De vanliga medelmåttorna med de vanliga angreppen

Det hör ju inte till ovanligheterna att jag här är något kritisk till nivån inom det mediala etablissemanget, men jag förvånas fortfarande av inte bara vad som går i tryck, utan att medier uppenbarligen inte vill eller lyckas hitta några faktiska förmågor. Att en mindre sajt som Politism av någon anledning tycker att det känns rätt att kalla en individ som Margret Atladottir för "redaktör" och betala henne rikligt för att hon av och till ska bjuda på någon observation av en amerikansk artist, kanske bara beror på lite vänskapskorruption i Stockholms vänsterkretsar. Aftonbladet och Expressen är dock stora företag med rejäla resurser, varför det blir närmast obegripligt att man utser en Fredrik Virtanen till ledarskribent, eller att Expressen glatt betalar Lars Lindström för att han i spretiga inlägg ska bearbeta sitt hat mot Sverigedemokraterna.

Dessa två figurer får idag varsitt inlägg publicerat i respektive forum. Lars Lindström bjuder på kanske det hundrade alstret där det enda som blir tydligt är att han ogillar partiet, medan det som vanligt är svårt att hitta någon röd tråd eller argumentation. Redan rubriken "Det är som om hela partiet bara finns inom citationstecken - 'Sverigedemokraterna' " är tämligen obegriplig och inte ens ingressen är ett under av klarhet:

"Nej, alla som röstar på Liberalerna är inte liberala. Max 72 procent, gissningsvis.
Tänk om alla som sympatiserar med Fi var feminister!
Ingen tror väl att Tyskland var fullt av rasister på 1930-talet, bara för att de gillade ett parti som ville rensa ut judar, romer och homosexuella?"

Möjligen är detta någon form av ironi för idioter, där budskapet kanske är att alla som röstar på SD är rasister. Det budskapet skulle en mer begåvad skribent säkert ha kunnat framföra på ett mer övertygande sätt, men vi kommer åtminstone att få ytterligare några reflektioner kring 1930-talet, som i och för sig inte heller riktigt förklarar varför just SD och alla deras väljare är rasister. Lindström inleder dock med lite poesi som inte har någon koppling till resten av texten:

"Sverigevänner! Jag kör med öppen ruta och med ena armbågen över fönsterkarmen, som en grånad, solbränd, något patetisk medelålders man i en folkhemsvolvo, lyssnar på jazz i svensk folkton, njuter av magin i Lars Gullins barytonsaxofon. Belåtet ler jag i den ännu ljumma sensommarkvällen, och inbillar mig att jag har total kontroll fastän det i det här skedet av livet egentligen inte finns något att ha kontroll över."

För en person som hatar SD så mycket som Lars Lindström, kan man tycka att det borde gå att få ihop knappt 500 ord utan att fylla på med slumpvisa ordkombinationer, men kanske tycker han att det är vackra rader som ger tyngd åt övrigt nonsens. Skulle jag själv försöka mig på något liknande i Sveriges mest omtalade och snabbast växande veckotidning, skulle chefredaktören omedelbart fråga mig vad jag höll på med.

För övrigt, om jag nu ska tillåta mig att själv sväva iväg lite, fascineras jag av vissa människors enorma fixering vid just SD. Det mest tragiska exemplet är kanske IRM:s Henrik Johansson, som jag antar är någon sorts vänstermänniska, men som har vigt hela sitt liv åt vad olika sverigedemokrater säger och gör runt om i landet. Efter Lindströms reflektioner kring solbrändhet och grånad, utgörs hälften av det begärda antalet ord av funderingar kring det alltid populära 1930-talet, där vi alltså får anta att det ska appliceras på dagens SD:

"Du tror väl inte att alla tyskar som röstade på NSDAP på 1930-talet var rasister? Såklart inte. Hur skulle det se ut: en massa rasister mitt i Europa! Nej, de var vanliga människor som satt vid köksborden och tänkte att Tysklands utveckling gick åt fel håll. De var OROLIGA."

Problemet för etablerad medias SD-hatande krönikörer är att de genom att förvrida betydelsen av ordet "rasism" har gjort sig själva helt oförmögna att analysera dessa frågor. Sannolikt är få av SD:s väljare övertygade rasideologer, men oroas av samhällsutvecklingen, som i hög grad påverkas av invandringen, vilket i sin tur stämplar dem som "rasister" eftersom ordet i dagens Sverige har kommit att helt handla om invandringspolitik. Sålunda anses det vara helt i sin ordning att identitetsvänstern kan orera om "rasifierade" och "vita kroppar" i all oändlighet, medan varje kritik mot invandringens konsekvenser bör leda till olika typer av repressalier.

När det gäller så pass viktiga ämnen är inte
Anders Lindberg rädd för att länka till konkurrenten.

