Den självgoda Malin Björk (V)

Det här är så enormt fånigt, men så är ju också Vänsterpartiets Malin Björk inblandad. Ett 80-tal EU-parlamentariker har tydligen skickat in en misstroendeförklaring mot EU-kommissionen, eftersom de anser att den inte gör tillräckligt för att stoppa hormonstörande ämnen. Malin Björk skrev under, men det gjorde även partier som Lega Nord och Front National, och då blev det besvärligt. Trots att Björk alltså stöder skrivelsen, drar hon sig nu ur, eftersom hon inte vill stå på samma lista som ovan nämnda partier.






De patriotiska partierna har inte mycket till övers för Vänsterpartiet och dess kamrater heller, men är tillräckligt mogna för att inte låta sådana känslor hindra dem från att underteckna och rösta för förslag som de stöder. Det finns ingen objektiv sanning eller naturlag som säger att det ena partiet är "godare" än det andra. Vi är många som tycker att Björk är lika obehaglig som hon tycker att hennes motståndare är.

Malin Björks självgodhet framgår redan av hennes språkbruk och tonfall, när hon talar om "de här populisterna från högerkanten" och för säkerhets skull lägger till "högerextrema". Att dessa röstade med liberaler och konservativa angående ursprungsmärkning var tydligen också förkastligt och innebär att de "hoppar på". Att inte stödja förslag man sympatiserar med, för att fel partier också stödjer dem, heter i Malin Björks värld att "hålla rent". Reportern har en klar poäng när han påpekar att Vänsterpartiet och de partier hon hatar iallafall kan komma att rösta på samma förslag i slutändan.

Denna inställning finns också i både riksdag och kommuner, och mentaliteten underblåses gärna av medierna. Om Sverigedemokraterna röstar på en proposition från regeringen, heter det att man regerar med stöd av detta parti, och övriga partier är tveksamma till att rösta på en motion som Sverigedemokraterna har lagt fram, eftersom det skulle innebära att de stöder hela partiet.

Beteendet är oerhört barnsligt. Ett parti ska rösta på den politik man vill se, och om någon annan vill se samma förslag klubbas igenom är det enbart positivt. Dessutom finns det en mängd frågor som inte är djupt ideologiskt förankrade och där det då är helt irrelevant om man i politikens huvudlinjer ser varandra som motståndare.

Vi kan för övrigt notera att Front National och Marine Le Pen särskilt framhålls därför att svenska politiker och journalister har fått för sig att detta parti är absolut "värst", trots att många andra partier inom ENF-gruppen ofta uttrycker sig hårdare. Låt oss också gratulera Sveriges Radio till att lyckas uttala samtliga utländska partiers namn felaktigt.

Störa, stoppa och förbjuda

Motdemonstranter vid Folkets demonstration, där den
nu hyllade Tess Asplund förstås också var på plats.

Det finns två aspekter som utmärker vänsterns förhållande till det som de gärna kallar "extremhögern". Den första är det enorma intresset, som i många fall liknar en osund fixering, där man verkar ägna dessa rörelser och partier minst lika stor uppmärksamhet som det egna lägret. Många av dem som vi brukar kalla "våldsvänstern" eller "stenkastarvänstern" närvarar sannolikt vid fler SD-arrangemang än de flesta medlemmar. Det är svårt att föreställa sig ett antal nationalister som noggrant följer allt som exempelvis Vänsterpartiet eller Miljöpartiet gör, för att sedan skrika ut samma ramsor vid varje offentligt framträdande. De flesta av oss, som förvisso ogillar dessa partier, skulle nog känna oss lite...löjliga. Den andra aspekten som utmärker vänstern i detta avseende är just behovet av att visa missnöje, försöka störa och helst stoppa vissa politiska motståndare. Varifrån kommer detta behov? Eftersom dessa eviga motdemonstranter inte uppnår någonting, vilket de flesta av dem borde förstå, har min slutsats kommit att bli att det helt enkelt handlar om en personlig tillfredsställelse av känslan att stå i en grupp för att hata och skrika, särskilt när man kan intala sig att det sker i ett ädelt syfte.

Jag har berört detta fenomen förut, men idag bjöd vänstersidan ETC på ett alster som fick mig att ännu en gång fundera på vänsterns inställning till demokrati och meningsmotståndare. Inlägget är författat av Jenny Bengtsson, fackordföranden som hatar SD och älskar svordomar. Denna gång handlar krönikan om Nordiska motståndsrörelsens demonstration i Borlänge den 1 maj och inleds med en referens till FN:s "konvention om avskaffande av alla former av rasdiskriminering", som bland annat innehåller en paragraf om förbud mot medlemskap i organisationer som uppfattas uppmana till rasdiskriminering, vilket är vad Jenny Bengtsson ska komma att plädera för:

"En del menar att ett förbud skulle vara första steget mot ett avvecklande av demokratin. Ingenting kan vara mer fel, för att skydda demokratin och demokratins fortlevande måste vara den primära uppgiften i alla lägen. Att försvara organisationer och grupper som vill nedmontera demokratin borde vara sekundärt."

Frågan om hur demokratin ska hantera rörelser som vill avskaffa den har diskuterats länge och är tämligen komplex. Demokratin omfattar ju också bland annat yttrandefrihet och när man börjar tumma på den, och rentav förbjuda organisationer på grund av deras ideologi, naggar man förstås också denna demokrati i kanten. Den stora frågan blir var gränserna ska dras och vem som ska sätta dem.

Jag misstänker dock att frågan är tämligen enkel för Jenny Bengtsson och hennes kamrater, där det handlar mindre om demokrati och endast om rasism, dessutom enligt deras egna definitioner. Ett problem är att hon ofta har uttryckt att hon också ser det demokratiska partiet Sverigedemokraterna som rasistiskt, vilket borde betyda att även det måste förbjudas. Då talar vi om en betydande andel av befolkningen och mer än en liten inskränkning av demokratin.

Vi kan nog vara säkra på att inte bara NMR skulle
förbjudas i Jenny Bengtssons idealvärld.

Denna inställning innebär också ett stort mått av hyckleri. Det finns nämligen ett antal kommunistiska partier, som inte nämns någonstans i texten, som även de vill avskaffa demokratin. Dessa rörelser var också på fötterna den 1 maj, utan att någon i media förfasade sig. Även Jenny Bengtssons eget parti, Vänsterpartiet, har en något komplicerad inställning till demokrati. Officiellt förespråkar man förstås detta system, men samtidigt förekommer en romantisering av länder som Kuba och fraterniserande med auktoritära ledare som den nu avlidne Hugo Chávez i Venezuela. Samtidigt som motdemonstranter skrek i Borlänge, vajade den nordkoreanska flaggan i bland annat Göteborg. Jenny Bengtsson har i sin text lite svårt att skilja det ena från det andra och logiken är inte alltid glasklar:

"Uppenbarligen räcker det inte att ha en lagstiftning om hets mot folkgrupp. Hatattacker mot människor sker dagligen i Sverige men väldigt få döms för det. Det är naivt att tro att den lagstiftning vi har avskräcker rasister och nazister att organisera sig och bedriva sitt arbete ännu mer. Skada ännu fler. Skrämma ännu fler." 

Hets mot folkgrupp är en handling, vilket är vad vi vanligen bestraffar, medan en kriminalisering av åsikter och medlemskap är någonting helt annat som skulle innebära ett stort steg. Vad hon menar med "hatattacker" förklaras inte, men exempelvis misshandel, återigen en handling, är redan förbjudet. Om ett brott kan antas ha hat som motiv, kallas det för "hatbrott" och ska leda till straffskärpning.

Det är lite svårt att förstå på vilket sätt Jenny Bengtsson tänker sig att förbud mot organisationer skulle minska denna typ av gärningar. För en misshandel eller ens ett mord krävs inte särskilt mycket organisering och den som är beredd att begå sådana handlingar blir sannolikt inte avskräckt av ett organisationsförbud. En gruppering med våld som metod och mål verkar naturligtvis i det fördolda.

I Jenny Bengtssons värld är rasismen omfattande och åtgärderna mot den alltför tama:

"I Sverige gillar vi inte rasism, säger vi. För att visa hur mycket vi ogillar rasism håller vi flashiga galor, stora musikevenemang och demonstrationer. Vi skriver under på kampanjer i media. Vi viftar med 'vi gillar olika'-pappershänder. Vi rasar mot politiken så fort den tenderar göra skillnad på människor. Sverige har länge varit internationellt känt för öppenhet och det som brukar kallas 'tolerans' (vad det nu är som ska 'tolereras')."

Att det finns en stor mängd posörer i detta land, och att de dessutom belönas med priser och uppdrag, är knappast några "högerextremisters" fel. Vi är många som är oändligt trötta på dessa kampanjer och de ständiga uppläxningarna, framför allt eftersom deras måltavlor sedan länge har lämnat verklig rasism. När en sådan gala hålls, eller Malena Ernman får ännu ett pris, vet vi att det i stället handlar om invandringspolitik. Sedan är det faktiskt så, hur mycket nyvänstern än vill se en oändlig rasism bakom varje buske, att Sverige är ett av världens minst rasistiska länder. Över hela världen förekommer fördomar, diskriminering och rent hat mot olika etniciteter, men nivån är enligt undersökningar lägre här än i många andra länder.

