Dagens citat: Alice Bah Kuhnke

"Jag respekterar Mona Sahlins beslut att lämna sitt uppdrag. Hon har utfört ett mycket värdefullt arbete i sin roll som nationell samordnare mot våldsbejakande extremism."
Regeringen.se

Vår demokratiminister kommenterar att Mona Sahlin tvingas lämna sin skräddarsydda, och givetvis välavlönade, post. Någon vill nu kanske invända att detta inte var mycket till citat att uppmärksamma, men kombinationen av personer, och i viss mån förstås också uttalandet i sig, säger någonting om vårt land och vår tid. Tyvärr är vi numera tämligen luttrade och finner det mer eller mindre normalt att företrädas av dylika personer med tillhörande kompetensnivå.

Mona Sahlin har alltså ännu en gång ertappats med lite oegentligheter och lögner. Vi minns alla hennes uttalande "Jag är banne mig ingen fifflare", ett skrattretande påstående från just henne. Denna gång har hon uppgivit en felaktig lön för en person som ska ha agerat som hennes livvakt, vilket gjorde att denne fick möjlighet att köpa en lägenhet för vilken hans egentliga inkomster var för låga. Hennes försök att slingra sig ur historien, när den uppdagades, är också fantastiska. Först vidhåller hon att livvaktens, eller vad han nu är för något, lön är alldeles korrekt och blir så pass hög för att hon själv skjuter till större delen med egna pengar. Efter att hon tänkt till en stund, kontaktar hon återigen media för att meddela att beloppet nog var felaktigt iallafall, vilket helt enkelt beror på att hon har "skrivit fel". Vi behöver här inte fördjupa oss i den historien, men den är minst sagt märklig och lögnerna uppenbara.

Det mesta kring personen Mona Sahlin är bisarrt och väcker frågor. Efter sitt havererade partiledarskap, som även det kantades av fiaskon och oegentligheter, såg hon framför sig någon form av glamoröst internationellt toppjobb och regeringen, borgerlig dessutom, nominerade henne till posten som generaldirektör för Internationella arbetsorganisationen. Hon blev bortröstad, men regeringen Reinfeldt kom så småningom att istället utse henne till "nationell samordnare mot våldsbejakande extremism", en både otymplig och ytterst otydlig titel.

Varför? Någon sådan roll hade aldrig tidigare funnits och det är inte svårt att misstänka att den uppfanns just för henne. Hon har haft denna post sedan juli 2014, och lika svårt som det var att då veta vad hon egentligen skulle göra, är att nu redovisa vad hon har gjort sedan dess. Hon har tydligen utfört "ett mycket värdefullt arbete", så skulle vi enkla medborgare kunna få veta exakt hur detta arbete har sett ut och framför allt vad som har uppnåtts för att det ska ses som "mycket värdefullt"? Är den våldsbejakande extremismen mindre idag än för två år sedan? Har det ens mätts? Har hon under sin tid haft några konkreta mål eller krav att uppfylla? På vilket sätt var hon särskilt kvalificerad att arbeta med denna fråga? Om posten nu behövdes, fanns det inga andra personer som var mer meriterade och kanske rentav hade mer kunskap om exempelvis jihadism?

Jag tänker nu helt enkelt gissa att posten skapades utan något annat syfte än att ge henne en position, att inga krav fanns, att inget som helst värdefullt arbete utfördes och att inga makthavare brydde sig det minsta om huruvida så var fallet. Om jag har rätt, är det faktiskt allvarligt och mycket tragiskt att Sverige styrs på detta sätt av denna typ av individer.

Att det pliktskyldiga berömmet kommer från Alice Bah Kuhnke är också tragikomiskt. Vad har hon uträttat för kultur, för att inte tala om demokrati? Hon fick en plats i regeringen utan att någon egentligen visste var hon stod politiskt, och hon löste snabbt ett medlemskap i Miljöpartiet när ministerposten föreslogs. Att "Disneyklubben" ofta nämns som hennes erfarenhet är något orättvist, eftersom hon har haft en hel del anställningar sedan dess, men det tragiska i hennes fall är att hon endast har fått uppdraget för att uppfylla en viss etnisk kvot, en av de viktigaste faktorerna i dagens samhälle, vilket gjorde politisk tillhörighet och erfarenhet fullständigt irrelevanta. Det absolut festligaste är kanske att hon föreslogs som nytt språkrör för Miljöpartiet, där hon alltså blev medlem alldeles nyligen som en ren teknikalitet för att kunna sitta på en ministerstol.

Sammanfattningsvis tycker jag alltså att citatet överst är intressant, därför att en person som ingen vet vad den har uträttat berömmer en annan person som ingen heller vet vad den har uträttat, dessutom just för det där arbetet som ingen någonsin har förstått innebörden av.

Mer nonsens och hyckleri från Mona Sahlin

I morse gästades SVT:s morgonsoffa av två personer som skulle diskutera den gångna helgens händelser. Vi vet vad Mona Sahlin är, men Heléne Lööw är en i sammanhanget relativt, om jag jämför med figurer som Henrik Arnstad, seriös person och jag misstänker att det många gånger ryckte i henne när hon lyssnade på Sahlins nonsens. Den sistnämnda upprepar oförtrutet sina lögner om Folkets demonstration:

Det som stör mig mest i Mona Sahlins framträdande kommer mot slutet, då hon menar att det är viktigt att "kalla nazister för nazister", samtidigt som hon glatt kallar alla möjliga människor, som exempelvis deltagarna vid Folkets demonstration, för "nazister". Problemet är alltså inte att det skulle finnas någon sorts feghet inför att kalla uttalade nationalsocialister för "nazister", utan att ordet precis som "rasister" används så flitigt att det förlorar sin mening. 

Det mest vidriga hyckleriet bjuder Sahlin på när hon säger att man blandar ihop "allmän oro för integrationen" med "nazism". Det sker ju just på grund av personer som hon själv, som fanatiskt har stämplat all form av kritik mot invandringspolitiken som rasism och, tydligen fortfarande, "nazism". Det hävdas nu, när till och med Socialdemokraterna och Miljöpartiet måste förhålla sig till någon form av verklighet, att man får lov att vara asylkritisk, samtidigt som alltså den just regerings- och asylkritiska demonstrationen förses med de vanliga epiteten "högerextrem", "rasistisk" och "nazistisk". Man blandar också genomgående och oblygt ihop aktionen på Centralstationen med nästa dags demonstration. 

Det är också lite väl magstarkt att Sahlin, av alla människor, hävdar att de som motsätter sig massinvandringen "profiterar" på diskussionen om "flyktingarna", som om hon inte själv i ett par decennier helt levt på frågan. Det är få människor som har utnyttjat hederliga människors försök till diskussion om asylinvandringen på ett så utstuderat sätt som hon själv, och hon är en av de mest skyldiga till att frågan helt har förvridits och att människor och rörelser har demoniserats. 

Slutligen tycker jag att det är hög tid att någon journalist frågar Mona Sahlin vad hon egentligen åstadkommer på sin välbetalda tjänst och granska om något som helst arbete faktiskt utförs. Hon älskar att prata om "högerextremister", men har hon lyckats stävja jihadturismen?  Hon får i inslaget faktiskt frågan om vad hon konkret vill göra, och svaret är talande:

"Mitt uppdrag handlar ju om det förebyggande, till exempel att rusta alla kommuner, tvinga dem att ta strategier och handlingsplaner mot extremismen."

