Aftonbladets patetiska omvärldsanalyser

Karin Pettersson skyggar för verkligheten

Efter att Donald Trump vann det amerikanska presidentvalet, helt obegripligt för vårt svenska medieetablissemang, har tidningarna och nätsidorna fyllts av de förväntade kommentarerna. Ett par vänsterfigurer har som vanligt sagt att det handlar om klyftor och människor som inte själva förstår att de vill ha vänsterpolitik, medan de flesta faktiskt har baserat sina "analyser" på kön och ras. Hillary Clinton anses ha förlorat för att hon är kvinna, medan Donald Trump vann för att han är vit. Att mängder av vita röstade på Barack Obama och att män röstade på Hillary Clinton passar inte riktigt in i den identitetspolitiska bilden.

Idiotierna fortsätter givetvis idag, och när vi nu har tagit del av vad de europeiska patrioterna har sagt om saken, kanske man kan bemöta ett par alster av detta snitt. På Aftonbladets ledarsida försöker Karin Pettersson närma sig någon form av självkritik, men det lyckas inte fullt ut, utan spårar ur nästan direkt:

"Donald Trump gick till val som en fascist för vår tid. En rasistisk, twittrande kändis som hetsar mot kvinnor och invandrare, hotar med våld och föraktar demokrati."

Det är ändå en bedrift att få med så mycket nonsens och egentligen rena felaktigheter i en mening. Trump har inte drivits av någon ideologi, särskilt inte fascism, och jag tvivlar på att han ens skulle vara rasist. Visserligen gjorde han det där svepande uttalandet om illegala mexikanska invandrare, men han hävdade inte att de beteenden han räknade upp skulle bero på några biologiska egenskaper. Problemet är att han alltid talade utan manus och spontant sade vad han just då kom att tänka på, vilket på sätt och vis kan vara lite befriande i en tid av talskrivare och fokusgrupper.

Det är också lite roligt hur vänstermänniskor numera automatiskt räknar upp ett antal markörer, där de själva alltid är "feminister och antirasister", vilket gör att Donald Trump inte bara är sexist och rasist, utan självklart också islamofob och rentav homofob. Vi vet varifrån de första två etiketterna kommer, och lite islamofobi lider de flesta av oss av, medan jag aldrig har hört Trump säga någonting nedsättande om homosexuella.

Så vitt jag vet har han inte heller hetsat mot kvinnor i allmänhet, utan mot profilerade meningsmotståndare och journalister, samtidigt som han knappast har varit snällare mot män som Ted Cruz, Marco Rubio och Jeb Bush. Twittrar gör de allra flesta politiker, så också Hillary Clinton. Det där med att han skulle hota med våld har vi hört förut, och det handlar om att han från podiet sagt att han skulle vilja klippa till den ene eller andre mötessabotören. Vad en Clinton- eller Bernie-anhängare ens gör på ett republikanskt möte har ingen ifrågasatt, och än mindre kommenterat att de i många fall verkar ha skickats ut av dessas kampanjer, just för att kunna framställa Trumps möten som våldsamma.

En anhängare till Bernie Sanders har tagit sig in på
ett Trump-möte för att riva sönder en skylt och skrika.

Karin Pettersson bjuder sedan på ett par stycken som går ut på att USA egentligen behöver svensk socialdemokrati, men sedan är vi tillbaka i identitetspolitiken:

"Valet av Donald Trump måste samtidigt förstås som en rasistisk reaktion mot Obama, en kulturell backlash och en effekt av en ny ekonomisk verklighet."

Ni är så trötta. 2008 röstade över 90 procent av de svarta väljarna på Barack Obama, en rasistisk preferens som ingen hävdade var en "kulturell backlash" mot den vite George W Bush. Samtidigt kanske vi ska påminna om att Hillary Clinton nog också måste klassificeras som vit. Den rasfixerade kan ju se Ted Cruz och Marco Rubio som "latinos", men den ende svarte kandidaten i primärvalen var republikanen Ben Carson, som samlade 0,3 procent av rösterna. De fina progressiva Demokraterna hade inte en enda icke-vit kandidat. Mot slutet återkommer vi till det där behovet av svensk socialdemokrati:

"I stället bör vänstern titta på politiker som Elizabeth Warren, som ägnar sin tid i senaten åt att kritisera brist på regler i banksektorn och hur det drabbar vanligt folk."

Visst, en 67-årig (vit) vänsterakademiker är nog ett framtidsnamn. Avslutningen blir förstås:

"Det finns en majoritet för progressiv politik. Om människor bara känner att det är värt deras tid att gå och rösta."

Som vanligt antas att alla de som inte röstade egentligen stödde Hillary Clinton. I själva verket gör det amerikanska valsystemet det ointressant att rösta för stora skaror väljare. En republikan i exempelvis Massachusetts kan lika gärna låta bli, då samtliga elektorer alltid går till den demokratiske kandidaten.

Johanna Frändén

Därefter kommer vi in på en intressantare fråga, den om Europas patriotiska våg, vilket Johanna Frändén försöker kommentera i samma tidning under rubriken "Frankrike står på tur att falla i dominospelet". Redan de första raderna avslöjar den där självgoda tonen som vi har vant oss vid:

"Det började med Brexit och nådde i veckan den fria världen. Frågan ställs ­redan: Är Frankrike nästa bricka att falla i det pågående ­dominospelet om västvärldens heder?"