Det finns många skäl att tvivla på Jenny Bengtssons
demokratiska övertygelse, bland annat att hon rentav
har tatuerat in någon sorts sovjetiskt motiv med en röd
stjärna och en kvinna som kanske är kolchos-arbetare.

Föga förvånande hånar Jenny Bengtsson också kritiken mot åsiktskorridorer och verkar tycka att människor får säga lite väl mycket:

"Det är så bakvänt. Det kan givetvis aldrig vara försvarbart att kränka, baktala, trakassera och hota sina medmänniskor för att vi har yttrandefrihet. Det kan givetvis aldrig vara rätt att uttrycka åsikter som kränker de mänskliga rättigheterna."

Här serveras vi återigen en salig blandning av olika företeelser och principer. Visst har vi yttrandefrihet, men fortfarande är förtal olagligt, liksom trakasserier och hot. Dessa är också handlingar, medan åsikter inte kan kränka någons mänskliga rättigheter. Man kan ha åsikter vars genomförande i förlängningen skulle leda till kränkningar av dessa rättigheter, vilket kanske är vad Jenny Bengtsson här avser, men det är som sagt en komplex fråga och gäller även alla de kommunistiska grupper som demonstrerade den 1 maj. Det är inte heller särskilt förvånande att Kärrtorp dyker upp:

"När aktivisten och feministen Showan Shattak attackerades och misshandlades så grovt av nazister att han hamnade i koma rasade hela Sverige. Vi skrek ”Kämpa Malmö!”. Nazismen skulle inte få mer fotfäste. När nazister attackerade manifesterande barnfamiljer i Kärrtorp i södra Stockholm med vapen blev efterverkningarna också stora. Tusentals människor samlades i demonstration på Kärrtorps IP för att visa att man inte accepterade att nazismen drog fram."

Kärrtorp är det enda fall där en vänsterdemonstration har attackerats som jag på rak arm kan komma på, medan samma beteende upprepas gång på gång av våldsvänstern och attacker är något som exempelvis sverigedemokrater helt enkelt har fått vänja sig vid. Att medierna skrev om händelsen i flera dagar, och höga politiker såg till att visa upp sig i Kärrtorp vid nästa manifestation, säger en hel del om hur mediekåren och åsiktsklimatet ser ut i detta land. Jenny Bengtsson skriver sedan några ord om det stora hotet från nazism och rasism, vilket givetvis mynnar ut i:

"Med det i åtanke kan man fråga sig varför 330 organiserade nazister fick marschera – ja, marschera – genom Borlänge på första maj. Med tillstånd. Med polisskydd." 

Det enkla svaret är att den svenska regeringsformens andra kapitels första paragraf anger att vi i Sverige har "frihet att anordna och deltaga i demonstration på allmän plats". Fackordföranden glömde dock att fråga sig varför demonstrationen behövde polisbeskydd, även om det inte är svårt att gissa att hon, i brist på förbud, gärna skulle ha sett att demonstrationståget överfölls.

Som alla läsare förstår, handlar mitt inlägg inte om att försvara just Nordiska motståndsrörelsen, vars ideologi jag inte delar, men när någon börjar tala om behovet av att begränsa yttrandefrihet och demokrati är det dags att dra öronen till sig. Ty även om Jenny Bengtsson har fiendebilden klar, innebär en sådan strävan naturligtvis ett sluttande plan. Dessutom, även om hon talar om FN-konventioner och skydd av demokratin, misstänker jag att hon helt enkelt vill förbjuda det hon ogillar.

Dagens citat: Göran Greider

Den gamle anhängaren av en ideologi som brukade förkunna att "religion är ett opium för folket" har en liten lektion till oss i terrordådens tid och hänvisar till en sorts recension som han för några dagar sedan gjorde av Koranen.

Vad Greider egentligen vill säga med ovanstående meddelande är något svårtytt, men vi kan gissa. Sannolikt är det en insats för att som vanligt ursäkta denna religion, genom att hävda att innehållet i själva verket är någonting helt annat än de uttryck vi dagligen ser. Det är också något förmätet av honom att antyda att nu när han själv har läst den, har den lästs på ett sätt som ingen tidigare har gjort, men som alla borde göra.

Den där recensionen som han har låtit skriva i Dala-Demokraten är en bisarr och torftig historia. Han har förstås enbart positiva omdömen:

"En intensiv stämning arbetas upp."

"Det är nästan så att morgontidiga böneutrop hörs ur boksidorna."

Vi får veta att boken förvisso är patriarkal:

"men att de regler som under Muhammeds tid infördes trots allt innebar ett framsteg gentemot tidigare traditioner."

Den absolut finaste rekommendationen från Greider torde vara:

"Andra surans 273:e vers borde mobiliseras för välfärdsstatens skattepolitik."

Man kan läsa Koranen välvilligt, man kan läsa den illvilligt, och man kan plocka fram våldsamma delar ur Bibeln, men mycket väsentligare är att fundera kring hur islam ser ut i praktiken och vilka följder religionen ser ut att få i de samhällen där den får fäste.

Kommunismen hyllas i SvD

Den lite fånige kulturskribenten Andres Lokko, som brukar kokettera med att känna till obskyra artister, får i dagens Svenska Dagbladet utrymme för en liten hyllning till kommunismen. Hans estniska bakgrund gör att han i viss mån är medveten om hur människor som har levt med faktisk kommunism ser på saken, men själv har han en lite mer förlåtande inställning, som man också skulle kunna kalla för naiv:

"Ordet kommunist i sig och all vokabulär som över huvud taget kan kopplas till det – egentligen hur löst som helst – förblir förbjudna. Det går visst inte att ta dem ur just den kontexten. Ord som empati, solidaritet och socialism åker därför ut med det övriga så röda badvattnet. Innebörden i dem raderas på grund av någon ogrundat traditionstyngd medskyldighet."

Att empati och solidaritet på något sätt skulle vara förbjudna, eller ens vara förbundna med kommunism, är helt enkelt inte sant. I dessa dagar är hans försvar av kommunismen intressant, eftersom det påminner om hur den offentliga debatten ser ut kring islam. Precis som vi alltid får höra att det ena och det andra inte har med islam att göra, tänker sig Andres Lokko att man kan vara kommunist utan att förhålla sig till hur kommunismen har sett ut i praktiken och vilka följder den har fått. Åtminstone en uttalad kommunist tycker om denna definition av ideologin:

Lokko deklarerar stolt att han minsann brukar bära en röd stjärna på kläderna, ungefär som en modeaccessoar i stil med historielösa ungdomars t-shirts med Che Guevara:

"När jag hälsar på mina föräldrar tar jag av den, stoppar den i fickan några timmar. När jag sätter tillbaka den är det som en påminnelse om att vara i opposition. Nej, inte mot min mamma och pappa – utan mot tidens pendel som tillåtits svänga i diametralt motsatt riktning, en riktning som föraktar empati, solidaritet och socialism. För att inte tala om klasskamp eller alla människors lika värde."

Återigen, det är inte empati eller "alla människors lika värde" som gör kommunismen problematisk, utan att den överallt där den har prövats har lett till stagnation och förföljelse. Den där röda stjärnan har använts av några av historiens och nutidens värsta diktaturer.

Åsa Linderborg på Aftonbladets redaktion
med sin röda stjärna.

Ett senare stycke berör någonting som är intressant och leder till kärnan av vad jag egentligen skulle vilja komma till:

"I en märklig liten artikel i Expressen skriver Ulf Adelsohn – efter uppståndelsen kring några intervjusvar den förre Moderatledaren och hans fru har gett i DN – hur kommunistsympatier minsann 'aldrig behöver ifrågasättas i vårt land'. Så är vi där igen: dinosaurier i gul slips som ser kommunistjävlar överallt."

Nej, han sade inte att de fanns överallt, utan menade förstås att det av någon anledning är fullt acceptabelt i vårt land att vara kommunist. En text som hyllade någon aspekt av Tredje riket, eller där skribenten berättade att han brukar bära ett hakkors på jackan, skulle aldrig ha publicerats i SvD. Däremot kan Åsa Linderborg sitta dag efter dag på Aftonbladet och hylla kommunismen, Lenin och Sovjetunionen, utan att någon kräver hennes avgång. Det anses mycket mer upprörande att Lena Adelsohn Liljeroth ibland går in på Avpixlat och jag har heller aldrig hört någon tala om till exempel Proletären som en "hatsajt". Det är också patetiskt att Lokko kallar Ulf Adelsohn för "dinosaurie", direkt efter att han har lovprisat Bernie Sanders, som är född samma år, och Londons socialistiske före detta borgmästare Ken Livingstone, som är fyra år yngre. Mest pinsamt i sammanhanget är kanske att Andres Lokko är 48 år gammal och inte bara bär den röda stjärnan, utan dessutom gömmer den för sina föräldrar.

