Expo ger sig in i debatten om åsiktskorridoren

I inlägget "Ännu ett försvar av åsiktskorridoren" tittade vi på en krönika vars författare hävdade att någon åsiktskorridor inte fanns och samtidigt gav ut instruktioner om vad som inte skulle få sägas. Idag var det dags för självaste Expo att ge sig in i debatten, och rubriken "Åsiktskorridorens kritiker talar extremhögerns språk" förmedlar rätt väl artikelns huvudpoäng. Expo följer oss förstås tillräckligt noga för att förstå huvudlinjerna i vår kritik mot åsiktskorridoren, men eftersom de har en viss ideologisk blindhet behöver de lite hjälp med att nå ända fram:

"Vi har hört det förr: Skällsordet 'rasist' ska ha tystat sanningen om invandringen. 'Sanningssägarna' ska ha straffats ut från debatten och därför har vi fått de samhällsproblem som vi har. Precis så låter även extremhögerns berättelse om Sverige. Vårt land som en åsiktsdiktatur. Sverigedemokraterna – partiet som säger vad du tänker. Media som mörkar. Som att det fanns en slags objektiv sanning. En verklighet, mer verklig än andra, som dolts bakom pk-medias kulisser." 

Nu tillhör jag själv förvisso denna "extremhöger", men jag skulle vilja påstå att de första två meningarna är objektiva sanningar. Visst kan man se verkligheten på olika sätt, men man behöver inte påstå att en viss verklighet är mer verklig än en annan för att inse att en hel del synvinklar och åsikter aldrig släpps in i det offentliga rummet och i det vi kan kalla etablerad media. Det var faktiskt skälet till att jag en gång startade denna blogg, då det var min enda möjlighet att bemöta etablissemangets lögner, vinklingar och brännmärkningar. Det är bara internet som har skapat en större åsiktspluralism i Sverige.

Självklart får denna form av censur följder för samhällsutvecklingen, där ett tydligt exempel är att regeringen fortsatte att driva sin massinvandringslinje tills människor inte längre ens kunde erbjudas någon form av boende. Den snedvridna debatten och rasiststämplarna hade gjort det omöjligt för regeringen att agera innan de kunde hänvisa till en akut kris. Vi som under en längre tid har hävdat att asylinvandringen är destruktiv och ohållbar hörs helt enkelt inte i de större kanalerna, just eftersom vi inte passar inom åsiktskorridorens väggar.

Daniel Poohl, som har skrivit texten, verkar vända sig till aktörerna inom etablerad media och vill varna dessa för att "använda extremhögerns språk". Vi andra anses vara förlorade, vilket i och för sig är sant. Därför lyder ett senare stycke:

"De som pratar på om åsiktskorridoren vägrar gå med på att de talar extremhögerns språk. Varje gång någon påtalar den retoriska förskjutningen så ropar de om åsiktsförbud. Det är en märklig logik när de som sitter på makten att formulera idéer och politik låtsas som att de inte får det."

Ordet "åsiktskorridor" kommer dock inte från vår politiska gren, utan sägs ha myntats av statsvetaren Henrik Oscarsson i ett blogginlägg 2013. Visst sitter professionella tyckare, och här åsyftas sannolikt Expressens Ann-Charlotte Marteus, på en hel del inflytande genom sin stora megafon, men det är naivt att tro att de är fria att skriva vad som helst. Ingen krönikör skulle i någon av de större dagstidningarna få en text publicerad som till exempel pläderar för införandet av dödsstraff, vilket var ett av Oscarssons exempel på hållningar som föll utanför åsiktskorridoren. Vi vet också hur Marcus Birro, som tidigare dök upp i de mest skiftande TV-sammanhang, plötsligt blev helt utfrusen. Poohl skriver vidare:

"Hur som helst är det en intressant diskussion. Hur speglar det offentliga samtalet befolkningens attityder i olika frågor? Går det ens att garantera någon slags rättvis fördelning? Ska ledarsidor släppa in åsikter de inte delar för att väga upp den skeva fördelningen?" 

Nej, ledarsidor skriver självklart enligt ägarnas linje och få anser att de skulle vara tvungna att på den platsen publicera även avvikande meningar. Problemet är att åsiktskorridoren också upprätthålls i en tidnings, eller en TV-kanals, övriga delar. En fördelning som exakt speglar opinionen i befolkningen är kanske varken möjlig eller ens önskvärd, men det vi ser är att den offentliga debatten, och vilka som får delta i den, är ordentligt begränsad och snedvriden. En enda gång släpptes faktiskt Mats Dagerlind in i en debatt hos Publicistklubben, men då ställd mot tre meningsmotståndare, som skulle ha varit fyra om inte Åsa Linderborg känt att hans medverkan innebar en alldeles för vid åsiktskorridor.

Poohl beklagar sedan hur debatten om åsiktskorridoren utvecklades:

"Men den diskussionen fick vi inte. Åsiktskorridoren kom istället att uteslutande handla om migration och integration. I den högerextrema världen gjordes begreppet om till en beskrivning av 'pk-elitens' påstådda mörkläggning av invandringens konsekvenser." 

Det är mycket enkelt att svara på varför invandring, som det ju handlar om, på ett naturligt sätt dominerar denna diskussion, åtminstone från vår sida. Det beror naturligtvis på att det har varit den absolut känsligaste och därför också den mest förbjudna frågan att diskutera, i kombination med att det är en ödesfråga som påverkar hela samhället och landets framtid. Det finns andra frågor som kanske inte heller släpps fram på lika villkor, men deras talesmän utmålas inte på samma sätt som onda människor. Vill man diskutera åsiktsförtrycket och mediernas roll, finns det inget bättre exempel än invandringsfrågan, vilket också är en anledning till att den ägnas mycket utrymme på denna sida. Poohl menar att de som har kritiserat åsiktskorridoren sedan bygger en annan version av den:

"2014 kom nyheten om att tre av fyra svenskar oroar sig för en ökad rasism. Vad gjorde åsiktskorridorens utbrytare då. De förklarade att det inte fanns någon rasism att tala om egentligen. Och de mest radikala antirasisterna, som ville prata om rasismens strukturer, avfärdades. Det var de som var de verkliga rasisterna." 

Det är minst sagt en sanning med modifikation och en helt absurd jämförelse. De som vill prata om rasismens strukturer, med "vithetsnorm" och så vidare, får snarare ett större genomslag i media än vad de har bland befolkningen i stort. Jag har heller inte träffat en enda människa som använder "hen" och "en" i vardagen, samtidigt som detta nyspråk inte alls är ovanligt i diverse medier. Det händer ofta att någon meningslös Facebook-post med identitetsvänsterns hållningar lyfts upp och hyllas i etablerad media, medan inte ett enda av mina tvåtusen blogginlägg har uppmärksammats. Det handlar inte om mig, ty situationen är densamma för alla som på allvar kritiserar asylinvandringen. Stefan Torssell, idag skribent för Nya Tider, berättade i en krönika på Avpixlat att han trodde att hans offentliga engagemang skulle leda till inbjudningar till morgonsofforna, medan det enda som följde var en total tystnad. Ett mycket utnött argument tas sedan upp:

"För de som talar om åsiktskorridoren är inte ute efter att lyfta på locket i känsliga frågor. De verkar bara vilja kunna driva sin linje utan att få mothugg."

Återigen, problemet är inte att vi får mothugg, utan att våra åsikter och resonemang inte ens släpps in på arenan, där de skulle kunna få mothugg. Att vi sedan mest månar om att lyfta locket för de frågor vi själva brinner för, är inte särskilt märkligt. Textens avslutning vittnar ännu en gång om den ideologiska blindheten:

"Problemet är inte att vi har en debatt om migration och integration. Det är att debatten till så stor del förs utifrån extremhögerns berättelse om Sverige. Om vi ska ha begreppet åsiktskorridoren till något så är det som studieobjekt i hur det offentliga samtalet i allt större grad förs med ett språk som är sammanvävt med extremhögerns idégods. Det betyder inte att det är förbjudet. Bara att det är farligt."

