."

Mer nonsens. Det finns säkert ett antal individer som skulle gynnas av att få sina betyg validerade eller ha nytta av en kompletterande utbildning, men dessvärre handlar det om volymer. Den svenska arbetsmarknaden behöver helt enkelt inte 100 000 nya personer varje år. Rent logiskt är inte heller diskriminering en faktor, eftersom ett företag inte låter bli att tillsätta en tjänst bara för att man inte vill ha någon med annan etnicitet på arbetsplatsen. Även om varje arbetsgivare skulle släppa varenda fördom denne har, så uppstår inte magiskt helt nya tillgängliga tjänster.

Inläggets kanske mest förljugna mening skulle kunna vara:

"Regeringens fokus är att skapa fler jobb, minska klyftorna och öka sammanhållningen i Sverige."

Vem tror att en asyl- och anhöriginvandring av tiotusentals individer varje år minskar klyftor och ökar sammanhållningen i landet? Tvärtom skapar det en allt större underklass, vars rena volym gör att inga integrationsåtgärder i världen kommer att göra någon nytta. Som i alla sådana här alster, bjuds vi också på några punkter, som dessa rödgröna till och med kallar för "väl underbyggda reformer". Vi har hört även dessa förut:

1. Snabbt i jobb genom språk, utbildning, validering och bostad. Jobb är det viktigaste för vuxnas etablering. 

Bra att ni ska se till att alla kommer "snabbt i jobb". Dock synd att ni inte har någon politik som kommer att främja företagande och arbetsmarknad.

2. Varje barn och ungdom ska få en bra utbildning i förskola och skola. 

Fina ord. Synd att ni gör allt, och där är också invandringen en faktor, för att förstöra skolan.

3. Alla kommuner ska bidra i mottagandet. 

För Sverige spelar det ingen större roll om Täby tar in 10 eller 100 asylanter. Hela landet ska ta emot en halv miljon individer under de närmaste åren, vilket kommer att göra snart sagt varje kommun till ett Södertälje.

4. Det civila samhället har en nyckelroll. 

Ovan nämnda 500 000 ska integreras genom "alltifrån fadderfamiljer och idrottsverksamhet för barn till mentorer med samma yrkesbakgrund och språkkaféer". Fantastiskt.

Den avslutande meningen blir naturligtvis också enormt förljugen:

"Gemensamt ska vi utveckla vårt land."

Nej, allt ni gör har snarare som mål att avveckla vårt land.

Ylva Johansson (s) och invandringspolitiken

Ylva Johansson (s) är arbetsmarknadsminister, men tydligen också ansvarig för "integration", vilket naturligtvis är en fyndig markering om hur viktigt arbete är för integrationen. I en intervju i Sydsvenskan bjuder hon på ett antal förslag, som ska preciseras i vår, som ska lösa alla problem som en massinvandring orsakar, och då hon är socialist är förstås tvång det allra viktigaste. Tidningen skriver:

"Allt är inte klart. Men på en punkt har hon bestämt sig: Ett antal rika kommuner ska inte längre smita undan medan andra – däribland Malmö – tar ett mycket stort ansvar."

Observera hur språket här används och att formuleringarna dessutom är så vanliga att mången svensk antagligen tänker i liknande termer vid det här laget. Det är George Orwells 1984 rakt av, där krig är fred och slaveri är frihet. Kommuner som Malmö och Södertälje, som alltså i princip havererat på grund av invandringen, anses "ta ansvar", medan kommuner som försöker hålla bevara en normal svensk verklighet sägs "smita undan". Det var naturligtvis bara en tidsfråga, men nu ska alla med, vilket ska lösas genom politisk styrning och tvång:

"Det är en helt orimlig fördelning av ansvar i dag. Så kan vi inte fortsätta. Det är min bestämda uppfattning. Vi behöver lagändringar för att säkerställa att alla kommuner tar sitt ansvar för flyktingmottagandet."

Återigen detta mystiska "ansvar" som Sverige har för hela världen. Vilket ansvar har den enskilde svensken i, säg, Vellinge, för kriget i Syrien eller kaoset i Somalia? Vilket ansvar har vårt land för att lösa alla andra länders problem? Att integrationen inte fungerar handlar inte om fördelning mellan kommuner, utan om den totala volymen. Det är inte särskilt svårt att förstå att en tillförsel av 100 000 nya människor från Afrika och Mellanöstern varje år knappast leder till välfärd, blommor och kramar, utan naturligtvis till att rasera hela landet, oavsett om man tvingar in dessa i Vellinge eller Södertälje. Dessutom skulle en alldeles rättvis fördelning, där alla kommuner "tar ansvar", helt enkelt innebära att alla kommuner får uppleva massinvandring, snarare än att alla problem löses.