Det är möjligt att Andres Lokko skrev sin text som någon sorts provokation mot tidningens moderata läsare och att han hoppas på en läsarstorm. Hans tolkning av vad kommunismen är och hans försvar av den ger dock intrycket att han tror på vad han skriver, vilket är mer dumt än upprörande. Vill man kalla sig kommunist, får man lov att göra det, men det skulle kännas mer seriöst om man då åtminstone förhöll sig till ideologins resultat och övergrepp, istället för att avfärda alla dess yttringar som "inte riktig kommunism". Det är också oerhört svårt att finna någon svensk kommunist som har utvandrat till ett kommunistiskt land, trots att det har funnits en mängd sådana länder. Det kanske känns käckt att gå med röd stjärna eller Che Guevara i en välmående svensk stad, men inte lika roligt att i verkligheten leva med köer och varubrist. Under 1930-talet utvandrande dock ett antal svenskar, på uppmaning av Vänsterpartiets föregångare, till "arbetarparadiset" Sovjetunionen, där flera av dem så småningom skickades till läger och avrättades.

Det är denna generösa syn på kommunismen som gör att det ansågs lite festligt när Gudrun Schyman ledde en barnkör för att framföra en hyllning till Stalin. Sången är en översättning av en sovjetisk komposition och framfördes på svenska av göteborgska "Knutna nävar" på fullt allvar på 1970-talet, tiden då även Schyman tillhörde den allra yttersta vänstern:

Dagens citat: Göran Greider

Hos twittervänstern är upprördheten stor över att sverigedemokraten Kent Ekeroth bjudits in till Aktuellt och den gamle marxisten Göran Greider tar argumentationen till arnstadska nivåer. Att rättspolitiska talespersoner för två olika partier bjudits in för att debattera terrorbekämpning övergår dessa personers fattningsförmåga, särskilt som de egentligen inte tycker att sverigedemokrater borde få synas någonstans. Greiders uttalande är lite talande för dessa människors okunskap om islamism, ett fenomen som är äldre än SD och inte behöver särskilt mycket stimulans av europeisk inrikespolitik.

Det var fler som hade svårt att förstå:

En kurdisk nationalist, vars etnicitet här har gett honom status som "rolig", tar också i:

En ökänd kommunist lyckades rentav få in lite klasskamp i det hela, kanske inspirerad av DN:s reportage från Östermalm:

Vi måste vara medvetna om att dessa människor skulle vilja stoppa inte bara sverigedemokraters medverkan i debatter, utan helst också bannlysa dem från offentliga platser och förvisa dem från demokratiska församlingar. Någon annan analys än deras egen anses helt enkelt överflödig och mycket provocerande.

Dagens citat: Ulla Andersson (V)

Vänsterpartiets ekonomisk-politiske talesperson kommenterar att en 80-åring dumpades på en balkong och därefter dog på ett kommunalt äldreboende, men ser en positiv aspekt i händelsen, kanske den viktigaste för en vänsterpartist. Tweeten är nu raderad.

Dagens citat: Dror Feiler

"Vi bör göra detsamma i Stockholm den 19/3 tillsammans, svarta, vita, religiösa o ateister, kristna, muslimer o judar."
Twitter

Den märklige vänsterextremisten och terrorromantikern Dror Feiler hetsar redan nu upp sig inför Folkets demonstration i Stockholm och inspireras av hur våldsamma aktivister förstörde Donald Trumps valmöte i Chicago. I sann vänsteranda hoppas han naturligtvis att även mötet i Stockholm ska fördrivas med våld, och han länkar till en artikel i LA Times.

I Chicago organiserades våldsamheterna bland annat av Black Student Union, the Muslim Student Association och en organisation som kallar sig för "The Fearless Undocumented Association" och tydligen engagerar sig för illegala invandrare. En sådan illegal student, Jorge Mena, använder en argumentation som vi känner igen även när möten ska stoppas i Sverige:

"Som en papperslös student vid UIC känner jag mig otrygg av att veta att Trump och hans anhängare kommer att vara på mitt universitet. Vi möter redan systematiskt våld, men vi blir allt mer måltavlor för hans följare både vid och utanför Trumps valkampanj."

Detta argument har använts av vänsterelever för att stoppa besök på svenska skolor från Sverigedemokraterna, Nationaldemokraterna och Svenskarnas Parti, även om ingen kan förklara hur två eller tre besökare som är där för att presentera sitt parti kan hota någons säkerhet.

Motståndare till Trump gapar utanför universitetet,
med hijaber och Bernie-knappar.

Dror Feiler behöver knappast oroa sig, då vi kan anta att de vanliga motdemonstranterna kommer att vara på plats, eftersom de alltid verkar mer intresserade av att förstöra för andra än driva några egna frågor.

Folkets demonstration kommer att hållas på Norrmalmstorg i Stockholm klockan 13-15 den 19 mars.

Några dumheter från vänster

Jag har hittills uppfattat Aftonbladets krönikör Patrik Lundberg som någorlunda opolitisk, men idag gör han ett tydligt hopp ned i vänsterdiket redan med rubriken "Vi får den välfärd vi betalar för - dags att höja skatten". Formuleringen motsvarar rätt väl Vänsterpartiets eviga politik, där alla pengar i landet på något sätt egentligen tillhör staten, där utgifter aldrig ifrågasätts och där det inte finns någon gräns för eller negativa konsekvenser av skattehöjningar. Lundberg räknar upp ett antal problem, där han fokuserar på offentliganställdas löner, för att sedan sammanfatta:

"Krigsrubriker om samhällets förfall är egentligen bara för amatörer och populister.
Ändå går trenden inte att ta miste på: Någonting i Sverige håller på att gå sönder."

Visst går det utför med vårt land, men det är en utveckling som har kunnat förutspås och iakttas under en längre tid. En enda gång berör texten vad det faktiskt handlar om, men då förkastas det lika snabbt:

"Det vore lätt att skylla på flyktingsituationen. Men med handen på hjärtat, hur var läget innan förra hösten? Hur fungerade polisen, vården och skolan?"

Som om Sveriges asylpolitik blev extrem först under hösten 2015. Kriminalitet, tryck på socialtjänsten och problem i skolan är huvudsakligen resultat av flera års massinvandring. Man kan hålla med om att exempelvis poliser och lärare förtjänar högre löner, men det är inte grundproblemet. Lundbergs vänsteranalys visar sig också genom ett vanligt exempel som avslöjar synen på skatter:

"Alliansen då? Regeringen Reinfeldt genomförde skattesänkningar på 140 miljarder kronor."

Vänstermänniskor, som tycker att alla arbetsinkomster egentligen tillhör staten, tror att en skattesänkning är samma sak som en kostnad. I verkligheten innebär sänkt skatt att medborgaren får behålla lite mer av det denne själv har arbetat ihop. Med det skattetryck Sverige har, kan inte den första och enda lösningen alltid vara att höja skatten, särskilt inte när vi ser de medel som överförs till exempelvis den meningslösa Arbetsförmedlingen och det bottenlösa hålet Migrationsverket. Jag vill ha en välfärdsstat, men man måste ibland också titta på kostnadssidan. Om vi nu ska ha en omfattande asylinvandring, kan vi fortsätta höja skatterna till de når 100 procent och den siste löntagaren lämnar landet. Alternativet är förstås liberalernas dröm om låga löner och en avskaffad välfärd, vilket i och för sig också skulle minska incitamenten för migranter att ta sig hit.

På SVT Opinion skriver Europaparlamentarikern Malin Björk (V), bland annat känd för att ha ställt till besvär på ett flyg där en utvisad person befann sig, om hur "Socialdemokraterna har kapitulerat för Europas mörka krafter". Det här med att tala om politik i termer av "mörka krafter" och "kalla vindar" är så oerhört tröttsamt, även om det är mycket vanligt i den svenska debatten. Jag frågade henne på Twitter om hon anser att vissa åsikter är "mörka" och andra "ljusa", men fick inget svar. Vi ska komma ihåg att Malin Björk i Europaparlamentet sitter i samma grupp som bland annat Böhmens och Mährens Kommunistiska Parti, fortsättningen på Tjeckoslovakiens kommunistparti, en rörelse åtminstone jag inte skulle kalla för en "ljus kraft". Det som idag upprör Malin Björk är att Anders Ygeman (S) är i Bryssel för att diskutera EU-kommissionens förslag om en gemensam europeisk gräns- och kustbevakning:

"Att en socialdemokratisk och miljöpartistisk regering, med inrikesminister Anders Ygeman i spetsen, går dessa flyktingfientliga krafter till mötes med denna militaristiska politik är djupt oroande."