Det är mycket svårt att se hur "extremhögern" på något sätt skulle dominera debatten i Sverige. I stort sett samtliga etablerade medier skriver om hur invandringsfrågan handlar om "öppenhet" och "människosyn", ett förrädiskt språkbruk som ständigt används också av sju av de åtta riksdagspartierna. Vad jag däremot tror, och naturligtvis hoppas, är att den invandringskritiska opinionen kommer att få ett allt större inflytande. Om förljugenheten och demoniseringen istället tillåts fortsätta, blir den faktiska samhällsutvecklingen farlig på allvar.

SD och Folkets demonstration

Mycket har skrivits om Folkets demonstration som ägde rum i lördags och från etablerad media har en hel del också bestått av rena lögner och ohederliga försök att koppla ihop den fredliga manifestationen med fotbollsfirmornas aktion dagen före. Eftersom också aktiva sverigedemokrater deltog i demonstrationen, generade den tydligen SD:s ledning. Mattias Karlsson, något av partiets väktare i dessa frågor, meddelar på Facebook vad han kallar sin "personliga syn" på manifestationen:

"MEN det är naivt att tro att man kan ha en politisk manifestation som är öppen för precis alla, oavsett åsikt och organisationstillhörighet, utan att få stora problem. Det går inte att med tyngd och trovärdighet kräva mer demokrati om man samtidigt står sida vid sida med ledande företrädare och aktivister från den icke-demokratiska och neofascistiska identitära rörelsen. Arrangörerna borde markera tydligare mot extremister från den revolutionära högern."

En person i Karlssons position kan naturligtvis inte ge en personlig syn, eftersom denna per automatik blir ett uttryck för också partiets syn. Det är synd att han använder uttryck som "neofascistisk", då det är ett nonsensord som brukas av personer som Henrik Arnstad, också om Sverigedemokraterna. Mattias Karlsson har bjudit på liknande tongångar förut, dels när det har handlat om uteslutningsärenden, dels i en märklig strid mot personerna bakom Motpol, något som de bemötte bland annat här.

Jag inser att partiet måste tänka taktiskt och att det ur den synvinkeln sannolikt är förnuftigt att markera mot avvikande åsikter och inte delta i sammanhang där partiets rykte kan påverkas negativt. Saken är dock den, att Folkets demonstration egentligen inte hade någonting med SD att göra, även om partimedlemmar också deltog. Vem som får lov att delta i vad är därför något som SD internt får hantera, vilket möjligen var syftet med Karlssons inlägg. Han får också mothugg, bland annat av en Tibor Sziver, som skriver:

"Ingen fick ha egna skyltar eller något eget syn annat än demonstrationen men ingen individ var förbjuden på demonstrationen enligt arrangörerna. Det du gör här nu är befäster en falsk media bild lik den som används att smutskasta SD av samma journalister. Guilt by association är förlegat, är vad de kör med."

Kritiken mot Mattias Karlssons inlägg fick honom att publicera ett förtydligande, där han märkligt nog ger direktiv för hur Folkets demonstration ska hantera frågan nästa gång:

"- Tydligt deklarera innan nästa manifestation att icke-demokrater, rasister och revolutionärer inte är välkomna.
- Tydligt markera mot ovan nämnda grupperingar i något av talen vid nästa manifestation.
- I de fall man känner igen profilerade företrädare för radikala grupper eller ser personer i publiken bära symboler för radikala organisationer, be manifestationens funktionärer att vänligt, men bestämt förklara för dessa individer att deras närvaro inte är önskvärd."

Ett politiskt parti har som sagt ett antal skäl till att tänka på bilden man förmedlar och till vem man kopplas, men jag skulle tro att den bästa lösningen är att SD helt enkelt ordnar egna manifestationer och styr dessa i den riktning man anser önskvärd.

Som företrädare för SD har Mattias Karlsson förstås en poäng, vilket visas då Expos Daniel Poohl idag får ett inlägg med rubriken "SD:s 'nolltolerans' är som bortblåst" publicerat i Expressen. Hans syfte är att smutskasta partiet för att påverka opinionen:

"På Norrmalmstorg i lördags gjorde SD-politiker egentligen bara det som sverigedemokrater gör varje dag på nätet. SD:s påstådda renhållning saknar förankring i partileden – det bör de som nu ropar på nyval ha i åtanke."

Ett resonemang är intressant:

"Den spretiga samlingen personer som samlades vid demonstrationen i lördags är en spegelbild av hur det radikalnationalistiska landskapet flutit samman på nätet. Där är SD:s så kallade nolltolerans som bortblåst."

Det stämmer nog i mycket, men är egentligen inte särskilt märkligt, då enskilda personer borde vara fria att dela och kommentera vad de vill på nätet. Ingen borde bli utesluten för att man tar del av olika typer av alternativ media, särskilt inte då man får lov att läsa vänsterpublikationer som Aftonbladet. Jag vill också bemöta ett särskilt påstående:

"Två av dem skriver för veckotidningen Nya Tider, med nära band till den nazistiska organisationen Svenska motståndsrörelsen."

Det stämmer att tidningen har gjort reportage från SMR:s trakter i Dalarna och också intervjuat företrädare för organisationen, men det handlar mer om nyhetsförmedling än "nära band". Vi intervjuar för övrigt också både moderater och socialdemokrater.

Själv befinner jag mig på ett sätt i en behagligare situation än företrädare för ett politiskt parti, eftersom jag inte behöver ta hänsyn till vad som är taktiskt riktigt och gynnar opinionssiffror. Jag skulle vilja se att en bred patriotisk rörelse tog form, där vi trots våra olikheter kan sluta upp kring samma frågor och gemensamma slagord. Vänstern verkar inte ha några som helst problem med beröringsskräck och Socialdemokraterna marscherar glatt på samma dag som Vänsterparitet, Kommunistiska partiet med flera. De motdemonstranter som i vanlig ordning fanns på plats vid Folkets demonstration kom sannolikt ur olika grupper, där vi kan anta att även vänsterpartister och socialdemokrater ingick, utan att få några repressalier från sina partier. Just Folkets demonstration skulle kunna bli ett uttryck för en sådan bred patriotisk och etablissemangskritisk front. Man kan lösa problemet med olika ideologier genom att deltagare antingen är närvarande som enskilda individer eller att olika grupper samlas under egna fanor.

Situationen påminner mig om en föreläsning som hölls av just Expo, där man menar att många personer från "vår sida" flyter mellan olika forum och att det därför kan finnas skäl att återigen tala om "den nationella rörelsen". Ingrid Carlqvist lyfts fram som ett exempel, men även jag omnämns och citeras som "en sådan person":

Expo försvarar Mehmet Kaplan

Huruvida vår nye bostadsminister ska kallas för islamist eller inte är en definitionsfråga, som egentligen är närmast ointressant. Jag hävdar fortfarande att den där stora skillnaden mellan "islamister" och "vanliga muslimer" är högst imaginär. Visst kan man vara mer eller mindre religiös, och vara religiös samtidigt som man vill se en sekulär stat, men däremellan finns naturligtvis också överlappande gråskalor.

När det gäller Mehmet Kaplan, behöver vi inte kalla honom för varken "islamist" eller för "vanlig muslim", eftersom vi vet i vilka sammanhang han har figurerat. Han har varit ordförande för Sveriges Unga Muslimer och presstalesman för Sveriges Muslimska råd. Han har haft kontakter med Muslimska brödraskapet och han har bjudit in den ökända islamisten Yvonne Ridley till riksdagen. Listan är mycket längre än så, och talar sitt tydliga språk.

Själv skulle jag inte vilja se en person som Kaplan ens inom landets gränser och att han har tagit sig in i Sveriges regering visar hur oerhört sjukt detta land har blivit. Hans eget agerande är ingenting märkligt, ty han är vad han är och gör vad han gör, men det är som vanligt den svenska undfallenheten och naiviteten som är det verkligt nedslående. Inlägget från Expo, som jag kommer till, upptäckte jag genom en hyllning från Maria Ferm (MP). Då hon är både hans partikamrat och en inte alltför intelligent drömmare, är hennes omedelbara stöd inte förvånande, men hon är inte ensam. Bland Kaplans försvarare återfinns även en person som moderaten och Timbro-mannen Markus Uvell, som gärna angriper SD, men är helt obekymrad av att en driven muslimsk aktivist sitter i regeringen.