Nu har ju våra överordnade förstås fler förslag som med ett trollspö, alltså politik och tvång, kommer att ordna upp situationen:

"Regeringens båda samordnare Lars Stjernkvist (S) och Gunnar Hedberg (M) har skissat ett förslag där var och en av landets 290 kommuner åläggs att bygga upp en beredskap att ta emot flyktingar och ordna bostad, skola och svenskundervisning. Det förslaget tycker Ylva Johansson är 'intressant'."

Det här är ren och skär socialdemokrati, där alla måste med och allt löses genom politik. Kommuner ska alltså "åläggas" att "ordna" alla de problem som politikerna i Stockholm skapar och nu dessutom ska ge varje kommun. Självklart tycker socialdemokraten och före detta kommunisten Ylva Johansson att det är "intressant". Än mer intressant skulle det vara om varje kommun också "ålades" att "ordna" ett arbete åt de några hundra nya invånarna varje år, men försörjning får väl lösas genom transfereringar från det magiska trädet som redan bekostar invandringen. Ministern är dock inne även på ett sådant spår:

"I dag tar det i genomsnitt sex-åtta år innan en flykting fått jobb i Sverige. Ylva Johansson har satt som mål att minska tiden till två år."

Jaha, om ministern har satt det som mål kan vi andas ut och köra på. Att den faktiska arbetsmarknaden, alltså den som finns i verkligheten, inte verkar behöva 100 000 asylinvandrare varje år tas inte med i beräkningen. Men visst, liberalerna vill lösa det genom att krossa arbetsmarknaden och skapa en underklass av hushållerskor och trädgårdsmästare och vänstern får väl satsa på 100 000 nya beredskapsjobb varje år, givetvis betalda av staten och ovan nämnda träd.

Om ni nu känner att någon floskel saknas, så kommer den:

"Jag vill att de andra EU-länderna ska ta ett större ansvar. Men jag vill inte åstadkomma det genom att göra det svårare eller sämre för människor att komma till Sverige."

Absolut, full fart mot avgrunden är det som gäller. Ingen kommer dock att följa oss, åtminstone inte med samma driv.

Karin Pettersson och billiga poänger

Kära läsare. Efter ännu ett litet uppehåll tänkte jag att vi idag kör igång försiktigt med att titta på dagens alster från Aftonbladets Karin Pettersson. När det gäller bloggen, så har det varit sämre produktivitet från min sida under vintern, men vårens glada budskap är att jag nu ser alla möjligheter att åter kunna producera dagliga inlägg.

Festligt nog kallar Karin Pettersson sitt inlägg för "Billiga poänger ger inte bra integration", för att sedan bjuda på något som inte ens med god vilja kan kallas för fantastiska poänger. Det inleds patetiskt:

"Invandring är i grunden något bra för Sverige. Mångkulturella samhällen är rikare och mer dynamiska, vilket Anders Borg påpekade i Ekots lördagsintervju i julas."

Som vanligt utvecklas inte varför och som vanligt får vi veta att "mångfald" på ett magiskt sätt leder till "dynamik". En person som helt verkar leva på denna tanke heter Philippe Legrain, har fått in debattartiklar i svensk media och har därför sågats på detta forum bland annat här och här. Hans huvudsakliga "arbete" verkar bestå i att titta på Silicon Valley och Londons finanscentrum, konstatera att där finns människor av olika ursprung, för att sedan dra slutsatsen att "mångfald" skapar rikedom. Det är naturligtvis idiotiskt att applicera det på Sverige, eftersom vi genom vår politik knappast skapar några Silicon Valley, utan endast det som brukar kallas för "utanförskapsområden". Vi attraherar inte samma grupper och vi kan inte erbjuda samma möjligheter. De erbjuder välbetalda arbeten, medan vi erbjuder PUT och anhöriginvandring.

Pettersson fortsätter:

"Just nu förs en uppjagad diskussion om integrations- och migrationspolitiken, främst mellan borgerliga politiker med usla opinionssiffror. Det är väldigt synd. Krigen i Syrien och Irak kommer att pågå under överskådlig tid, och nu behövs politiker som orkar argumentera för att invandring är såväl en tillgång för Sverige som ett moraliskt åtagande."