Det skulle å andra sidan se lite märkligt ut om samma regering som försöker minska asylströmmen till Sverige, genom bland annat ID-kontroller, samtidigt skulle motsätta sig europeisk gränsbevakning. Inte heller regeringens panikåtgärder i Sverige handlade om att gå några "flyktingfientliga krafter till mötes", utan var helt enkelt en mycket sen reaktion på själva verkligheten. Eftersom Malin Björk vill ha en okontrollerad folkvandring till Europa, är det just gränskontroller hon motsätter sig:

"Förslaget innebär att EU:s nuvarande gränspolismyndighet Frontex ska utökas kraftigt, både vad gäller budgeten och befogenheterna, för att bli en ny sorts superpolis. Från att ha kostat drygt 1,3 miljarder kronor per år ska myndigheten nu kosta 2,2 miljarder kronor. Utöver den utökade budgeten förväntas även medlemsstaterna att öka sina bidrag till den nya supergränspolisen."

Det är ju småsummor i sammanhanget, om vi till exempel betänker att det svenska Migrationsverket just har begärt 60 miljarder kronor extra för de kommande två åren. Om det är något som EU verkligen borde samarbeta kring och där unionen kan göra en insats, är det naturligtvis att bevaka våra gemensamma gränser. Björk lyckas själv förlöjliga vänstern ytterligare:

"För högern är Schengen ett prestigeprojekt men för vänstern handlar det om att bevara lagliga vägar inom Europa, en av flera pusselbitar i en human flyktingpolitik."

Nja, Schengen skapades snarare för att underlätta för européer att resa inom unionen och jag har svårt att tro att ens vänstern då drömde om att det skulle gynna migranter från Afrika och Mellanöstern. Malin Björks och Vänsterpartiets vision om vad EU ska handla om är förstås deprimerande:

"Sveriges roll kunde varit annorlunda. Vi har möjligheten att diskutera ökad vidarebosättning, humanitära visum och slopat transportörsansvar."

Slutligen vill också Gudrun Schyman säga något om "stängda gränser", men tvingas göra det på identitetsvänsterns sida "Feministiskt perspektiv". Texten handlar inledningsvis om hur krig är fel, vilket ju inte är en helt absurd hållning, men övergår snart till de vanliga fiendebilderna:

"När skyddet av mänskliga rättigheter utmålas som ett hot mot säkerhet och nationella 'värden' i det egna landet, då kränks och försvagas mänskliga rättigheter. Exemplet Polen är talande."

Självklart nämner hon Polen som exempel på kränkningar av mänskliga rättigheter och hon kunde lika gärna ha valt Ungern, eftersom hennes motstånd inte handlar om mänskliga rättigheter, utan om att dessa länder har valt att värna sina egna folk. I verkligheten är det nog snarare Vitryssland som är sämst i Europa på mänskliga rättigheter, men det landet passar mindre bra för Schymans syften. Detta hyckleri blir sedan så tydligt att det utgör ett självmål:

"När stödet för nationalismen ökar i Europa så syns det tydligast vid landets gränser. Slutenheten tar sig materiella uttryck. Murar, taggtråd, tårgas och transportörsansvar."

Då ska vi komma ihåg att Gudrun Schyman blev medlem och riksdagsledamot för Vänsterpartiet när det fortfarande hade "kommunisterna" i namnet och goda förbindelser med bland annat Östtyskland, ett land som i sanning uppförde murar och taggtrådsstängsel. Hon har även varit medlem i en organisation kallad Marxist-Leninistiska Kampförbundet, som jag misstänker inte hade några problem med Sovjetunionen eller stängda gränser. Det finns en skillnad mellan att uppföra stängsel för att hindra den egna befolkningen att ta sig ut, och att göra detsamma för att hindra en inströmning som raserar det egna landet och dess kultur.

För att skapa lite balans kan jag avslutningsvis nämna att jag idag blev blockad av Bodil Sidén, MUF:aren som lämnade förbundet eftersom det ville fälla regeringen och då underförstått göra sig beroende av Sverigedemokraterna. Hon ställde på Twitter frågan "Vilka är de bästa personerna du vet mellan 25-30 år?" varpå jag givetvis svarade Marion Maréchal-Le Pen (26). Där gick gränsen för denna toleranta människas nyfikenhet och öppenhet.

Ja, så här ser de ut, överklassmänniskorna som av
högre liberala principer hyllar massinvandringen.
Bodil Sidén, som givetvis bor på Östermalm,
och Johan Norberg.

Det är uppenbart att den enda politiska kraft som idag står för ländernas och folkens väl är "högerextremisterna".

Liten vänsterstrid om asylvolymerna

Vänstermänniskor som aldrig haft ett hederligt arbete
har ofta en förkärlek för rutiga skjortor, som de känner
signalerar "arbetarklass".

I fredags efterlyste den gamle marxisten Göran Greider i Aftonbladet, givetvis på kultursidan, en "tredje väg" i migrationspolitiken. Han menade:

"Debatten är fortfarande extremt polariserad mellan en alarmistisk höger och en önsketänkande vänster och, på samma sida, en gränslös nyliberalism som jublar över den ökade lönepressen nedåt."

Den tredje väg han efterlyser kan sammanfattas av nedanstående stycke:

"Om Sverige skulle sätta ett tak på låt oss säga max 70 000 flyktingar per år (en godtycklig siffra) skulle det innebära att asylrätten – garanterad teoretiskt (men inte alls i praktiken) i FN:s flyktingkonvention – dramatiskt urholkas, ja. Samtidigt vore det med EU-mått en oerhört generös nivå och kanske en nivå som en majoritet av svenska folket skulle acceptera."

Greider har en poäng när han menar att asylrätten inte är anpassad för ett så stort tryck av migranter. Den skapades inte för att möjliggöra rena folkvandringar från fattigare områden, utan för att stater skulle ta emot ett mindre antal människor som av politiska skäl tvingades lämna diktaturer. Själv vill jag naturligtvis inte se en sådan tredje väg, med ett högt satt maxtak, eftersom jag vill att Sverige helt slutar att bevilja asyl. En mening i Greiders text är för övrigt lite rolig:

"Jag har inte hört Löfven eller Romson formulera något sammanhängande och långsiktigt om hur de ser på migrationen."

Jag har inte hört Löfven eller Romson formulera någonting sammanhängande och långsiktigt, någonsin. När det gäller migrationen har Stefan Löfven varken intellektuell kapacitet eller praktiska möjligheter att göra det, medan Åsa Romson helt enkelt vill maximera asylinvandringen och helst se en fri sådan, vilket i sig inte är särskilt långsiktigt.

Nåväl, Greiders inlägg får idag "kultursidans" Martin Aagård att reagera, vilket i kommunistisk anda sker under rubriken "Låt det kosta". Det ska få kosta, eftersom man kan låna pengarna:

"Sverige byggdes med lånade pengar. När de stora infrastruktursatsningarna skulle genomföras, när Sverige moderniserades med stormsteg och byggde järnväg, elektricitet och telefoni, lånade Sverige upp sig över öronen."

Jämförelsen blir endast begriplig om man inser att Aagård ser asylinvandringen som samma typ av investering. Att massinvandring från tredje världen skulle innebära framsteg av samma typ som järnväg och telefoni är förstås minst sagt tveksamt.

Texten bjuder på många märkliga tankar:

"Sverige är bevisligen världens mest attraktiva land. Det är hit flyktingströmmarna går.
Och den svensk som inte förmår att vara tacksam för det hamnar i en märklig position. För hur hade alternativet sett ut? Att vi inte vore det tryggaste och mest ekonomiskt attraktiva land uppå jord?
Så låt oss först gratulera oss själva. Tillsammans byggde vi det här makalösa landet där nästan alla kan se en framtid, oavsett utbildningsnivå eller kön."

Att svenskarna genom generationer har skapat ett relativt välfungerande och rikt land betyder inte på något sätt att det är en fördel att vara attraktivt för asylinvandring. Det är imponerande att Aagård erkänner att det finns ekonomiska drivkrafter bakom migrationen, men han glömmer att generösa regler kring asyl, anhöriginvandring och åldersbestämmande är minst lika lockande. Tankar kring om hur historien kommer att se på dagens utveckling är alltid intressanta:

"Men historieböckerna om vår samtid kommer knappast att handla om stolthet. De kommer snarare att beskriva ett historiskt svek. Framtidens dokumentärfilmare kommer att korsklippa bilderna på Åsa Romsons tårar med bilder på flyktingbarnen i Idomeni som sprejas med tårgas för att de ska hålla sig borta från Europa."

