måndag 24 juni 2013

Intervju med Ingrid Carlqvist, chefredaktör Dispatch International




Dispatch International har nu utkommit i nästan ett år. Hur har vägen varit från start fram till i dag?

– Att starta Dispatch International har varit mitt livs största äventyr! En egen tidning hade länge varit min högsta dröm – men fram tills jag träffade Lars Hedegaard trodde jag att det var en omöjlig dröm. Bara tänk på alla pengar och all marknadsföring som behövs för att kunna förverkliga den.
– Jag har varit journalist i hela mitt vuxna liv, men jag kände ganska snart att jag tog det här med journalistik på större allvar än många av mina kolleger och chefer. Jag vill förändra världen och jag har alltid sagt att det gör man mycket snabbare vid tangentbordet än vid voteringsknappen i riksdagen, och det tror jag fortfarande på – om tidningen är den rätta och inte väjer för de svåra frågorna i samhället.
– Tyvärr har svensk journalistik sjunkit ner i ett avgrundsdjupt hål. Journalisterna har glömt sin viktigaste uppgift – att granska makten – och ägnar sig i stället åt att uppfostra medborgarna. Detta leder till att människor inte längre får svar på varför de stora och besynnerliga omvälvningarna äger rum, och det menar jag är ett stort svek från mina kolleger. De lämnar läsarna i sticket.
– För mig är det fascinerande att medierna inte förstår varför de tappar läsare/tittare/lyssnare. Alla mediebolag tvingas nu skära ner sin personal och därmed göra sämre och sämre journalistik (och struntjournalistik av typen Kikki Danielsson äter korv) men ingen av dem frågar sig: ”Vad gör vi för fel?” De har länge klarat sig undan med påståendet att läsarna vant sig vid gratisnyheter på webben, men den senaste Mediebarometern från Göteborgs universitet visar att detta inte stämmer. Läsarna sviker även mediernas webbupplagor!
– Sanningen är, som jag ser den, att läsarna inte längre vill bli förda bakom ljuset. De vill inte betala för tidningarnas förljugna nyheter och de vill inte ens ha dem gratis. Därför säger de upp sina prenumerationer, struntar i att logga in på deras webbupplagor och vänder sig i allt större utsträckning till alternativa medier som Avpixlat och Exponerat. Sådana sajter som mainstream-medierna konsekvent kallar ”hatsajter”.
– Jag förstår utmärkt väl varför folk läser dem, och jag tycker de fyller en viktig funktion. Dock ser jag två problem: de har inga ansvariga utgivare och de görs inte av journalister. Det var i just det läget vi startade Dispatch International – vi såg att här fanns ett tomrum och att vi som mycket rutinerade journalister kunde erbjuda sann och ärlig journalistik som inte väjer för de svåra frågorna, men samtidigt tar ansvar för det vi skriver.




Hur finansierar ni tidningen?

– Det är en affärshemlighet! Vårt mål är att överleva på prenumerationsavgifter, men det går inte ännu. Och annonser är inte att tänka på – vem skulle våga annonsera hos oss? Men vi har en del vänner som hjälper oss med donationer då och då, och dessutom skriver många gratis för oss. Det gör de för att de tycker att Dispatch International är det viktigaste som hänt på den svenska tidningsmarknaden på många år och de vill vara med och hjälpa oss tills vi kan stå på egna ben.

Hur skulle du beskriva tidningens innehåll och syfte?

– Låt mig citera från vår programförklaring: ”Det vi brukar kalla ”mainstream-medierna” har försämrats så till den grad att de nu utgör ett hot mot liv, frihet och strävan efter lycka.
Meningen med den tredje statsmakten var att den skulle vara det vakande ögat över de två andra – riksdagen och regeringen – men har nu i själva verket kommit att bli en del av den styrande eliten. Så förblindad är den tredje statsmakten (som i den anglosaxiska världen benämns fjärde statsmakten) att den inte längre ser det som sin plikt att kritisera och avslöja lögner och brott i den styrande eliten – eftersom detta samtidigt skulle avslöja dem själva.
Dispatch International kommer aldrig att bli maktens megafon. Den blir din tidning. Vi har inget annat syfte än att hålla allmänheten uppdaterad på nyheter. Inte bara de nyheter som mainstream-medierna anser passande att publicera, utan alla de nyheter som är av yttersta vikt att publicera – men sällan görs.”
– Jag och Lars Hedegaard är överens om att det allra största hotet mot Västvärldens demokratier är den snabba islamiseringen av våra samhällen. Därför skriver vi mycket om islam, om dess utbredning och konsekvenser runt om i världen. Vi anklagas för att hetsa mot muslimer, men det är en gemen lögn. Vi kritiserar den totalitära ideologi som kallar sig ”fredens religion” och har som yttersta mål att islamisera hela världen under ett enda kalifat. Sharialagen är motsatsen till demokrati och frihet, vilket alla som sätter sig in i islam lätt kan konstatera – ändå ägnar sig politiker och journalister åt att hylla denna ideologi, i stället för att kritiskt granska den och se vad den för med sig.
– Att påstå att vår kritik av islam är liktydigt med hets mot muslimer är lika dumt som att säga att man inte får kritisera andra totalitära ideologier, som nazism och kommunism – för att man då riskerar att kränka nazister och kommunister. Att vara muslim är ingen medfödd egenskap, det är ett frivilligt val. Många muslimer är precis som vi och önskar inget hellre än frihet och demokrati, men det betyder inte att deras ideologi tillåter det. I stället för att reflexmässigt skrika om ”hets mot muslimer” borde människor sätta sig in i vad islam står för och vad den leder till i alla de länder som underkastar sig islam. Det finns inte en enda islamisk demokrati i världen och den som säger att sharialagarna är förenliga med demokrati ljuger.
– Men Dispatch International granskar också många andra heliga kor: feminismen, klimatbluffen, mediernas förljugenhet och så vidare. Och vi är mycket stolta över att vi har namnkunniga korrespondenter som Diana West i Washington och Douglas Murray i London som med sina skarpa ögon och orädda sinnen skriver om just det som människor behöver veta för att förstå den märkliga tid vi lever i. Vi är också mycket stolta över att vi publicerat artiklar av viktiga skribenter som Theodore Dalrymple och Peter Hitchens, och att vi har korrespondenter i Paris, Tokyo, Bryssel och Jerusalem.


