Avlägsnandet av Åsa Romson

Redan före dagens presskonferens spekulerades det flitigt kring de båda miljöpartistiska språkrörens framtid. Skulle båda avlägsnas, eftersom uppdragen anses vara "ett delat ansvar"? Kanske bara Åsa Romson, eftersom förtroendet för henne var särskilt lågt? Själva avsåg de absolut att stanna kvar och bjöd på var sitt håll på utspel och debattartiklar för att presentera den "nystart" som kanske behövdes, men självklart inte förutsatte byte av ledare.

Klockan 13.00 idag fick vi så beskedet att valberedningen föreslår Gustav Fridolin och Isabella Lövin som språkrör, vilket alltså innebar att man valde scenariot där endast Åsa Romson försvinner. Den förväntade reaktionen kom direkt från de som bara har en analys att komma med:

Denna fixering vid kön är tyvärr enormt utbredd bland människor i både politiken och medierna, vilket vi har sett i ett oändligt antal fall. När Mona Sahlin för första gången hamnade i svårigheter och fick löpa gatlopp i medierna menade många förstås att det berodde på att hon var kvinna, och inte på bland annat otillåten användning av statens kontokort, svarta löneutbetalningar, användning av bil med körförbud och 98 obetalda parkeringsböter, upprepade handlingar som hon på något sätt lyckades få sammanfattade till att handla om en chokladbit. Hennes fall ansågs då vara särskilt sorgligt, eftersom Sverige gick miste om att få sin första kvinnliga statsminister. Av enbart detta skäl är det nu många i Sverige som vill se Hillary Clinton väljas till amerikansk president. När svenska regeringar numera bildas är det särskilt viktigt att hälften är kvinnor, ett kriterium som har kompletterats med den etniska aspekten. Miljöpartiet var tidigt ute med fokus på kön, då partiet redan från början slog fast att det skulle ledas av en man och en kvinna.

Åsa Romson hamnade inte i svårigheter på grund av att hon är kvinna, utan främst på grund av ett konstant flöde av märkliga uttalanden, vilket en del lite snällt kallar "att inte göra sig väl i media". Mediernas inflytande är dock en mycket mer relevant aspekt att kritisera än att fokusera på kön, och vi har sett många partiledare väljas just för att de anses "gå hem i rutan". Mitt intryck av Åsa Romson är att hon är uppriktigt intresserad av miljö, och på det området har en hel del kunskap, men okunnig om de flesta andra ämnen och i stort en inte särskilt eftertänksam eller kompetent person. Även de flesta miljöpartister saknar förtroende för henne, och då är det fullkomligt rimligt att avgå.

Jag tror inte heller att Gustav Fridolin fick sitta kvar, eller mer korrekt föreslogs av valberedningen, för att han är man. Jag känner naturligtvis inte till det inre spelet i Miljöpartiet, och de verkliga skälen till att man vill behålla honom kan jag därför endast spekulera kring. Möjligen är det för att han sett till att hålla sig väl med rätt personer och gjort rätt manövrar genom åren. Kanske anses han hantera media på ett bättre sätt än Romson, vilket i och för sig inte är särskilt svårt, men något som i så fall de flesta lär instämma i. Det kan rentav vara så att han fortfarande ses som det där "underbarnet", där han i alla år har övervärderats därför att han har sett mycket yngre ut än vad han faktiskt har varit. Något som få verkar ha noterat, och jag åtminstone inte har hört någon i media kommentera, är att han, snarare än att vara den entusiastiske ungdom som han framställs som, har blivit en kallhamrad och cynisk politisk spelare. Varje svar är kalkylerat, påklistrat och oärligt, på en nivå där han inte ligger Carin Jämtin (S) långt efter. Om vi återgår till valberedningens eventuella tankegångar, är ytterligare en möjlighet att Fridolin faktiskt gör ett godtagbart arbete med att leda partiet internt, eller att man hur som helst ville undvika risken med två nya språkrör i en situation då partiet befinner sig i kris.

Åsa Romson fick lämna för att hon är den sämre och mindre populära av de två, men om vi ska blanda in rättvisa i det hela, förtjänade naturligtvis även Gustav Fridolin att föras åt sidan. Han har hyllat och försvarat Mehmet Kaplan, och han kände till Yasri Khans problem med hälsningar, utan att förstå hur det uppfattades av partiets kvinnor. Ansvaret för Miljöpartiets totala hantering av de senaste kriserna, samt det ständiga avståndstagandet från regeringens politik, ligger i hög grad också hos Fridolin. Även hans mediala och kommunikativa förmåga kan ifrågasättas, till exempel då han gjorde en nedlåtande film till landets lärare, ett tilltag som provocerade de flesta av dem. 

Leif GW Persson kallade 2014 Fridolin för "en orm" och gav på frågan om han hade träffat honom svaret:

"Det kan du ge dig fan på att jag har, det är därför jag vet att det inte är en bra människa. En riktig liten orm."

Bytet av språkrör blir ännu en uppvisning i hur bisarr fixeringen vid kön är, vilket visades redan då många bedömare trodde att båda språkrören skulle avlägsnas, eller inget, eftersom man annars skulle sparka endast kvinnan. Det ansågs opassande för ett parti som kallar sig feministiskt och följaktligen får man kritik för just detta. När Åsa Romson nu ska bytas ut, måste ersättaren på samma sätt vara en kvinna. 

Jag har sett för lite av Isabella Lövin för att ha fått något intryck överhuvudtaget. Hon anses ha varit duktig i Europaparlamentet, men detta arbete är svårt för den vanlige svensken att bedöma och även Margot Wallström fick stjärnstatus för att det fanns någon sorts allmän känsla av att hon nog uträttade stordåd i Bryssel. Sedan hösten 2014 har Lövin varit Sveriges biståndsminister och alltså ansvarig för ett område där det finns en hel del att kritisera. Under hennes ministertid har de så kallade avräkningarna fortsatt, där man flyttar miljarder från biståndet, för att i stället spendera dessa på asylsökande i Sverige. Detta sagt, är sannolikheten hög för att hon är mer kompetent än Åsa Romson.

Det mest tragiska i hela situationen är förstås att vi måste bry oss om vilka som leder detta parti med stöd kring fem procent, eftersom det har ett oproportionerligt stort inflytande och dess företrädare blir ministrar. Låt oss denna dag vara tacksamma för att både Mehmet Kaplan och Åsa Romson försvinner och hoppas att vi om ett par år även får se hela Miljöpartiet lämna riksdagen.

Gustav Fridolin slingrar sig vidare i asylfrågan

I dagens Aftonbladet ger Gustav Fridolin en intervju om sin syn på invandring och prognoser, där jag naturligtvis är kritisk till många kommentarer. Angående Migrationsverkets något svepande prognos om 70 000 - 140 000 asylsökande i år, säger Fridolin:

"Jag upplever inte prognosen som uppseendeväckande. Så länge kriget i Syrien pågår och alldeles för många länder i Europa vill bolla ansvaret till någon annan, får Sverige en prognos att vi kommer att få ett stort flyktingmottagande. Det är något vi ska vara stolta över."