Detta är en vanlig bild hos asylfanatiker, där de har svårt att överhuvudtaget tänka sig att de kanske har fel i ett längre perspektiv. Själv är jag mycket mer övertygad om att man kommer att se denna period med enorm asylinvandring som ett stort misstag och kommer att hålla dess förespråkare ansvariga för det förfall som kommer att påverka oss under lång tid framöver. Beskrivningen av händelserna i Idomeni är som vanligt förljugen, eftersom det var en aggressiv skara vuxna män som utsattes för tårgas när de försökte forcera gränsbarriären. Att vissa barn inte hölls undan tumultet säger mer om migranterna än om Europa. Genom texten blir det allt mer uppenbart att Aagård inte riktigt förstår frågan:

"Så vad är det Greider fruktar ska hända med det mest framgångsrika land uppå jord om flyktingvågen inte stoppas? Förutom att S-regeringen ska tvingas avgå fruktar han ökad arbetslöshet. Vilket är en legitim oro. Arbetslösheten minskar, men är fortsatt ett problem. Samtidigt ökar BNP, men vi bör vara på vår vakt! Tillväxten är på topp, men det kan vända närsomhelst! Konjunktursvängningarna kommer troligen aldrig att synkroniseras med krigen i vårt närområde, men få konjunkturlägen har varit så lämpliga som dagens för att ta emot nya medborgare."

Asylinvandringens kostnader sträcker sig över år och alltså över både bättre och sämre konjunkturer och kommer dessutom att påverka vårt land i generationer. BNP per capita har i princip legat stilla under de senaste åren, men även om vi skulle ha en stark tillväxt är det inget giltigt argument för massinvandring. Analysförmågan är genomgående pinsamt låg:

"Med det sagt är segregation ett av våra största samhällsproblem. Tyvärr kommer den inte att lösas genom att vi försämrar möjligheten att söka asyl."

Den kommer inte gärna heller att förbättras av fortsatt inflöde. På mycket lång sikt skulle det kanske gå att minska segregationen, utanförskapet eller vad man nu vill kalla det, men en absolut förutsättning för att det ens ska vara möjligt är förstås att inte fylla på med fler utmaningar. En inte ovanlig, men fortfarande irrelevant parallell dras också upp:

"Mest av allt fruktar dock Greider lönedumpning. Ett välbekant argument. Sverige befinner sig i en situation som påminner om USA för 100 år sedan. Strax innan landet blev världens största kulturella och ekonomiska stormakt. Det var dit Asiens och Europas fattiga och förföljda sökte sig. Skulderna var låga (det skulle ändras när USA året efter gick med i första världskriget). Antalet invånare födda utomlands var 15 procent. Exakt samma siffra som hos oss i dag."

Då tar vi det igen. En huvudsakligen europeisk invandring till USA för 100 år sedan är inte samma sak som invandring till dagens Sverige från Afghanistan, Mellanöstern och Afrikas horn. Aagård blandar friskt äpplen och päron och slutsatserna är lika märkliga som alltid:

"Så visst kommer det att kosta. Migrationsverket behöver till att börja med 28 miljarder extra. En skräcksiffra. Det är samma summa som statliga Vattenfall skrev ner sitt värde med i fjol. Men till skillnad från Vattenfalls usla affärer där pengarna bara går upp i rök så investeras Migrationsverkets pengar i Sverige."

Det visar ju snarare att staten kanske inte ska äga företag, något som Aagård och andra vänstermänniskor annars brukar vilja. Visst kan man i någon mening säga att Migrationsverkets pengar stannar i Sverige, men verksamheten i stort syftar ju till att rasera landet och byta ut befolkningen. Då är det rentav bättre om pengarna "bara går upp i rök". Ibland är den verklighetsfrämmande naiviteten så stor att det blir parodiskt:

"Sverige kan förändra EU endast genom att vara ett exempel. Hur ska vi få övriga EU-stater att ändra uppfattning om vi själva inte gör det?"

Hur har det gått hittills tycker du, Martin Aagård? När Sverige så sent som förra året tog emot 163 000 asylsökande, blev då Estland och Danmark så inspirerade att de också öppnade gränserna? Sanningen är att land efter land nu försöker försvara sina gränser och att även vi har ett val om vi vill tillåta inflödet att fortsätta. De senaste åren har vi fungerat som avskräckande exempel, inte som något föredöme. Göran Greider hade uppenbarligen rätt när han kritiserade den "önsketänkande vänstern".

Researchgruppen och SÄPO

Idag har det då diskuterats en del kring att Researchgruppens Martin Fredriksson (i mitten på bilden ovan) har uppgett att han i ett antal år har haft uppdrag för SÄPO. Det är så vitt jag förstår han själv som har gått ut med det, vilket får många att undra varför och misstänka att det var på väg att avslöjas på något annat sätt. Man kan också undra om hela historien inte är uppdiktad för något syfte, till exempel att helt enkelt "trolla", som det heter med internetvokabulär, motståndarna. Till saken hör också att hans gelikar i Researchgruppen har gått ut och uttryckt sin besvikelse öppet, vilket också är något märkligt för en så pass suspekt organisation. Gruppens Mathias Wåg skrev bland annat följande på Facebook:

"Vad ska man säga när det visar sig att den person man jobbat närmast de senaste femton åren plötsligt avslöjar att han var avlönad av Säpo? Att just de tre år då vi byggde en rad vänsterforum, kommunikationssajter och informationsstrukturer gemensamt - fick han samtidigt lön av dem, fick sitt kodnamn, träffade sin kontaktperson, gick sina infiltrationsutbildningar, lekte spion och spelade ett dubbelspel."

Om nu historien är korrekt, och Wågs känslor äkta, verkar han antyda att gruppen på något sätt ser sig som rebeller och polisen som fiende. I själva verket är ju grupper som Researchgruppen i högsta grad en del av makten, vars uppgift det är att göra det smutsigare arbetet som etablissemanget av olika anledningar vill hålla ett visst avstånd till. Kartlägger man oppositionella för Expressens räkning är man inte någon rebell. Fredriksson hävdar förstås att han har hjälpt SÄPO att kartlägga "nazister". Det skulle vara mycket allvarligt om landets egen säkerhetstjänst använder kriminella extremister för åsiktsregistrering, men scenariot är inte särskilt sannolikt. SÄPO har förstås alla möjligheter i världen att själva införskaffa information och vill man ha uppgiftslämnare söker man troligen dessa inom de rörelser man vill bevaka, vilket gör det mer sannolikt att Fredriksson helt enkelt skulle lämna information om sina "kamrater". Några formuleringar i Wågs litania är festliga:

"Aktivistiskt är det vansinne att jobba åt Säkerhetspolisen.
Journalistiskt ar det att undergräva hela sin trovärdighet. 
[...]
Jag känner bars känslan av smuts. Att det smetar av sig. Att det jag gjort antifascistiskt dras i skiten. Det jag skrivit. Berövas trovärdighet. Tillskrivs andra avsikter. Att mitt politiska engagemang dras i skiten. Att detta under lång tid kommer smetas på det vi gör. Nedvärdera det jag gör."

Vi vet att Expressen gärna kallar Researchgruppen för "journalistkollektiv", men i verkligheten torde få se dem som några journalister vars trovärdighet riskeras. De befinner sig, för att använda hans eget språkbruk, redan "i skiten". Om SÄPO verkligen har använt Fredriksson för att kartlägga de personer som Researchgruppen kartlägger är det en skandal, men det är som sagt mindre troligt. Att polisen intresserar sig också för vänsterextremister är positivt och organisationer som Researchgruppen och Expo borde naturligtvis inte ens vara lagliga i ett demokratiskt land.

Bland rasistsexister och rasistiska patriarker

Malin Björk med sin manlige partiledare,
vars patriarkala blick vittnar om att han ser
henne som en av "sina kvinnor".

Det finns en sida, en nättidning om man så vill, som kallas för Feministiskt perspektiv. Den 16 personer starka redaktionen består uteslutande av kvinnor, men själva perspektivet visar sig helt enkelt vara identitetsvänsterns. Bland dess medlemmar märks bland andra Researchgruppens My Vingren och vänsterextremisten Edda Manga, som kallas för "redaktör feminism".

Idag publiceras där ett inlägg av den vänsterpartistiska Europaparlamentarikern, asylfanatikern och, förstås, "feministen" Malin Björk. Hon fick bland annat lite uppmärksamhet 2014, då hon på ett flygplan reste sig upp för att försöka stoppa avfärden då en av passagerarna skulle utvisas från Sverige. Redan ingressen visar att hon är väl införstådd med dagens krav på "intersektionalitet" i dessa kretsar:

"Våldet mot flyktingar och alla människor som inte är vita ökar i Europa. Och detta innebär att kvinnor på flykt är dubbelt hotade, som kvinnor i ett patriarkalt samhälle, och som icke-vita i ett samhälle där rasismen får härja."

I själva verket kommer de flesta av dessa kvinnor från trakter som är bra mycket mer patriarkala än Sverige, men inom identitetsvänstern är det viktigt att hatet riktas mot vita män och då bör man förstås framställa saken som att dessa kvinnor kommer till det fruktansvärda patriarkatet Sverige, där de dessutom utsätts för våld av dessa vita män. Faktum är att Malin Björks argumentation inte går ihop, eftersom hon samtidigt vill ha så många migranter som möjligt in i Europa:

"Vi ville granska EU:s flyktingpolitik utifrån vad den gör mot kvinnor och hur den behöver ändras för att skydda kvinnor. Det är tydligt att legala vägar in i Europa är det främsta sättet att öka säkerheten för kvinnor på flyktvägen, samt att värna rätten till asyl och att stå upp för de internationella åtaganden EU och dess medlemsländer har."

