torsdag 21 januari 2016

En mörkblå åsiktskorridor?




De flesta flitiga tidningsläsare har säkert noterat att några borgerliga tidningar och skribenter på senare tid har börjat skriva om tidigare tabubelagda ämnen utan skygglappar. Jag har här tidigare tagit upp denna utveckling när det gäller Skånska Dagbladet och Göteborgs-Postens ledarsida under Alice Teodorescu. Frispråkiga röster i dessa medier har förfärat vänstermänniskor, som givetvis har talat om ett närmande till Sverigedemokraterna. Det finns också en grupp liberaler, som ser sig själva som "sanna" liberaler, som kritiserar det öppnare debattklimatet. En av dessa, Alex Voronov, fick rentav Aftonbladet Kulturs pris "Hummerkniven" från självaste Åsa Linderborg, ett erkännande som borde kännas något obehagligt för varje liberal.

Idag sällar sig liberala Dilsa Demirbag-Sten till den sistnämnda skaran genom att skriva en liten text i Journalisten, under rubriken "Ledarsidor i mörkblå åsiktskorridor". Det har blivit populärt bland vänstermänniskor att försöka kidnappa detta uttryck och hävda att frispråkiga skribenter i borgerliga medier på något sätt innebär den verkliga åsiktskorridoren, vilket är ett helt absurt påstående. I bästa fall har de breddat den befintliga korridoren något. Efter några rader om mediernas tekniska utveckling skriver Demirbag-Sten:

"Nya plattformar skapar nya uttrycksmöjligheter, och öppnar för att släppa in fler i samtalen. Den digitala hyllan är som bekant oändlig. Det är en fröjd att leva i dagens medielandskap. Det vill säga så länge man inte bor i Turkiet, Ryssland, Kina eller i någon annan diktatur."

Det är ett märkligt resonemang, eftersom det är just i auktoritära länder som internet kan vara välgörande. Jag menar att situationen i Sverige är fullt jämförbar med den i Ryssland, där de stora medierna är mer eller mindre regimtrogna och där de flesta politiska partier på något sätt stödjer regeringspartiet. Därför är alternativa medier, som huvudsakligen är beroende av internet för att framföra sina ståndpunkter och obekväma nyheter, helt nödvändiga i Sverige. Jag är ingen expert på Ryssland, men jag antar att internet även där har hjälpt oppositionella röster att komma till tals. De vanliga hatobjekten tas också upp:

"2015 blev som bekant ett förfärligt år för alla som tror på demokrati, yttrandefrihet och mänsklig värdighet. Inget tyder på att 2016 kommer att bli så mycket bättre. Och den obehagliga tsunamin som heter Förtryck tycks forsa åt alla håll, även i riktning mot oss. Ungern är en europeisk skam, Polen snart likaså. Frågan är vart Sverige är på väg. Med ett SD i en framtida regering och ett högaggressivt SDU känner jag mig inte trygg."

Just i en demokrati med yttrandefrihet får nog Dilsa Demirbag-Sten leva med att SD både får existera och så småningom ta plats i en regering. På vilket sätt SDU skulle vara "högaggressivt" förklaras inte, men det behövs kanske inte bland hennes liberala vänner. Det är många som är otrygga i dagens Sverige och oroar sig för framtiden, och kanske ligger det någon sorts poetisk rättvisa i att även liberaler inom medieetablissemanget får börja svettas. Den grandiosa och förljugna självbilden finns dock på plats som vanligt:

"I dessa obehagliga tider behöver vi den fria pressen och journalisterna mer än någonsin. Detta för att berätta, granska, berätta och granska. Samtala med användarna. Förklara sammanhangen vi inte visste fanns och kunskap vi inte hade hittat själva."

Jag måste då berätta för Dilsa Demirbag-Sten att fri media betyder någonting helt annat i ett svenskt sammanhang. Hon behöver inte "tala med användarna" eller leta särskilt länge efter den kunskap hon själv saknar, eftersom den ofta återfinns just i de alternativa medierna, dit fler och fler av etablerade mediers "användare" hittar. Nästa avsnitt innehåller en viss sanning, om än inte på det sätt som hon själv tror:

"Men det finns en sektion som i vissa tidningar inte hänger med i utvecklingen, som går bakåt i stället för framåt – ledarsidorna. Frågan kommer allt oftare – vad håller de på med? Mycket bröd och skådespel åt SD-folket blir det. Men inte så mycket mer. Mest besviken är jag på somliga av de liberala ledarsidorna."



Ja, ledartexter i exempelvis Aftonbladet bjuder på mycket komik och därmed en form av bröd och skådespel åt de oppositionella, en upplevelse jag själv försöker förhöja genom att här granska dem. Vad Dilsa Demirbag-Sten dock syftar på med sitt trams om att gå bakåt, är förstås att vissa av de borgerliga ledartexterna inte längre går i de ledband som hon själv skulle vilja se:

"Det är som om Expressens, Svenska Dagbladets och Göteborgs-Postens ledarskribenter tror att världen slutar vid Sveriges gränser. Att inget har hänt i till exempel Syrien och Turkiet."

Jag slutar aldrig att förundras över dessa journalisters låga nivå. Att hävda att de som kritiserar invandringspolitiken, och särskilt så ängsligt som borgerliga skribenter gör det, skulle innebära att man inte kan se förbi den egna bruksorten är ett så imbecillt resonemang att det borde ha förpassats från medierna för länge sedan. Att något har hänt i Syrien vet vi alla, men det betyder fortfarande inte att vi absolut måste ha en omfattande invandring från landet. Att hon nämner Turkiet beror med all sannolikhet på att hon är kurd. Hennes bild av borgerliga ledarsidor verkar något förvriden:

"Signalorden är ständigt desamma: vänstern och massinvandringen. Allt är vänsterns och massinvandringens fel."

Att vänstern kritiseras av högerskribenter är inte särskilt märkligt, men ordet "massinvandring" är det fortfarande bara vi inom alternativa medier som använder. Om Dilsa Demirbag-Sten vill se en bredare kritik, är hon välkommen in på denna sida, där liberaler inte heller står högt i kurs.

"Sverige är tack och lov ännu inte Ungern eller Polen. Dagens Nyheter och Sydsvenskan och flera regionala tidningar håller fanan högt. Men för exempelvis Expressen och GP är beteckningen liberal allt mindre trovärdig. I bästa fall har dessa tidningars ledarsidor trillat in i den mörkblå åsiktskorridoren, den där fördomsfulla och intoleranta vädrar morgonluft."

I själva verket bjuder hon här själv på en rejäl dos fördomsfullhet. Varför måste "hålla fanan högt" innebära den påbjudna hållningen i invandringsfrågan? Jag skulle nog säga att fanan hålls högre om man vågar beröra även känsliga ämnen. På samma sätt är det fördomsfullt, för att inte säga inbilskt, att tro att alla åsikter som inte delas av henne själv automatiskt bygger på fördomar och intolerans.




4 kommentarer:

  1. En total genomklappning. Tack för att du avslöjar den.

    SvaraRadera
  2. Kan bara instämma till fullo.

    SvaraRadera
  3. Tack för att du visar att "kejsaren har inga kläder".

    SvaraRadera
  4. vänster eller liberal är sak samma när man ser efter resultatet av gärningarna. vänsterjournalister ser ju dagens samhälle med deras åsiktsmonopol som den perfekta demokratin. alla som har en avvikande åsikt och stör deras perfekta samhällssyn elimineras totalt och ignoreras. någon debatt finns egentligen inte i dagens samhälle

    SvaraRadera