Det är som vanligt märkligt att själva godheten, här uttryckt som källa till stolthet, alltid handlar om att få in så stora volymer som möjligt. Han har dessvärre rätt i att prognosen på sätt och vis inte är uppseendeväckande, särskilt med tanke på att antalet asylsökande förra året uppgick till 163 000. Jag provoceras också av att Sverige med en sådan självklarhet förväntas kompensera för att andra länder kontrollerar sin invandring, när det kanske i verkligheten borde stämma till eftertanke. Rekordnivåerna i höstas fick vi just därför att vi har haft mycket generösa regler kring beviljande av permanent uppehållstillstånd och familjeåterförening, en svaghet som inte förblev okänd i världen. I vanlig ordning får Sveriges självbild och självgodhet katastrofala följder. På frågan om han står bakom "S-ministrars", vilket vi får anta främst syftar på Anders Ygeman och Morgan Johansson, uttalande om att fler åtgärder kan komma att sättas in, slingrar sig Fridolin:

"I betydelsen att fler länder i EU ska ta ansvar, ja. Men i det läge som vi är i nu kan inte hela den politiska debatten handla om så få människor som möjligt ska komma hit."

Det där mantrat om att andra länder ska "ta sitt ansvar" förblir ett fegt och meningslöst sätt att slippa diskutera den faktiska problematiken. Att "hela debatten" skulle handla om att få hit "så få människor som möjligt" är en rejäl överdrift, även om ovan nämnda socialdemokrater har uttalat sig om att vi i år helst bör komma under de 70 000 som Migrationsverket som minst förväntar sig. Om denna lägstanivå säger sedan Fridolin:

"Det kan man inte bestämma i förväg. När vi fattade beslut om de åtgärder som presenterades i november hade vi ett mottagande på 10 000 i veckan. Det har vi inga system för att klara. De här scenarierna, framför allt huvudscenariot på cirka 100 000 asylsökande, är inom ramen för det som migrationsministern tidigare konstaterat att vi kan klara av långsiktigt med rätt politik."

Nej, vi kan inte på förhand bestämma hur många som knackar på dörren, men vi kan välja hur attraktiv som destination Sverige ska vara. Jag irriteras också ännu en gång av att vårt land ska sträva efter att ta emot så många som mottagningssystemet rent praktiskt mäktar med, eftersom en asylinvandring på 100 000 personer årligen är enorm och får konsekvenser som landet kommer att lida av i decennier framöver. Fridolin använder ordet "långsiktigt", vilket är helt absurt, eftersom det snarare är kortsiktigt det kommer att fungera. På lång sikt är naturligtvis all omfattande asylinvandring destruktiv. Nästa fråga handlar om de eventuella "ytterligare åtgärderna" och även här väljer Fridolin att slingra sig genom att tala om någonting annat:

"Vi måste vidta väldigt kraftiga åtgärder för att öppna vår arbetsmarknad, bygga nya bostäder och förstärka skolan. Men det vi presenterade i slutet av november innebar att vi inför ett regelverk som lägger sig på lägstanivån av det som de internationella avtal som Sverige gått in i och det som den internationella rätten kräver."

Just formuleringen "öppna vår arbetsmarknad" är lite intressant, eftersom det är liberalernas eviga mantra när de vill använda massinvandringen för att slå sönder lönebildning och arbetsmarknad. För att absorbera 100 000 nyanlända, från avlägsna kulturer och ofta med mycket låg utbildningsnivå, krävs just liberalernas dröm om en enorm underklass av städare, hushållerskor och trädgårdsmästare, men jag är skeptisk till att Miljöpartiet vill se en sådan politik. Som det vänsterparti de är, väljer de helt enkelt att blunda för konflikten mellan omfattande asylinvandring och välfärdsstat. Fridolin hänvisar givetvis också till de berömda internationella konventionerna och kan egentligen inte tänka sig ytterligare restriktioner:

"Har man lagt sig på lägstanivån så ligger man på lägstanivån."

Nej, om man istället för att gömma sig bakom påstått orubbliga konventioner visar lite politisk vilja, är lägstanivån förstås noll. Det är alltid patetiskt när asylvurmare hävdar att restriktioner inte kan göras av rent praktiska skäl, eftersom deras invändning egentligen är principiell. Deras projekt är helt enkelt att vi ska ha en stor invandring från tredje världen. Om man motsätter sig asylinvandring av principiella skäl, går alla praktiska hinder att lösa. Låt oss titta på en sista kommentar som är värd att bemöta:

"Men då blir det också mer viktigt än kanske någonsin tidigare att varna för vad som händer om rädslan tar över det politiska samtalet. Det är det jag är orolig för nu, att vi får ett starkt polariserat samtal som bara handlar om rädslan för att människor kommer hit."

Det är just personer som Gustav Fridolin som har sett till att det politiska samtalet kring invandringsfrågan har blivit polariserad, genom en total vägran att lyssna på kritiska röster och istället brännmärka dessa. När nu pendeln så smått har börjat svänga åt andra hållet, och vår rörelse växer i styrka, finns det ingen anledning för oss att nu vara mer tillmötesgående.

...och de förväntade reaktionerna strömmar in

Maria Ferm poserar när hon har fått igenom fri
sjuk- och tandvård för personer som uppehåller sig illegalt

I det förra inlägget tittade vi på den valballong som Göran Hägglund idag släppte. Eftersom den i all sin feghet ändå närmade sig en skärpning av asylpolitiken, följdes den naturligtvis av de upprörda reflexer vi kunde vänta oss från de vanliga misstänkta. Miljöpartiets Maria Ferm bjuder som vanligt på verklighetsfrämmande floskler:

"Att börja göra migrationspolitiken mer restriktiv kommer legitimera främlingsfientliga partier. Och det förstör för de mest utsatta."

Invandringskritiska partier är varken mer eller mindre "legitima" än de andra. 800 000 svenskar anser uppenbarligen att Sverigedemokraterna inte bara är ett legitimt parti, utan dessutom det bästa alternativet. Problemet för personer som Maria Ferm är att verkligheten allt mer skiljer sig från deras drömmar och att SD kommer att öka både om invandringsfrågan nonchaleras eller försiktigt berörs. Vilka "de mest utsatta" är och hur de skulle drabbas av Hägglunds förslag lämnas oförklarat, men det grundar sig antagligen i Ferms infantila världsbild, där alla som det är synd om bör komma till Sverige. Hon tillade:

"Och göra att anhöriga kommer behöva fly över Medelhavet istället för att komma reguljärt."

Det är fortfarande inte SDs fel att socialdemokrater och moderater ser flyktingsmugglarna som en välkommen barriär, då de vägrar att bedriva en mer rationell invandringspolitik. Jag väntar fortfarande på det första förslaget om att skapa en lufttunnel till Sverige med hjälp av regelbundna Hercules-flygningar, och kanske blir Maria Ferm personen att föreslå det.

Gustav Fridolin fokuserar på att håna KDs kristna grund:

"Kristdemokraterna börjar valrörelsen sex dagar före jul med att förvandla flyende från krigets terror till en kostnad. 'Och vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ?'  Mark 8:36 (1917 års översättning) Tror samma gäller för ett parti."