Tidningen har i dag så kallat broadsheet-format, till skillnad från det tabloid-format som nästan alla svenska tidningar gått över till. Kommer även ni att gå över till detta format?

– Nej. Det är ett högst medvetet val av oss att ge ut papperstidningen i broadsheet eftersom det skickar en signal om gammaldags, hederlig journalistik. Det är också därför vi har valt en logga som för tankarna till New York Times och andra tidningar med många år på nacken. Det som har hänt med svenska tidningar sedan de gick över till tabloid är att antalet artiklar har blivit färre, kortare och mindre förklarande. I Dispatch International är vi inte rädda för långa artiklar och våra läsare uppskattar just detta. Många säger att de läser artiklarna flera gånger, bara för att de är så bra och innehåller så mycket ny och intressant information!
Dock hoppas vi att när antalet prenumeranter ökar och vi kan anställa fler reportrar, kan öka antalet sidor från dagens åtta, till 12 eller 16. Eller komma ut två gånger i veckan i stället för en.

Slutligen, hur ser framtidsplanerna ut?
– Det första delmålet är att komma upp i 1500 prenumeranter så att vi kan söka presstöd. Vi fattas ett par hundra, men det är verkligen svårt att nå ut till alla dem som borde vara intresserade av en prenumeration – inte minst efter att övriga medier har demoniserat oss som ”rasistiska islamofober långt ute på högerkanten”. Det skapar en beröringsskräck bland många svenskar, som själva är livrädda att bli stämplade som hatiska och fobiska. Till alla dessa vill jag säga två saker:
  1. Tidningen kommer i ett anonymt kuvert, så ingen ser vad du prenumererar på!
  2. Ju fler vi blir som offentligt vågar ifrågasätta den extrema situationen i Sverige, där politiker och press gör gemensam sak för att hålla allmänheten oinformerad om det som händer, desto snabbare kommer debatten att förändras. De kan smäda de få personer som i dag vågar stå upp mot åsiktsmonopolet, men om vi blir hundratusentals, går det inte längre. Du kan alltså göra en stor insats för Sverige och bevarandet av vår sekulära demokrati genom att ta en prenumeration på Dispatch International!
– Nästa delmål är att översätta våra artiklar till ännu fler språk. I dag finns alla artiklarna på svenska och engelska, samt en del på danska. Att våra artiklar kan läsas av alla i världen som behärskar engelska, är en del av förklaringen till den oerhörda aggressivitet andra journalister riktar mot oss. Så länge de själva kan styra ankdammen Sverige mår de bra, men när hela världen får reda på hur journalisterna agerar maktens megafoner och sviker sina läsare, blir det inte så roligt längre.
– Vi har redan volontärer som är beredda att översätta till exempelvis hebreiska och ryska, men just nu mäktar vi inte med fler språk. Vi är några väldigt dedikerade människor som gör Dispatch International och vi jobbar i princip dygnet runt (flera av oss oavlönat) för att kunna förverkliga vår dröm om en hederlig tidning som lever efter devisen: Publish and be damned!



8 kommentarer:

  1. Hatsight = webbsidor som det lögnaktiga maktetablissemanget hatar för att de avslöjar Makten.

    SvaraRadera
  2. Haha, huvudet på spiken!

    SvaraRadera
  3. Ja nu är det dags att skaka av sig beröringsskräcken. Jag får väl läsa den med diskhandskar på till en början ifall det dyker upp någon dna-analytiker.

    @Sam

    SvaraRadera
  4. Haha, Sam!

    Det ska nog inte behövas - välkommen som prenumerant!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Jag testar utan då men låser ordentligt:-)

      @Sam

      Radera
  5. Redan prenumerant och har så tänkt att förbli

    //Robert

    SvaraRadera
  6. När jag åker tåg så brukar jag ha med mig minst ett sparat ex av Dispatch som jag kan lämna på min plats, speciellt om jag åker på morgonen så att chansen är att fler läser den innan den blir bortstädad.

    SvaraRadera