Ja, det är "väldigt synd" att frågan aldrig har kunnat diskuterats på ett sansat sätt i Sverige, men det är ju just mediemänniskor som Karin Pettersson själv som säkerställt att den alltid varit "uppjagad". "Rasist", "främlingsfientlighet" och "människosyn" är inte en god grund för en saklig debatt. Vi ser i stycket också hur ett par fulknep återkommer. Först det där påståendet om tillgång, som inte underbyggs, följt av "moraliskt åtagande", som leder till en omöjlig diskussion. Jag hävdar ju att svenskarna överhuvudtaget inte har något ansvar för resten av världen, vilket då bemöts med just tal om "moral", "anständighet" och det eviga "människosyn". Diskussionen dör innan den påbörjats.

Så kommer vi då till Karin Petterssons (föga) egna förslag till hur allt ska ställas tillrätta. Det första handlar om kommunerna:

"Ansvaret för migrations- och integrationspolitiken vilar ytterst på den nationella nivån. Kommunerna bör kompenseras fullt ut för kostnader kopplat till flyktingmottagande. Precis som Centerpartiet föreslagit bör staten också garantera – och finansiera – intensivkurser i svenska för alla nyanlända barn. Samtidigt behövs hårdare krav. Kommuner ska inte kunna vägra ta emot flyktingar med hänvisning till bostadsbrist."

Nu är jag förvisso ekonom, men det är ändå märkligt att man alltid ska behöva påpeka att det handlar om samma pengar; svenskarnas inbetalade skattekronor, och inte det där magiska trädet som vänstermänniskor tänker sig. Med tanke på de volymer vi tar emot, kommer svenskkunskaper snart bli irrelevanta. En allt större del av befolkningen kommer helt enkelt att vara arabiskspråkig. Om vi tittar på Belgien, finns det visserligen en liten del människor som behärskar både nederländska och franska på en professionell nivå, men det är knappast normen. Att sedan Pettersson tycker att tvång för kommunerna är en ypperlig lösning avslöjar henne ännu en gång som vänstermänniska, där alla ska med, oavsett man vill eller ej. Kommentarer kring hur dessa mediemänniskor själva lever må vara uttjatade, men vi kan ju börja med att tvinga in några asylsökande i hennes egen bostad.

Karins andra revolutionerande förslag är att bygga fler bostäder. Det enda man kan säga om det är väl att det är något intressant att frågan väcks, och behovet anses finnas, först på grund av massinvandringen, trots att det länge funnits gott om bostadslösa svenskar. Fler studentbostäder skulle också vara välkommet, men politik handlar som bekant om prioriteringar och nu är det allt överskuggande att se till att få en så stor befolkning som möjligt med bakgrund i Afrika och Mellanöstern.

Den tredje punkten handlar om jobben:

"Som Saco skrev på DN Debatt i går behövs nu en rejäl satsning på validering och komplettering av utbildningar och kunskaper."

100 000. Det är runt denna siffra vi tydligen ska ligga när det gäller inflödet av asylinvandring. Likt alla andra "satsningar på integration" kan man validera och komplettera hur mycket som helst och det förblir meningslöst. Pettersson fortsätter:

"Sverige har också en fantastisk fördel i det att både fackförbund och arbetsgivare är i grunden positiva till den svenska flykting- och migrationspolitiken. Det är viktigt. Arbetsmarknadens parter kan framöver spela en viktig roll både i debatten och när det gäller att hitta ingångar till jobb för de människor som flytt till Sverige."

Jag förstår att mediemänniskorna tycker att det är "fantastiskt" att hela det offentliga Sverige har gått samman för att genomdriva folkutbytet. Det är inte heller märkligt att arbetsgivarna är positiva till en politik som de hoppas kommer att krossa allt vad löner och avtal heter. För fackförbunden är situationen något mer komplicerad. De har egentligen inget intresse av massinvandring, men min ytliga gissning är att det handlar om åsiktskorridoren och banden till socialdemokratin. Karin Pettersson avslutar med:

"Nu ligger bollen hos regeringen."

Nej, den ligger som vanligt hos varje svensk som ska fundera ordentligt på hur landets framtid ska se ut. Och göra motstånd.