Från min tid i näringslivet vet jag att när en person utses till "manager of special projects", eller något liknande, så handlar det om ett nonsensuppdrag för en person som man av det ena eller andra skälet inte kan göra sig av med. På samma sätt visar Mona Sahlins svar, pepprat med "strategier" och "handlingsplaner", att hon nog inte gör så mycket i verkligheten.

Mona Sahlin hittar "våldsbejakande extremism"

Folkets demonstration. Våldsbejakande extremister?

Jag var inte på plats under gårdagens upplaga av "Folkets demonstration", utan försöker skapa mig en bild genom att ta del av både etablerad och alternativ medias beskrivningar. Vi har sett att TV4:s rubrik "Asyl- och regeringskritisk demonstration" har fått vänstermänniskor att gå i taket, eftersom de aldrig kan acceptera någonting mindre än "nazistisk" för allt som på något sätt närmar sig kritik mot asylinvandringen.

Idag får Mona Sahlin utrymme i Expressen för att skriva om saken, och hon ansluter sig direkt till de allra dummaste och mest förljugna vänsterrösterna:

"En nyhetssändning under helgen beskrev demonstrationen i Stockholm under lördagen som en 'Asyl- och regeringskritisk demonstration'. Det är en djupt farlig beskrivning.
Det var en samling av våldsbejakande och våldsanvändande extrema högergrupper."

Det är svårt att säga vilka exakta uppfattningar som hystes av demonstranterna, eller om de kunde anses som extrema, men plakaten riktades mot regeringen och på bilderna ser demonstranterna inte särskilt våldsbejakande ut. Att personer som Jan Sjunnesson och Axel W Karlsson talade, visar också att en mer korrekt etikett kanske skulle kunna vara "oberoende sverigedemokratisk". Mona Sahlin verkar helt enkelt ha fått sin bild genom Aftonbladet:

"Det sker under det förment seriösa ordet 'demonstration'. När det i själva verket handlar om samlingar som syftar till att skrämmas, hota och utöva våld mot till exempel människor som har invandrarbakgrund."

Ovanstående beskrivning förefaller inte ha någonting med verkligheten att göra. Det var just en demonstration, bestående av deltagare och talare, där det främsta budskapet var att regeringen borde avgå. Att de vanliga motdemonstranterna också var på plats lär dock ha bidragit till en mer spänd stämning. Ett par av dessa, som påstod att de hade blivit misshandlade, lyftes fram i media, men enligt alternativa medier hade de först spottat på de tre polska deltagarna, som då gick till motattack. Mona Sahlins avslutning bjuder även den på lögner och hyckleri:

"Det vi ser just nu är ingen invandringskritisk opinion. Det är inga regeringskritiska grupper. Det är inte män som vill försvara kvinnor.
Det är ideologiskt drivna extremister. Det är nazister. Det är män som hatar kvinnor och invandrare.
Det är de som gillar våld och hatar demokrati.
De är fega uslingar."

Var ska vi börja? Jag vet inte om några nationalsocialister deltog, men jag har svårt att tro att de i så fall var en dominerande grupp. Bilderna visar också en hel del kvinnor, samtidigt som jag tror att få av männen på plats verkligen hatar kvinnor eller enskilda invandrare. När det gäller gillande av våld och hat mot demokrati, finns det få grupper som i så hög grad lever upp till den beskrivningen som just de eviga motdemonstranterna. Om dessa tycker om demokrati, varför insisterar de då på att hålla motdemonstrationer? Varför spottar de och slänger föremål mot meningsmotståndare? Vid en sådan demonstration, vilka är det egentligen som är modiga och vilka är "fega uslingar"? Slutligen innebär det ett stort hyckleri från Sahlins sida när hon plötsligt vill skilja invandringskritik från extremism, trots att vi vet att hon är en av alla de som har omöjliggjort all debatt just genom att stämpla invandringskritiker som extremister.

Det är väl inte många som har tagit Mona Sahlins roll som "nationell samordnare mot våldsbejakande extremism" på allvar, eller förväntat sig några stordåd från henne, men förtroendet ökar inte direkt om hon ser "Folkets demonstration" som det främsta exemplet på våldsbejakande extremism.

Mona Sahlin hycklar vid franska ambassaden

När Mona Sahlin utsågs till "nationell samordnare mot våldsbejakande extremism" verkade hon inställd på att hennes uppdrag handlade om "högerextremism", men i verkligheten kom det att visa sig att extremism och våldsbejakande främst kommer ur en annan miljö.

Idag visade Mona Sahlin upp sig utanför den franska ambassaden i någon sorts solidaritetsmanifestation. Från just Mona Sahlin blir ett sådant poserande något hycklande, men hon är inte ensam. Våra mediehus har låtit belysa sina byggnader i trikolorens färger, eller lagt till en fransk flagga vid namnet. Sahlin bjuder dock, efter de förväntade flosklerna, på en riktig reflektion:

"Nu är det hela Sveriges problem och kommer vara så under en lång, lång, lång tid."





Vi ville inte ha ett sådant samhälle. Vi var många som var skeptiska till att en stor muslimsk invandring skulle vara ett framgångsrecept för Sverige. Mona Sahlin, däremot, tillhör de sista som idag har rätt att beklaga politikens konsekvenser. Det är varken viktigt eller modigt att hon befinner sig utanför den franska ambassaden, bara motbjudande.

Mona Sahlin avslöjar ett par insikter

I den senaste upplagan av Expressens podcast "Politiknörden" intervjuas Mona Sahlin, sedan ett år "regeringens samordnare mot våldsbejakande extremism". Framträdandet är lite intressant, då det visar att en person som har varit politiskt aktiv i hela sitt liv blir överraskad av inslag i det samhälle hon har varit med att skapa. 

Hennes bild av Sverige har förändrats, då det visat sig att det mångkulturella samhället inte enbart lett till kramar och blommor:

"Ja, den har förändrats och mycket mer än jag trodde den skulle göra. Jag trodde nog att jag hade mycket mer grepp om och insikt om hur den här delen av verkligheten i Sverige såg ut än vad jag gjorde. Jag känner mig mer bekymrad och mer upplyst idag än vad jag gjorde för ett år sedan. Och känner mig rätt bekymrad över att så få av oss makthavare egentligen vet hur världen ser ut i vårt eget land."

Ovanstående uttalande är kanske inte alldeles förvånande, men ändå häpnadsväckande. Mona Sahlin är idag 58 år gammal och gick med i SSU i början av 1970-talet. De senaste decennierna har hon enträget sett till att etablera sig som en stor förkämpe för massinvandring och mångkulturalism, men upptäcker nu att hon inte ens känt till vilka konsekvenser det skulle få. Det är sympatiskt att hon erkänner sin kunskapsbrist, men denna brist förblir tragisk. Vad handlar då bekymren om?

"Jag känner mig bekymrad över inte bara det antal som reser till Syrien och Irak för att kriga med IS, för det är förstås en del i min oro, men det är också alla de, som är betydligt fler, som sympatiserar åt det hållet, som finns i våra städer, och som påverkar ganska många av våra medborgare."

Vi får också några exempel:

"När jag pratade med en förskollärare, som sade att barnen på hennes förskola på rasterna sade: 'Är du IS idag? Nä, nu är det din tur att vara IS'. När unga frågar 'Är du sunni eller shia?' innan de börjar leka med någon. Då är det en del av en verklighet som har gått mycket längre än vad jag hade sett iallafall."