Ovanstående reaktioner är typiska för vänstern på flera sätt. Till att börja med är de upprörda över varje ansats till att beröra frågan, eftersom den helt enkelt inte ska diskuteras. Därefter väljer de som vanligt rena känsloargument om "de mest utsatta" och en förlorad själ. Jag är föga imponerad av Göran Hägglunds alster, men det innehåll trots allt ett antal konkreta förslag. Ferm och Fridolin skulle ha kunnat förklara varför de motsätter sig var och en av punkterna, men väljer alltså att endast bjuda på lite upprördhet i största allmänhet.

Christina Höj Larsen

Vänsterpartiets migrationspolitiska talesperson Christina Höj Larsen kompletterar genom att framhålla de fantastiska åtgärder som givetvis staten har att tillgå:

"KD väljer att krydda sitt redan tveksamma julbudskap om nej till gratis mediciner för barn, nej till höjd a-kassa och bättre sjukförsäkring med att se flyktingar som kostnader och misstänkliggöra dem genom att påstå att de väljer bidrag framför arbete. Det är skamligt och desperat att försöka plocka poäng på att det just nu finns många människor som tvingas fly slakthusen i Syren, Irak och Eritrea. Vad som behövs är bättre SFI, validering och effektiva kompletteringsutbildningar för att få nyanlända i arbete."

Jag måste återigen påminna om att det alltså handlar om i runda slängar 100 000 människor, en siffra som MP och V för övrigt vill öka obegränsat. Det blir då oerhört förljuget att tala om SFI och kompletteringsutbildningar. Även om vi låtsas som att dessa blir vägen till arbete för samtliga 100 000, så kommer under utbildningarnas tid ytterligare 100 000 och året därefter 100 000 till.

Den socialdemokratiske statsvetaren Ulf Bjereld är en av mycket få personer som inte tror att utspelet har något samband med SDs framgångar. Han är nöjd med att Hägglund fokuserar på ekonomi och han spar inte heller på nyckelorden:

"Här fanns inget flirtande med SD. Jag tror att det är mycket medvetet från KD att både på egen värdegrund och av strategiska skäl akta sig för att hamna i sällskap med SD. Här kan man i stället hamna i ett läge där man framstår som ett parti som ser bekymmersamt på legitimiteten i den nuvarande migrationspolitiken, men som ändå håller rågången klar när det gäller människovärde."

En viss uppstramning är alltså anständig, så länge den kommer från KD och kläs i ekonomiska termer, medan SDs förslag direkt handlar om "människovärde". Själv hävdar jag alltid att massinvandringens påverkan på landets framtid är en mycket större fråga än de omedelbara kostnaderna för asylmottagning, men så är jag också immun mot etablissemangets eviga mantran om "människosyn" och "alla människors lika värde". Fram till dagen då de förklarar varför Sverige ska ha ett enormt inflöde från Afrika och Mellanöstern, och vad fördelarna är med detta, saknar de all auktoritet.

Aftonbladet

SvD

Gustav Fridolin bjuder på nonsens från sitt Vittsjö

När Gustav Fridolin första gången valdes in i riksdagen 2002 var han 19 år gammal. Eftersom han dessutom såg betydligt yngre ut, imponerades människor av att någon som de uppfattade som en liten pojke samtidigt kunde vara verbal. Idag är Fridolin dock 31 år gammal och det börjar bli dags att ställa lite högre krav på hans retorik och analyser. Hans argumentation är nämligen ofta tämligen imbecill, vilket han alltför sällan behöver stå till svars för.

När han idag, som så ofta, får utrymme i Expressen för en attack mot SD, blandas de fridolinska pekoralen om Vittsjö och skolan med nonsens som kunde ha varit hämtat ur vilken dussinkrönika som helst, samt rena självmål.

"Förhoppningarna om vad vi nu kan uträtta skyms av valresultatets påstående om vad Sverige är. Nästan 13 procent röstade på Sverigedemokraterna. Långt fler än vad som egentligen säger sig sympatisera med SD valde att ta deras valsedel. I den by jag kallar min, där jag känner mig hemma och har mina vänner, blev SD största parti."

Även om jag ställer mig frågande till denne lärares svenska i tredje meningen, är jag desto mer tveksam till innehållet. Varför röstade de på SD om de inte sympatiserar med partiet? Gissningsvis tänker Fridolin att detta är hans egna trakter, där han känner människorna som snälla och trevliga, och sådana personer kan ju inte gärna sympatisera med SD. Det är ett fult, lågt och ogrundat påstående, vilket inte är alldeles ovanligt från denne person.

Vi får sedan en bild av den speciella blindhet, som vi känner igen från medieeliten:

"Det spelade ingen roll att alla dem jag känner som byn, dess föreningar och eldsjälar stått upp tillsammans för flyktingarna som kommit. Det spelade ingen roll att ingen jag talat med känt igen sig i SD:s beskrivning av byn som ett offer för en påstådd "massinvandring". Det spelade ingen roll att hundratals bybor slöt upp till en musikkväll för mångfald när Jimmie Åkesson hållit torgmöte i byn."

Nej, självklart spelade det ingen roll att det organiserades en "musikkväll för mångfald". Hade du verkligen förväntat dig det? Att sedan Fridolin endast har talat med likasinnade är ett annat problem. Ur vänsterspalterna plockar han sedan upp det där resonemanget om att väljarna inte alls oroar sig för den skenande invandringens konsekvenser, utan helt andra saker, som egentligen vänstern löser bättre:

"Det handlar om känslan när man inte har något att sätta emot när jobben försvinner. När vården känns otryggare. När äldreomsorgen skär ner. När verkligheten som ryms i medias partiledardebatter tycks ta slut någonstans i höjd med Stockholms tullar. Allt det där är ju sådant SD pratar om som en omskrivning för sin invandringsfientlighet." 

Jag vill påminna om att Gustav Fridolin och Miljöpartiet vill ha en helt fri invandring. Då behöver vi inte tala om vård eller äldreomsorg längre, för då är det slut. Ingen seriös ekonom, forskare eller debattör, tror att det går att kombinera en välfärdsstat med en massiv invandring från Tredje världen, allra minst en fri sådan. Liberalerna får åtminstone ihop sitt resonemang, då deras mål är att avskaffa denna välfärdsstat och att alla som kommer, och vi som redan bor här, får se till att klara oss själva.

Sedan bjuder Fridolin på ett klockrent självmål:

"De säger gärna "hjälp i närområdet" men står tysta när någon påpekar att det närområde de talar om är sönderfallande flyktingläger där människor ofta saknar vatten, mediciner och beskydd."

Exakt, och det är under dessa omständigheter de allra flesta av världens flyktingar befinner sig. Om Sverige vill göra en insats, så hjälper man naturligtvis oändligt många fler människor på plats, genom att exempelvis rusta upp dessa flyktingläger, se till att det finns vatten, mediciner och så vidare.

Det absolut sista vi ska göra, är att omvandla vårt eget land till ett stycke Mellanöstern, för med dagens volymer, så handlar det faktiskt om ingenting mindre än ett folkutbyte och ett raserande av landet och dess välfärdsstat.

