Vad allmogen får oroa sig för

I en krönika i dagens Expressen vill den ökände Lars Lindström säga någonting om alternativa medier och källkritik, enligt en linje som knappast är ny inom det mediala etablissemanget. Vi minns hur vänstersidan Politism presenterade en särskild bild på sidor som man skulle undvika, i sig mycket olika, men där invandringskritik var den gemensamma nämnaren. Festligt nog används just "källkritik" som ett skäl att undvika dem, trots att det i verkligheten handlar om åsikter som vänstern vill förbjuda.

Jag håller med om att inlägg och inte minst bilder ofta delas lite väl snabbt, men det är ett problem som snarare hänger ihop med sociala medier än med vissa politiska åsikter. Även jag tycker att det är pinsamt när exempelvis en bild på unga brudtärnor visas upp som ett exempel på barnäktenskap. Lars Lindström vill emellertid gå längre än så och hans egentliga syfte visas redan i ingressen:

"Ni har alla hört det. Vi måste ta folks oro på allvar. Det måste vi inte alls det. Inte så länge som folk oroar sig för fel saker."

Det är en intressant hållning, om än inte särskilt förvånande i dessa kretsar. Det är etablissemanget som ska bestämma vad som är rätt och fel saker att fundera kring, och följaktligen blir det alldeles logiskt att invandringspolitiken och dess konsekvenser har förtigits i dess medier.

Texten fortsätter:

"Den våg av 'alternativa' och främlingsfientliga sajter som har vuxit fram de senaste åren har som enda syfte att sprida hat mellan människor, med alla medel, med nätet och sociala medier som bas."

Det är snarare just den inställning som Lars Lindström ger uttryck för, att etablerad media ska avgöra vad som får diskuteras, som har skapat behovet av alternativ. När han fortsätter att ge direktiv om vilken verklighetsbild som ska förmedlas, blir det närmast parodiskt:

"Ingen är omedveten om att den värsta flyktingkrisen sedan andra världskriget pågår och att Sverige som ett av världens stabilaste, fredligaste, säkraste, rikaste och lyckligaste länder har tagit ett stort ansvar. Ingen är heller omedveten om att det innebär en stor påfrestning för mottagande, sjukvård och skola, eller att vi måste bygga en massa bostäder.
De få som pratar om kollaps menar antagligen den utmaningen."

Om inte resten av stycket gjorde det, förtar användningen av etablissemangets språk i form av kodord som "ta ansvar" och "utmaning" varje eventuellt intryck av seriositet. Nej, hela samhället har inte kollapsat, men vi är många som menar att det kan göra det på längre sikt, särskilt om asylinvandringen tillåts fortsätta. Bilden som får förmedlas är alltså att Sverige är ett världens bästa och "lyckligaste" länder och att allt annat endast är utmaningar, nästan möjligheter. Om detta är ramarna, befinner vi oss inte långt efter Nordkorea i medierapportering.

Det är viktigt att inte ge en alltför
negativ bild av situationen i landet.

Det är intressant att alternativa medier per definition anses vara mindre tillförlitliga och att ett avståndstagande från dem ska innebära "källkritik". Även Nya Tider finns på Politisms svarta lista, men jag vet att vi där gör efterforskningar, har källor och intervjuar människor precis som andra seriösa medier. Självklart har de alternativa medierna oftast en agenda, men det gäller ju i minst lika hög grad de etablerade, inte minst Lindströms egen Expressen, med sitt samarbete med kriminella vänsterelement och löpsedlar om att kasta SD:s valsedlar på gatan. Sådant har vi för övrigt aldrig sysslat med på Nya Tider. Lindström härjas som bekant av en nästan sjuklig besatthet vid SD, och vi får en inte alldeles objektiv bild även i detta alster:

"För overklighetens folk spelar inte detta någon roll. De litar hellre på desinformatörer utsända av en rörelse startad av nazister och skinheads."

Det där med "nazister" kan vi lämna därhän denna gång, men det är också en mycket märklig tanke att de alternativa medierna på något sätt skulle vara utsända av SD. Exempelvis Nya Tider är helt partipolitiskt obunden och jag kan inte komma på en enda medarbetare som är aktiv inom något parti. Mot slutet ger Lars Lindström oss än mer oförblommerade instruktioner om vad vi ska oroa oss för:

"Är det den oron vi ska ta på allvar? Nej, vi vet vad vi ska bekymra oss för. Samhällskollapsen i Syrien. Att EU inte enas om flyktingmottagandet. Hotet mot demokratin i Ungern och Polen. Att Ian Wachtmeister kan bli president i USA. Att ett gäng Karl XII-svärmare ska få något att säga till om i Sveriges riksdag."

En vänstermänniska får gärna se världen på detta sätt, men det är anmärkningsvärt att det så tydligt uttalas att det ska vara den enda världsbilden. Det må vara motbjudande, men det ger åtminstone ännu en förklaring till varför svenska etablerade medier ser ut som de gör.