Dagens citat: Per T Ohlsson

"Vi kan ju få en situation här, att de krafter som ju är, hur ska vi uttrycka det, som kanske är lite skeptiska till vår demokratiska jämlikhetsmodell i Sverige, kan få ett uppsving, och då menar jag Sverigedemokraterna. Vi kan ju faktiskt hamna i en situation där de gör ett ännu bättre val den här gången, än i september, och då har ju ingenting förändrats till det bättre." 
SR

Sydsvenska Dagbladets Per T Ohlsson förklarar varför man bör undvika ett extra val. Det är nästan overkligt att jag gång på gång måste förklara hur en parlamentarisk demokrati fungerar. Valresultat för SD, eller något annat parti, är inte "en situation" som "vi får". Riksdagens sverigedemokratiska ledamöter sitter inte där på grund av en naturkatastrof, utan som representanter för de medborgare som har röstat på dem. Dessa medborgare skulle nog tycka att en ökning skulle vara en förbättring.

En person som anser att man bör stoppa ett val om ett parti han ogillar kan få fler röster bör kanske inte använda ordet "demokratisk" i samma andetag.

Stefan Löfven stapplar vidare

Det var nu länge sedan Socialdemokraterna förmådde attrahera intelligenta personer till positioner i partiet, något som blir tydligare för varje partiledarval och ministerutnämning. När den svagbegåvade Håkan Juholt skulle ersättas, kunde man inte ens hitta någon i riksdagen för att nå upp till den nivå där man landade; Stefan Löfven. Ingen påstod att han var intellektuell, eller ens intelligent, men hans "förhandlingsskicklighet" framhölls ständigt, en förmåga som man med facit i hand sannerligen kan ifrågasätta. Det verkar helt enkelt inte särskilt svårt att vara förhandlare för facket, där det finns två parter som måste enas och i Sverige är vana vid samförstånd. Betänk att det nu är Petter Thorwaldsson, ytterligare en person som ger ett lätt efterblivet intryck, som besitter Löfvens gamla post.

Stefan Löfvens taktik var från början att hålla sig undan och inte ge några som helst besked, vilket fungerade i opinionen en tid, men när det väl var dags att regera och sy ihop en regering blev exponeringen desto större. Han är en usel talare, en usel debattör och verkar rent allmänt ha lite svårt att hänga med. Varje gång han kommer till en debatt har han ett antal meningar i huvudet, sannolikt förberedda av en medarbetare, som han ska försöka få fram. Ofta blir de tämligen malplacerade, då debatten råkar handla om någonting annat, och när oväntade frågor eller repliker dyker upp, står han svarslös. Angående extravalet och SD, har nu någon sagt till honom att han ska trycka på att de har svikit sina vallöften till bland annat pensionärer. Det är ju inte alldeles sant, eftersom SDs egen budget blev nedröstad, men det blir både märkligt och tjatigt när Löfven ska försöka hamra in det.

Det visar sig nu att SD fortsätter att växa i opinionen, samtidigt som invandringsfrågan (tillsammans med ekonomin), har seglat upp som en viktigare fråga för svensken.

I dagens Aftonbladet kommenterar Stefan Löfven undersökningen genom att inte låtsas om invandringsfrågan:

"Du ser själv vilken fråga som ligger i topp."

Han pekar då på sysselsättning och jobb, som om det inte på något sätt hänger ihop med invandringen. I själva verket ökar antalet jobb, men Sverige fyller samtidigt på med i runda slängar 100 000 nya arbetslösa varje år, vilket leder till utanförskapsområden och skapandet av en underklass med etniska förtecken. Även samma tidnings Lena Mellin skriver:

"I väljarbarometern från Aftonbladet/Sverige tycker som publicerades i förrgår ökade stödet för Sverigedemokraterna med två procentenheter. Det var den första mätningen sedan nyvalet blivit en realitet. Dagens mätning från Aftonbladet/Sverige tycker visar att utvecklingen fortsätter att gå Sverigedemokraternas väg. ­Några dagar före valet i höstas ansåg mindre än en femtedel, 18 procent, av väljarna att invandrare och flyktingar var en av de viktigaste valfrågorna. I dag tycker mer än var fjärde väljare, 26 procent, att det är det."

