Europa visar vägen

Som flitiga läsare vet, försöker jag i största möjliga mån följa de nationella uppvaknandena i Europa, framför allt i de tre länder jag känner bäst; Nederländerna, Belgien och Frankrike. Idag inleder jag en artikelserie om dessa länder i Dispatch International, med start i Nederländerna. Jag återpublicerar här nedan min inledningskrönika inför artikelserien. Själva artiklarna är en del av DIs betalmaterial och jag vill återigen rekommendera en prenumeration för den som har möjlighet, om inte för mina artiklar, så för alla andra utmärkta inlägg som där publiceras.


Europa visar vägen

Om man enbart följer svensk debatt och i synnerhet om man endast följer den genom etablerad media, den vi skämtsamt kallar fulmedia, riskerar man att få en mycket förvriden bild av samhällsutvecklingen. Man får visserligen inte veta att Sverige har en flyktinginvandring som är mångdubbelt större än andra västeuropeiska länder, men man blir samtidigt, paradoxalt nog, informerad om att Sverige över hela världen ses som ett föredöme för sin ”generösa” flyktingpolitik. Vi matas även dagligen med bilden att allt motstånd mot denna påbjudna politik är förkastligt och ondskefullt och att ett parti som Sverigedemokraterna är en fullständig anomali.
Höjer man blicken mot övriga länder på vår kontinent framträder emellertid en annan bild, där det är uppenbart att den verkliga anomalin och extremen är Sverige, dels genom sin invandringspolitik, dels genom den extrema likriktningen och politiska styrningen av våra etablerade medier.

Dock är Sverige egentligen inte något särfall; vi ligger bara några år efter utvecklingen i övriga länder. I dessa länder har den mångkulturella utvecklingen pågått under en längre tid och motreaktionen har där därför kommit tidigare. Jag minns hur det svenska medie- och politikeretablissemanget för bara några år sedan berömde sig om att det i den svenska riksdagen, till skillnad från alla andra länder, saknades ett ”högerextremt” eller ”främlingsfientligt” parti. Man såg denna frånvaro som ett tecken på hur väl man hanterade integrationen och vilket utmärkt arbete man gjorde med att vaccinera befolkningen mot fria tankar.
Jag kommer i en serie artiklar att skildra utvecklingen i Nederländerna, Belgien och Frankrike. Att jag valt att fokusera på dessa länder beror dels på att jag vid olika tillfällen bott där och behärskar regionens språk, men även på att utvecklingen i just dessa länder är intressant för oss svenskar och kan tjäna som inspiration.

Ty i Sverige har uppvaknandet endast påbörjats. Etablissemanget hyser fromma förhoppningar om att Sverigedemokraternas inträde i riksdagen var en apart händelse, som egentligen helt bör nonchaleras. Man ser framför sig hur partiet vid nästa val åker ut, ordningen återställs, och eliterna ostört kan fortsätta sitt projekt att rasera landet. Dessa tankegångar är just ingenting annat än ett döende etablissemangs fåfänga drömmar. I verkligheten kommer även här folket att resa sig, precis som de gör i exempelvis Nederländerna och Frankrike. I Sverige är de folkliga rörelserna, med Sverigedemokraterna i spetsen, fortfarande marginaliserade och hånade av eliterna, men i Nederländerna är idag Geert Wilders PVV landets största parti och i Frankrike framstår Marine Le Pen som en allt tyngre kandidat inför nästa presidentval. Vi kan vara säkra på att vi i svensk etablerad media aldrig kommer att få se någon som helst relevant eller saklig rapportering kring dessa folkliga rörelser. Min ambition kommer därför vara att försöka fylla detta hål, samt ge en positiv, och sannare, bild av de europeiska partierna och deras företrädare. Mina skildringar kommer att vara sakliga, men även förstås i hög grad färgas av mina personliga erfarenheter och intryck.
Vi bör lära och låta oss inspireras av våra bröder och systrar i Europa. Nu är det vår tur att resa oss!


Del 1: Pim Fortuyn förändrade Nederländerna men betalade med sitt liv