Yvonne Ridley till vänster

Igår ryckte även Expos Daniel Poohl ut till Kaplans försvar. På pseudomyndighetens sida inleder han:

"Under de senaste veckorna har vi sett ett lågintensivt drev mot den nye bostadsministern Mehmet Kaplan. Det är inget konstigt i sig. Nya ministrar ska granskas och nagelfaras, men i fallet med Kaplan har kritiken byggts på så lösa grunder att det snarare är hans kritiker som borde ställas mot väggen."

Om det har funnits ett "drev", har det sannerligen varit lågintensivt. Även om kritik har framförts, framför allt i fria medier, så har ingen etablerad politiker krävt hans avgång. Att grunderna skulle vara lösa motiveras sedan:

"Huvudpoängen i den senaste tidens kritik mot Mehmet Kaplan är att han genom att hävda att islamofobi är en av orsakerna till radikalisering bland unga muslimer i Europa gynnar islamism."

Nej, det är knappast huvudpoängen i alla invändningar man kan ha mot denne person, utan bara ett i raden av de uttalanden och handlingar som borde diskvalificera honom från varje roll i svensk politik. Större delen av Poohls inlägg handlar om detta uttalande och även han menar att "islamofobi" kan användas som en förklaring till varför människor åker för att bedriva jihad och begå våldsamheter i Syrien och Irak:

"Vi vet lite om vad vi ska göra åt att en liten grupp svenska muslimer radikaliseras och ger sig iväg för att strida för idéer som går stick i stäv med den öppna demokratins principer. Men vi vet ganska mycket om varför och hur radikaliseringen går till. Som vanligt finns det inte en förklaring."

Det finns sannolikt samverkande faktorer, även personliga, som gör att jihad och våld kan locka, men att "islamofobi" skulle vara en viktig faktor är tveksamt. Var det "nazistofobi" som gjorde att några unga svenskar anslöt sig till Waffen-SS under andra världskriget? En person som Mehmet Kaplan vet naturligtvis att vi har allt att frukta från islam, men det idiotiska begreppet "islamofobi" är alltid tacksamt att använda, inte minst eftersom Västerlandets villiga dhimmis gärna tar till sig det. Även "rotlöshet" nämns som en faktor, men ingen verkar våga tänka att ideologin har någon som helst roll i jihadresorna. Poohl anser förstås att "islamofobin" är ett stort problem:

"På samma sätt som antisemitismen bland annat bygger på en tankefigur om judisk dold makt, så innehåller islamofobin en idé om att muslimer vid maktpositioner har en dold islamistiskt agenda. Mot bakgrund av det måste den senaste kritiken mot Mehmet Kaplan ses som en högst oroväckande tendens. Att mot bättre vetande, och med svajjiga referenser, måla upp en bild av bostadsministern som islamist i fårakläder är ansvarslöst. Det förminskar islamofobin som problem, samtidigt som det bidrar till en antimuslimsk schablon."

I verkligheten är den islamistiska agendan inte särskilt dold eller okänd och Mehmet Kaplans fårakläder tämligen tunna. Det är som vanligt anmärkningsvärt att just denna ideologi är den enda som ska vara immun mot all kritik och att dess kritiker är drabbade av ett sjukdomstillstånd. Det är också typiskt att Expo, som ägnar större delen av sin verksamhet åt Sverigedemokraterna och anser att partiets program är någonting fruktansvärt, så villigt accepterar en ideologi som är långt mer människofientlig och våldsbejakande.

Tillsammansskapet

Det är svårt att hålla reda på alla organisationer och pseudo-myndigheter som ska uppfostra svensken och bana väg för det mångkulturella samhället, men av en slump upptäckte jag idag ytterligare ett sådant projekt, kallat "Tillsammansskapet", genom deras komiska presentationsklipp:





När dessa tre individer talar om att skapa ett sammanhållet Sverige, blir det ju närmast parodiskt. Alex Bengtsson från Expo känner vi igen, som ju ser ut som en karikatyr av en vänsterextremist. Bilan Osman är muslimsk aktivist och krönikör på Expressen, som troligen såg henne som en ung färgklick från förorten på sin annars helsvenska tidning. Den tredje personen är bosniern Haris Grabovac, som sitter i styrelsen för APU Network, en förening med syfte att främja "bosnisk-svenska" intressen, där förkortningen står för Akademici (akademiker), Poduzetnici (entreprenörer) och Umjetnici (konstnärer).

En åsiktsförföljande vänsterextremist, tillsammans med en somalisk och en bosnisk aktivist, ska alltså skapa sammanhållning i Sverige. Det officiella syftet med projektet är det egentligen inget större fel på:

"Tillsammansskapet är en plattform för initiativ, nätverk och föreningar som arbetar för att stärka sammanhållningen i lokalsamhället. Vi tror nämligen att det är förutsättningen för att få bukt med rasismen. Att tillsammans, där vi bor, skapa mötesplatser, förenas och erbjuda medmänniskor hopp och gemenskap är vårt sätt att arbeta. Vår utgångspunkt är lika villkor."

Man ska dock vara medveten om att detta projekt har skapats av Expo och följaktligen inte har någonting att göra med sammanhållning, utan som vanligt handlar om att förfölja meningsmotståndare. På Expos hemsida kan man läsa mer och även få se några bisarra bilder:

"Då står det klart Sverigedemokraterna kom in i Europaparlamentet. Det är givetvis en skam både för Sverige och Europa. Samtidigt jublades det ikväll på Sverigedemokraternas valvaka när rasisterna fick reda på att franska högerextrema Front National gör ett succéval. I många europeiska länder har partier vars hela existens bygger på hat, splitring och rasism gått starkt framåt.

Att Sverigedemokraterna kom in i Europaparlamentet är oerhört tråkigt och obehagligt. Detta parti, med rötterna i fascismen, som dag in och dag ut splittrar och sprider hat hade en massiv kampanj med enorma ekonomiska resurser." 

Så mycket var det med det "tillsammansskapet i lokalsamhället". Man kan även lägga upp en bild, som de goda förebilderna, där man håller upp ett plakat med texten "inte i mitt namn", vad nu den ramsan har med saken att göra.

Hur kunde "antirasism" komma att bli helt synonymt med "för islam" och "mot Sverigedemokraterna"? Redan de tre senaste inläggen på Tillsammansskapets Facebook-sida bekräftar bilden att det hela framför allt är en kampanj mot SD:

Visst, jag känner igen tanken att SD på något sätt splittrar Sverige, men i verkligheten är det ju just den massiva invandringen som gör det, och SD som endast varnar och försöker motverka utvecklingen.

Det finns också ett antal artiklar om Bosnien och Srebrenica, sannolikt på inrådan av Haris Grabovac, vars koppling till sammanhållningen i det svenska lokalsamhället inte heller känns helt klockren.

Ny politisk kommissarie blir - Mona Sahlin!

De fina vännerna, här på Pride.

Birgitta Ohlsson, med den direkt parodiska titeln "demokratiminister", utsåg idag ingen mindre än Mona Sahlin till "nationell samordnare mot våldsbejakande extremism". Man kan misstänka att Sahlin själv har verkat länge i kulisserna för en sådan position, då de stora internationella erbjudandena naturligtvis uteblev och ett liv på Expo kanske inte är så roligt i längden. Med en person som Sahlin på denna post kan vi nog också gissa att det inte är kampen mot vänsterextremism och islamism som kommer att prioriteras.

Regeringen skriver bland annat:

"Demokratiminister Birgitta Ohlsson har utsett Mona Sahlin, tidigare partiledare för Socialdemokraterna, till nationell samordnare för att värna demokratin mot våldsbejakande extremism. Den nationella samordnaren ska förbättra samverkan mellan myndigheter, kommuner och organisationer på nationell, regional och lokal nivå när det gäller insatser mot våldsbejakande extremism. Det är första gången en nationell samordnare tillsätts på det här området i Sverige.

- Våldsbejakande extremism utgör ett allvarlig hot mot det öppna samhället. I hela sitt politiska liv har Mona Sahlin bedrivit en enträgen kamp för tolerans och demokratiska värderingar. Jag är övertygad om att hon med sitt engagemang och politiska erfarenhet kommer att stärka Sverige mot antidemokratiska krafter, säger demokratiminister Birgitta Ohlsson."