Sahlins aningslöshet är närmast provocerande. Vad förväntade sig våra politiker egentligen av en stor invandring från Afrika och Mellanöstern? Om vi nu ska ha några hundratusen muslimer i Sverige blir naturligtvis frågan om sunni och shia högst relevant i vardagen. På samma sätt är det självklart att samma mängd leder till att en icke försumbar del, även om det sannolikt inte handlar om en majoritet, sympatiserar med IS eller andra våldsbejakande rörelser. Jag måste återigen påpeka att det är ett enormt hyckleri att predika massinvandring för att sedan ta avstånd från dess konsekvenser. Man får lov att förespråka mångkulturalismen, men då får man också stå upp och tydligt säga att man tycker att ovanstående uttalanden är fullt acceptabla i Sverige och att man gärna ser mer av sådana inslag.

Mona Sahlin efterlyser också ett tydligare avståndstagande från religiösa ledare i den offentliga debatten, eftersom hon inser att några jihadister knappast lyssnar på henne. För detta ska hon, naturligtvis, ha blivit anklagad för "kollektivt skuldbeläggande" och "rasism", vilket hon bemöter med:

"Om jag skulle vara den största rasisten i Sverige, då är det väl ganska bra här."

Uttalandet är lite roligt, då det visar att "antirasismen" nu har skruvats upp så att den börjar äta sin egen svans. Också att exempelvis Sverigedemokraterna kallas för ett "rasistiskt parti", egentligen enbart för att man vill minska invandringen, säger en del om hur mycket faktisk rasism som finns i landet. Både fördomar och riktig rasism existerar givetvis, men kännetecknar vare sig Mona Sahlin eller SD. Slutligen får vi väl återigen påminna om att islam inte är någon ras.

Det hedrar i viss mån Mona Sahlin att hon bjuder på en viss självkritik, men det är framför allt tragiskt att de politiker som pläderar för och genomdriver folkutbytet uppenbarligen saknar kunskap och inte heller gör några grundläggande konsekvensanalyser.

Nya pinsamheter från Mona Sahlin

Expressen bjuder idag på en intervju med Mona Sahlin, som ska handla om "livet efter politiken", som om hon någonsin skulle erbjudas ett arbete som inte kommer ur hennes liv inom just politiken. Det visar sig också att hon vid intervjutillfället befinner sig på det amerikanska utrikesdepartementet i Washington, influgen med regeringsplanet tillsammans med inrikesministern och Säpochefen, för en konferens om extremistgrupper, radikalisering och utlandsstridande. Hon får frågan om vad som fick henne att tacka ja till den nya positionen som "nationell samordnare mot våldsbejakande extremism", och svarar naturligtvis inte att hon skulle ta vilket välbetalt toppjobb som helst, utan:

"Hela mitt politiska liv, de senaste 20-30 åren, har handlat om rätten att få vara den man är. Därmed kommer kampen mot all form av diskriminering och våldsam extremism in. Det kändes väldigt rätt."

Vad har "att vara den man är" med bekämpandet av extremism att göra? Om det är någon som förverkligar sig själv, så är det ju jihadisten som åker till Syrien, antingen för att döda eller föda barn. Sahlin tycker inte heller att det är någonting konstigt med att återvändande jihadister ska tas om hand och fås in på den svenska arbetsmarknaden:

"Hela den här konferensen handlar om det: Integrering och återanpassning av krigare. Obama har sagt att man kan skjuta terrorister men ska man utrota terrorism så handlar det om att låta de goda krafterna vinna."

 "Låta de goda krafterna vinna" utgör ännu en meningslös och obegriplig fras. I Frankrike har en företrädare för högerpartiet UMP föreslagit att man ska skapa en form av "utbildningscentrum" för återvändande jihadister. Utspelet kommenterades av Jean-Marie Le Pen med att han själv föreslår ett annat lämpligt utbildningcentrum för dessa; giljotinen. Se gärna nedanstående klipp från hans egen veckojournal och ett framträdande i France Info efter terrordåden i Frankrike:





Det bär mig naturligtvis emot att nämna en beläst och intellektuell person som Le Pen i samma inlägg som Mona Sahlin, men en sådan jämförelse visar än tydligare hur tom den svenska offentliga retoriken är. Sahlin fortsätter att understryka vikten av att inte "diskriminera" jihadister:

"Jag vill att antidiskrimineringen ska vara lika viktig som att ge folk fler chanser. Alla som kommer hem har inte begått terrorbrott, och för att de inte ska göra det i framtiden är det viktigt att man hittar andra vägar."

Fantastiskt. För att ytterligare visa upp sin fixering vid kön och bakgrund, blir Mona Sahlin "stolt" över Alliansens kvinnliga partiledare:

"Om man bryter mönstret är det bara ett bevis på att just nu är det fyra kvinnor som är mest kompetenta. Men det är lite häftigt att vi kan ändra bilden - det är inte bara män i kostymer och jag känner mig stolt som kvinna."

Vi får sedan plötsligt ta del av ett alldeles uppriktigt svar:

"Jag fick vara med om det fantastiska att vara första kvinnliga ledaren för mitt parti, men jag kommer sörja hela livet att jag inte blev den första kvinnliga statsministern. Och uppriktigt sagt kommer det kännas lite pyrt om den första blir en moderat."

Även socialdemokrater har kommenterat Sahlins tid som partiledare med att "hon ville gärna vara partiledare och bli statsminister, men var mindre intresserad av arbetet med att leda partiet". Som vanligt får Fredrik Reinfeldt en eloge för sitt svenskförakt och strävan att byta ut befolkningen:

"Vi är väldigt, väldigt olika. Men vi har även lika värdefrågor som Reinfeldts benhårda attityd mot Sverigedemokraterna, den uppskattar jag."

Eftersom Mona Sahlin ser sig själv som en oerhört viktig och kompetent person, undslipper hon sig med jämna mellanrum kommentarer som skulle kunna kallas för rent klassförakt. Hon sade vid ett tillfälle att hon "talar som en snabbköpskassörska", vilket troligen skulle signalera någon sorts självdistans, men som i själva verket avslöjar hur hon ser snabbköpskassörskor som någonting mycket lägre stående än den stora Mona Sahlin. Expressen slår stort upp att hon skulle ha städat på sin dotters hotell, vilket leder till att vi ännu en gång får ta del av hur hon ser på sig själv och sina medmänniskor:

"Första gången jag knackade på ett rum tänkte jag 'hoppas ingen är där' men såklart svarade någon 'hallå?' och jag sa: 'jo, det är rumsstädningen'. Killen sa att jag kunde komma in och sen höll vi på att skratta ihjäl. Jag såg på hans min att han tänkte 'herregud, har det gått så illa för henne?' ".

Fixeringen vid bakgrund och kön gör sig ännu en gång påmind, när Sahlin kommer in på amerikanska politiker, med början på Barack Obama:

"Man blir starstruck av honom. Han drabbade mig när han blev vald."

Det råder knappast något tvivel om att han "drabbade" henne eftersom han till hälften är svart, på samma sätt som kvinnliga politiker imponerar på Sahlin endast på grund av deras kön. I ett kommande presidentval ser hon naturligtvis Hillary Clinton som sin favorit, utan att känna till någonting om dennas program eller hur hon kommer att agera som president:

"Ja, jag hoppades på henne redan då. Jag har alltid sett henne som politikern i familjen. Både hon och Madeleine Albright har varit förebilder. Kanske särskilt Albright, den där kärva lilla tanten."

Det är svårt att föreställa sig ett tydligare förminskande av en kvinna, än att kalla en erfaren diplomat som Albright för "den där kärva lilla tanten". Sahlin själv når varken upp till Clintons eller Albrights intelligens.