Självklart kan Fridolin inte undgå att få in lite högtravande poserande, av just det slaget som definitivt inte minskar stödet för SD:

"Jag kommer alltid göra mitt för att Sverigedemokraternas agenda inte ska få påverka svensk flyktingpolitik. Det är ett krav som åvilar alla oss som tror på en annan värld än den SD och deras broderpartier runt om i Europa predikar."

Dubbelt så många svenskar stödjer Sverigedemokraterna, men ändå visar inte MP den minsta ödmjukhet ens i denna fråga. Visst, fortsätt ni att "tro på en annan värld", utestäng SD och ta era ministerposter. Vi vet ännu inte hur länge denna bräckliga regeringskonstellation kommer att hålla, men oavsett om det blir månader eller år med Löfven som statsminister och en miljöpartistisk invandringspolitik, så vet vi en sak: SD fortsätter att växa.

Fridolins patetiska svar på SDs senaste film

För några dagar sedan började en ny film från Sverigedemokraterna att visas, vars huvudsyfte var att bemöta de eviga anklagelserna om rasism. Gustav Fridolin kände sig föranledd att spela in ett svar. Låt oss börja med att titta på det, där han inleder med att citera SDs film, vilket troligen ska visa att när han säger det, så är det på allvar, medan det ska hånas när det kommer från någon annan:




Till att börja med är det patetiskt att han ställer sig i Kärrtorp, med en inflikad påminnelse om just det, för att på något sätt koppla Sverigedemokraterna till en attack utförd av Svenska Motståndsrörelsen, en organisation som inte har någonting med SD att göra. Det var också en närmast unik händelse, medan SD-möten alltid störs och attackeras av vänsterelement, där säkerligen också ett antal miljöpartister ingår.

Det är också typiskt att han måste säga att filmen "prånglas ut", och det "på bästa sändningstid". Skulle Miljöpartiet välja att förlägga sin tv-reklam till 04.00, för att inte provocera oss som ogillar partiet?

Riktigt märkligt blir det när Fridolin påstår att han inte bryr sig om vilka åsikter Jimmie Åkesson har. Det är ett helt absurt uttalande från en politiker, särskilt från en miljöpartist om en sverigedemokrat. På sätt och vis kan det ändå ligga en viss sanning i det, då demoniseringen av SD har gjort att förslag och åsikter från partiet egentligen inte spelar någon större roll för andra partier. Det viktigaste är att "inte bli beroende av SD" och att alltid göra markeringar mot partiet, alldeles oavsett varför. Sedan har Fridolin naturligtvis som vanligt helt fel, likt övriga etablissemanget, när han definierar begränsningar av invandringen som rasism.

Ja, det ser ut som att antingen Miljöpartiet eller Sverigedemokraterna blir det tredje största partiet i riksdagen, men opinionen talar till SDs fördel. Det är dock troligare att MP kommer att bli regeringsunderlag och det är skrämmande på allvar, för det innebär att deras helt verklighetsfrämmande migrationspolitik kan skruvas upp ytterligare ett par snäpp.

Jag tänkte nu avsluta med att då visa den omtalade SD-filmen. Skälet till att visa klippen i denna ordning är främst att framhäva kontrasten, mellan en Gustav Fridolin, som framstår som osympatisk och sjuklig, och de tre individerna nedan:





Det kan tilläggas att Camilla, kvinnan i filmen, har fått motta en mängd hot efter att den släppts. Detta har också skett under skolbesök hon gjort, där angreppen ofta fokuserat på hennes etniska bakgrund, precis som vid den lilla twitter-historien som vi tittade på för ett tag sedan. Jag känner inte till om detta även drabbat filmens Marcus, men det skulle inte förvåna mig, med tanke på hur vänsterns "antirasister" tänker och agerar. Camilla visar själv några av reaktionerna här, vars avsändare aldrig kommer att letas upp av Thomas Mattsson.

Språkrören tittar på SDUs film

På Youtube finns en särskild humorform, där man visar folk chockerande klipp, för att spela in deras reaktioner. Något liknande genomförde idag Expressen, då man lät Gustav Fridolin och Åsa Romson titta på SDUs omtalade film "Salute to the European Youth". Reportern lär inte heller ha blivit besviken, eftersom reaktionerna mycket riktigt kom att bjuda på en hel del humor, med en illamående Fridolin och oändliga referenser till det berömda 30-talet.





Filmen påminner enormt mycket om det nutida Génération Identitaires presentationsfilm, men inte särskilt mycket om 1930-talets Tyskland, även om språkrörens okunnighet förstås gör att det är den enda referens de kommer på. Sedan uttrycker Gustav Fridolin sig mycket barnsligt när han säger "jag har sett filmer förr med snedkammade luggar". Hittills har ingen noterat hur mångkulturell filmen faktiskt är, med både olika språk, och personer av varierande härkomst.

Även Åsa Romson är förstås patetisk, även om 42-åringen bjuder på det lilla guldkornet:

"Det här är inte i vårt namn; det är inte i de europeiska ungdomarnas namn."

Hon förklarar sedan vad de europeiska ungdomarna egentligen vill, vilket är fullkomligt idiotiskt, då det naturligtvis finns ungdomar med vitt skilda åsikter. Alla är inte miljöpartister och vissa är till och med sverigedemokrater.

Särskilt irriterad börjar jag bli på Gustav Fridolins ständiga lögner om Front National, som han tycker att det är relevant att upprepa i de mest skiftande sammanhang, från klippet ovan, till en debatt om tiggeri med Björn Söder.

Uttalandet om ebola finns inte dokumenterat i någon ljudupptagning eller liknande, men inte ens de franska journalister som förmedlade den lösryckta meningen påstod att den skulle handla om invandring till Europa, vilket har blivit sanningen i Sverige. Jag har tidigare berättat mer om sammanhanget i ett särskilt inlägg.

Det är inte heller så att "partiet är ökänt för att kalla förintelsens gaskammare för en historisk bagatell". Vi tar det igen. I en intervju med Jean-Marie Le Pen 1987 tog programledarna upp förintelseförnekares diskussioner kring själva gaskamrarna. Le Pen svarar då:

"Jag säger inte att gaskamrarna inte har existerat. Jag har inte sett dem själv, jag har inte studerat ämnet speciellt. Men jag tror att det är en detalj i historien om andra världskriget."

Han får då följdfrågor och resonerar vidare och har sedan under årens lopp fått stå till svars för uttalandet. Hans poäng var att själva gaskamrarna, inte förintelsen, var en detalj i den mycket större berättelsen om det andra världskriget. Till skillnad från ebola-historien, finns detta dock på film och jag kommer troligen lägga upp klippet inom kort, då jag har fått nog av Fridolins och medias förvridna version av en snart 30 år gammal intervju. Framför allt är det obegripligt vilken betydelse det skulle ha för dagens europeiska politik.

Fantastiska historielektioner från Gustav Fridolin

Gustav Fridolin är lärare, vilket de flesta antagligen känner till vid det här laget, då han missar få tillfällen att nämna det. Följaktligen vill han idag passa på att, som så många andra, lära oss svenskar det ena och det andra, festligt nog i en kombination av ett nyord; "afrofobi", och historia. På SVT Debatt skriver han om hur "Rasismen göds genom historielösheten".