Roligast är dock Birgitta Ohlssons eget meddelande på Twitter:

Det säger ju onekligen en del om hennes egna insatser på denna post.

Det blev också en liten presskonferens, om allt från Expo till Utöya och Jens Stoltenbergs utseende i yngre dagar. Känsliga tittare varnas för obehagliga bilder:

Jag lyfts fram i Expo-föreläsning

Även Expo har förstås funnits på plats i Almedalen och dess "utbildningsansvarige" höll ett ett föredrag under temat "Hur påverkar SDs valframgångar naziströrelsen?". Till min förvåning dyker ett avsnitt från denna blogg upp på skärmen, med namn och allt. Inlägget ifråga handlade egentligen om varför jag här skriver neutralt om SvP, samtidigt som jag understryker att jag inte sympatiserar med centrala delar av detta partis program och varför jag framför allt inte delar deras syn på medborgarskap. Det är inte förvånande att man får åsiktsmyndigheternas ögon på sig när man skriver om dessa ämnen, men det är lite roligt att ett inlägg lyfts fram som ett väsentligt exempel i opinionsbildningen. Att följas av Expo är ju också ett bevis på att det man gör är rätt och att man är något på spåren.

När vi kommer in i föreläsningen talar man om Dispatch International:



Faktum är att framför allt andra halvan av detta föredrag är relativt intressant och ovanligt vederhäftig för att komma från Expo, även om man naturligtvis får hålla i åtanke varifrån berättelsen kommer. Ser man detta föredrag med denna kritiska blick, får man åtminstone höra deras syn på SD, fria medier och den patriotiska opinionen.

Birgitta Ohlsson om "högerextrema" partier. Återigen.

SVT Gomorron Sverige bjöd idag på ett inslag som det känns som om man har sett ett antal gånger förut. I studion satt Birgitta Ohlsson (fp), givetvis tillsammans med experterna från Expo, för att diskutera hur man skulle stoppa olika folkvalda partier. Som vanligt klumpade man ihop allt ifrån UKIP till Gyllene Gryning, men det verkar ha skett ytterligare en förändring i vad epiteten betyder, där de närmast verkar ha bytt plats med varandra. Sålunda skiljer här Birgitta Ohlsson på de "högerextrema", vilket nu alltså betyder Jobbik och Gyllene Gryning, från de "rasistiska", vilket är, ja, de andra.

Inledningen illustreras av bilder på Marine Le Pen, som jag skulle tro framstår som oändligt mycket mer sympatisk och insiktsfull, för bloggens läsare, än Birgitta Ohlsson. Att sedan Ohlsson, företrädare för ett marginellt svenskt parti, som stöds av ett par hundratusen svenskar, ska arbeta för att stoppa partier som stöds av miljoner européer, är också groteskt. Att vi i Sverige har en pseudo-myndighet för åsikter, som kallas in i varje tv-soffa, har vi nog nästan vant oss vid.





Observera hur programledaren nöjt fnissar till när Birgitta Ohlsson förklarar att "det handlar om olika nyanser av brunt", som om det var en spontan fyndighet av Ohlsson, som vi inte redan har hört till leda. Hon verkar inte heller vara en särskilt vass analytiker. Att Sverigedemokraterna välkomnades in i Nigel Farages grupp, trots att han tidigare fördömt dem, handlar inte om en "ideologisk förskjutning", utan om ren taktik. Under valkampanjen talade han också drygt och nedsättande om Front National, men när övriga partier svek, gick det ändå bra att plocka in en utesluten ledamot från just Front National i gruppen.

Slutligen är det uppenbart att individer som Birgitta Ohlsson har målat in sig i ett hörn och inte har några lösningar. Hon talar om att det ska vara tydliga skillnader mellan partierna och tuffa debatter, men samtidigt ska inte debatten förskjutas, vilket innebär att invandring inte heller i framtiden ska få diskuteras, och partier som hon inte själv godkänner ska hållas utanför allt inflytande. Är det märkligt att de växer?

Vi kan trösta oss med att dessa ständiga projekt visserligen håller motbjudande individer som Daniel Poohl och Birgitta Ohlsson i rampljuset och förser dem med en inkomst, men knappast kommer att göra något större avtryck i verkligheten.

Dagens citat: Erik Ullenhag

"Vi måste höja krisberedskapen mot rasism. Här om bra exempelsamling från expo."

Erik Ullenhag tar krafttag mot rasism genom att skriva en rad på Twitter och hänvisa till den närmast kriminella organisationen Expo. Han länkar sedan till en liten artikel på Sveriges Radios hemsida.

"Mjölbys spelare deltar i kampanjen mot rasism och ger
främlingsfientligheten rött kort". Barn ska förstås dras in
i dessa imbecilla kampanjer.

I SRs inslag säger Ullenhag bland annat:

"Vi måste ha en bättre krisberedskap från samhällets sida. Ytterst är rasism och främlingsfientlighet ett hot mot demokrati och mänskliga rättigheter."

Det som idag benämns med dessa begrepp, det vill säga kritik mot den förda invandringspolitiken, är knappast ett hot mot demokratin, utan snarare ett uttryck för den. Ett riktigt hot mot demokratin är dock att i rask takt skapa ett etniskt splittrat samhälle, med ett stort inslag av islam. Hittills har exempelvis kraven på sharia-lagstiftning varit lågmälda, men positionerna flyttas fram stegvis.





Expos Mohammed Tuffaha tycker det är viktigt att man bearbetar "värdegrunden" hos barn:

"Alltså det är föreningslivet, fotbollsklubbar och den riktar sig mot 12-13 åringar för att arbeta med värdegrundsfrågor. På så sätt når man ju ut till väldigt många väldigt fort och där har vi alltså kommunen tillsammans med Malmö FF och organisationen Ungdom mot rasism arbetat dels för att arrangera årliga fotbollsturneringar, och fortlöpande föreläsningar och studiecirklar. Och det tycker jag är oerhört spännande."

Personligen tror jag att sådana här kampanjer kanske gör gott för Ullenhags själ, men varken gör från eller till i verkligheten. Invandringskritik, eller för den delen riktig främlingsfientlighet, uppstår snarare på grund av den alltför omfattande invandringen.

Vänsterns fixering vid sina motståndare

De senaste turerna kring annonsen i DN, och inte minst medieetablissemangets senaste räd mot oliktänkande, har fått mig att åter reflektera kring någonting som länge förundrat mig; vänsterns bisarra fixering vid åsiktsmotståndare.

Det är en sak att kritisera och bemöta motståndares argument, men någonting helt annat att släppa sina egna idéer för att följa varje steg dessa motståndare tar. Den svenska vänstern verkar idag mycket mindre intresserad av att kämpa för egna idéer, än att kartlägga och förfölja dem man uppfattar som meningsmotståndare, framför allt de som kan stämplas som "högerextremister".

Man ser sällan att exempelvis Rättvisepartiet Socialisterna genomför några egna aktiviteter, men de sluter mangrant upp vid snart sagt varje sverigedemokratisk aktivitet och man får lätt intrycket att de är mer flitiga deltagare än vad många sverigedemokrater är. Deras parti fick dock bara 1500 röster i riksdagsvalet 2010, varför man kan tycka att egen verksamhet borde prioriteras över förföljelse av motståndare. Om ni läsare själva skulle dyka upp vid varje tillställning som Rättvisepartiet anordnade, för att där stå och skrika, skulle ni inte känna er lite...löjliga?

I Sverige har dessutom situationen vuxit sig långt bortom enskilda aktivister med vuvuzuelor. Hela organisationer har bildats, inte för att bedriva någon egen opinion, utan för att helt ägna sig åt att förfölja de individer man ser som politiskt misshagliga.

Expos Alex Bengtsson

Expo presenterar sitt uppdrag som följer:

"Expo har sedan 2008 följt utvecklingen inom den rasideologiska miljön i Sverige. Vi granskar huvudsakligen fyra punkter: antalet aktiviteter, vilka former av aktiviteter det rör sig om, var i landet det sker och vem som ligger bakom dem."