Intressant nog är rollen som "nationell samordnare mot våldsbejakande extremism" en tjänst på 70 procent. Det är med andra ord alldeles uppenbart att man helt enkelt har velat göra en symbolisk markering, och få skylta med namnet Sahlin, samtidigt som man lyckas belöna en trogen socialdemokrat med ett välbetalt och meningslöst uppdrag.

Dagens citat: Mona Sahlin

"Det får aldrig vara en fråga om nivåer. Det måste vara så att vi har tydliga och generösa regler, och de måste vi förstås vara tydliga med."

Den tidigare inkompetenta partiledaren ger i en intervju i Expressen ett antal kängor och råd till den än mer inkompetente nuvarande. Många kommentarer är rimliga, men låsningen är förstås total när det handlar om invandringspolitik och SD, vilket ytterligare ett par meningar visar:

"Jag förstår att kommuner behöver diskutera nivåer för flyktingmottagandet i sin kommun, och att det finns kommuner som borde tvingas att ta emot. Men när det handlar om nivåer på nationell nivå - så, nej."

"Då tycker jag det finns tre hållpunkter som för mig är viktiga. Det första är, släpp aldrig på försvaret av asylpolitiken."

Det är egentligen fantastiskt hur just denna fråga bedrivs med en sådan fanatism, där varken opinion eller verklighet får komma emellan. Ett svar är lite intressant, och jag är tveksam till om allas vår Mona verkligen har tänkt igenom det:

"Ta debatten med Sverigedemokraterna om det nationalistiskt svenska som de nu försöker göra till sin grej. Svenskhet är inte en etnisk fråga."

I själva verket talar inte heller SD om etnicitet eller ras, men det mest intressanta är vad Mona Sahlin egentligen ser som svenskhet, då hon knappast vill tala om kulturella eller religiösa aspekter. I hennes värld är sannolikt en person som håller fast vid varje inslag av hemlandets kultur och islamiska rättesnören lika svensk som någon annan, varför hon nog inte ska uttala sig i ämnet överhuvudtaget.

Den kränkta Cherin Awad

"Jag är så förbannad över att jag som muslim och kvinna inte kan gå ut ensam utan att ngn äcklig rasist tar sig rätten att behandla mig illa."
Twitter

Att hon aldrig kan gå ut utan att bli illa behandlad av en rasist, kan vi nog ta med en nypa salt, men det kan säkert förekomma. Jag skulle dock inte nödvändigtvis kalla motvilja mot hijabister för rasism, utan snarare en helt naturlig reaktion mot alla de idéer plaggets bärare vill demonstrera för omgivningen. Och denna Cherin Awad omfattar dem alla.

Hennes åsikter är inte alls förvånande för någon med den minsta insikt, men vänstern är naturligtvis snabba med att se henne som ett stackars offer, som de direkt kan betyga sin solidaritet, vilket förstås passar en person av Awads kaliber utmärkt. Hon vill utmåla alla muslimer i Sverige som oskyldiga offer och finner en mängd villiga dhimmis, som utan vidare tar till sig den bilden. Ovanstående tweet fick bland annat följande svar:

Den fine Jonas Pettersson:
"Det är helt förjävligt! Rasister är tragiska människor."

Lika svenska och goda Elin:
"Det är så illa och jag blir förbannad, önskar jag kunde få bort alla rassar o nassar från våran planet, hemska personer!"

Dessa reaktioner är psykologiskt intressanta och visar både hur väl indoktrinering fungerar och varför det ens är möjligt att massinvandring och islamisering inte stöter på större motstånd i Sverige. Ovanstående personer har lärt sig att "rasister" (dit de sannolikt räknar in sverigedemokrater, samt alla som motsätter sig massinvandring) är "tragiska" och "hemska personer", medan de direkt antar att Cherin Awad måste vara en god människa, eftersom hon säger att hon är ett muslimskt offer. Nåväl, vänsterkramarna dog ut, efter att jag upplyst om vem Cherin Awad egentligen är:

Jag blev naturligtvis blockad direkt, eftersom dessa människor inte är mycket för debatt. Rubriken ovan är dock något missvisande, då Awad inte precis backade. Det skulle hon inte kunna göra, då reglerna kring brott och straff helt enkelt är sharia och islam. Hennes bisarra försvar gick istället ut på att det enligt islamisk lagstiftning skulle bli praktiskt svårt att bevisa otrohet, alltså ungefär som vid våldtäkt, då det krävs fyra manliga vittnen:

"När jag var med i 'Existens' handlade det om att förklara hur vissa tolkar sharialagen medan jag menade att beviskraven för att utdöma ett sådant straff inte går att uppnå. Jag sade även i programmet att jag liksom inte ens med en god portion fantasi kan föreställa mig vilken vinkel de fyra av varandra oberoende vittnena som måste ha sett själva penetrationen då ska ha tittat i."

Begrunda ovanstående utläggning, där hon alltså inte tycker att stening är ett groteskt straff, men gärna sitter och fantiserar om vittnens synvinklar och penetrering. Så här går Cherin Awads straff ofta till i praktiken:

Det finns gott om blodigare bilder,
men sådana lägger jag inte upp här.

När hon var med och ledde tv-programmet Halal-TV uppmärksammades en del av hennes åsikter, som om de var förvånande, men kritik har hon förstås lite svårt att ta till sig:

"Visst ska den minoritet som tycker annorlunda bemötas men varför kräva det av mig bara för att jag är troende? Det är lite som att ställa en katolik till svars för att det finns präster som förgriper sig på barn."

Fullständigt idiotisk jämförelse. Katolska kyrkan har verkligen kritiserats och undersökts för dessa övergrepp. Även påven har fördömt dem. Det finns heller knappast någon troende katolik som försvarar sådana övergrepp, medan det finns enormt många muslimer som försvarar stening, terrorattentat och så vidare, då de kan finna stöd i religionen för det, vilket katoliker inte kan göra för övergrepp mot barn.

Awad twittrar glatt vidare:

Manssamhälle? En person som vill skapa ett islamiskt samhälle tvekar alltså inte att kalla dagens Sverige för ett manssamhälle, som hon förstås "hatar". De alltid lika naiva och snälla människorna var inte heller sena att böja sig även denna gång:

Till saken hör ju att, hur gärna dessa människor än talar om det, vi knappt har hört talas om ett enda dokumenterat fall där en muslimsk kvinna blivit fysiskt angripen på grund av sin klädsel. Cherin Awad var också en av de drivande bakom att uppmärksamma den uppdiktade historien som ledde till "hijab-uppropet". Min egen uppfattning är att personer som Awad ständigt försöker överdriva sin egen utsatthet och lyfta upp rent fabricerade historier för att dels egga de egna, dels dupera den naiva dumvänstern. Samma svenska politiker som inte vill ta i Jimmie Åkesson "med tång", eller stå bredvid honom i en debatt, har inte alls någon beröringsskräck inför islamister:

Cherin till vänster om Tobias Billström.

Fredrik Reinfeldt myser med bland annat Helena Benaouda,
vars dotter och svärson reser runt i världen för att begå terrorhandlingar.

