Floskelrekord från Centerpartiet

"För mig som liberaaal..."

När en centerpartist i dag på Expressens debattsida låtsas vända sig, som vilken socialdemokrat som helst, till Moderaternas Ulf Kristersson är det i sig förstås helt ointressant. Det roliga, eller tragiska, är att texten mycket väl kan vara ett rekord i de tröttaste uttrycken, ett "kalla vindar" i kubik om man så vill. Särskilt deprimerande är kanske att det kommer från ungdomsförbundets ordförande, Magnus Ek, vars ålder man tycker skulle kunna ge någon sorts frisk fläkt.

Som sig bör får vi inledningsvis de där fysiska reaktionerna som SD:s framgångar framkallar hos de riktigt anständiga. Ofta kommer de i form av illamående, men för Magnus blir det:

"Nu tar Sverigedemokraterna makten. För en liberal skickar de orden rysningar genom kroppen, men på flera håll i de södra delarna av landet blir det nu verklighet."

Hans kommentarer om de konkreta framgångarna kommer direkt från systemmedia:

"Först ut var Hörby, där SD får posten som kommunstyrelsens ordförande. Där tvingades dock SD:s starke man Stefan Borg avsäga sig uppdraget innan han ens tillträtt, bland annat på grund av att han uttalat sig homofobiskt, gjort flera pro-ryska inlägg och länkat till högerextrema sajter."

Om vi ska vara helt korrekta, var det inte Borgs uttalanden eller länkar som orsakade hans avgång, utan en daglig massmedial kampanj som han till slut tröttnade på. I stället träder nu Cecilia Bladh in Zito (SD) fram, vilket väcker frågan vad medierna kände att de vann.

Sedan får vi då det verkliga haveriet:

"Gemensamt för alla dessa SD-framgångar i förhandlingarna om de tyngsta politiska uppdragen är att det sker med hjälp av Moderaterna."

Nej du, Magnus Ek, framgångarna sker med hjälp av kommunens väljare. I Hörby fick SD 35,4 procent, Moderaterna 10,9. Rent matematiskt skulle M kunna skapa en majoritet tillsammans med C, L, KD och S, men skulle det vara ett effektivt styre? Skulle det verkligen vara riktigt, ur någon sorts moralisk synvinkel, att utesluta det absolut största partiet som stöds av mer än var tredje väljare? Dessutom styrdes Hörby under den gångna mandatperioden av just en sådan "regnbågskoalition", där Centerpartiet ingick, under Socialdemokraternas ledning.

Den unge centerpartisten fortsätter att bada i sin lite speciella, men inte unika, verklighetsuppfattning:

"Moderaterna i Skåne och Blekinge som kröner lokala sverigedemokrater till tunga kommunpolitiker sätter en milstolpe i marken åt SD, som länge haft som strategi att över tid normalisera sitt parti. I de här kommunerna kan man nu checka av den målsättningen. Normaliseringsprocessen är fullbordad – tack vare moderater."

SD har haft kommunala mandat i över 25 år, och är det klart största partiet i de kommuner Ek nu förfäras av. Kan det bli mer normaliserat än så? Annars skulle man ju lika gärna kunna hävda att det är tråkigt att Moderaterna normaliserar Centerpartiet, som på riksnivå bara samlar 8,6 procent av väljarna.

Nu till textens mest komiska aspekt, det extremt generösa strösslandet av de typiska flosklerna. På Twitter lyckas liknande figurer av utrymmesskäl kanske få med något om "kalla vindar" och "människosyn", men när Magnus Ek nu har en hel sida till sitt förfogande håller han inte igen.

Redan i ingressen varnas för den felaktiga riktningen, som leder "bort från medmänsklighet och öppenhet", och vi får snart veta att detta är olyckligt för "vilka värderingar som råder" och på något sätt även för "hur vi uppträder mot varandra". Risken är att SD "kommer närmare det politiska finrummet", där förstås bara fina partier som Centerpartiet och Vänsterpartiet ska få vara. Det kommer mer:

"Det är ett steg närmare misstro och slutenhet och ett steg längre ifrån medmänsklighet och öppenhet."

Det är lite av en tragisk bedrift att i en kort mening få med hela fyra egenskaper, varav två gäller de anständiga och två de förkastliga. Därefter får vi veta att Sverige redan "blivit kallare, tonen har blivit hårdare", samtidigt som Ek lite paradoxalt även varnar för polarisering, som om inte hans floskelorgie skulle bidra till just det. När vi nu närmar oss klimax får vi veta att de "populistiska krafterna" har kommenterats mycket bra av Joel Kinnaman, av alla människor, i det där självgoda klippet om hur tåget rullar vidare mellan olika stationer.

Vid det här laget är vi alla trötta på Magnus Ek och hans patetiska språkbruk, men vi har nu kommit till slutet, där uppmaningen till Moderaterna ger oss ett särskilt fint fyrverkeri:

"Ett parti som har som affärsidé att sprida rädsla och oro, som kategoriserar människor, sätter grupper i fack och pekar ut syndabockar, ett sådant parti måste hållas borta från politiskt inflytande. Håll anständighetsgränsen."

Texten är förstås inte någon uppmaning till Ulf Kristersson, utan ett sätt för en karriärist att få lite uppmärksamhet. En ungdomspolitiker kan göra det genom att polemisera mot moderpartiet, men en oändligt säkrare väg är förstås att, som herr Ek, trycka in så mycket politiskt korrekt snömos att det inte retar någon likasinnad.

När vi nu ändå läser Expressen, vill jag avslutningsvis passa på att kommentera en ledarartikel som publicerades i förrgår, författad av den minst lika värdegrundscertifierade Gunnar Wetterberg, där redan profilbilden säger något.

Eftersom SD:s framgångar aldrig får handla om exempelvis syn på migrationspolitik, blir rubriken "Varvskrisen bäddade för SD:s framgångar i Skåne" och vi får inledningsvis veta:

"Varför Skåne? Bruna rötter, närheten till Danmark? Det kan säkert spela roll. Men nazisterna kom aldrig längre än till några landsbygdsmandat, förståelse i Helsingborgs Dagblad och en del akademiska kretsar i Lund."

Denna tanke, eller vad man nu ska kalla teorin, har hörts förut, och det förblir lite oklart hur opinion för tre generationer sedan har ärvts och hur geografisk närhet liksom får åsikter att spilla över gränsen. Jag har aldrig hört att närheten till Norge har påverkat opinion i Bohuslän eller att Norrbotten får sina åsikter från Finland. Tramset med "bruna rötter" och referensen till "nazisterna" behöver knappt kommenteras, men det fortsätter naturligtvis, och därefter följer Wetterbergs huvudbidrag till analysen:

"Jag tror att den långa strukturkrisen bäddade för genombrottet. Fram till början av 1970-talet hade Sveriges rekordår varit som mest rekorderliga i västra Skåne."

Det tror inte jag, men jag tror att Wetterberg drar till med detta endast för att framstå som originell och som en särskilt initierad betraktare. Början av 1970-talet är alltså nästan 50 år bort, och det är inte i Malmö, med de gamla varven, som framgångarna varit störst. Att någon röstar på SD i Hörby eller Sölvesborg lär ha lika lite med en gammal varvskris att göra som närheten till Danmark eller mystiska bruna rötter i myllan.