Observera att de, trots att de talar om "rasideologiska miljöer", nästan enbart ägnar sig åt smutskastning av landets tredje största parti och registrering av dess sympatisörer.

Då jag själv inte delar vänsterns besatthet vid motståndare och kartläggning, är jag ingen expert på hur deras nätverk är sammansatt, men vid en ytlig anblick verkar det vara samma människor som glider mellan Expo, AFA, Researchgruppen, Revolutionära Fronten och vad det nu kan finnas för liknande organisationer.

Researchgruppens AFAiter Martin Fredriksson och Mathias Wåg

Fulmedias senaste uthängning verkar komma från den så kallade Researchgruppen, vars senaste infall alltså är att leta upp vilka som kommenterar på Avpixlat. Deras inriktning, resurser och inte minst besatthet är egentligen fantastiska. På den fyndigt benämnda sidan Avkodat får vi veta:

"För Fria Tidningar har researchgruppen tagit fram statistiken kring vilka grupper som dominerar och hur den större bilden ser ut, ålder, könsfördelning och geografisk spridning.

Fram till november 2013 hade 54607 personer skrivit i kommentarsfälten på Avpixlat, Exponerat, Fria Tider och Realisten. Vi har särskilt fokuserat på de 1500 toppkommentatorerna, personer som skriver dagligen på någon av dessa sidors kommentarsfält. Av dessa 1500 har vi tagit fram identiteterna på 406 personer som grafiken intill baseras på. Namnen har vi funnit bland de uppgifter personerna själva lämnat på nätet via diskussionsforum, Facebook och öppna sidor. Via korsreferenser har vi kunnat fastställa de verkliga identiteterna och utifrån denna kunskap skapat statistiken som följer."

"Många av de aktiva är mycket noga med att dölja vilka de är och att sopa igen alla spår efter sig. Vi har dock lyckats med att säkert identifiera ungefär var fjärde toppkommentator, det vill säga 406 av de 1 500 dagliga skribenterna. Dessa 406 har vi gjort närmare persongranskningar av. Vi har undersökt vilka uppgifter de lämnat på nätet och Facebook, följt deras korrespondens med myndigheter, kollat upp var de är skrivna enligt folkbokföringen, tagit fram deras åldrar och läst deras domar."

Många kan förstås ifrågasätta lagligheten och moralen i denna verksamhet, men min stora fråga är densamma som vid de eviga motdemonstrationerna:

Varför?

Vad uppnår de med all denna kartläggning? När de fått reda på kön, ålder och allt annat kring dessa 406 toppkommentatorer, vad är då vunnet? Observera att man inte ens koncentrerat sig på de som har lämnat särskilt provocerande kommentarer, utan helt enkelt på de som är mest aktiva. Man vill alltså hänga ut individer, vars enda brott är att de kommenterat på en nyhetssajt.

Den första och naturliga misstanken är förstås att man vill skrämma människor till tystnad, men jag är inte så säker på att det är vad som egentligen driver dessa människor. Hur mycket de än kartlägger, hotar och misshandlar, så lär ju inte den invandringskritiska opinionen försvinna. De kan naturligtvis bedriva sin kartläggning in absurdum, men jag betvivlar att de har tillräckligt med folk för att misshandla alla som kommenterar på Avpixlat, för att inte tala om de hundratusentals som sympatiserar med Sverigedemokraterna.

Jag misstänker allt mer att det inte finns något strategiskt mål, utan att dessa individer helt enkelt njuter av att sitta och spionera, kartlägga och hänga ut, precis som andra i samma kretsar njuter av att misshandla människor. Besattheten och fixeringen vid "högerextremister" känns helt enkelt inte särskilt frisk, ett intryck som förstärks än mer redan vid en titt på foton av dessa individer. Självklart är det mindre krävande att hata och hota, än att envist och tålmodigt framföra egna åsikter.

Hur skall då vår sida ställa oss till denna allt intensivare och allt mer desperata förföljelse? Jag föreslår att vi inte låter oss skrämmas eller tystas, utan helt enkelt tålmodigt och passionerat fortsätter kampen. Våra motståndares taktik visar ju framför allt att de saknar både argument och tilltro till några egna idéer. De håller på att förlora och inser det uppenbarligen själva. Framtiden tillhör oss!

Godmorgon Demokraturen!

Sveriges Television står officiellt i allmänhetens tjänst och alla som tittar på någon form av television är tvungna att betala till denna organisation. Egentligen skall deras program även vara objektiva, men denna princip skjuter man undan, som vi vet, med ett hånskratt varje dag. SVT ingår helt enkelt i det övriga medieetablissemanget med dess speciella agenda.

Imorse var det dags att diskutera "främlingsfientligheten i Europa" och varje hunsad och luttrad svensk förstår då vad som komma skall. Vi vet också vem som blir inbjuden som oberoende expert för att diskutera frågan, det är inte Siv Jensen eller Marine Le Pen, utan självklart Expo och Alexander Bengtsson. När vissa partier skall behandlas behövs ingen annan, eftersom Expo säger det som skall sägas i svensk offentlighet.

Hela programmets upplägg ser ut som det brukar göra i diktaturer. De båda programledarna är i detta fall troligen intelligenta och reflekterande personer, som inte nödvändigtvis är särskilt oroade över nationalistiska partiers framgångar, men de känner också väl till vilken roll de skall spela och vilken linje de skall följa om de vill behålla sin anställning. Att det uppenbarligen är någonting fel på själva stjärnan, Alexander Bengtsson, förhindrar inte att han skall strykas medhårs och få medhåll i de mest bisarra utspel. Överhuvudtaget känns dagens Sverige som de sista dagarna i Östtyskland, där ingen längre tror på kommunismen, men där alla spelar med för sin egen ställnings skull.

Vi bjuds direkt på en salig blandning av "främlingsfientlighet", "nationalism", "högerextremism" och "populism", men blir förstås inte klokare på vad som är vad. Syftet är inte heller att vi skall förstå det, då det viktiga är att vi lär oss vad som är dåligt och som skall oroa oss alla, om det så handlar om partier som samlar en betydande del av sitt lands befolkning. Vi får veta hur chockerande det är att norska Fremskrittspartiet fått ministerposter, samtidigt som det dramatiskt basuneras ut att "Sverigedemokraterna får höga opinionssiffror".

Bengtsson förklarar att det blev ett litet vakuum efter andra världskriget, men att "nu är de här rörelserna tillbaka". Man skulle kunna tro att nationalistiska partiers framgångar är en folklig reaktion mot vansinnig massinvandring och ett toppstyrt EU, men Bengtsson lär oss att det helt enkelt är italiensk fascism och tysk nationalsocialism som kommit tillbaka. På samma sätt skulle vi kunna få för oss att det är tämligen stora skillnader mellan norska Fremskrittspartiet och grekiska Gyllene Gryning, men då får vi veta att de är mycket lika, eftersom det handlar om att man skall "skilja på folk och folk". Programledarna undrar sedan hur det kan komma sig att "sådana här rörelser" har stora framgångar just nu och Bengtsson har naturligtvis ett antal förklaringar, varav förstås ingen handlar om sympati för partiernas politik eller kritik mot invandringspolitiken.

Sedan kommer Bengtsson med en liten märklig motberättelse, som jag inte hört talas om tidigare och som kanske inte heller har så mycket med verkligheten att göra. Han kan berätta att dessa rörelser nu trängs tillbaka, vilket beror på att vanliga människor "tröttnat på rasism" och på något sätt går samman i sitt lokalsamhälle. Jag skulle då vilja invända att Expo och deras gelikar knappast kan klassas som vanliga människor, lika lite som muslimska organisationers mobilisering mot sina värdländer kan beskrivas som lokalsamhällens arbete mot rasism.

En svensk propagandasändning blir inte komplett förrän man sänker sig till de mindre barnens nivå. Programledare Alexander Norén har en fundering:

"Men när de tar sig in i finrummet så där, tvättar de inte bort de mest extrema sidorna? Blir de inte snällare då?"

Så småningom får vi dock en liten lektion i skillnader mellan de olika epiteten, då Alexander Bengtsson kan berätta att populistiska partier visserligen också är nationalistiska, men även spelar på "det som forskare kallar" vänster-högerskalan, medan högerextrema, festligt nog, inte klarar av att göra det.