Mona Sahlin visar färgen direkt

Det har inte gått många timmar sedan Mona Sahlin fick sin nya post av vännen Birgitta Ohlsson, men redan de första intervjuarna visar vad man från början kunnat misstänka. Även om posten som "samordnare av våldsbejakande extremism" rimligen borde innebära insatser mot all sådan, visar naturligtvis valet av Mona Sahlin att det istället kommer att bli en jakt på "högerextremister". DN berättar:

”Det finns ingen sammanhållande strategi för att bekämpa extremism och det saknas ofta kunskap om vilka rörelser som finns och vad de gör. Under Almedalsveckan gick det runt folk med nazistiska märken som nästan ingen reagerade på. Det är en stor brist, kunskapen finns hos några få. Det finns en naivitet i Sverige där en del tycker att nazister ska få tala i skolorna. Nej, det ska de inte alls”

Ska bekämpas.

Här avses troligen SvP, ett politiskt parti, som så vitt jag vet inte utövar våld vid skolbesök. Mona Sahlin är för övrigt den siste som ska tala om naivitet, då hon omhuldar ideologin islam, som hon troligen mest ser som någon sorts färgklick i ett tråkigt Sverige.

"Det är ett oemotståndligt uppdrag. Alla som följt mitt arbete vet hur jag brinner för att motarbeta hat, hot och våld. Det är mer än en sakfråga, det handlar om hela demokratin. Efter händelserna i Kärrtorp och på Utöya kan ingen säga att man inte måste ta det här på allvar."

Händelsen i Kärrtorp var förvisso en våldsam attack på ett fredligt demonstrationståg, men det är den enda där vänstern utsatts, medan de själva ständigt genomför liknande attacker mot exempelvis sverigedemokrater. Den mest våldsamma incidenten var för övrigt knivhuggningen som en vänsterextremist stod för. Vänstersidan vill förstås invända att det handlade om självförsvar, men faktum är att denne individ är straffad många gånger tidigare och också dök upp på demonstrationen med kniven.

Mona Sahlin älskar att ta upp Utöya, eftersom det är ett närmast unikt fall av en "högerextrem" terrorist, men någon "samordnare" hade knappast kunnat förhindra det dådet. Breivik ingick inte i någon rörelse och agerade sedan helt själv.

"Förut såg man mest hoten som ett problem för de direkt utsatta. Homosexuella eller muslimer till exempel. Det är fortfarande de grupperna som lider mycket men i dag vet vi att det får effekt för hela samhället om hatet får fäste. Det ser vi både i Sverige och i Europa."

Kommer inte att uppmärksammas. Denna gång strök
inga otrogna med, men det kommer sannolikt att ske
nästa gång.

"Ju synligare demokratins företrädare är, ju mer ökar också hoten mot dem. Då har man som politiker valet att tystna eller fortsätta. Tyvärr är det fortfarande många som väljer tystnaden. Därför är det skönt att regeringen och oppositionen, med undantag för Sverigedemokraterna, står upp gemensamt för det här."

Sverigedemokraternas företrädare är de som utsätts för mest hot. Det är dock inte särskilt konstigt om de inte vill vara med på detta märkliga projekt, som ju enbart verkar vara en politiskt korrekt kampanj mot nationalistisk opposition. Från Nederländerna vet jag för övrigt att homosexuella främst förföljs av muslimer.

"Vi måste hitta svar på frågor som: om Svenskarnas parti kommer in i kommunfullmäktige, hur ska man sköta säkerheten då?"

Ja, du kan ju börja med att garantera deras företrädares säkerhet inför din egen mobb, men jag förstår att du tror att dessa företrädare utgör någon sorts hot mot kommunens invånare.

Det är beklämmande att denna Expo-koryfé så öppet berättar att hon inte avser att bekämpa huvuddelen av den våldsbejakande extremism som faktiskt finns i Sverige. Den mest våldsamma politiska rörelse vi idag ser torde vara Revolutionära Fronten, men de nämns inte ens. Medan Sahlin om och om igen nämner Utöya i Norge, är hon noggrann med att glömma att vi faktiskt har haft en muslimsk självmordsbombare i Sverige. Vänsterextremism och islamism intresserar henne uppenbarligen inte alls.

Revolutionära fronten misshandlar
slovakiska gästarbetare

Ny politisk kommissarie blir - Mona Sahlin!

De fina vännerna, här på Pride.

Birgitta Ohlsson, med den direkt parodiska titeln "demokratiminister", utsåg idag ingen mindre än Mona Sahlin till "nationell samordnare mot våldsbejakande extremism". Man kan misstänka att Sahlin själv har verkat länge i kulisserna för en sådan position, då de stora internationella erbjudandena naturligtvis uteblev och ett liv på Expo kanske inte är så roligt i längden. Med en person som Sahlin på denna post kan vi nog också gissa att det inte är kampen mot vänsterextremism och islamism som kommer att prioriteras.

Regeringen skriver bland annat:

"Demokratiminister Birgitta Ohlsson har utsett Mona Sahlin, tidigare partiledare för Socialdemokraterna, till nationell samordnare för att värna demokratin mot våldsbejakande extremism. Den nationella samordnaren ska förbättra samverkan mellan myndigheter, kommuner och organisationer på nationell, regional och lokal nivå när det gäller insatser mot våldsbejakande extremism. Det är första gången en nationell samordnare tillsätts på det här området i Sverige.

- Våldsbejakande extremism utgör ett allvarlig hot mot det öppna samhället. I hela sitt politiska liv har Mona Sahlin bedrivit en enträgen kamp för tolerans och demokratiska värderingar. Jag är övertygad om att hon med sitt engagemang och politiska erfarenhet kommer att stärka Sverige mot antidemokratiska krafter, säger demokratiminister Birgitta Ohlsson."

Roligast är dock Birgitta Ohlssons eget meddelande på Twitter:

Det säger ju onekligen en del om hennes egna insatser på denna post.

Det blev också en liten presskonferens, om allt från Expo till Utöya och Jens Stoltenbergs utseende i yngre dagar. Känsliga tittare varnas för obehagliga bilder:

Mona Sahlin poserar inför SvPs dag

Mona Sahlin gjorde sig ursprungligen känd som en misslyckad partiledare, som dessutom begått en lång rad oegentligheter, men allteftersom tiden har gått försöker hon etablera sig som någon sorts portalfigur "mot främlingsfientlighet och rasism", vilket alltid ger positiv exponering i media. När idag Svenskarnas Parti inleder Almedalsveckan, passar hon följaktligen på att posera med ett litet inlägg på SVT Opinion.

"Så när kyrkorna i Visby ringer mot faran - tänk då på att nazisterna är faran.
Men också att klockorna ringer mot tystnaden. Mot likgiltigheten. Mot fegheten."

Jag skulle tro att de flesta utomstående betraktare skulle finna ett område i Sverige som verkligen präglas av likgiltighet och feghet, nämligen oförmågan att kritiskt betrakta och diskutera vårt lands enorma invandring. De flesta människor förefaller likgiltiga inför den omvandling som Sverige genomgår och många av de som är kritiska är faktiskt för fega för att ens yttra sig i frågan. Det är inte särskilt modigt av Mona Sahlin att skriva ett litet inlägg mot SvP, eftersom hela hennes nuvarande identitet bygger på sådana poser. Sedan följer hyckleri av stora mått:

"Svenskarnas Parti demonstrerar och det är en både våldsförhärligande och våldsanvändande rörelse. En odemokratisk gruppering som inte dragit sig för att använda våld och att systematiskt hota med det samma."