För kvinnornas skull är det alltså extra viktigt att de kommer till Europa, där de å andra sidan är dubbelt hotade genom de europeiska patriarkaten och allt det våld mot dem som vita män utför. Men visst, skulle identitetsvänstern få styra löser sig nog allt det där, precis som hur mycket välfärd som helst går att kombinera med hur stor asylinvandring som helst i Vänsterpartiets värld.

Rätt i dagens debatt ligger också beskrivningen om hur män som tidigare aldrig intresserat sig för feminism, nu var engagerade efter händelserna i Köln:

"Nästa kväll skulle vi debattera 'Stoppa sexuella trakasserier och våld mot kvinnor på offentliga platser'. Nu var extremhögerns folk på plats och i de andra högerbänkarna satt en drös av män som vi som brukar debattera jämställdhet och feminism aldrig sett röken av tidigare. Det var nämligen de som hade föreslagit en debatt som fokuserade på Köln-attackerna."

Jag misstänker att beskrivningen är något vinklad för att passa in i mallen, men jag sitter inte själv i Europaparlamentet och kan därför inte uttala mig om huruvida den är felaktig. Vad jag däremot vänder mig mot, är hur Malin Björk uttrycker sig om politiska motståndare:

"Jag har lovat mig själv att de inte ska få ta en millimeter av vårt kamputrymme med sitt hat, kvinnoförakt, och rasism."

Oliktänkande tar alltså genom sin blotta närvaro och rätt att tala "kamputrymme" från de rättrogna? Formuleringarna vittnar om just den typ av bristande demokratiskt sinnelag som vi känner igen från många andra människor från det politiska lägret. Att vissa motståndares åsikter på förhand klassas som "hat" och "rasism" är vi tyvärr alltför vana vid, medan "kvinnoförakt" nu helt enkelt läggs till för att helt utesluta dem från en debatt om sexuella övergrepp. Denna intersektionella kombination tas sedan till en ny nivå:

"Och denna kväll, för att försäkra oss om att debatten inte skulle kapas av extremhögerns nationalistiska sexister eller högerns rasistiska patriarker, lanserade vi i vänstergruppen en Twitterkampanj under hashtagen #NoSexismNoRacism. Den trendade! Såklart."

Hashtaggar på Twitter är alltid enormt viktiga för vänstermänniskor, eftersom forumets format är skapat för korta slagord, svordomar och hån, och därför är som skräddarsytt för dessa individer. Det är som sagt dock språkbruket och de svepande hatiska beskrivningarna jag vill uppmärksamma. Varför skulle högerns ledamöter, och här riktar hon in sig på EPP-gruppen där de svenska Moderaterna och Kristdemokraterna ingår, bestå av "patriarker" som dessutom är rasistiska? Med "extremhögern" avses förstås våra vänner i Nationernas och Friheternas Europa (ENF), samt troligen SD:s grupp EFDD, men på vilket sätt är de nödvändigtvis "sexister"? Just på Twitter har Malin Björk naturligtvis också uppmärksammat debatten, vilket sker med samma språkbruk och trötta fraser:

Malin Björk vill här på ett fult sätt påstå att dessa kristdemokraters vilja att stoppa sexuella trakasserier av kvinnor inte är äkta, eftersom deras abortmotstånd i hennes värld handlar om att begränsa kvinnors makt över sina kroppar. Nu är jag själv inte särskilt engagerad i abortfrågan, varken för eller emot, men abortmotståndares hållning handlar inte om att de är patriarker som vill begränsa kvinnors rättigheter, och framför allt har abortfrågan ingenting med sexuella trakasserier att göra.

Slutligen måste jag förstås påpeka att Europaparlamentets största "högerextrema" parti, till skillnad från Vänsterpartiet, leds av en kvinna, som också är sin partigrupps ledare. En matriark helt enkelt.

Fullständigt absurd attack mot SD

Henry Ascher är aktivisten som envist propagerat för fenomenet "apatiska flyktingbarn", trots att många andra röster och ren logik visar att fenomenet är ett falsarium. När han idag får skriva på SVT Opinion presenteras han som "professor och barnläkare", medan hans medlemskap i Kommunistiska partiet, tidigare KPML(r), och stöd till den palestinska terrororganisationen PFLP, förtigs.

Ascher utgår från en text på samma forum från Paula Bieler (SD) och inleder med en bild han minns från det röda 1970-talet, för att direkt koppla ihop SD med den tyska nationalsocialismen:

"Det var ett omslag till en bok utgiven i Tyskland under Weimarrepubliken före nazisternas valseger och maktövertagande. Till vänster en teckning med en man i en talarstol inför en publik av män i höga hattar. 'National…' står det under bilden. Talaren sträcker ut högerhanden i en hitlerhälsning.
Bilden till höger visar samma man i samma talarstol. Men publiken har arbetarkepsar. Under bilden:
'…socialism'. Talaren knyter näven."

Bilden syftade sannolikt till att åskådliggöra att Hitler fick stöd från både företagare och arbetare, men Ascher tolkar den på sitt eget förvirrade vis:

"De ville återvinna det forna Tysklands glans ur förnedringen efter första världskrigets förlust. Och de ville framstå som socialister vilket för stora delar av Tysklands arbetarbefolkning framstod som möjligheten till ett demokratiskt samhälle."

Detta är nonsens, eftersom få lär ha valt NSDAP just för att främja demokrati och mat på bordet sannolikt var viktigare för arbetare under depressionens dagar, men Henry Ascher skriver så för att komma till den bisarra poängen:

"Det finns paralleller som är alltför påträngande. 'National' - 'Sverige'. 'Socialism' - 'demokrati'. Nej, Sverigedemokraterna förespråkar inte världskrig och utrotningsläger. Men det gjorde ju inte Nationalsocialisterna heller, inte till att börja med."

Genom denna märkliga översättning ska vi alltså sätta likhetstecken mellan nationalsocialister och sverigedemokrater, men socialism är sannerligen inte samma sak som demokrati. Sverigedemokraterna är ett demokratiskt, om än något toppstyrt, parti, medan NSDAP var ett synnerligen odemokratiskt parti där all intern debatt var förbjuden och partiledaren given. Redan resonemanget att SD på något sätt skulle sträva efter utrotningsläger är ett groteskt påstående, men hur skulle SD överhuvudtaget kunna få till ett världskrig? Hela texten handlar om att dra dessa paralleller och fortsätter:

"Syndabockstänkandet där viktiga orättvisor skylls på utsatta grupper och inte på de ansvariga. Tron på en gemensam kollektiv skuld. De förenklade svaren. Den nedvärderande människosynen och de kränkande stereotyperna. Romantiseringen av nationens enhet, historia och kultur. Fantasierna om blodets, landets, kulturens renhet. För att nämna några exempel. SD:s ursprung i den nazistiska rörelsen är inte en slump."

Även dessa påståenden är helt osanna. Både SD och jag själv riktar all kritik mot just de ansvariga och knappast mot enskilda invandrare, vilket är vad som åsyftas med "utsatta grupper". Jag betonar gärna ännu en gång att "invandrare", om vi nu ska använda det begreppet, inte har "en gemensam kollektiv skuld", vilket däremot moderater och socialdemokrater har.

Som vanligt är Henry Ascher slarvig, för att uttrycka det snällt, med fakta:

"Mellan 55 och 60 miljoner människor dödades som en följd av nazismens härjningar. Tio gånger Sveriges nuvarande befolkning!"

Även om vi ser exempelvis de kanske fem miljoner tyskar som dog i kriget som "en följd av nazismens härjningar", ska vi komma ihåg att de minst 15 miljoner kineser som beräknas ha dött under kriget, snarare gjorde det som en följd av Japans "härjningar". Det spelar förstås ingen roll för bedömningen av den nationalsocialistiska ideologin, men det visar vilken obekymrad inställning Ascher alltid har till verkligheten. Vad jämförelsen med Sveriges befolkning har med saken att göra förstår nog bara han själv. Ännu ett föga underbyggt påstående slängs fram:

"Det är inte en slump att de få överlevare som ännu finns kvar i Sverige skräms av SD."

Källa på det? Det har påpekats många gånger förr, men de flesta av Sveriges judar är sannolikt medvetna om att hotet mot dem främst kommer från muslimer, en tillströmning som SD alltså vill stoppa. Vi får sedan lite felaktig statistik:

"Låt oss denna dag minnas att 90 procent av Sveriges väljare inte röstade på Sverigedemokraterna."

Man kan ifrågasätta hur det i så fall står till med Henry Aschers eget minne, eftersom den berömda siffran vi alla har fått lära oss är 87 procent, en andel som idag snarare ligger under 80 procent. Som vanligt säger han helt enkelt vad som helst som kan användas för den egna saken, där fakta och verklighet är helt irrelevant.