Med utgångspunkt i den där formuleringen om SD inom citationstecken, får vi sedan en ganska typisk argumentationslinje i dessa kretsar:

"Men de sitter där på riktigt och uppviglar och vilseleder, och allt, varenda bokstav, handlar om att bevara Sverige svenskt, vad nu det är. Är det Sverige 1993? 1973? 1953? 1933? Vilket Sverige ska bevaras?"

Visst, och vad är egentligen svenskt? Lucia kom ju från Italien och Karl XII hämtade kåldolmar från Turkiet, så finns ens landet? I själva verket är det inte så svårt att förstå varför och på vilket sätt som Sverige ska förbli svenskt, och man behöver inte tramsa om något specifikt passerat årtal. Vi kan i stället fokusera på vad som inte är svenskt, eller ens europeiskt, och har uppstått tämligen nyligen och mycket snabbt. Människor är inte bittra över tyska julgranar eller franska lånord, utan trötta på stenkastning mot räddningstjänst, bilbränder, skottlossningar, islam och att leva i ett land där det numera är problematiskt med både badhus och festivaler. Att inte vilja leva i Mellanöstern är inte samma sak som att vilja leva på 1950-talet.

Idag vill även Fredrik Virtanen säga någonting om SD och tar i Aftonbladet avstamp i turerna kring artisten Peter Jezewski. Det blir förljuget omedelbart:

"Bara genom att komma ut som SD-anhängare och spela på partiets festival lyckades den bortglömda artisten Peter Jezewski bli större på listorna än både Beyoncé och Justin Timberlake.
SD:s makt på nätet är inte bara att trakassera meningsmotståndare."

Detta är en något märklig historieskrivning. Mer korrekt skulle man kunna säga att Jezewski uttalade sitt stöd för SD, vilket ledde till att ett hotell avbokade honom och i sin tur till att människor ville ge honom sitt stöd. Det var inte en snillrik konspiration för att ge en "bortglömd artist" en skjuts, till skillnad från när Niklas Strömstedt eller Henrik Schyffert gör omotiverade pk-utspel och då får ny glans. Att artister som säljer mer inte uppträder på en festival av detta slag är fullständigt logiskt i det svenska klimatet, där de omedelbart skulle förpassas från bokningar och medial värme. Virtanen inleder med lite hjärtvärmande bilder från barndomen:

"Jag var ett stort Boppers-fan när jag var barn. Särskilt tyckte jag att sångaren Peter Jezewski var tuff. Det tycker jag inte 35 år senare. Ingen medlöpare till ny fascism är tuff."

Vad det nu än var som gjorde Jezewski tuff i Virtanens ögon, så är det oändligt mycket tuffare, i betydelsen besvärligare och rakryggat, att som artist på något sätt förknippas med SD eller invandringskritik. Det visas dessutom direkt i samma text genom stämpeln "medlöpare till ny fascism", och det är ingen slump att ytterst få profiler inom nöje eller sport vågar ta ställning på detta sätt. Det skapar en obalans, där vi konstant matas med Malena Ernmans syn på världen, men aldrig får höra något från de av hennes kollegor som inte håller med.

Fredrik Virtanen oroar sig för att Jimmie Åkesson
ska skicka ut sin digitala armé till Södermalm.

Virtanens huvudpoäng verkar handla om de berömda fotsoldaterna:

"Alla journalister, politiker, invandrare och anti­rasister vet kraften i SD:s nätarmé.
Den är ytterst välorganiserad och ytterst obehaglig. De trakasserar, hotar och hatar sönder varje meningsmotståndare via mejl, hatsajter och sociala medier. Mycket av allt näthat har kopplingar till SD eller andra högerextrema rörelser. De SD-relaterade sajterna är starka och nätsoldaterna är totalt lojala i kampen mot feminism, invandring och progressivitet."

Här vore lite ödmjukhet och självkritik på sin plats. Är det verkligen konstigt om skriverier av den typ som Virtanen i samma inlägg ägnar sig åt skapar irritation? En förklaring till att det finns en "nätarmé" är att många människor med vissa åsikter aldrig får utrymme i officiella kanaler och morgonsoffor. Att det uppfattas som och kallas för "näthat" beror på att de fina journalisterna inte tycker att dessa människor ska få komma till tals någon gång överhuvudtaget. Stödet för Jezewski, där han alltså röstades upp på en topplista, får Virtanen att oroa sig och han är inte för blyg för att antyda hemska scenarion:

"Det otäcka är att fundera på vad Jimmie Åkesson uppmanar fanatikerna att göra nästa gång. Det otäcka är att fundera på vad SD:s ledning i smyg uppmanar sina nätsoldater att göra just nu."

Jag betvivlar att Jimmie Åkesson kommer att uppmana sina väljare att hänga Virtanen i närmaste lyktstolpe, eller vad det nu är han föreställer sig. Det har för övrigt varit märkligt tyst kring vad Aftonbladets Åsa Linderborg uppmanade sina nätsoldater att göra mot Nya Tiders monter på bokmässan.