När ni hör den kombinationen, förstår ni säkert vad det kommer att handla om. Just det, svenskens skuld till slavhandeln.

"Vi åtgärdar inte de orättvisor som inte syns – afrofobin i samhället kan därför bara utrotas om vi synliggör dess ursprung. Till exempel måste svenska elever lära sig att Sverige inte var någon passiv åskådare till slavhandeln."

Jag tror absolut att det finns all möjlig diskriminering och att vi alla bär på olika typer av fördomar, i betydelsen att vi dömer någon innan vi lärt känna den, exempelvis baserat på ålder, vikt, utseende, eller, hetast idag, etnicitet. Däremot tror jag inte för ett ögonblick att vad Sverige gjorde eller inte gjorde, på 1700-talet, har någon som helst roll i detta. Den mest intressanta historielektionen Fridolin har att ge, torde även för historiker vara:

"Vid den transatlantiska slavhandelns utbrott så bestod Afrika, precis som Europa och Asien, av civilisation: Av statsbildningar, kultur och vetenskap. Afrika var civiliserat på samma sätt som Europa var civiliserat. Vid tiden för slavhandelns inledning var Europas teknologiska försprång inte stort."

Afrika var alltså civiliserat "på samma sätt som Europa". Det är både nytt och spännande, och innebär att det alltså var två jämbördiga parter som möttes och inte några överlägsna erövrare, som våldförde sig på försvarslösa människor. Det kunde alltså lika gärna ha varit afrikaner, som från sina städer, kom med sina skepp, navigerade till Europa, och hämtade europeiska slavar till sina plantager och villor. Det stämmer att Europas utveckling på allvar tog fart efter 1500, alltså vid slavhandelns början, men för att vara en historielektion, är ovanstående beskrivning fantasifull i överkant.

Egentligen handlar det nog inte heller om att det är viktigt för det svenska samhällets utveckling att svensk slavhandel utreds. Det handlar troligare om, vad det alltid handlar om, nämligen att skuldbelägga vita, endast för att de är vita. Jag resonerar inte i rastermer, men eftersom "antirasister" alltid gör det, och Gustav Fridolin även här vill diskutera det, får vi väl acceptera de villkoren.

"När jag för några år sedan gjorde en dokumentärserie om svensk rasisms historia så insåg jag hur mycket av Sveriges egen del i rasismens historia som förblivit dold. Alla känner till slavhandeln som gick från Afrika till Amerika, men den historien börjar allt för ofta på en strand vid kanten av en djungel."

Gustav Fridolin, du vet väl att många svarta slavar såldes av andra svarta till de vita? För du är väl inte historielös? Skall dagens svarta känna sig skyldiga, som dagens vita, eller känna sig som offer, som de sålda slavarna var? Eller ska vi kanske fokusera mindre på 1700-talet i dagens samhällsbygge? Som ej historielös, känner du säkert till den enorma arabiska slavhandeln med svarta slavar. Hur bör vi komma tillrätta med afrofobin i arabiska länder och dess historiska orsaker?

Att Fridolins artikel inte handlar om detta, utan just om vit skuld, blir sedan tydligare:

"För även om två av det förra århundradets viktigaste medborgarrättskamper, den i USA och den i Sydafrika, gällde kampen mot afrofobin så är ordet knappt existerande.
Martin Luther King och Nelson Mandela är två av den västliga kultursfärens största moraliska ikoner, men den orättvisa de utsattes för är ändå för så många människor namnlös."

Gustav, du känner väl till att på 1970-talet, när kampen mot Apartheid var stark i exempelvis Sverige, så dödades 80 000 svarta av den svarte diktatorn Nguema i Ekvatorialguinea? Att under samma årtionde, ännu fler svarta dödades av den svarte diktatorn Idi Amin i Uganda? Du är väl inte historielös?

Jag försvarar här naturligtvis varken segregationen i USA eller det absurda apartheidsystemet i Sydafrika. Min poäng är att Gustav Fridolin är osunt besatt av just hudfärg. Svarta som förtrycks av svarta spelar i hans värld ingen större roll, för av dem kräver han inte så mycket, medan det är fruktansvärt när svarta förtrycks av vita, just för att vita är inblandade och det då blir intressant. Det, om något, är rasism. Det blir också förljuget på allvar, när Fridolin använder medias egen dramaturgi, för sina obefintliga poänger:

"Den fruktansvärda och uppmärksammade rasistiska misshandeln av en pappa inför sitt barn på en gångbro i Malmö är bara ett exempel på det våld som denna rasism, likt annan rasism, tar sitt mest extrema uttryck i."

Misshandeln föreföll verkligen fruktansvärd, men det var ytterligare en av dessa händelser där vi egentligen inte fick veta någonting av svensk media, förutom den bild som Fridolin målar upp, och där det enda viktiga att förmedla var förment svensk rasism. Jag vet fortfarande inte varför de två kurderna gav sig på den svarte mannen och hans son, eller ens om det handlade om rasism. Däremot har jag mycket svårt att förstå kopplingen mellan kurders misshandel av afrikaner och svensk slavhandel.

Även jag vill se ett harmoniskt samhälle där ingen är fobisk mot någon annan. Dessvärre tror jag att vi kommer att få se allt större motsättningar mellan grupper, inte minst etniska och religiösa sådana, och det har ingenting med transatlantisk slavhandel att göra, men blir det oundvikliga resultatet av en hämningslös invandring.

Gustav Fridolins obekymrade nonsens om europeiska rörelser

Igår var det partiledardebatt i riksdagen. Det är på många sätt en deprimerande tillställning, framför allt för att nonsens, floskler och rena lögner i så hög grad dominerar. Man skulle kunna fylla en bok med alla idiotier som dykt upp under dessa timmar, men jag väljer att fokusera på ett par av Gustav Fridolins inlägg som gjordes som svar på Jimmie Åkessons huvudanförande. Detta anförande präglades av förnuft, varav ett avsnitt löd:

"Nu är det många som vill ta tillfället i akt att skylla de här tragedierna på påstått hårda flykting- och invandringslagar i Europa. Det pratas om krav på fler lagliga vägar in i EU. Det förs fram krav på möjligheter att söka asyl på ambassader i utsatta områden. Vi här i Sverige har lovat permanenta livslånga uppehållstillstånd till alla syriska flyktingar som tar sig hit. 
Jag menar, fru talman, att det här är en helt fel utgångspunkt för flyktingpolitiken. För det första är det precis den sortens signalpolitik som får utsatta människor i nöd att begå desperata handlingar och söka sig till flyktingsmugglare och med falska förhoppningar riskera sina liv på väg mot en bättre tillvaro i Europa.
[...]
För det andra är inte flyktingpolitik och flyktinghjälp synonymer till flyktingmottagning, även om man kan tro det i den svenska debatten."

Vad skall nu Fridolin säga om detta? Han kan ju inte gärna föra en logisk och rationell debatt, där han inte har något att bjuda på, så han är hänvisad till känslor och lögner. Det är så oerhört ledsamt att Miljöpartiet aldrig får stå till svars för sin politik eller sina argument, men låt mig bemöta en del av Fridolins nonsens, där redan inledningen ger en föraning om vad som komma skall:

"Fru talman! Jag sade i mitt anförande att det drar kallt i Europa." 

