En hoppets signal

Trots att vi i månader fått veta att scenariot var lika otänkbart som det skulle vara fruktansvärt, fick det amerikanska folket till slut rösta och valde Donald Trump. För de många svenskar som endast följer svensk systemmedia lär resultatet vara fullständigt obegripligt, där en galen och skandaltyngd kandidat vinner över en fantastisk person som stöds av varje person som får lov att beträda en svensk tv-studio. Idag sitter samma personer och bjuder på sin upprördhet och de imbecilla analyser vi förväntar oss. Alexandra Pascalidou ser resultatet som ett utslag av könsdiskriminering och Expo menar att det är "de vita männens revansch". Anders Lindberg lyfter fram en historisk parallell och, ja, det är Adolf Hitler.

Inte heller min kommentar kommer här bli särskilt djupsinnig, men någonting ska väl även jag säga. Michelle Obama har hyllats för sin rad "When they go low, we go high", medan jag ska erkänna att vårt etablissemangs låga beteende och kommentarer leder till låga reaktioner hos mig själv. Jag gläds åt Trumps seger för att våra egna godhetsapostlar och posörer nu får sina "analyser" nedtryckta i halsen. Jag noterar den ännu lägre reaktionen att min motvilja mot personen Hillary Clinton gör att jag missunnar henne presidentskapet personligen. Jag har ännu inte hunnit ta del av alla svenska mediers skriverier, men Jens Liljestrands alster på Expressens kultursida gör mig särskilt glad. Vi får veta att han var närmast tårögd av lycka när Barack Obama vann, medan han nu mår desto sämre, vilket följs av:

"Västvärldens befolkningar är på väg att välja bort etablissemanget till förmån för populismens naiva och destruktiva dröm om en återerövrad guldålder, en renad nation, en stark ledare. Och jag är livrädd."

Jag tror att vi ska se just slaget mot etablissemanget som den viktigaste faktorn för seger och skälet till att även vi andra kan känna hopp. Även om svensk identitetsvänster förstås nu ältar sina teorier om kön och ras, går det rent matematiskt inte att vinna ett amerikanskt presidentval med stöd från endast vita, lågutbildade män. Trump fick röster också från minoriteter och kvinnor, samt, även om det aldrig nämndes i våra medier, Barack Obamas afrikanske halvbror. Jens Liljestrand bjuder sedan på ett förvånansvärt uppriktigt stycke:

"Alla såg det. Alla sa det. Han hade medierna, pengarna, oddsen emot sig. Han hade mot slutet Bruce Springsteen, Jon Bon Jovi, Madonna och Beyoncé emot sig. Ingenting hjälpte."

Detta erkännande följs av ursinnigt poserande:

"Vi är kvinnorörelsen, arbetarrörelsen, rösträttsrörelsen, medborgarrättsrörelsen.
Vi är hbtq och antirasism, postkolonialism och miljöaktivism och vanlig jävla anständighet."

Nej, Jens, du har ingenting med den första raden att göra, medan den andra raden för enkelhetens skull brukar sammanfattas som "kulturmarxism". Vi är folken, nationerna och försvaret av våra kulturer.

Bortsett från mina spontana och småsinta reaktioner, finns det förstås viktigare skäl att se positivt på Donald Trumps seger. Han har egentligen inte många likheter med Europas patriotiska partier, men stöds av dem alla och hans vinst skänker hopp även för vår kontinent. En symbolisk signal, om man så vill. Dessutom kan vi se honom som en pragmatiker, som inte bara kan ha en god relation med Ryssland, utan möjligen också med de europeiska ledare som har förolämpat honom. Vi kan inte förutsäga vad hans presidentskap kommer att innebära, men det leder sannolikt inte till kärnvapenkrig.

Donald Trump är inte Viktor Orbán eller Marine Le Pen, men jag välkomnar hans seger och önskar honom lycka till. Detta kan bli början på inget mindre än en renässans för hela den västerländska civilisationen.