SvP befinner sig alltså i Almedalen för att helt demokratiskt hålla tal och möten. De mest odemokratiska och våldsförhärligande rörelserna vi har i Sverige tillhör vänstern och den så kallade "antirasistiska" sidan. Det är denna sida som Mona Sahlin själv ansluter sig till och hyllar, när hon i samma inlägg menar att man inte ska vara tyst inför partier som SvP. Troligen kommer vi också att få se henne sida vid sida med dessa element på Gotland. Det blir sedan dags för Sahlin att mer uttryckligt hylla sig själv, med samma mening vi har hört från henne otaliga gånger:

"Att jag systematiskt blir kallad landsförrädare av dessa typer, ser jag verkligen och på allvar som en hedersbetygelse."

Nja, Mona, det finns nog ingen anledning till storhetsvansinne här, då det idag finns många fler som delar den titeln. Fredrik Reinfeldt har gjort mycket mer för att rasera detta land, än vad du hann med på din tid, och listan kan kompletteras med ett antal politiker och journalister. Det är inte heller bara svenskpartister som ser dig som en av dessa landsförrädare, utan även hundratusentals andra svenskar.

SvPs partiledare Stefan Jacobsson talar ikväll 19.00-20.30 på Almedalsscenen.

Även TV4 bjöd på antisvensk orgie. Förstås.

När TV4s morgonprogram kände sig tvunget att på något sätt uppmärksamma denna dag, gjorde man det bland annat genom att sammankalla en "nationaldagspanel". Till denna bjöds naturligtvis inte historiker, författare eller patrioter in, utan just de som visserligen saknade kunskap, men som ändå pålitligt kunde ta avstånd från nationen och lyfta fram mångkulturen. De tre medlemmarna var följaktligen Mona Sahlin, Ametist Azordegan och en etnolog vid namn Ida Hult.




Kanalen bjöd även på ett spännande möte mellan framför allt Steffo Törnqvist och Loreen. Då ingen av dem är någon större tänkare, blev det en mycket fin, men tämligen surrealistisk dialog. Om man ska välja en av inslagets alla fascinerande passager, tror jag att följande är det främsta guldkornet:

Loreen: Vi har ju väldigt bra värderingar, många av oss.
Steffo: Vi har det också väldigt bra.
Loreen: Men det har vi. Men det har vi jobbat hårt för. Jag tycker att vi är en fin förebild för resten av världen.
Steffo: Det är ofta lätt att glömma, att de flesta har väldigt fina värderingar. Några få har inte det, och de hamnar ofta i fokus.
Loreen: Ja, ja faktiskt. Men, men, återigen, det viktigaste är att fokusera på det som är bra, för att inte ge för mycket energi till det som är negativt. 

Här orkar Jenny Strömstedt inte längre med alla antydningar utan måste skjuta in:

Ja, hur förhåller du dig till Sverigedemokraternas framfart, eller om man tittar på Europa, de här extremisterna?




Morgonprogrammet visade även en ceremoni utanför riksdagshuset, för några av det senaste årets 30 000 nya svenska medborgare, men jag tror att vi nöjer oss där.

Mona hyllar sin Jason

Vänsterns hyllningar av hot mot Jimmie Åkesson skulle inte kännas helt kompletta om inte Mona Sahlin fick vara med på ett hörn. Det får hon förstås, eftersom hon både var bjuden till dagens prisutdelning och tycker det är helt riktigt att hota politiker, så länge det görs till musik och, naturligtvis, riktas mot sverigedemokrater.

Hennes beundran för Timbuktu, som Mona givetvis är Jason med, känner inga gränser och hon blev tårögd när hon tänkte på vilka fina människor de är, båda två. Hon uppger sig vara "oerhört kritisk mot de som vandrar runt med järnrör på stan", vilka de nu är, men med Jason är det annorlunda, ty han är poet. Återigen är motiveringarna rent nonsens, eftersom en sång om att misshandla Mona Sahlin aldrig skulle lyftas fram av SVT eller tidningarnas kultursidor. För Mona själv räckte det att någon väste "landsförrädare" till henne i Almedalen, för att samtlig media skulle skriva förfärade helsidor om hur hotad hon var av "nazister", och att självaste Stefan Löfven skulle ringa henne för att se hur hon mådde.

Direkt löjeväckande blir hennes förklaring:

"Jason är ingen som uppmanar till våld."

Man skulle kunna tolka "dunka Jimmie gul och blå" som en uppmaning till våld, men Mona förklarar för oss att han "levererar samhällskritik". Hon menar vidare att sverigedemokrater måste tåla "politisk ironi" och att det hör till samtalet i Sverige. Är det ett bra samtalsklimat? Vad är då lämplig ironi som svar? Skall Jason Diakité nu slås gul och blå, som en samhällskritisk markering?

När ni lyssnar till Mona, betänk då att denna människa hade kunnat bli statsminister.

Aftonbladet

Mona Sahlin med patetisk hyllning

 

Det är mycket Anna Lindh nu, vilket kanske är helt i sin ordning, då det är tio år sedan hon mördades. Mer bekymrande, och märkligt, är att det också är oerhört mycket Mona detta år. Överallt, där det finns någon "antirasistisk" poäng att plocka, och naturligtvis fotografer, dyker hon upp. Man kan anta att livet på Expo känns lite futtigt för en person som ser sig som statsminister.

I samband med högtidlighållandet av Anna Lindhs frånfälle, söker Mona Sahlin maximal exponering. Sålunda skriver hon i dagens Aftonbladet om Lindh, men framför allt, förstås, om sig själv. Som ni förstår, blir Monas artikel tämligen pinsam, och hon gör ingen besviken. Hon inleder med några rader, som inte handlar om Kim Il-Sung, utan en högst ordinär sosse-politruk:

"Där Annas bild hade funnits överallt, i EMU-kampanjen som pågick. Men nu plockades bilderna bort. Kvar var de tomma ljustavlorna. Bara ljuset strålade ut. Anna var borta. Men ljuset var så starkt att det bländade. Hon lämnade ett tomrum efter sig som var så uppenbart att det faktiskt syntes."

Det blir värre:

"När sen Eva Dahlgren sjöng ”Ängel i rummet” på minnesstunden, så var det så rätt. Anna passerade förbi i våra liv, i våra rum, och lämnade att avtryck."

Sedan bjuds vi på lite nostalgi, som visar just varför dessa individer är att betrakta som broilers:

"Anna, jag och Margot träffades i tonåren i SSU. Vi var tre av de ganska få tjejerna som var ordföranden i våra SSU-distrikt. Vi konkurrerade om platser i styrelser, om uppmärksamhet. Men med tiden blev vi också nära vänner och bundsförvanter. Som kvinnor. Vi blev mammor.

Vi kom in i riksdagen. I regeringen. I partistyrelsen. Och vi utvecklade vårt stöd för varandra och vårt behov av att med några få kunna säga allt... ”Kräkklubben” var bildad."

Klubbens namn torde vara första och sista gången Mona uppvisat någon självinsikt. Nästa mening behöver kanske inte någon kommentar:

"Hennes resor till, och kontakter med, palestinier och kurder påverkade henne mycket."

Mot slutet blir Sahlins förljugenhet påfrestande på allvar:

"När jag stod på presskonferensen och blev föreslagen som den första kvinnliga partiledaren, så var mina första ord dessa: 'Jag är så stolt över att stå här i dag. Men det är också sorgligt. För det borde ha varit Anna som stod här.'"

Jag har mycket svårt att föreställa mig att Mona Sahlin kände att någon annan borde stå där. Troligen skulle hennes känsla vid den presskonferensen kunnat sammanfattas med "Äntligen!".