Varför sänder man sådana här inslag? Kan inte regimen bättre än så här? Den uppriktigt nyfikne får inte lära sig någonting om situationen i länderna som nämns, eller vad de nämnda rörelserna står för. De redan frälsta kan möjligen sitta och nicka, medan vi som stödjer rörelserna ifråga bara blir än mer beslutna att kämpa vidare.

Expos Daniel Poohl har släppt en bok

Aftonbladet kultur innehåller ibland artiklar om kultur, men är framför allt kommunisten Åsa Linderborgs privata lekstuga, där hon producerar olika märkliga politiska inlägg. Tydligen har Daniel Poohl, som är en av frontfigurerna för åsiktsmyndigheten Expo, producerat en självförhärligande bok med titeln "Som om vi hade glömt" och Åsa är förtjust. Med vad jag antar är en blinkning till Aftonbladetkrönikören Ronnie Sandahls bok "Vi som aldrig sa hora", utnämner Åsa Daniel Poohl till pojken "som aldrig sa blatte".

När Daniel Poohl gick i skolan mottog hans ort ett stort antal flyktingar från Balkan. Vissa av hans klasskamrater var skeptiska till detta inflöde, men Daniel Poohl, som redan då var lite intelligentare och finare än andra människor, hamnar förstås på rätt sida.

"Daniel var tio år på det elfte när familjerna Hasani och Sejdaj från Kosovo plötsligt intog bordet med fika, prat och inbördes käbbel på gården mellan lägenhetslängorna där han växte upp med sin mor och bror. Han får genast kontakt med Arif, Arzim, Mentor, Myrvete och de andra barnen, eftersom han älskade att spela fotboll och gärna lät sig bjudas på söta kakor och te."

Vi förstår omedelbart att Daniel är en god människa, men en liten motbild letar sig faktiskt in:

"Att välja för eller emot flyktingmottagning kan tyckas enkelt ur en humanistisk vinkel, men i vardagen prövas principerna. Poohl beskriver hur de nya invånarna frestar på. Att Arif inte bara bjuder exotisk vänskap och generositet, utan också manipulerar, ljuger och oprovocerat gör utfall. Våldet kommer in i vardagen, men slagsmålen slutar aldrig vid sista slaget; uppfordrande tvingas åsensbruksborna att ta ställning till hela folkgrupper."

En viktig aspekt av boken, åtminstone i Linderborgs skildring, verkar vara att måla upp den typiska bruksorten, där många blir bonniga och misslyckade sverigedemokrater, men där en god människa som Daniel Poohl kan gå vidare och nå till det allra finaste rummet; Stockholms medievärld och självaste Expo. De som kritiserar flyktingmottagandet bär bombarjackor och till och med hakkors, men är å andra sidan så dumma att de tror att det heter "hatkors". Vi får också några ledtrådar om varför just Daniel blir lite bättre än de andra i Åsensbruk:

"Det är mamma Inger som säger, att ”man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad”. En självklar livsmaxim som är svår att själv leva upp till, men som tydligen också kan dana karaktärer."

Även SvDs kultursida tar upp boken och inleder med en spännande skildring av tiden då Daniel Poohl var ung:

"Bilden som liknar. Som ser ut så här: högröstade nazister på offentliga platser, attacker mot boenden för asylsökande, en man som skjuter på icke-vita människor och motbjudande segrar för ett rasistiskt parti."

Elisabeth Hjorth visar med sin pose att
hon kan tänka. Hennes alster visar det
nämligen inte.

Tidningens Elisabeth Hjorth avslutar med följande 

"Poohl gör således rättvisa åt en sanning som nydemokrater och sverigedemokrater varken förmår fatta eller erkänna."

Nej, Elisabeth, sanningen sitter förstås endast medieeliten i Stockholm på. Vi andra är misslyckade individer på bruksorter, som "varken förmår fatta eller erkänna".

Själv får jag mitt lystmäte på Expo-propaganda redan genom att titta på vilket soffprogram som helst och kommer inte att läsa boken.

Aftonbladet
SvD
SR
Smp

Mona Sahlin försöker plocka poäng på Balkan-krigen

I dessa dagar förefaller Mona Sahlin göra allt för att komma tillbaka till rampljuset. För några dagar sedan fick hon stort genomslag i media för att någon kallat henne landsförrädare, idag använder hon krigen på Balkan för att få synas och få med några ord om mångkultur. Tillsammans med sin vapenbroder på Expo, Alex Bengtsson, publicerar hon ett inlägg kallat "Våga tala om rasismens yttersta konsekvenser". Som ni förstår handlar det om att kritik mot invandringspolitiken är början på folkmord.

Vad som skedde på 1990-talet i det forna Jugoslavien är svårförståeligt för de flesta svenskar och för någon med Mona Sahlins bildningsnivå måste det vara fullständigt obegripligt. I brist på någon kunskap om ämnet tolkar hon förstås det enligt sina egna begränsade referensramar i Sverige.

"I debatten om rasism och högerextrema partiers framgångar landar analysen ofta i att det handlar om okunskap och utanförskap. De som söker sig till rasistiska rörelser beskrivs som missnöjda människor som inte riktigt vet vad de ger sig in på. Det råder ingen tvekan om att faktorer som ekonomiska klyftor och låg utbildningsnivå kan leda till att högerextrema och nationalistiska partier når framgångar."

Till att börja med blir det förstås lite humor när Mona Sahlin, av alla människor, talar om "låg utbildningsnivå". Var det hennes egen gnistrande intelligens och höga utbildning som förde henne till Socialdemokraterna? Sedan så har faktiskt inte motståndet mot massinvandring i länder som Sverige, Frankrike eller Belgien, någonting med händelserna på Balkan att göra. Motsättningarna på Balkan bottnar i flera hundra års historia, medan den groteska omvandling Västeuropa genomgår sker oerhört snabbt och är mycket onaturlig. Sedan var faktiskt inte exempelvis Slobadan Milosevic nationalist, utan socialist, men troligen framför allt en opportunist, som använde de medel han kunde för att få makt.

Man försöker sedan återigen använda krigen för att göra någon sorts poäng om Sverige:

"Folkmordet i Srebrenica 1995 var inte enbart resultatet av nationalistisk och antimuslimsk propaganda."

Antimuslimsk propaganda? Nu vet naturligtvis inte Mona Sahlin det, men i själva verket påbörjades Jugoslaviens sönderfall genom att Slovenien och Kroatien förklarade sig självständiga. Konflikten i Bosnien kom något senare. Det inrikespolitiska tramset fortsätter:

"Folkmordet i Srebrenica var en del i en attack mot det mångkulturella samhället.

Men vi säger också att lärdomarna från platser och länder där folkmord har skett genom historien visar tydligt att vi aldrig någonsin, någonstans, kan legitimera kollektivt skuldbeläggande, nationalistiska idéer och strävan efter etnisk och kulturell homogenitet."

Om man nu, likt Sahlin, skall använda denna tragedi för sina egna syften, skulle man också kunna säga att konflikten just var ett resultat av ett mångkulturellt land, och beviset för att det inte fungerar. Den poängen tänker jag dock inte göra, för de kulturella, etniska och språkliga skillnaderna var små i Jugoslavien, jämfört med vad vi nu skall påtvingas.

Det är just personer som Mona Sahlin och hennes gelikar i etablissemanget som försöker leda vårt land till inbördeskrig. Jag skulle hellre se ett inlägg av dessa människor, där de pekar på ett land där alla världens folk, varav en stor del muslimer, bor tillsammans utan konflikter.

"Attacken" mot Mona II: Julafton på redaktionerna

Två ord riktade till Mona Sahlin har nu orsakat stor upphetsning i mediekåren, vilket man kanske kunde förvänta sig. Sahlin frågade en person som tittade på henne vad han tittade på, varpå svaret blev "en landsförrädare". Denna icke-händelse förtjänar förstås inte någon som helst uppmärksamhet, men Aftonbladet och Expressen tar fram storsläggan med en rapportering som är så patetisk att den blir komisk:

"Mona Sahlin förföljdes och kallades 'landsförrädare' av nazister på Visbys gator i natt.