På denna nivå hamnar alltid diskussioner kring flyktingpolitik. Det handlar inte om hur situationen verkligen ser ut, eller vilken politik som skulle vara gynnsam för Sverige, utan om huruvida man är en "kall" eller "varm" person. Kall är man om man vill begränsa invandringen och allra varmast om man, som Miljöpartiet, vill ha helt fri invandring. Hur kallt eller varmt vårt land kommer att bli efter ytterligare ett par decennier med hämningslös flyktinginvandring skall förstås ingen få fundera kring.

Allra kallast är förstås de berömda "högerextremisterna":

"Det finns partier i Europa som driver på och pressar fram den här utvecklingen, partier som sätter människa mot människa och inte drar sig för att hetsa mot flyktingar eller minoriteter." 

I Fridolins orwellska tankevärld syftar han här på invandringskritiska partier, när det i verkligheten är just verklighetsfrånvända partier som Miljöpartiet som "driver på" och "pressar fram" motsättningar och misär i Europa, genom massinvandringen. "Människa mot människa" och "hetsa" betyder ingenting, men den här retoriken är vi nu så vana vid, att den knappast behöver kommenteras. Sedan följer lite märklig skrämseltaktik, som möjligen fungerar på den okunnige och inbitne vänstermänniskan:

"Sverigedemokraterna vill vinna svenskarnas förtroende för att få representera oss i EU-parlamentet. Därför söker man nu samarbetspartner inför ett inträde i parlamentet. Jimmie Åkessons medarbetare berättar om möten med partier som inte ens Silvio Berlusconi eller Pia Kjærsgaard skulle vilja samarbeta med, såsom Front National, vars ledare dömts flera gånger för att ha förnekat förintelsen, eller Vlaams Belang i Belgien, vars föregångare var så extrema att de helt enkelt förbjöds." 

I detta sammanhang går det alltså bra att använda Berlusconi, av alla människor, som någon sorts kvalitetsstämpel. Kommentarerna om Front National och Vlaams Belang är inte nödvändigtvis medvetna lögner, utan kan lika gärna bero på okunskap, där Fridolin tyckt sig snappa upp något, och sedan låter ordflödet rulla på därifrån.

Front Nationals ledare är Marine Le Pen, som aldrig dömts för att ha förnekat förintelsen. En ren lögn alltså. Möjligen har Fridolin fått för sig att företrädaren, Jean-Marie Le Pen, dömts för detta, men inte heller det stämmer. Han har en gång, för länge sedan, dömts för en kommentar om att förintelsen var en "detalj" i Andra världskriget, vilket kan tyckas vara klumpigt, men ingick i ett längre resonemang där poängen var att det över hela Europa, och världen, dog miljoner människor genom detta krig. Jean-Marie Le Pen är en djupt bildad och reflekterande människa, som till skillnad från Fridolin dessutom upplevt detta krig, och till och med anmält sig som frivillig mot den tyska ockupationen.

Att Vlaams Belangs "föregångare" förbjöds för att "de var så extrema" är en rejält infantil tolkning och formulering kring de verkliga händelserna. Det dåvarande Vlaams Blok dömdes för "rasism" och startade då om partiet under det nya namnet Vlaams Belang.

Att dessa anmälningar och domar i själva verket är politiska manövrar av rörelsernas motståndare tror jag faktiskt att Gustav Fridolin helt enkelt inte förstår. För en mer komplex bild av verkligheten finns det ingen plats, när man vill se allt som "varmt" och "kallt".

I sitt svar tycker jag tyvärr att Jimmie Åkesson är, som så ofta, lite väl defensiv:

"Vilka partier vi ska samarbeta med efter valet vet vi inte i dag. Det är mycket riktigt så som Gustav Fridolin påpekar: Vi sonderar terrängen, och vi tar reda på vilka intressanta partier det finns runt om i Europa och som kanske liknar oss. Naturligtvis är det minst lika viktigt att ta reda på vilka som inte liknar oss. Det måste man veta sedan."

Själv skulle jag mycket hellre sett att han svarat:

"Självklart vill vi samarbeta med folkliga, förnuftiga och nationalistiska partier i Europa. Front National och Vlaams Belang är utmärkta partier och utgör det främsta hoppet för dessa länders framtid. Front National är idag Frankrikes största parti i opinionen och vi ser fram emot en framtid där våra rörelser styr våra länder, i ett Europa av fria nationer, där Europeiska Unionen är avvecklad och invandringen från tredje världen stoppad. Miljöpartiet får samarbeta med vilka små rödgröna sekter det vill, så löser vi själva våra egna samarbeten."

Man skall inte ducka för och anpassa sig efter motståndarens världsbild på det här sättet. Bara för att folkliga rörelser skrämmer personer som Fridolin och Romson, betyder det inte att det på något objektivt och universellt sätt är något fel på dessa partier. Om Fridolin i Europarlamentet hellre vill samarbeta med en grön pedofil som Daniel Cohn-Bendit, än en hjälte som Jean-Marie Le Pen, är det hans problem.

Av någon märklig anledning, troligen för att han inser att han inte kan vinna en debatt om invandringspolitik, väljer sedan Fridolin att göra denna attack till en fråga om abort, men han hinner med ytterligare en liten pinsam passus om de europeiska rörelserna:

"I EU-parlamentet samarbetar man i partigrupper, och att ge sitt stöd till Jimmie Åkesson i EU-parlamentsvalet är också att ge sitt stöd till de partier som Jimmie Åkessons parti väljer att samarbeta med. Ni har däribland träffat Front National och Vlaams Belang, som jag nämnde." 

Absolut, tillsammans är vi starka. På europeisk nivå ser vi idag hur samarbete intensifieras mellan de nationalistiska rörelserna, där exempelvis Geert Wilders och Marine Le Pen träffat varandra för att diskutera framtiden. Jag skulle tycka det var mycket synd om vårt eget SD, av ren ängslighet, drog sig undan detta samarbete.

Hela debatten kan ses på Riksdagens hemsida.

Festligt nog har även just Marine Le Pen attackerats för samarbete med andra europeiska partier. Jag har visat klippet förut, men så här kan man också bemöta liknande attacker (från 5:30):

Även Geert Wilders har uttalat sig om europeiskt samarbete:

Slutligen, Vlaams Belang är kanske inte heller så fruktansvärt?

Dagens bild: Miljöpartiets pressekreterare

Gustav Fridolin åker nu till Norge för att hjälpa sitt systerparti där. I vårt lite sundare grannland fick nämligen norska Miljøpartiet De Grønne inte 10%, utan lite mer rimliga 0,3%. Med sig har han sin hijabdraperade pressekreterare Anwahr Athahb, som tydligen även är vice ordförande för "Svenska muslimer för fred och rättvisa". Hon har även bland annat studerat islamologi vid ökända Södertörns högskola.

