Dagens strid i ankdammen: Vem är mest Avpixlat?

Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Få saker är så underhållande i den svenska mediala ankdammen, som när det blir inbördeskrig bland de politiskt korrekta. Att vara politiskt korrekt är nämligen både lätt och svårt. Lätt, därför att du befinner dig i värmen och aldrig behöver några argument eller analyser. Svårt, därför att du så lätt kan trampa fel. Hur gärna du än vill tillhöra de goda, så finns det alltid någon som antingen är godare, eller god på ett mer korrekt sätt.

När jag såg vänstermänniskan Karin Petterssons rubrik Hanne Kjöller borde skämmas förstod jag att det var dags för en sådan där liten runda som egentligen endast berör dem själva. Varför skall då Hanne Kjöller skämmas denna gång? Jo, hon hade nämligen skrivit negativt om Aftonbladets version av fri debatt, Politism.se. Om jag minns rätt, var det hela ett initiativ av självaste Jan Helin, där ungdomar skulle få vädra sina tankar, så länge de var vänster. Jag vill till och med minnas att man lanserade sidan under en paroll i stil med "ju färre som får komma till tals, desto bättre blir debatten".

Själv tycker jag att Kjöllers inlägg innehåller några intressanta poänger, medan Pettersson mest verkar vara kränkt å hela vänsterns vägnar. Dock insisterar Kjöller på att kalla både Politism och Avpixlat för "avloppsrör":

"Ett sådant avloppsrör är Avpixlat. Åsiktsgemenskapen är smal. Inga intellektuella prövningar görs och inga egentliga debatter förs. Det finns från början en överenskommelse om hur världen ser ut, Rätt och Fel, svart och vitt, samt vem som är fiende respektive vän."

Den beskrivningen håller jag inte alls med om. Tvärtom förs där en enormt fri debatt, men att det finns en viss åsiktsgemenskap är ju faktiskt ganska naturligt. Sedan inleds då attackerna mot Helins flaggskepp:

"Politism hamnar långt från alla sina mål. Texten om Björklunds utredning är varken smart, vass eller politisk. Den är ett rent personangrepp som inte ens handlar om utredningen. I stället för att vässa argumenten om varför ­Björklund är fel ute, väljer Politism – precis som Avpixlat – den enkla vägen."

En jämförelse med Avpixlat är mer än vad Karin Pettersson kan tåla. Hon inleder därför med en inte alldeles ny analys:

"Avpixlat är landets ledande rasistiska hatsajt."

På neutral svenska betyder det endast att Avpixlat är en stor fri opinionsbildare. Sedan följer en ganska typisk beskrivning, kryddad med känslor:

"Man kan tycka att alla anständiga krafter i Sverige borde förstå vilken avgrund i svensk offentlighet Avpixlat är och göra sitt yttersta för att inte normalisera deras verksamhet. Särskilt journalister, som har ett särskilt uppdrag att vara vaksamma mot verksamhet som hotar yttrandefriheten."

Det är alltså ingen liten sak det handlar om. Alla anständiga krafter mot avgrunden, alltså en episk kamp, som närmast kan jämföras med något ur "Sagan om ringen". Mest intressant är dock den här speciella svenska uppfattningen av vad en journalist skall göra; inte bevaka nyhetshändelser, utan främst motverka yttrandefriheten. Hennes egen Politism däremot, det är någonting helt annat:

"Politism är en opinionssajt med en tydlig åsiktsdeklaration. Sajten står för jämlikhet, jämställdhet och antirasism. Initiativet till sajten kommer från Aftonbladets ledarredaktion och satsningen finansieras delvis av LO. Politism saknar koppling till något politiskt parti. Syftet är att nå en ung målgrupp med ett delvis nytt tilltal och utifrån tydliga, klart deklarerade, värderingar."

Ovanstående stycke är egentligen fantastiskt i sin helhet. Sajten har en "tydlig åsiktsdeklaration" och "tydliga, klart deklarerade värderingar". Den är skapad av socialdemokratiska Aftonbladet och finansierad av LO, men den har ingen koppling till något politiskt parti! Att det inte går ihop kanske spelar mindre roll, när sidan står för så mycket fint. Petterssons näst sista mening handlar egentligen om borgerlig press, men jag tror de flesta av er får helt andra associationer när ni läser det:

"Idag håller man på att tappa tolkningsföreträdet och förmågan att nå ut. Möjligen är det desperation över detta som gör att man känner sig tvungen att skrika allt högre, med allt sämre argument."