Dagens bild: Era framtida ledare

Mycket talar för att Sverige nästa år får en socialdemokratisk regering. Jag hyser sedan länge en alldeles speciell avsmak för detta parti och vill med ovanstående bild visa några av de människor som kommer att inta ledande positioner. Det är inte landets intelligentaste eller hederligaste människor vi talar om. Bilden visar hur de samlas för att högtidlighålla tioårsdagen av Anna Lindhs död, vilket de ser som ett utmärkt tillfälle att visa upp sig i all sin uselhet.

Längst till vänster ser vi den i mina ögon mest motbjudande politikern i Sverige idag, Carin Jämtin. Det sägs ju alltid att politiker ljuger, men Jämtin gör det så konsekvent och naturligt att hon hamnar i en särklass. Vi minns till exempel hur hon på ett självklart sätt levererade lögn efter lögn under turerna kring Håkan Juholt. Jag tror att hon sedan länge förlorat förmågan att ens reflektera över ett uppriktigt svar, utan det mest passande svaret kommer av sig självt, utan några vidare funderingar kring egna tankar eller sanning och lögn.

Längst fram går, av någon anledning, en tidigare Chile-ambassadör till Sverige, men snett bakom honom skymtar vi Olle Burell, som vi fick anledning att studera senast igår. Han är förutom socialdemokrat, även kristen och, gissar jag, homosexuell, bitar han på något sätt får ihop med ett vurmande för islam. Han var islamisten Omar Mustafas främste anhängare när den debatten pågick.

Sedan följer Stefan Löfven, som verkar vara en utmärkt person på många sätt, men förefaller besitta en högst medelmåttig intelligens, liksom de flesta andra toppar i Socialdemokraterna.

Bakom honom ser vi Veronica Palm, ännu en av dessa typiska sosse-broilers, som sedan unga år riktat in sig på en karriär i det stora partiet, där ministerposter ses som en självklar belöning. Hon var den som först lyfte fram Omar Mustafa, men duckade sedan i stormen under några märkliga turer, för att sedan, förstås, landa på fötterna, ta avstånd från sin skyddsling, och fortsätta sin väg mot makten. Vi kan nog räkna med att ha henne som minister nästa år.

Mona Sahlin behöver knappast någon presentation. Hon verkar nu, genom olika idiotiska utspel, satsa på att komma tillbaka till rampljuset. Hon har därför sett till att få gå i första ledet, antagligen motiverat av att hon skulle varit en nära vän till Anna Lindh och dessutom kvinna. Denna obildade, ohederliga och på alla sätt motbjudande individ kan ni nog räkna med att se på en ny maktposition inom kort.

Man brukar säga att ett folk får de ledare det förtjänar. Känner ni svenskar verkligen inte att ni förtjänar någonting bättre?

Aftonbladet

Dagens citat: Mona Sahlin

"Jag hoppas hon tar guld, men hon är redan en vinnare i mina ögon"







I Mona Sahlins bisarra värld räcker det med att måla naglarna för att bli en vinnare och följaktligen bara måste ju Emma Green Treraro få guld. Eftersom Mona själv är en förlorare på de flesta plan, ser hon här sin chans att själv måla naglarna och varskor naturligtvis medierna, så att vi dödliga kan ta del av ett antal bilder från den viktiga protesten. En mer meningslös och patetisk aktion är svår att föreställa sig. På vilket sätt påverkar dessa naglar situationen för homosexuella i Ryssland? Vet Mona Sahlin själv hur denna situation ser ut eller hur Rysslands lagar är formulerade? Naturligtvis inte, men för Mona Sahlin är allting som doftar mångkultur eller, i detta fall, homosexualitet, någonting gott och då gäller det att vara framme och synas, även om man egentligen inte utför någonting.

Mona fortsätter sin hyllning till Tregaro och därmed sig själv:

"Det Emma Green Tregaro gjort är otroligt smart. Det är ett tjusigt, elegant sätt att markera vart hon står."

Sällan har väl målade naglar beskrivits som "otroligt smart". Nu kan man i och för sig föreställa sig att för Mona Sahlin måste de flesta människor framstå som otroligt smarta, men det handlar förstås om att dessa naglar kan tolkas som politiskt korrekta, snarare än att handlingen i sig var fantastiskt intelligent. Expressen bjuder även på en möjlighet för den enkla människan att få vara med i denna fantastiska klubb:

"Stötta Emma du också - måla naglarna, publicera en bild och hashtagga #hejaemma"

Attackerna mot Ryssland visar återigen på rasismen som genomsyrar de politiskt korrekta. Ryssland blir attackerat för att det har en vit befolkning och undermedvetet kräver pk-människor alltid lite mer av vita. I länder från Iran till Uganda dödas människor för att de är homosexuella, men personer som Mona Sahlin ser dessa som barn, som man inte kan kräva något av och att det skulle vara fel av henne som överlägsen vit att kritisera de stackars vildarna i Afrika. Under 1980-talet engagerade sig mången svensk skönande mot Apartheid i Sydafrika. Samtidigt pågick regelrätta folkmord i länder med svart styre, som inte fick någon uppmärksamhet alls. Var är alla fina apartheidmotståndare nu, när Mugabe, med tusentals liv på sitt samvete, kuppat igenom ytterligare fyra år vid makten?

När Mona Sahlin kelade med Mahmoud Aldebe var inga naglar målade och jag vågar sätta en slant på att ingenting nämndes om homosexuellas rättigheter. Nej, då var förstås det viktigaste att underdånigt se till att dölja håret.

Expressen
I SvD plockar Erik Ullenhag upp stafettpinnen

Dagens citat: Mona Sahlin

"Anna var en ovanligt modig politiker. Modig som kvinna i en mansvärld. Modig som alltid stod upp för de som behövde solidaritet. Fråga palestinier eller kurder om Anna hade mod."








Nej, det var hon inte. Anna Lindh var, liksom Mona Sahlin, en sosse-broiler och karriärist, ingenting mer. Det bästa exemplet på detta fenomen idag är kanske Jytte Guteland, som med all sannolikhet redan fantiserar om statsministerposten.

 

Att sedan definiera "mod" som att ömma för kurder och palestinier säger en hel del om vårt lands tillstånd och den intellektuella höjden hos dagens politikerkår. Något av det minst modiga man kan göra i Sverige är att vara socialdemokrat och vurma för massinvandring och muslimer. Hotbilden mot Jimmie Åkesson lär vara oändligt mycket större än vad den är mot Stefan Löfven.

Mona bjuder även på nedanstående tragikomiska kommentar:

"Jag slutar härmed att lyssna på Wiehe. Efter 40 år."

Vilken sorts människa lyssnar på Mikael Wiehe i 40 år? Tja, bedagade sossar som Mona Sahlin och möjligen några tragiska spöken från 1968.

Aftonbladet

Mona Sahlin försöker plocka poäng på Balkan-krigen

I dessa dagar förefaller Mona Sahlin göra allt för att komma tillbaka till rampljuset. För några dagar sedan fick hon stort genomslag i media för att någon kallat henne landsförrädare, idag använder hon krigen på Balkan för att få synas och få med några ord om mångkultur. Tillsammans med sin vapenbroder på Expo, Alex Bengtsson, publicerar hon ett inlägg kallat "Våga tala om rasismens yttersta konsekvenser". Som ni förstår handlar det om att kritik mot invandringspolitiken är början på folkmord.

Vad som skedde på 1990-talet i det forna Jugoslavien är svårförståeligt för de flesta svenskar och för någon med Mona Sahlins bildningsnivå måste det vara fullständigt obegripligt. I brist på någon kunskap om ämnet tolkar hon förstås det enligt sina egna begränsade referensramar i Sverige.