Hon pekar också på att inte heller ekonomin är någon paradgren för Löfven:

"I den nya mätningen av de ­viktigaste valfrågorna tycker 31 procent att den svenska ekonomin är en av de viktigaste val­frågorna. Före valet var 23 procent av väljarna av den upp­fattningen.
Också det här är förändringar som borde ge Stefan Löfven fjärilar­ i magen. Ekonomin är en moderat paradfråga och under hela förra mandatperioden ansåg­ fler väljare att en M-ledd regering skulle sköta ekonomin bättre än en S-ledd."

Än mer smärtsamt var det naturligtvis att se Stefan Löfven i bild i veckans Agenda. Efter att i vanlig ordning ha skyllt sin misslyckade regeringsbildning på SD och Alliansen, uttrycker han sin egen förträfflighet med följande:

"Jag måste ju se till att göra de försök som jag ska se till att göra och det är precis det jag har gjort."

Någon gång under intervjun lyckas Löfven pressa in det där som han förberetts med, och som vanligt blir det lite märkligt, när han får frågan om extravalet i kombination med rekordstor invandring:

"Vad de fällde budgeten på, det var sänkt pensionärsskatt. De fällde budgeten på en ökad satsning på äldrevården, på sjukvården, på färre barn i de lägra åldrarna i klasserna, på lärarsatsningen."

Hans tämligen förljugna "analys" är alltså att SD röstade ned regeringens budget för att partiet inte ville se dessa välfärdssatsningar. Att SD ökar sitt stöd i opinionen, lyckas Löfven helt vända på med en egen verklighet:

"Det är ju fler som tycker...som får en sämre bild av Sverigedemokraterna med detta."

Varje uttalande från Löfven riskerar att bli genant, men låt oss slutligen titta på när han alldeles själv ska försöka förklara varför han använde ordet "fascistiskt". Han försöker först komma undan med att referera till Henrik Arnstad, vilket han dessutom gör med en fullständigt allvarlig min och upprepande av ordet "forskare". Den duktiga programledaren Camilla Kvartoft framhärdar dock:

"Men så länge man accepterar de demokratiska principerna..?"

Löfven ger som svar en historielektion som vi aldrig hört förut:

"Ja, men det gjorde fascismen också. Det är det som är skillnaden på fascismen och nazismen."

Det var en alldeles ny distinktion, som naturligtvis inte har någonting med verkligheten att göra och kanske rentav skulle få Henrik Arnstad att leta efter skämskudden. Lite mer bildade människor skulle kunna nämna ett antal skillnader mellan de båda ideologierna, exempelvis kring just rasism, men få skulle hävda att Benito Mussolini var demokrat.

Därefter hinner Löfven också med att upprepa sin egen förvanskning av Aftonbladets rubrik till Jimmie Åkessons debattartikel, men jag tror att vi nöjer oss här...

Ännu en bisarr dag på Aftonbladet

Jag har ibland skrivit om hur någon av etablerad medias ökända krönikörer sätter en ny bottennivå, när jag upplever att de gått från en stabilt låg nivå till en ren kollaps i infantila och imbecilla små alster. Dessa grundstötningar är dock så frekventa att man snarare kanske skulle se produktionen som en kurva, som ständigt rör sig långt under en acceptabel och intelligent ribba, för att ibland slå i grafens botten. Idag har Aftonbladet en sådan särskilt dålig dag.

Den ojämne Patrik Lundberg levererar ett någorlunda resonerande stycke, även om också han naturligtvis måste attackera SD:

"Och när det är regeringskris vill den tysta majoriteten, precis som i Nixons USA, inte ha att göra med ytterligheter. Då är originalet inte ett enfrågeparti, utan något av de partier som vet hur man tar ansvar."

Då skulle jag vilja veta vilka partier som tar ansvar. Är det Socialdemokraterna och Stefan Löfven, som bildar en regering utan stöd i riksdagen, dessutom med det tämligen oansvariga Miljöpartiet, ett samarbete som skrämmer bort de flesta andra partier? På vilket sätt tar Alliansen ansvar för det uppkomna läget och det stundande extravalet? Framför allt har dessa sju partier visat att de absolut inte har någon avsikt att ta ansvar för Sveriges framtid.