Eftersom alla partier idag vill hålla sig med en egen islamist, är det egentligen rätt naturligt att invandringspartiet MP inte nöjer sig med Mehmet Kaplan i riksdagen, utan även behöver en kvinnlig muslim på kansliet. Det är dock lite bakåtsträvande av partiet att hålla sig med två svenska språkrör, även om Åsa Romson gjorde en liten insats genom att posera några minuter i hijab. Jag tycker att det är dags för MP att visa att de anammar det nya Sverige fullt ut, genom att sätta en hijab och ett skägg på dessa två poster.

Expressen

Och så den självklara finalen

Gustav Fridolin ser sin chans

För några dagar sedan postade Ica-handlaren Bo Oskarsson en välkomsthälsning till de syrier som nu skall komma till orten. Ingen större händelse, men den lyftes förtjust fram av media, och den följdes sedan av en storm av motreaktioner. Som jag skrev här, tror jag att ilskan ligger djupare än denna händelse, och självklart fördömer jag eventuella hot. Jag tänkte istället titta på hur media lyft fram händelsen. eftersom det följer ett tydligt dramaturgiskt mönster:

1. Bo postar sin hälsning. Denna vänliga och naiva gest utnyttjas direkt av medierna för att visa att svenskarna minsann är positiva till massinvandring, till skillnad från en liten grupp inskränkta sverigedemokrater.

2. Motreaktioner. Detta passar media utmärkt, då det ger dem tillfälle att för hundrade gången skriva om "näthatet". De vanliga lögnaktiga artiklarna skrivs, där enstaka kommentarer på Facebook blir del av en stor konspiration av SD, Avpixlat och vanliga kommentatorer.

3. Idag kommer då den självklara avslutningen på historien; Bo får stöd av massor av människor mot näthatet:

"Det han gjorde var normalt och trevligt. Jag reagerade mycket starkt när han sedan blev hotad av rasister. Därför bestämde jag mig för att skicka ett uppmuntrande kort till honom, säger Linnea Swedenmark."

Självklart är Gustav Fridolin inte sen att slå mynt av historien:

"Vid tolvtiden i dag lade han upp en bild på sin Facebook med en liknande hälsning som handlaren lagt upp.

– Gustav blev förfärad över hoten. Han ringde upp ICA-handlaren och pratade med honom för att visa sin delaktighet. I morse kom han till mig och sa: Jag vill göra det här, säger Fridolins pressekreterare Adam Bergsveen."

En obskyr hälsning på Facebook leder alltså till ytterligare en mediekampanj, vilket i sin tur leder till att de allra finaste politikerna i Sverige får ett tillfälle att posera.

Partiledardebatten 16/1

Igår avhandlades årets första partiledardebatt. Jag är medveten om att jag nu är en dag sen med att kommentera, men för dem som eventuellt missade debatten, tänker jag här lyfta fram några höjdpunkter.


Se debatten

Jag vill dock inleda med att belysa hur denna debatt skildrades i media. I Rapports 18.00-sändning visade man förstås Reinfeldts och Dambergs anföranden, vilket är naturligt, då de är störst och de traditionella huvudmotståndarna i svensk politik. Man hade dessutom tid för en tredje partiledare, vilket dock inte blev ledaren för det tredje blocket, och den verkliga oppositionen, utan Miljöpartiets Gustav Fridolin! Miljöpartiet behandlas med silkesvantar i svensk media, vilket säkerligen åtminstone delvis beror på att halva journalistkåren sympatiserar med partiet. I de senare, och längre, nyhetssändningarna hade man tid för några fler partiledare, dock lyste Jimmie Åkesson med sin frånvaro även här.

Sedan tycker jag att man rent allmänt skildrar riksdagsdebatterna på ett barnsligt sätt, när man väljer vilka uttalanden som ska visas. Man väljer inte de centrala delarna, utan alltid när någon uttryckt sig med något festligt bildspråk, vilket ger intrycket, för dem som inte sett hela debatten, att talarna mest står och skämtar i talarstolen. Eftersom Damberg är en tråkig sosse, ville han antagligen spexa till det lite igår med en liknelse om skidvalla, vilket även ett par representanter från Alliansen hängde på. Dessa inlägg tillförde ingen som helst kunskap, men blev vad som dominerade samtliga nyhetssändningar.

Låt oss då titta på själva debatten. Till skillnad från våra statsmedier, tänker jag förstås fokusera på den intressantaste partiledaren, Jimmie Åkesson. De inlägg jag återger är endast utdrag.

Åkesson går bland annat till attack mot Gustav Fridolin, som förnekat en koppling mellan vår invandring och sjunkande skolresultat:

"Herr talman! Jag läste en intervju med bland annat Gustav Fridolin i Dagens Nyheter strax före nyår. Där sade han många saker, och bland annat sade han följande: "Genom att skylla arbetslöshet och sjunkande skolresultat på invandring, helt utan stöd i statistiken, så krattar man manegen för partier som vill sätta människa mot människa. Det är ansvarslöst." Fru talman! Det jag hakar upp mig på i det här sammanhanget är detta "helt utan stöd i statistiken". Jag blir givetvis väldigt nyfiken på vad det är Gustav Fridolin har missat i det här sammanhanget. Jag skulle vilja läsa upp lite statistik. Jag ber om ursäkt om det är tråkigt, men det är viktigt i det här sammanhanget. Vi kan titta på arbetslösheten. Vi har i dag en arbetslöshet vad avser inrikes födda på ungefär 5 ½ procent. För utrikes födda, generellt, ligger den kring 15-16 procent...

"(Gymnasiebehörighet:)
När det gäller inrikes födda ligger siffran på ungefär 90 procent. För dem som är födda inom EU ligger den kring 69-70 procent. För dem som är födda utanför EU-området är siffran när det gäller behörigheten till gymnasiet 44 procent."



På detta svarar Fridolin endast att det handlar om strukturell diskriminering. Han avslutar sitt inlägg med den typiska fördumningen som kännetecknar Sjuklövern i sådana här sammanhang:

"Det är att skylla dåliga skolresultat på elevernas hårfärg. Det kommer vi aldrig att göra."

Lite senare konfronterar Åkesson Reinfeldt, som svarar med sedvanlig arrogans:

"Fru talman! Det är en väl beprövad teknik att försöka hävda: Vi uppfann allt. Kanske ska det parti som sist kom in i riksdagen vara lite mer ödmjukt. Under den tid som Sverigedemokraternas sympatisörer mest sprang runt i kängor och med järnrör var vi många som sedan länge framfört dessa förslag."

I sitt svar säger sedan Åkesson något mycket viktigt:

"...och kritiserar oss ensidigt och säger utan saklig kritik och utan att presentera egna fakta och alternativ: Ni har fel. Ni är inte så smarta. Ni kan inte det här. Det hänger inte ihop. Det betyder inte att det är sant. Det är inget seriöst sätt att möta en politisk motståndare på. Om du har synpunkter på vår migrationspolitik, Fredrik Reinfeldt, ge oss då saklig kritik som bygger på fakta. Tala om vad konkret som är fel. (Applåder) Men det gör aldrig Fredrik Reinfeldt. Jag tror, fru talman, att det är för att han mycket väl vet att den invandringspolitik som han har fört så länge han har varit statsminister och som tidigare statsministrar och regeringar har fört är ansvarslös. Jag tror att ni någonstans inser att detta inte håller, att det inte går. Skälet till att ni aldrig bemöter oss kritiker sakligt är att ni inte kan det, för det finns inga sakliga argument. Det finns inga fakta som bestrider det vi säger. Det vi säger bygger på fakta och saklighet. Det ni säger bygger på rena påhitt och känslor. Det är inget seriöst sätt att styra ett land och inget seriöst sätt att kritisera en politisk motståndare på..."



