Sekterism är inte vägen framåt

Förutom att driva denna blogg, skriver jag regelbundet även krönikor och artiklar för andra publikationer. Dessa publikationer må ha olika inriktningar, men jag anser att denna mångfald är en styrka för hela rörelsen.

Jag kan nu stolt meddela att jag nyligen blivit skribent för eminenta Nationell Idag, där min första krönika publicerades för två veckor sedan. Tidningen har idag 1600 prenumeranter, en siffra som naturligtvis stadigt ökar. Nationell Idag beskriver sig själv som:

"Nationell Idag är en nyhetstidning som utkommer en gång i veckan. Vi har en gedigen bevakning av svensk och europeisk politik. Med skarpa analyser och omvärldsbevakning ämnar vi sätta in nyheterna i ett förståeligt sammanhang. Nationell Idag är partipolitiskt obunden men räds inte politiska perspektiv. Vi vågar också utlova den i särklass bästa bevakning av Sverigedemokraterna. Nationell Idag grundades 2001 och övergick till tabloidformatet 2004 och blev med det en klassisk nyhetstidning. 2010 erhöll Nationell Idag presstöd som första invandringskritiska eller nationalistiskt orienterade tidningen i Sverige i modern tid."

Med redaktionens godkännande återpublicerar jag här min första krönika för NI (längden är bestämd av utrymmet i den tryckta tidningen):


Sekterism är inte vägen framåt

Det som idag kallas Vänsterpartiet bildades 1917 under namnet Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti, efter en utbrytning ur Socialdemokraterna. 1967 bröt sig i sin tur en grupp ur partiet, nu kallat Vänsterpartiet Kommunisterna, då de ansåg att Kina stod för den renläriga kommunismen, snarare än Sovjetunionen. Detta nya parti fick namnet Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna (KFML), men redan tre år senare drabbades även de av en mer renlärig utbrytning, då ett antal avhoppare bildade Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna (revolutionärerna) ”KFML(r)”. Dessa ansåg att KFML blivit närmast socialdemokratiskt och man ville markera sin fortsatta revolutionära glöd genom tillägget ”revolutionärerna” inom parentes. Det ursprungliga KFML, som nu ansågs alltför mjukt, kallades nedsättande för KFML(s). Vid sidan av dessa fanns än mindre grupperingar, som exempelvis Kommunistiska Partiet i Sverige (KPS), med 70-80 medlemmar, och Albanien som förebild.

Dessa olika mer eller mindre radikala grupper såg inte Socialdemokraterna som den främste fienden, eller ens borgarna, utan alltid den mest närliggande kommunistiska grupperingen, eftersom de genom din brist på renlärighet ansågs vara förrädare. Endast den egna sekten kunde representera den rätta kommunismen.

På den politiska skalans andra flank, hos de amerikanska republikanerna, ser vi en annan form av purism. Varje republikansk kandidat riskerar att komma under attack från en mer renlärig konkurrent, eller en mer krävande väljare, då han eller hon inte varit radikal nog i frågor kring religion, abort, vapenlagar eller skatter. 

Dessvärre tycker jag mig se mycket av liknande sekteristiska tendenser i dagens nationella rörelse, där vissa individer framför allt verkar vara upptagna av att bekämpa andra nationalister, just eftersom de inte anses vara tillräckligt renläriga eller, för all del, inte tillräckligt rumsrena. 

Inom Svenskarnas Parti finns personer som gärna talar om ”Åttaklövern”, då Sverigedemokraterna, genom sin brist på renlärighet, anses vara precis lika onda som vilket parti inom Sjuklövern som helst, kanske rentav värre, då de förleder människor att tro att de vill Sverige väl. På samma sätt görs en stor poäng av att Jimmie Åkesson har talat om ”öppen svenskhet”. Man må ogilla detta, eller tycka att Sverigedemokraterna inte går tillräckligt långt, men Jimmie Åkesson kan aldrig vara en patriots främsta fiende. Vi har så oändligt många fler, från socialister till liberaler.

Även Sverigedemokraterna har utvecklat sin egen form av intolerans och sekteristiska tendenser. Människor utesluts för att de har uttryckt sympati för fel ukrainska parti eller skrivit i fel nationalistiska forum. Jag står själv närmast Sverigedemokraterna, men jag förbehåller mig rätten att göra avsteg från partiprogrammet och att skriva i vilken publikation jag vill. Jag ser inte heller nationaldemokrater eller svenskpartister som några fiender, utan som goda människor, som har valt ett annat parti, men att vi alla vill göra det här landet bättre. Det vill inte våra riktiga motståndare, var så säkra. 

Lika skadlig och förkastlig är den beröringskräck som sker på europeisk nivå. Många partier verkar vara mer upptagna av vad deras fiender, inte minst i media, skall tycka om eventuella samarbeten, än av vad dessa allianser kan ge våra rörelser. Dansk Folkeparti anser sig för fina för att ha någonting att göra med franska Front National, varför Sverigedemokraterna tvekar att samarbeta med detta parti. Jag menar att denna inställning är ett stort strategiskt misstag, då kampen är europeisk, och vi har mycket att lära av varandra. Det finns skillnader mellan Sverigedemokraterna, Front National, Partij  Voor de Vriheid och Vlaams Belang, men de är sina respektive länders sundaste partier och vi bör ha så täta kontakter med dem som det bara är möjligt.

Jag vill uppmana mina nationalistiska och invandringskritiska vänner att se upp för sekterism och inrikta kampen mot våra riktiga fiender, ty de är många och mäktiga, från liberaler till socialister, från mediefigurer till politiker. Vi som vill vårt lands, och Europas, väl, måste stödja, inspirera och tala med varandra. Allt annat innebär en eftergift och en anpassning till våra motståndares agenda.