Ascher drar sig förstås inte heller för att använda sin egen judiska tillhörighet i diskussionen, trots att man nog bör se inlägget som en kommunistisk attack. Kanske är det Paula Bielers beskrivning av antisemitism i det kommunistiska Polen som stör honom allra mest. Festligt nog avslutar han med den vanliga uppmaningen "Lär av historien!", trots att han själv inte verkar ha lärt sig ens de mest elementära historiska fakta. Dagens attack innebär, som vanligt från kommunistiskt håll, framför allt ett enormt hyckleri, då det knappast kommer att saknas fångläger av Auschwitz typ i det samhälle som Kommunistiska partiet vill skapa.

En dos motbjudande hyckleri från Vänsterpartiet

Barbro Sörman i talarstolen

Idag högtidlighålls på olika sätt befrielsen av Auschwitz och från skilda politiska håll gör man sitt bästa för att använda tillfället för att posera och utnyttja händelsen i dagspolitiken. Så även Barbro Sörman, distriktsordförande för Vänsterpartiet i Storstockholm, som på partiets hemsida direkt övergår till svensk migrationspolitik:

"Det har sällan känts mer aktuellt än nu att påminna om vad rasism och fascism leder till. Rasism är beroende av att vi människor slutar se andra människor som människor. Den är beroende av stängda gränser och stängda hjärtan. Den kan frodas i ett land som säger sig behöva “andrum” från människor på flykt."

Så oerhört dumt och förljuget. Att människor skickades till tyska koncentrationsläger har ingenting med vår migrationspolitik att göra. Anledningen till att Barbro Sörman vill "påminna om vad rasism och fascism leder till" är förstås att hon också kallar Sverigedemokraterna för fascister, och att partiets väljare ska skämmas lite extra denna dag, samtidigt som vänstermänniskor blir särskilt upphetsade när de får kämpa mot "fascister". Att rasism, eller "rasism", är beroende av stängda gränser är ett mycket märkligt påstående, eftersom personer av Sörmans kaliber knappast skulle låta bli att finna rasism i det mesta även om vi hade alldeles öppna gränser. Den ideologi som i sanning är beroende av stängda gränser är dessutom just kommunismen, från Östtyskland till Nordkorea. Som vanligt missuppfattas också medvetet vad det där "andrummet" handlade om, nämligen en möjlighet att hinna ikapp i en akut situation när det exempelvis gäller att ge asylsökande tak över huvudet, då Sverige hade tagit emot 80 000 människor på ett par månader. Pekoralet fortsätter:

"Och historien upprepar sig. Vi sa “aldrig mer” och skrev under konventionen om de mänskliga rättigheterna. Vi bestämde oss för att alla har samma rättigheter, oavsett kön, sexuell läggning, hudfärg, funktionsvariationer  eller religion och att det skulle gå att leva tillsammans men så fort dessa föresatser och överenskommelser testades på allvar så kastades de över bord och övergavs. I en sjunkande gummibåt på Medelhavet."

Därmed kommer vi in på huvudskälet till att texten utgör ett stort hyckleri. Vänsterpartiet hade fram till 1990 beteckningen "kommunisterna" i partinamnet, och kände sig alltså helt bekväma med ordet under hela den tid då Östeuropa bestod av kommunistiska diktaturer. Det är ingen vågad gissning att en hel del av partiets medlemmar fortfarande ser sig som kommunister. Vi minns också att den förre partiledaren Lars Ohly in i det sista insisterade på att kalla sig just kommunist.

Vänsterpartiet i Västerås firar första maj

Texten vill låta påskina att allt var frid och fröjd efter 1945, men halva Europa lydde då alltså under sovjetisk diktatur och Stalins utrensningar skulle pågå i ytterligare några år. Barbro Sörman drar sig inte ens för att inkludera sig själv i de som sade "aldrig mer", trots att kommunismen skulle fortsätta att skörda liv och leda till rena folkmord under de decennier som följde. FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna antogs 1948 och de kommunistiska länderna avstod från att rösta, under förevändningen att deklarationen inte tillräckligt hårt fördömde fascism, men i verkligheten snarare för att de själva knappast levde upp till dokumentets ideal och deklarationen bland annat innehöll en frihet för medborgarna att lämna sina länder. Vänsterpartiet hade fram till murens fall 1989 goda förbindelser med dessa länders regimer. Det är enormt historielöst och förljuget att hävda att de mänskliga rättigheterna plötsligt "kastades över bord" vid båttrafiken över Medelhavet, eftersom kommunistiska (och andra) länder brutit mot alla dessa rättigheter från krigsslutet till våra dagar.

Att Europa vill reglera sin invandring går inte att jämföra med varken tyska förbrytelser under 1940-talet eller alla de brott som kommunismen begått före och efter dess. Världens första kommunistiska land blev Ryssland, där terror och tusentals avrättningar inleddes direkt vid maktövertagandet 1917, vilket också är året då det som idag kallas för Vänsterpartiet bildades. Under Josef Stalins styre skickades miljoner människor till läger i Sibirien och bara under åren 1937-1938 arresterades en och en halv miljon människor, varav över 600 000 avrättades. Hur många vet att runt 30 000 människor dödades i det kommunistiska Mongoliet vid denna tid? När Stalin dog 1953 höll Vänsterpartiets blivande partiledare C-H Hermansson ett tal vid en minneshögtid i Sverige:

"Stalin är en av hela den mänskliga historiens största personligheter. Marxismen, den lära som Stalin behärskade med sådant mästerskap och som han vidareutvecklade till ett nytt och högre plan, förnekar ingalunda de stora personligheternas roll för historiens utveckling. Stalin förstod att ställa hela sin livsgärning i de framväxande, de progressiva, de oemotståndligt segrande krafternas tjänst. Därför blev hans liv så betydelsefullt för mänskligheten, därför blev han en gigant i den mänskliga utvecklingens historia. Att vara kommunist, det är att ha Lenin och Stalin till föredöme. Stalin är en av alla epokers mest geniala vetenskapsmän."

Jonas Sjöstedt och C-H Hermansson

I Kina kan kommunismens offer räknas i tiotals miljoner. I dagens Nordkorea bedöms runt 200 000 personer sitta i fångläger, människor som de som idag poserar runt Auschwitz ägnar få tankar. Det går utmärkt att beklaga de som föll offer för tyska, eller för den delen amerikanska och sovjetiska, övergrepp under och före andra världskriget, men Vänsterpartiet är de sista som ska göra det.

Drev, undfallenhet och hyckleri

I fredags kunde Arbetarbladet presentera sitt stora avslöjande, en gärning de uppenbarligen var mycket nöjda med och som de har spunnit vidare på sedan dess. "Scoopet" består i att tidningen har tittat på en moderat företrädares Facebook-sida och där funnit att han har delat artiklar från Fria Tider och Samtiden. Skälet till detta engagemang för tämligen harmlösa aktiviteter i sociala medier kommer förstås ur en bitterhet över att Socialdemokraterna har förlorat makten i Gävle för första gången på 96 år.

Tidningen skriver om saken även idag och nu är syftet att få den aktuelle politikern Jan Rust att avsättas. Personligen tycker jag att Moderaterna i Gävle agerar på ett patetiskt och onödigt undfallande sätt, så även Jan Rust själv, som bland annat skyller på att han inte är så duktig på att använda sociala medier, istället för att helt enkelt stå upp för att han fann artiklarna intressanta.

Måns Montell, Moderaternas gruppledare i kommunfullmäktige, låtsas se mycket allvarligt på det inträffade och säger rentav:

"När det gäller nyhetsartiklar så delar jag från exempelvis Arbetarbladet eller motsvarande nyhetssajter, där jag känner att det finns en oberoende journalistik, där det finns trovärdighet. Jag kan också dela artiklar från till exempel moderat.se där det är tydligt att avsändaren är opinionsbildare."

Måns Montell (M)

Om Måns Montell verkligen tror att Arbetarbladet är en "oberoende nyhetssajt" behöver uppenbarligen alla moderater i kommunen den där utbildningen i inte bara sociala medier, utan i medier överhuvudtaget. Tror han att Arbetarbladet skriver om Jan Rust dag efter dag för att de i sin oberoende opartiskhet uppfattar det som en viktig nyhetshändelse? Självklart har publikationer som Samtiden och Fria Tider en agenda, men det är nyttigt för människor att ta del av olika infallsvinklar och åsikter. Alltså, Jan Rust och Måns Montell, läs gärna på Moderat.se och Arbetarbladet, men glöm inte att också ta del av vad den invandringskritiska opinionen tycker.

Igår tyckte vänsterpartisten Gin Akgul Hajo  att det var dags att plocka poäng på det patetiska drevet, under den något överdrivna rubriken "Orkar Moderaterna styra Gävle?". Hon menar att "situationen är skrämmande" och inga ord är för stora:

"På fredagen uppdagade Arbetarbladet att den nya socialnämndsordföranden, Jan Rust (M) delat rasistiska inlägg på sociala medier så sent som för bara några månader sedan. Som försvar anger han att han saknar kunskap om tekniken och att han inte förstod vad han delade. Önsketänkandet om att gävleborna måste vara naiva lyser med kallt blått sken, med brun inramning." 