Reinfeldt kontrar med rena osakligheter:

"Fru talman! Jimmie Åkesson framstår ofta som cool, men när han får möjlighet att ge sig på invandrarna kommer känslorna. Det är alltid så. Kan han ge sig på invandrarna blir det känslosamt."

Gustav Fridolin drar sedan en snyfthistoria från Bengtsfors, om en familj som skall utvisas. Ur Åkessons svar:

"Vi vill minska asyl- och anhöriginvandringen kraftigt. Det hänger ihop med att den svenska politiken är väldigt extrem om vi jämför med hur det ser ut i andra länder i vår del av världen. Gustav Fridolin tillhör det parti som står för den kanske mest extrema invandringspolitiken i den här församlingen och som vill göra en redan extrem politik ännu mer extrem. Jag vill inte det. Jag vill tvärtom att vi ska föra en ansvarsfull politik. Min utgångspunkt är att flyktingpolitiken ska fokusera på att hjälpa så många människor som möjligt. För Gustav Fridolin handlar det mer om att känna sig duktig och god och sätta en gloria på huvudet."

Detta var bara några avsnitt ur en fem timmar lång debatt, men jag tycker ändå att dessa avsnitt tydliggör vilket parti som talar om verkligheten, och vilka partier som talar om en parallell verklighet; om hur man vill att verkligheten skulle se ut.

Fridolin och Björklund om skolan

Sverigedemokraterna blir allt viktigare i den svenska politiken. Bland Sjuklövern vill ingen prata med partiet eller erkänna partiets problembeskrivningar, men det talas väldigt mycket om partiet, och inte minst beskyller man varandra för att gå partiets ärenden och flörta med partiets väljare. Det är en intressant och positiv utveckling, eftersom det endast kommer att gynna just Sverigedemokraterna.

I förrgår var det så dags igen; Gustav Fridolin beskyller regeringen för att "spela Sverigedemokraterna i händerna". Anledningen är att utbildningsminister Jan Björklund begått dödssynden att i förbifarten råka nämna att skolans försämrade resultat beror på invandringen. Gustav Fridolin har förstås inga argument mot att det skulle vara på det sättet, men han vänder sig mot att det överhuvudtaget får sägas. De två möttes i en debatt i Sveriges radio, och jag tycker att Jan Björklund stod på sig mycket bra, även om hans trovärdighet försvinner totalt, eftersom han upprepade gånger betonar mantrat att Sverige skall ha en generös invandringspolitik.

Inslaget i SR

Anledningen till att jag skriver om detta först nu, är att det idag dyker upp en huvudledare i DN om ovanstående debatt, som ännu tydligare visar på förljugenheten i samhällsdebatten.

"Temat var väl egentligen skolan. Men eftersom den inte inbjuder till lika klatschiga rubriker handlade diskussionen i stället om vem som spelar SD i händerna och vem som inte vågar prata om invandringens problem. Om utomjordingar kan få in svenska nyhetssändningar måste de tro att just detta är den i synnerhet viktigaste politiska frågan i landet."

Jag, och många andra, är dock övertygade om att invandringen och dess problem är den viktigaste frågan för landets framtid. Just därför är det så tragiskt att just denna fråga absolut inte får beröras.

"Samtidigt är det svårt att förstå varför regeringen med Björklund i spetsen drar så stora växlar på de nyanlända elevernas prestationer. Ja, deras skolresultat är sämre än för elever födda i landet. Ju senare ett barn kommer till Sverige, desto sämre tenderar barnets betyg att bli, det är en välbelagd och inte överraskande slutsats."

Kanske borde vi därför kunna diskutera det?

Samtidigt måste effekterna snart börja synas, svenska skolbarn kan inte fortsätta att halka efter sina jämnåriga i omvärlden. Det är en betydligt viktigare fråga än vem som krattar för SD eller vem som inte vågar tala om invandringsproblem.

Om vi inte ens kan får diskutera detta problem, lär vi inte heller kunna lösa det, särskilt inte om vi fortsätter med den enorma massinvandringen från världens mest avlägsna kulturer. Jag tror faktiskt inte att etniskt svenska elever plötsligt blir allt sämre i skolan, jag tror att det beror på skolklassernas sammansättning.

Denna förljugenhet ser vi förstås inom andra samhällsområden. Medie- och politikeretablissemanget är helt oförstående inför ökande brottslighet och Sveriges topplacering i våldtäktsligan, eftersom grundorsaken till dessa problem är just den orsak ingen får låtsas om.

Gustav Fridolin om SD-väljare

"SD:s väljare är som du och jag"

Självklart är det så. Det finns i vårt parti alla möjliga sorters människor, och konstigt vore det väl annars, med 8 000 medlemmar och 600 000 sympatisörer. Däremot verkar medie- och politikeretablissemanget på allvar tro att det egentligen knappt finns några sverigedemokrater, men att de som finns är djupt störda nazister.

Nu deklarerar dock Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin på Expressens debattsida att SDs väljare är vanliga människor, vilket han kom att tänka på då en av hans egna vänner kom ut som sverigedemokrat. Sedan spårar Fridolin tyvärr ur i de vanliga idéerna att dessa väljare egentligen inte stöder partiet, utan gör det av något annat skäl, något som bäst avgörs av sådana som Fridolin själv.

"En av dem sa att han funderar på att rösta på Sverigedemokraterna. Inte för att han har något emot invandrare, egentligen. Och inte för att han litar på SD att göra något åt hans situation."

För tusende gången; frågan handlar inte om att ha något emot invandrare, den handlar om att vara emot en invandringspolitik som kommer att fullständigt rasera vårt land. Nej, jag räknar inte med att SD nödvändigtvis förbättrar min direkta personliga situation, det får jag göra själv. Däremot räknar jag med att SD kommer att arbeta hårt för att vårt land ska fungera även i framtiden, och där litar jag överhuvudtaget inte på de övriga partierna, allra minst på Miljöpartiet.

Det är ett fantastiskt väljarförakt att deklarera att ett partis väljare inte delar sitt partis värderingar, utan bara är rädda människor som inte vet bättre. Jag skulle nog snarare hävda att en medborgare som väljar att gå över till SD, måste vara lite mer engagerad och insatt än den genomsnittlige väljaren, eftersom denne väljare först måste ta sig igenom en vägg av offentligt förtal av partiet. Om jag själv vill visa samma väljarförakt, skulle jag kunna anta att Miljöpartiet får högt stöd enbart på grund av sitt namn, och att de flesta av dessa väljare inte känner till partiets program. Det säger jag dock inte, eftersom varje väljare är fri att rösta på det den vill.