Men skrämd till tystnad är hon inte.

– Nej, nej, jag blir mest arg, säger tidigare S-ledaren.

I dag på morgonen kontaktades hon av Stefan Löfven som ville försäkra sig om att hon mår bra efter händelsen."

Nej, varför skulle hon vara skrämd till tystnad? Vid det här laget måste hon vara mycket medveten om att hundratusentals svenskar ser henne som just landsförrädare. Ringde Stefan Löfven även till de SvPare som fick lyssna på skrän om "nassesvin" under hela sitt torgmöte? Oroar sig Aftonbladet för hur de mår? Eller alla de sverigedemokrater runt om i landet som hotas, misshandlas och får sina hem vandaliserade? Hur många artiklar skrevs när en man spottade på Jimmie Åkesson?

"Sedan hon avgick som Socialdemokraternas partiledare sitter hon i Expos styrelse och här på plats i Visby har hon deltagit i en fredlig manifestation där man vände ryggen mot nazistiska Svenskarnas parti, som höll torgmöte."

Efter sitt alltför sena utträde ur svensk politik, såg hon framför sig en rad av internationella toppjobb. Eftersom hon dock saknar all kompetens, landade de storslagna drömmarna på en plats lite mer anpassad för hennes nivå; Expos styrelse.

"För tio år sedan mördades Mona Sahlins nära väninna Anna Lindh efter att ha blivit överfallen. Sahlin vill inte gå in på vilka tankar nattens händelse väcker hos henne.

– Men det är klart att jag tänker på Anna, det gör jag varje dag, det är inte bara nu. Det har hänt väldigt mycket med skyddet sedan mordet på Anna. Dess bättre."

Nja, nu var det väl ändå ingen som tänkte mörda henne? Vi kan nog däremot vara säkra på att många av de som deltog i manifestationen med Mona gärna skulle mördat företrädarna för SvP.

Slutligen vill jag återigen understryka att jag tycker att alla hot mot politiker eller journalister är förkastliga, men en person som arbetar för den åsiktsregistrerande hatmyndigheten Expo är den siste som skall beklaga sig.

Aftonbladet
SvD
DN

"Nazisterna är i Almedalen"

Idag är det Sverigedemokraternas dag i Almedalen, så vi kan nog räkna med att fulmedia som i trans kommer att mata oss med svartmålning. En som är tidigt ute är Aftonbladets Katrine Kielos som i klustret av artiklar om SD fått in sitt eget bidrag "Nazisterna är i Almedalen". Hon åsyftar faktiskt inte SD, utan SvP, men artikeln är en fantastisk blandning av SD, SvP och självaste Adolf Hitler.

"Tesen att dagens Europa liknar 1930-talets har de senaste åren upprepats allt mer. I Sverige har högerextrema och främlingsfientliga grupper ökat sin aktivitet, visar en rapport från Expo. Att Sverigedemokraterna, ett parti med rötter i nynazism, nu för tiden disponerar en egen dag under politikerveckan i Almedalen är naturligtvis ett tecken på att de främlingsfientliga vindarna blåst in i de etablerade rummen."

Till att börja med så är den där "tesen" om 1930-talet något som enbart ni själva sysslar med i medieeliten. Att folken i Europa vänder sig mot massinvandringen och förstörelsen av deras länder har ingenting med situationen efter Första världskriget att göra. Denna parallell använder ni er av endast för att klistra "nazism" på alla som kritiserar invandringspolitiken.

Att ni använder Expo som något slags oberoende experter är alltid lika pinsamt. I övrigt är det lilla stycket, och den övriga texten, komiskt i sitt överanvändande av de politiskt korrekta nyckelorden. Det handlar om "högerextremister" och "främlingsfientliga". Det är "främlingsfientliga vindar" som genom naturens nycker "blåst in" i de etablerade rummen. Vi är många som trodde att demokrati innebar att folket utsåg sina representanter till den lagstiftande församlingen och att samtliga av riksdagens partiledare hade rätt till en egen dag i Almedalen.

"Sverigedemokraterna gör allt de kan för att förneka sin bruna historia, men flera sverigedemokrater med lokala mandat har anslutit sig till Svenskarnas parti. Expo anordnar i dag ett seminarium i Visby om hur Sverigedemokraternas kopplingar till vit makt-rörelsen ser ut."

Återigen detta Expo. På vilket sätt kan SD lastas för att medlemmar byter parti till SvP? Är det inga sossar som bytt parti till Vänsterpartiet?

"De anständiga partierna kan med andra ord vinna tillbaka dem utan att behöva fiska i grumliga vatten."

Känner ni aldrig själva att ni är patetiska? "Anständiga partier"? Tröttnar ni aldrig själva på era uttryck, inte minst "fiska i grumliga vatten"?

"Och slutligen bör man fortsätta att kritiskt granska de främlingsfientliga organisationerna. Fyra av fem av Nationella frontens väljare i Frankrike tvekade kring att rösta på partiet just på grund av att det är stigmatiserat."

Så media skall fortsätta driva kampanjer mot partier som misshagar dem? Det är ju ett mycket osunt inslag i en demokrati om väljare tvekar att rösta på det parti de sympatiserar med, för att det är stigmatiserat i media.

SVT hänger på drevet och bjuder in Expo

Aftonbladet har genom olagligt dataintrång kommit över Kent Ekeroths mailkonto, som "avslöjar" att han skickat några mail till Avpixlat. Detta slås upp som en fantastisk nyhet av samtlig fulmedia och SVT vill förstås också vara med i drevet. Sin vana trogen bjuder man som opartisk expert självklart in den vänsterextrema hatorganisationen Expo, som sysslar med en lika olaglig åsiktsregistrering.

Man drar dock en riktig slutsats, nämligen att det inte alls kommer att påverka opinionen, möjligen leda till fler läsare av Avpixlat.

"Högerextrema" allt mer aktiva

Ett antal tidningar rapporterar idag om att de så kallade högerextrema grupperna blir allt mer aktiva i Sverige. Det visar sig att de fått denna information från Expo och rapporterar som vanligt denna uppgift som den högsta opartiska vetenskap. Det retar mig oerhört att Expo alltid kallas in som någon sorts sanningssägare så snart något nationalistiskt parti skall kommenteras. Expo är en vänsterextrem åsiktsmyndighet, vars aktiviteter borde vara olagliga, men framför allt inte ses som några opartiska experter.

Det visar sig främst handla om Svenskarnas parti, som i Expo går under namnet "den rasideologiska miljön". Själv är jag fortsatt skeptisk till Svenskarnas parti, då jag inte ser nationalsocialismen som en relevant ideologi för Sveriges framtid. Vidare tycker jag att utvisning av samtliga icke-etniska svenskar skulle vara både omoraliskt och skadligt för landet. Den framtida invandringen bör dock minimeras och den muslimska nettoinvandringen skall naturligtvis hädanefter ligga på minus.

Även om jag själv ligger närmare SD än SvP,  har jag dock viss förståelse för att många kan känna besvikelse över Sverigedemokraternas liberalisering och inte minst uteslutningarna som partiet genomfört den senaste tiden.

Överhuvudtaget kan jag inte låta bli att känna sympati för varje rörelse idag som får epitetet "högerextrem", då det är en sorts kvalitetsstämpel som visar att man kämpar för ett lands framtid. Att sedan dessa rörelser varken är höger eller nödvändigtvis extrema är en annan historia. Detta epitet är ytterligare ett av alla dessa ord som förlorat all mening. Jag minns att Ingvar Carlsson på 1990-talet kallade pajaspartiet Ny Demokrati för "högerextremt". Sedan fick naturligtvis Sverigedemokraterna denna stämpel. Häromdagen såg jag självaste Adolf Hitler omnämnas som "högerextremist". Dessa tre element har ingenting gemensamt och ordet betyder därför ingenting.

Expo berättar:

"Svenskarnas parti har ju allt mer kommit att dominera den rasideologiska miljön och har ju tagit över en stor del av verksamheten från de övriga grupperna och också rekryterat en stor del av deras aktivister.

Aktiviteterna som genomförts är framförallt propagandaspridning följt av manifestationer och interna verksamheter som till exempel fester och föredrag."