Om vi sedan går över till den evige Anders Lindberg, sjunker förstås nivån avsevärt. Utgångspunkten är den märkliga omröstningen kring Region Skånes budget, där de rödgröna valde att rösta på SDs budget för att fälla Alliansens, men krönikan förfaller sedan till de sedvanliga attackerna mot SD:

"För det första är nyfascister inga leksaker. Att rösta på Sverigedemokraternas budget legitimerar partiet och visar att man ser det som ett parti bland andra.
Men det är inget parti bland andra, varken när de viftar med metallrör i Stockholms innerstad eller när deras svans hotar journalister på nätet."

Med dessa rader vill Lindberg slå ett slag för den i dagarna populära etiketten "nyfascistisk" och försvara Magdalena Andersson och Stefan Löfvens användning av ordet. Troligen ser Lindberg benämningen som mycket viktig och relevant. Som vanligt är det också både tragiskt och lite fascinerande att det fortfarande går bra att skriva "viftar med järnrör" utan att någon skam infinner sig.

Lindberg bjuder på ytterligare en referens till Stefan Löfvens uttalande, som om det skulle ha någon trovärdighet eller auktoritet. Löfven har inte en aning om vad han vill säga med ordet, och hänvisar dessutom till gycklaren Henrik Arnstad, som använder det varje dag om det mesta här i världen. För att slutligen diskvalificera sig själv, hinner Lindberg även med ytterligare ett par av de begrepp som har blivit så utnötta att de förlorat all mening:

"Men det huvudsakliga problemet handlar om värderingar.
Sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti som driver en rasistisk politik. Det är helt enkelt en människosyn ingen socialdemokrat bör rösta på.
Aldrig någonsin – aldrig någonstans."

Dagens bronsplats, i den mån man överhuvudtaget kan tala om prestationer i samband med Aftonbladet, går nog till Carina Bergfeldt, som antagligen tycker att hon har hittat ett genialiskt grepp, där hon utlovar "viktig information till dig som ska rösta i nyvalet". Partivalet visar sig, som så ofta, handla om temperatur:

"Det är kallt ute, men det är kallare i ditt hjärta."

Sedan följer en beskrivning, som får oss att tro att Carina går i sjunde klass:

"Du tänker på partiet, på ledaren.
Han är karismatisk. Du gillar det. Han säger sanningar, obekväma sanningar, som andra politiker inte vågar säga högt. Till en början röstade du inte på honom. Ganska få gjorde det. De var en liten grupp, fyrtio personer. Men han är vältalig. Välklädd. Du vet att hans parti härstammar ur något en smula smutsigt, men du tänker att då var då och nu är nu. Han pratar om människor som inte borde vara här. Människor som inte är som du."

Mot slutet kommer då Carina Bergfeldts hela poäng, som i hennes eget sinne var så briljant att hon nästan skakar av vällust:

"Till sist bestämmer du dig. Det är dags. Även du röstar på honom. Du känner dig lite stolt. Du vill förändra, förbättra. För dig och de dina. Röra om i grytan.
En enda röst. Din. Du vill att den ska vara avgörande.
Det är den. Din röst får oerhörda konsekvenser.
Året är 1932 och den här gången får NSDAP, Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet, 37 procent av rösterna och blir därmed Tysklands största parti."

Jaha, så visar det sig att hela krönikan landar i att 1930-talet är tillbaka. Det är helt felaktigt att kalla SD för "fascistiskt", men rent idiotiskt att jämföra med NSDAP och den dåvarande situationen i Tyskland. Vi kan misstänka att Carina Bergfeldt nog inte vet så mycket om historia eller mellankrigstiden, utan kände att det var fyndigt att dra in nationalsocialismen och därför googlade fram ett valresultat.

NSDAP var ett totalitärt uppbyggt parti, som dessutom förfogade över en milis med flera hundratusen män. Det förekom inga nomineringar eller öppna val till positioner, och redan på 1920-talet förbjöd Adolf Hitler all diskussion på partimöten. Bergfeldts viktiga valinformation består alltså i att en röst på SD "får oerhörda konsekvenser", det vill säga folkmord och världskrig.

Slutligen ägde det där valet, då NSDAP fick 37 procent av rösterna, rum i juli, varför inte ens referensen till det kalla klimatet och det kalla hjärtat hamnar rätt.