Nya pinsamheter från Mona Sahlin

Expressen bjuder idag på en intervju med Mona Sahlin, som ska handla om "livet efter politiken", som om hon någonsin skulle erbjudas ett arbete som inte kommer ur hennes liv inom just politiken. Det visar sig också att hon vid intervjutillfället befinner sig på det amerikanska utrikesdepartementet i Washington, influgen med regeringsplanet tillsammans med inrikesministern och Säpochefen, för en konferens om extremistgrupper, radikalisering och utlandsstridande. Hon får frågan om vad som fick henne att tacka ja till den nya positionen som "nationell samordnare mot våldsbejakande extremism", och svarar naturligtvis inte att hon skulle ta vilket välbetalt toppjobb som helst, utan:

"Hela mitt politiska liv, de senaste 20-30 åren, har handlat om rätten att få vara den man är. Därmed kommer kampen mot all form av diskriminering och våldsam extremism in. Det kändes väldigt rätt."

Vad har "att vara den man är" med bekämpandet av extremism att göra? Om det är någon som förverkligar sig själv, så är det ju jihadisten som åker till Syrien, antingen för att döda eller föda barn. Sahlin tycker inte heller att det är någonting konstigt med att återvändande jihadister ska tas om hand och fås in på den svenska arbetsmarknaden:

"Hela den här konferensen handlar om det: Integrering och återanpassning av krigare. Obama har sagt att man kan skjuta terrorister men ska man utrota terrorism så handlar det om att låta de goda krafterna vinna."

 "Låta de goda krafterna vinna" utgör ännu en meningslös och obegriplig fras. I Frankrike har en företrädare för högerpartiet UMP föreslagit att man ska skapa en form av "utbildningscentrum" för återvändande jihadister. Utspelet kommenterades av Jean-Marie Le Pen med att han själv föreslår ett annat lämpligt utbildningcentrum för dessa; giljotinen. Se gärna nedanstående klipp från hans egen veckojournal och ett framträdande i France Info efter terrordåden i Frankrike:





Det bär mig naturligtvis emot att nämna en beläst och intellektuell person som Le Pen i samma inlägg som Mona Sahlin, men en sådan jämförelse visar än tydligare hur tom den svenska offentliga retoriken är. Sahlin fortsätter att understryka vikten av att inte "diskriminera" jihadister:

"Jag vill att antidiskrimineringen ska vara lika viktig som att ge folk fler chanser. Alla som kommer hem har inte begått terrorbrott, och för att de inte ska göra det i framtiden är det viktigt att man hittar andra vägar."

Fantastiskt. För att ytterligare visa upp sin fixering vid kön och bakgrund, blir Mona Sahlin "stolt" över Alliansens kvinnliga partiledare:

"Om man bryter mönstret är det bara ett bevis på att just nu är det fyra kvinnor som är mest kompetenta. Men det är lite häftigt att vi kan ändra bilden - det är inte bara män i kostymer och jag känner mig stolt som kvinna."

Vi får sedan plötsligt ta del av ett alldeles uppriktigt svar:

"Jag fick vara med om det fantastiska att vara första kvinnliga ledaren för mitt parti, men jag kommer sörja hela livet att jag inte blev den första kvinnliga statsministern. Och uppriktigt sagt kommer det kännas lite pyrt om den första blir en moderat."

Även socialdemokrater har kommenterat Sahlins tid som partiledare med att "hon ville gärna vara partiledare och bli statsminister, men var mindre intresserad av arbetet med att leda partiet". Som vanligt får Fredrik Reinfeldt en eloge för sitt svenskförakt och strävan att byta ut befolkningen:

"Vi är väldigt, väldigt olika. Men vi har även lika värdefrågor som Reinfeldts benhårda attityd mot Sverigedemokraterna, den uppskattar jag."

Eftersom Mona Sahlin ser sig själv som en oerhört viktig och kompetent person, undslipper hon sig med jämna mellanrum kommentarer som skulle kunna kallas för rent klassförakt. Hon sade vid ett tillfälle att hon "talar som en snabbköpskassörska", vilket troligen skulle signalera någon sorts självdistans, men som i själva verket avslöjar hur hon ser snabbköpskassörskor som någonting mycket lägre stående än den stora Mona Sahlin. Expressen slår stort upp att hon skulle ha städat på sin dotters hotell, vilket leder till att vi ännu en gång får ta del av hur hon ser på sig själv och sina medmänniskor:

"Första gången jag knackade på ett rum tänkte jag 'hoppas ingen är där' men såklart svarade någon 'hallå?' och jag sa: 'jo, det är rumsstädningen'. Killen sa att jag kunde komma in och sen höll vi på att skratta ihjäl. Jag såg på hans min att han tänkte 'herregud, har det gått så illa för henne?' ".

Fixeringen vid bakgrund och kön gör sig ännu en gång påmind, när Sahlin kommer in på amerikanska politiker, med början på Barack Obama:

"Man blir starstruck av honom. Han drabbade mig när han blev vald."

Det råder knappast något tvivel om att han "drabbade" henne eftersom han till hälften är svart, på samma sätt som kvinnliga politiker imponerar på Sahlin endast på grund av deras kön. I ett kommande presidentval ser hon naturligtvis Hillary Clinton som sin favorit, utan att känna till någonting om dennas program eller hur hon kommer att agera som president:

"Ja, jag hoppades på henne redan då. Jag har alltid sett henne som politikern i familjen. Både hon och Madeleine Albright har varit förebilder. Kanske särskilt Albright, den där kärva lilla tanten."

Det är svårt att föreställa sig ett tydligare förminskande av en kvinna, än att kalla en erfaren diplomat som Albright för "den där kärva lilla tanten". Sahlin själv når varken upp till Clintons eller Albrights intelligens.

Intressant nog är rollen som "nationell samordnare mot våldsbejakande extremism" en tjänst på 70 procent. Det är med andra ord alldeles uppenbart att man helt enkelt har velat göra en symbolisk markering, och få skylta med namnet Sahlin, samtidigt som man lyckas belöna en trogen socialdemokrat med ett välbetalt och meningslöst uppdrag.