Precis som Arbetarbladet, tycker hon att det är fyndigt att hävda att Jan Rust antingen är rasist eller dum i huvudet, även om en mer akademisk omskrivning används för den senare egenskapen:

"Vad är då svaret från den nya högsta ledningen för Gävle kommun, när hon ställs inför faktumet att några av hennes mäktigaste politikerkollegor i kommunen uppenbart har och sprider eller saknar kognitiv förmåga att förstå rasistiska åsikter?"

Gin Akgul Hajo (V)

Nu kommer vi till det roligaste i denna egentligen meningslösa historia. Likt personer som Kurdo Baksi och Özz Nûjen, motsätter Gin Akgul Hajo sig all form av svensk nationalism, som alltid stämplas som rasism, men är förstås samtidigt en brinnande kurdisk nationalist. 1999 deltog hon i en demonstration i Stockholm mot att PKK-ledaren Abdullah Öcalan hade gripits i Turkiet. Demonstranterna tog sig in i Folkets Hus och när ett rykte började florera om att polis var på väg till platsen tog gruppen helt enkelt de personer som befann sig i byggnaden som gisslan och barrikaderade utgångarna med kontorsmöbler. Några av ockupanterna bar mask, en del av dem hotade att sätta eld på sig själva, och den tagna gisslan uppfattade situationen som mycket obehaglig.

Gin Akgul Hajo själv höll bland annat vakt, skrek "Länge leve Öcalan", och vägrade låta en person ur gisslan meddela sin läkare att han inte kunde komma på avtalad tid. Hon befanns skyldig till olaga frihetsberövande och dömdes till ett års fängelse, ett straff som i hovrätten sedan ändrades till samhällstjänst. Är Gin Akgul Hajo verkligen rätt person att kritisera någon för delningar på Facebook, eller kräva någons avgång?

På hennes egen Facebook-sida dominerar den kurdiska kampen och hatet mot Turkiet. Innan hon fick sin tjänst som kommunalråd arbetade hon som tolk och SFI-lärare. Sverige är ett synnerligen sjukt land.

Om att "utnyttja kvinnor för en rasistisk agenda"

I samband med händelserna i Köln, och på många andra platser, har vi här tittat en hel del på vänsterns reaktioner och framför allt på den helt dominerande grenen som går ut på att hävda att den enda faktorn är män, följt av den än mer ologiska och inkonsekventa slutsatsen att alla män därför måste arbeta på sin värdegrund. Låt oss nu därför titta på den våg som därefter har följt och handlar om att svartmåla alla de som menar att kulturell bakgrund också är en faktor. Det finns en uppsjö av inlägg på det temat, men de går som sagt ut på samma sak, så jag tror att vi kan nöja oss med ett.

I Aftonbladet får idag tre kvinnliga vänsterpartister ett inlägg publicerat, under rubriken "Använd inte oss för er rasistiska agenda". Trion består av den för mig hittills okända Maj Karlsson, den ständigt osympatiska Rossana Dinamarca, samt Linda Snecker, mest känd för att ha pausat sin officiella föräldraledighet under riksdagsårets uppehåll, eftersom hon då kunde lyfta full lön under sommaren och spara den resterande föräldraledigheten till ett annat tillfälle. Alstrets inledning lyder:

"Kvinnor har skrikit rakt ut i tystnad sedan tidernas begynnelse. Och nu används vår utsatthet för rasistiska ändamål och därmed reduceras ansvaret från män till muslimer. Det är ett grovt hån mot hela den feministiska kampen där vi varje dag har kämpat, påtalat, motionerat och demonstrerat för att visa på det förtryck som kvinnor varje dag lever i."

Med "rasistiska ändamål" avses förstås som vanligt kritik mot massinvandringen, men det är inte ens bara invandringskritiker som har påtalat de aktuella händelsernas kulturella prägel. Det har även till exempel den borgerliga opinionsbildaren Rebecca Weidmo Uvell, författaren Ann Heberlein och den ursprungligen kurdiska liberala politikern Gulan Avci gjort. Konflikten står alltså inte mellan "rasister" och alla kvinnor, utan mellan nyktra realister och ideologiskt låsta vänsterfeminister. När det gäller grovt hån mot hela den feministiska kampen, så har många kvinnor utanför identitetsvänstern påpekat att likställandet av patriarkala kulturer i exempelvis Mellanöstern med situationen i Sverige, just är ett hån mot allt det som kvinnor här har uppnått. Den vänster som företräds av till exempel Gudrun Schyman vill förstås lägga beslag på begreppet "feminist", men så kallar sig även en hel del företrädare för liberala värderingar och säkert även en del sverigedemokrater. Den ohederliga, eller kanske rentav ointelligenta, argumentationen löper som en röd tråd:

"Genom historien och i vår egen tid finns det inget stöd för att det enbart skulle vara män från särskilda ”kulturer”, som utövar sexuellt förtryck och våld mot kvinnor. Den enda gemensamma nämnaren är att förövaren är en man."

Det är det å andra sidan inte heller någon som har hävdat. Vad människor som talar om kulturella faktorer säger, är att kulturer varierar stort i graden och utbredningen av olika former av förtryck och våld. Redan det faktum att dessa tre kvinnor kan klä sig som de vill, säga vad de vill, och inneha högavlönade positioner, visar att de faktiskt inte lever i Afghanistan.

Att de har svårt för det här med grader och skillnader visas också när de vill föra fram Vänsterpartiets feministiska politik:

"För att uppnå ett jämställt samhälle så krävs det otroligt många olika åtgärder. Vänsterpartiet har varit starkt drivande i frågor om ekonomisk jämställdhet mellan män och kvinnor. Vi vill också att regeringen tar fram en handlingsplan mot våldtäkter och sexuellt våld. Vi vill ha ett feministiskt rättsväsende och för det krävs att hela rättsväsendet får kompetensutveckling i genusvetenskap och det ska finnas med i polisutbildningen och juristutbildningen."

Det är möjligt att det finns saker att förbättra när det gäller till exempel löner inom kvinnodominerade yrken, eller i rättsväsendet, men undertecknarnas poäng om förtryck överallt blir löjeväckande om man betänker hur rättskipningen och den allmänna situationen för kvinnor ser ut i många andra länder. För en sammanfattning av textens budskap kan vi titta på ingressen:

"Män som aldrig varit i närheten av att bekymra sig om kvinnor som utsätts för sexuella övergrepp vill plötsligt vara feminister, när det går att peka ut andra män, med 'nordafrikanskt' eller 'arabiskt ursprung', som förövare och hot mot jämställdheten i Sverige."

Man skulle kunna vända samma formuleringar mot dem själva och hävda att de gärna vill vara feminister, förutom när det handlar om "män med nordafrikanskt eller arabiskt utseende". Deras feminism är inte mycket värd, om det plötsligt blir viktigt att relativisera förtryck när det krockar med den ännu viktigare "antirasismen" och den alltid lika märkliga acceptansen av islam. Det är ingen slump att Linda Snecker var en av de som glatt drog på sig en hijab under det där uppropet:

Jag vet att hennes försvar skulle gå ut på någonting om att hon "står upp för alla kvinnors rätt att klä sig som de vill", men bortsett från att många kvinnor i världen bär hijaben av tvång, så förblir den en symbol för en ideologi som faktiskt inte alls går ihop med den jämställdhet som dessa vänsterpartister annars förespråkar. Det blir som vanligt aningslöst, hycklande och "pk syntax error", och för att återkomma till det här med hån, så innebär Linda Sneckers snabba poserande med hijab ett hån mot de kvinnor som genom lag eller släktingar är tvingade att bära den, eller på värre sätt drabbas av den islamiska ideologins följder.

När det gäller detta temas huvudpoäng, att män som aldrig tidigare varit feminister nu låtsas vara det för andra syften, så tror jag att dessa debattörer lite missar målet. Om jag ser till mig själv, så är jag öppen med att jag tar upp övergreppen i Köln som en del av kritiken mot massinvandring och den påbjudna mångkulturen. Det är helt enkelt vad jag här skriver om, och inte jämställdhet, försvarspolitik eller fritidsbåtar. Det betyder inte att jämställdhet och kvinnors säkerhet inte skulle vara en del av varför man bör motsätta sig en omfattande muslimsk invandring till Europa, och även jag vill att kvinnor ska ha alla möjligheter i vårt samhälle och kunna röra sig överallt utan att riskera att bli överfallna. Självklart ska vi arbeta mot sexuellt våld i Sverige, oavsett bakgrund hos förövaren. Det är inte heller så att vår sida "utnyttjar" händelser som de i Köln, eftersom vi på allvar är övertygade om att de har kulturella kopplingar och att en fortsättning av den nuvarande invandringen till Europa kommer att göra att vi ser fler och fler liknande inslag.