Det handlar alltså om "heder", vilket i och för sig är lite mer kreativt än "anständighet". Det är intressant att dessa begrepp, som vi i stället kan sammanfatta som "godhet", alltid handlar om nivån på asylinvandringen. Om inflödet maximeras behåller vi alltså vår heder, men om det stoppas är det "mörka krafter" och inte minst "kalla vindar". Uppenbarligen kände Johanna Frändén själv att "anständighet" saknades, så vi får det i nästa stycke:

"Den 7 maj nästa år vet vi om ­också Élyséepalatset tas över av den våg av populism, vrede och uppenbar undergångslängtan som väller in över hela konti­nenten och tycks skölja bort all mellanmänsklig anständighet."

Ovan nämnda ord är märkliga, men varifrån kommer "undergångslängtan"? Det är kanske det sista ordet jag skulle förknippa med Marine Le Pen. Det är oändligt mycket enklare att påvisa, på ett närmast objektivt sätt, hur asylvurmarna verkar längta efter just Europas undergång. Som sig bör, sliras det även på sanningen:

"Den franska extremhögern, med utträde ur EU och dödsstraff på sitt partiprogram, har medvind i opinionen."

Front National tänker inte genomföra detta vid ett makttillträde, utan underkasta frågorna folkomröstningar. EU-medlemskapet är en viktig fråga för partiet, men dödsstraffet nämns aldrig. Som vanligt ska all sådan politik ses som "populism":

"Det finns en idé, omhuldad inte minst av fransmännen själva, att kulturlandet Frankrike, upplysningens vagga, är för fint populism. Marine Le Pen är inte ­dummare än att hon anpassar sig efter det. Med Jeanne d’Arc som partisymbol och republikanska värderingar som slagord låter hon ibland nästan som vilken fransk patostyngd politiker som helst. Och allt oftare fungerar det."

Donald Trump kan man möjligen se som en populist, men Front National har ett omfattande program för alla samhällsfrågor. Här brukar jag oftast lägga upp klipp som kan vara intressanta för en svensk publik, vilket ger en viss övervikt för exempelvis invandring, men i församlingarna talar partiets representanter om allt från jordbruk till försvarsfrågor. Marine Le Pen talar mycket mer om ekonomi och handel än om invandring.

Det är inte svårt att tycka att det franska valsystemet är enormt snedfördelande, men för den odemokratiska vänstern är det förstås positivt:

"Inbyggt i det franska röstsystemet finns dock en sorts andra chans för röstskolkarna att rätta till ­obehagliga överraskningar. Det har gått fjorton år sedan en höger­extrem kandidat - för första och hittills enda gången - slog ut socia­listernas kandidat och gick till sista rundan i det franska president­valet. Då, år 2002, röt fransmännen ifrån och gav ­konservative Jacques Chirac 82 procent av rösterna mot chans­löse Jean-Marie Le Pen i andra omgången. Efteråt kände sig många vänsterväljare som stödröstat lurade, de ansåg att Chirac behandlade sitt stora ­mandat som ett fullvärdigt stöd för sin högerpolitik."

Det är inte soffliggare som "rättar till" de franska valens andra omgångar, utan höger- och vänsterväljare som då röstar på den som ska vara deras motståndare, vilket blev särskilt tydligt just 2002.

Som Front Nationals enda ledamot i Nationalförsamlingen
representerar Marion Maréchal-Le Pen själv 3,6 miljoner väljare.
De gröna, med ett valresultat på 5 procent, har 17.

Självklart bedrev Jacques Chirac sin egen politik, vilket också vänsterväljare borde ha kunnat förutse, men allt mer tyder på att taktiken fungerar allt sämre. Marine Le Pen är en mindre polariserande person än Jean-Marie Le Pen och tiderna har förändrats. Johanna Frändén fortsätter att predika sin demokratisyn:

"I förra årets lokalval hamnade hälften av de franska regionerna hos Nationella Fronten i första valomgången. Veckan därpå gick fransmännen man ur huse till ­valurnorna och såg till att inte ett enda område till slut tillföll Marine Le Pen. Det är den typen av mobilisering som numera krävs för att mota ­nyfascism i grind."

Är det ett bra system? Ska ett parti med 25 procents väljarstöd bara ha en enda ledamot av 577 i landets parlament? Ska miljoner medborgare sakna representation för att två partier delar upp makten mellan sig? Genom Decemberöverenskommelsen skapade våra politiker förvisso ett liknande system, men än effektivare skulle förstås vara att kopiera det franska, så att SD måste få över 50 procent i en valkrets för att få en riksdagsledamot.

Det finns ett antal skäl till att dessa alster ska göra oss glada. Gång på gång visar det mediala etablissemanget att de inte förstår, men inte heller vill förstå, vad som händer i världen. Så länge som de nöjer sig med att fördöma och förfäras, dessutom genom en helt förvriden verklighetsuppfattning, har de ingenting att sätta emot. Den patriotiska vågen rullar vidare och snart når den stranden.