"I debatten om rasism och högerextrema partiers framgångar landar analysen ofta i att det handlar om okunskap och utanförskap. De som söker sig till rasistiska rörelser beskrivs som missnöjda människor som inte riktigt vet vad de ger sig in på. Det råder ingen tvekan om att faktorer som ekonomiska klyftor och låg utbildningsnivå kan leda till att högerextrema och nationalistiska partier når framgångar."

Till att börja med blir det förstås lite humor när Mona Sahlin, av alla människor, talar om "låg utbildningsnivå". Var det hennes egen gnistrande intelligens och höga utbildning som förde henne till Socialdemokraterna? Sedan så har faktiskt inte motståndet mot massinvandring i länder som Sverige, Frankrike eller Belgien, någonting med händelserna på Balkan att göra. Motsättningarna på Balkan bottnar i flera hundra års historia, medan den groteska omvandling Västeuropa genomgår sker oerhört snabbt och är mycket onaturlig. Sedan var faktiskt inte exempelvis Slobadan Milosevic nationalist, utan socialist, men troligen framför allt en opportunist, som använde de medel han kunde för att få makt.

Man försöker sedan återigen använda krigen för att göra någon sorts poäng om Sverige:

"Folkmordet i Srebrenica 1995 var inte enbart resultatet av nationalistisk och antimuslimsk propaganda."

Antimuslimsk propaganda? Nu vet naturligtvis inte Mona Sahlin det, men i själva verket påbörjades Jugoslaviens sönderfall genom att Slovenien och Kroatien förklarade sig självständiga. Konflikten i Bosnien kom något senare. Det inrikespolitiska tramset fortsätter:

"Folkmordet i Srebrenica var en del i en attack mot det mångkulturella samhället.

Men vi säger också att lärdomarna från platser och länder där folkmord har skett genom historien visar tydligt att vi aldrig någonsin, någonstans, kan legitimera kollektivt skuldbeläggande, nationalistiska idéer och strävan efter etnisk och kulturell homogenitet."

Om man nu, likt Sahlin, skall använda denna tragedi för sina egna syften, skulle man också kunna säga att konflikten just var ett resultat av ett mångkulturellt land, och beviset för att det inte fungerar. Den poängen tänker jag dock inte göra, för de kulturella, etniska och språkliga skillnaderna var små i Jugoslavien, jämfört med vad vi nu skall påtvingas.

Det är just personer som Mona Sahlin och hennes gelikar i etablissemanget som försöker leda vårt land till inbördeskrig. Jag skulle hellre se ett inlägg av dessa människor, där de pekar på ett land där alla världens folk, varav en stor del muslimer, bor tillsammans utan konflikter.

"Attacken" mot Mona II: Julafton på redaktionerna

Två ord riktade till Mona Sahlin har nu orsakat stor upphetsning i mediekåren, vilket man kanske kunde förvänta sig. Sahlin frågade en person som tittade på henne vad han tittade på, varpå svaret blev "en landsförrädare". Denna icke-händelse förtjänar förstås inte någon som helst uppmärksamhet, men Aftonbladet och Expressen tar fram storsläggan med en rapportering som är så patetisk att den blir komisk:

"Mona Sahlin förföljdes och kallades 'landsförrädare' av nazister på Visbys gator i natt.

Men skrämd till tystnad är hon inte.

– Nej, nej, jag blir mest arg, säger tidigare S-ledaren.

I dag på morgonen kontaktades hon av Stefan Löfven som ville försäkra sig om att hon mår bra efter händelsen."

Nej, varför skulle hon vara skrämd till tystnad? Vid det här laget måste hon vara mycket medveten om att hundratusentals svenskar ser henne som just landsförrädare. Ringde Stefan Löfven även till de SvPare som fick lyssna på skrän om "nassesvin" under hela sitt torgmöte? Oroar sig Aftonbladet för hur de mår? Eller alla de sverigedemokrater runt om i landet som hotas, misshandlas och får sina hem vandaliserade? Hur många artiklar skrevs när en man spottade på Jimmie Åkesson?

"Sedan hon avgick som Socialdemokraternas partiledare sitter hon i Expos styrelse och här på plats i Visby har hon deltagit i en fredlig manifestation där man vände ryggen mot nazistiska Svenskarnas parti, som höll torgmöte."

Efter sitt alltför sena utträde ur svensk politik, såg hon framför sig en rad av internationella toppjobb. Eftersom hon dock saknar all kompetens, landade de storslagna drömmarna på en plats lite mer anpassad för hennes nivå; Expos styrelse.

"För tio år sedan mördades Mona Sahlins nära väninna Anna Lindh efter att ha blivit överfallen. Sahlin vill inte gå in på vilka tankar nattens händelse väcker hos henne.

– Men det är klart att jag tänker på Anna, det gör jag varje dag, det är inte bara nu. Det har hänt väldigt mycket med skyddet sedan mordet på Anna. Dess bättre."

Nja, nu var det väl ändå ingen som tänkte mörda henne? Vi kan nog däremot vara säkra på att många av de som deltog i manifestationen med Mona gärna skulle mördat företrädarna för SvP.

Slutligen vill jag återigen understryka att jag tycker att alla hot mot politiker eller journalister är förkastliga, men en person som arbetar för den åsiktsregistrerande hatmyndigheten Expo är den siste som skall beklaga sig.

Aftonbladet
SvD
DN

"Attacken" mot Mona

Eftersom detta slås upp stort av både Aftonbladet och Expressen , får väl även jag säga någonting om denna icke-händelse. Igår kväll skall alltså någon, som hon själv menar kom från SvP, sagt "landsförrädare" till henne. Till att börja med kan jag och troligen många av mina läsare instämma i den beskrivningen.

Jag tycker aldrig att hot mot journalister är politiker är acceptabelt, men att få ett epitet slängt efter sig borde hon kunna stå ut med, särskilt eftersom hennes motståndare ständigt blir utsatta för bra mycket värre attacker. För exempelvis sverigedemokrater är det vardagsmat att bemötas av talkörer och flygande objekt, en stämning som Mona Sahlin och hennes gelikar gärna underblåser. Jag är övertygad om att vänsterhuliganer känner en legitimitet i sina handlingar, just eftersom nationalister ständigt demoniseras av medie- och politikeretablissemanget. Dagen innan deltog Sahlin själv i en av dessa infantila "motdemonstrationer", där man dök upp på SvPs torgmöte för att hålla händer och vända ryggen mot partiets företrädare. Varför gjorde man det? Var det ett trevligt bemötande av politiska motståndare?

Trots decennier av arbete för Sveriges förstörelse, och dessutom ett stort bagage av personligt fifflande, tror jag aldrig att Mona Sahlin varit utsatt för flygande stenar och flaskor. Det finns uppenbarligen två mycket olika måttstockar här. Om någon säger "landsförrädare" till Mona Sahlin, blir det huvudnyhet i fulmedia, men när SDs torgmöten störs av talkörer, vuvuzuelor och flygande föremål, ses det som någonting fullständigt normalt och närmast beundransvärt.

Mona Sahlin säger även:

"De såg ut att hata mig så starkt"

Återigen, har hon sett hur de eviga motdemonstranterna, som dyker upp så snart Sverigedemokraterna, eller i det här fallet SvP, ser ut? Där flödar hatet och avsikten att skada meningsmotståndare fysiskt. Jag tycker det är oerhört beklagligt att situationen har blivit så här polariserad, men till denna polarisering är personer som Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt i högsta grad medskyldiga.