Det är väl sympatiskt att aktiviteterna utgörs av manifestationer och föredrag? Jämför det med de vänsterextrema rörelserna, som enbart verkar syssla med att hota, bruka våld och störa andra gruppers aktiviteter. Expo illustrerar sin artikel med en bild från en av SvPs demonstrationer och lägger helt fräckt till bildtexten "Det blev våldsamt i samband med att Svenskarnas parti och Förbundet nationell ungdom demonstrerade i Eskilstuna den 1 maj 2012". Expo vet naturligtvis själva att det är deras egna vänner vänsterextremisterna som stod för våldet, men använder det klassiska medieknepet att smutsa ned de fridsamma demonstranterna med motståndarnas aktiviteter.

DN

Mycket våld på flyktingboenden

En undersökning av SvD har visat att många av de afghanska och somaliska unga män, som i Sverige kallas "ensamkommande flyktingbarn", utsätts för hot och våld på sina boenden. Var och en förstår att det i verkligheten handlar om våld mellan de boende själva, men SvD försöker få det till att det handlar om attacker från rasistiska svenskar. För att hamna helt rätt, har man vänt sig till ingen mindre än Expos Daniel Poohl:

"– För många ensamkommande barn är det en del av vardagen att personer i samhället de bor i inte vill ha dem där. [...]  ...det finns en ganska högljudd minoritet, och detta kommer att fortsätta att vara ett problem och en utmaning för kommunerna."

Först en bra bit in i artikeln dyker en sanning upp:

"Enkäten pekar även på att miljön på hemmen kan vara tuff. Det är relativt vanligt med incidenter mellan unga på boendet och nära hälften i enkäten har unga som polisanmälts."

Det är inte särskilt förvånande att det blir mycket våld när man samlar ett antal unga män från dessa kulturer. Om vi även tagit emot unga kvinnor, skulle vi också fått se en explosion i våldtäkter. Artikelns märkliga vinkling är inte heller förvånande, men det är tragiskt att vi i Sverige fortfarande inte kan diskutera några problem kring flyktingpolitiken.

Även Erik Ullenhag har tillfrågats, och ja, han bjuder på en typisk intetsägande ullenhagare:

– Vi måste stå upp för alla människors lika värde, både på riksplanet och lokalt. Och underlätta för barnen att få mänskliga möten i fotbollsklubbar och liknande, så att de kommer in i samhället.

Han får alltså en fråga om våld på flyktingboenden, och svarar att man "måste stå upp för alla människors lika värde". En riktig journalist skulle då ha frågat honom vad det betyder, samt vad det har med saken att göra. Han kunde lika gärna ha svarat att 600 000 utlandsfödda går till jobbet varje vecka.

Slutligen blir det en liten karamell för svensken att suga på:

I år räknar Migrationsverket med att cirka 4000 barn kommer till Sverige. De hamnar hos runt 240 kommuner och snart kan det bli lag på att alla måste ta emot barnen. Ändå har inte heller Sveriges kommuner och landsting en samlad bild.

Metro lyfter fram Extremvänstern

Metro har idag kollat reaktionerna på den senaste tidens uppmärksamhet kring polisens arbete med att hitta illegala invandrare i tunnelbanan. Man har kommit fram till att folk är förfärade, och sätter helt enkelt rubriken "Blir så äcklad". Man har dock inte tittat på vad SD, Avpixlat, eller ens undertecknad har att säga. Följande tre individer får gestalta opinionen:

Nabila Abdul Fattah
Stenkastarvänstern, palestinier och anhängare av Hizbollah. Har själv skrivit krönikor i Metro, som i princip alltid andades svenskhat.

"90% felmarginal i #reva -projektet. Visa mig ett annat projekt som får fortgå med sådan felmarginal"

Ali Esbati

Iranier och före detta ordförande för Ung Vänster.

"...Trots allt glädjande m motstånd mot #reva i Sverige. Det dagliga utpekandet av asylanter/invandrare har gått längre i tex Norge."

Daniel Poohl

Chefredaktör på Expo.

"Riv upp REVA. Lägg ner jakten. Återupprätta värdigheten"

Ett representativt urval av vanliga svenskar? Om man skulle fråga svenska folket om avvisning av personer som uppehåller sig illegalt i landet, skulle man då verkligen få svaret "blir så äcklad"?

Bjurwaldismen har nått Finland

Vi har ju många gånger kunnat konstatera att debatten är lite friare och friskare i våra nordiska grannländer. Dock verkar Finland nu ha fått sin egen Lisa Bjurwald, i form av en man vid namn Mikael Brunila, som släppt boken "Äärioikesto Suomessa" ("Extremhögern i Finland").

Mikael Brunila, som till och med ser
ut som en svensk Expo-medarbetare

Hans ord hade lika gärna kunnat komma från Sverige:

"Journalisterna har legat på latsidan och extremhögern har fått härja fritt i Finland. En orsak till det är att journalisterna inte har varit på hugget. Extremhögern har inte tagits på allvar. Vi har ingen antirasistisk tradition i vårt land.

Det har inte skrivits tillräckligt om extremhögern. Folk vet helt enkelt inte om att de finns."

Samma fixering vid "extremhögern", och samma självpåtagna frälsarroll att bekämpa den oupplysta massans åsikter. Han drar sig förstås inte heller för att dra in demokratiska Sannfinländarna under den här beteckningen.

Vi kan nog trösta oss med att dessa censurivrare och godhetsapostlar knappast kommer att lyckas att hålla nere folkets åsikter ens i fogliga Sverige. Än mindre i det friare Finland.

Se intervju med Mikael Brunila

Brunila m.fl. om "fascistiseringen" av Finland

"Nu växer ett mindre tolerant Europa fram"

I dagens Aftonbladet har ökända Expo gått samman med en facklig företrädare för en liten attack mot dessa "högerextremister", som utgör Expos hela existensberättigande. Dagens debattartikel handlar om hur dessa "krafter" innebär ett hot mot HBT-personer (av någon anledning utelämnar man Q-personer - gillar man inte dessa?).

Man får intrycket av att de båda undertecknarna bidragit med varsin del. Expo inleder:

"Den europeiska krisen sätter många spår. Ökad utsatthet och rädsla för att bli av med jobbet gör att många tystnar och inte vågar säga ifrån, samtidigt som andra blir mer högröstade och skuldbelägger medmänniskor. Risken är att krisen i Europa, och den höga arbetslöshet den drar med sig, leder till att extrema nationalistiska partier som vill begränsa mänskliga rättigheter, vinner ökat stöd."

Japp, det vanliga tramset. Kritik mot massinvandring är just det, och handlar inte om rädsla för att förlora jobbet. Vidare är det en direkt lögn att exempelvis SD skuldbelägger medmänniskor eller vill begränsa mänskliga rättigheter. Om det är någon som vill begränsa rättigheter, så är det i så fall Expo, som arbetar mot yttrandefrihet, mötesfrihet osv.

Vad som till och med framgår av artikeln är att HBT-personers ställning har mycket lite med någon extremhöger att göra. Alla exempel man anger kommer från Östeuropa, och har nog mer med en mer konservativ kultur att göra. Jag vill påminna författarna att det inte heller förekom några pride-festivaler i dessa länder under kommunisttiden.

Det största hotet mot homosexuella kommer idag från islam, och inte några "högerextremister".

Fackpampen får runda av med något fint:

"Alla människors lika värde och rätt är en bärande princip i det fackliga arbetet, och det synsättet genomsyrar allt vi gör. Dessa människofientliga partier utnyttjar situationen skickligt och försöken att ställa olika grupper i samhället mot varandra lyckas alltför ofta. Det är en allvarlig utveckling som vi vill bidra till att motverka."

Gör nu inte facket mer storslaget än vad det är. Det är en intresseorganisation för att tillvarata medlemmarnas intressen. I denna anda arbetar man också mot att utländska arbetare ska komma hit - är inte det lite människofientligt? Och själv ställer man ju gärna grupper mot varandra; inte minst arbetstagare och arbetsgivare. Ganska naturligt, eftersom dessa grupper har olika intressen, men stå då för det.

Festligt nog dyker en nästan identisk ledarartikel upp:
Länk till Aftonbladet