Ännu ett tvetydigt alster från Herman Lindqvist

Det förblir svårt att veta var man har historikern Herman Lindqvist politiskt. En del menar att han mellan skål och vägg är nationalist och invandringskritiker, vilket skulle vara fullt naturligt för en bildad och historiskt intresserad man, men hans krönikor är i stort sett alltid ytterst tvetydiga.

Dagens alster har fått rubriken "Har Polen glömt sin egen historia?", vilket direkt får oss att anta att detta lands historia borde göra befolkningen ödmjuk och positivt inställd till en stor invandring av muslimer. Det är också vad ingressen innebär:

"Varför vägrar Polen, ett stort land med cirka 40 miljoner invånare och goda konjunkturer, att ta emot flyktingar från Mellanöstern och Afrika? Har de glömt sin egen dramatiska historia med hundratusentals polska flyktingar undan förtryck, krig och massakrer?"

Varför skulle något europeiskt land vilja ta emot asylinvandrare från Afrika och Mellanöstern? Den egna historien, i Sveriges fall den ständigt använda utvandringen till USA under 1800-talet, är helt irrelevant i sammanhanget. Lindqvist fortsätter:

"Efter andra världskriget blev det förr så mångkulturella Polen ett homogent land. Mindre än 1 procent av befolkningen är född utomlands. Många polacker på landsorten har aldrig mött en utlänning."

Att säga att Polen tidigare var "mångkulturellt" är en något försåtlig och förljugen beskrivning. Att andra europeiska folk är en del av statsbildningen, i Polens fall till exempel tyskar och ukrainare, är inte vad "mångkulturellt" idag betyder. Även om Sverige sägs det från det vanliga hållet att landet alltid har varit mångkulturellt och haft invandring, vilket gärna exemplifieras med de berömda vallonerna. Beskrivningen förblir lögnaktig. Lite senare utvecklar Lindqvist tanken:

"Under flera hundra år, från 1500-talet fram till andra världskriget var Polen ett mångkulturellt land, en mötesplats för många språk och alla Europas religioner. Katoliker, ortodoxa, protestanter, judar och muslimer levde sida vid sida. Det polsk-litauiska samväldet sträckte sig under sin glans dagar från Östersjön till Svarta Havet. Där talades polska, rutenska (som senare blir vitryska och ukrainska), tyska och jiddisch. Latin var inte bara språket för de lärde utan även för en stor del av ämbetsmännen i administrationen."

Att nämna tre kristna inriktningar som exempel på "mångkultur" är också att ta i lite väl mycket. Att Lindqvist nämner muslimer, beror förstås på att det idag är den grupp som skulle vara aktuell. Vad det handlar om är huvudsakligen tatarer, som på 1300-talet började bosätta sig i landet. På 1600-talet uppgick antalet av dessa muslimer till 15 000, i en befolkning på totalt 8 miljoner. Det är i runda slängar vad som kommer till Sverige varje månad.

7 000 personer demonstrerar mot asylmottagning
i Warszawa i september i år.

Så svänger då Lindqvist i vanlig ordning, när han uppvisar en viss förståelse för polackers skepsis inför islam:

"Hundratusentals polacker har själva på nära håll i Paris, London och Berlin upplevt gettoliknande förorter och rasistupplopp. Så kom 9/11 i New York, följt av attentat i flera andra städer och nu senast terroristattackerna i Paris. Islam framstår i media som synonymt med terrorism. Ingen polack vill ha terrorn och getton i det egna hemlandet."

Nej, det är just det vi européer inte vill ha. Texten bjuder på ännu en insikt:

"För majoriteten av polackerna var det därför naturligt att nyligen välja ett parti som lovade slå vakt om Polen. De menar att en regerings främsta uppgift måste vara att alltid i första hand värna det egna landets intressen, trygga de egna medborgarnas liv och utveckling."

Det är exakt det som en regering ska göra, även om tanken förefaller fullständigt främmande i världssamvetet och den humanitära stormakten Sverige. Så blir det dags för Lindqvist att återigen svänga åt andra hållet:

"De nuvarande polska makthavarna spär på främlingsfientligheten med skrämselpropaganda. Många tidningar och sociala media sprider falska nyheter om flyktingars och invandrares påstådda våldsbrott. Resultatet är att polackerna går i försvarsställning och värjer sig mot den stora flyktingströmmen i Europa, som de ser som ett hot." 

Vi vet att det inte behövs någon "skrämselpropaganda" eller "falska nyheter" på detta område. I alla europeiska länder är samma grupper överrepresenterade, respektive underrepresenterade, när det gäller kriminalitet. Avslutningen blir intressant och understryker ännu en gång Lindqvists tvetydighet:

"Det är detta Polen, som den nya katolsk-nationalistiska regeringen tog över i somras och med bred majoritet i parlamentet vill omvandla enligt sitt eget partiprogram, oberörd av kritik från andra länder i EU. I det programmet finns ingen plats för muslimsk massinvandring."

Observera att han verkligen skriver "massinvandring", ett ord som enbart används av vår kontinents invandringskritiker. Jag tror inte att det finns en enda europeisk befolkning, kanske inte ens bosnier eller albaner, som vill ha muslimsk massinvandring.

Som sagt, jag har svårt att förstå mig på Herman Lindqvist. Han bjuder inte enbart på historiska fakta, utan verkar för det mesta också vilja säga någonting. Det är dock vanskligt att förstå vad, då hans inlägg genomgående spretar åt olika håll. Vill han försiktigt framföra kritik mot invandringspolitiken, men samtidigt se till att säkra upp genom att använda etablissemangets floskler och formuleringar?

Herman Lindqvist tar sig ton

Det har länge varit lite svårt att veta var man har haft Herman Lindqvist. Han har skrivit om vår historia, men har då och då kryddat med lite politisk korrekthet. I dagens alster i Aftonbladet, "I dag kan vi vara stolta över vad Sverige gjort", är han dock ovanligt tydlig. Han inleder med att påminna oss om att vi faktiskt har en lång historia:

"I 1 000 år har det funnits något som ­liknar Sverige. Vårt språk är lika gammalt. De tre kronorna har funnits i 700 år. Vår flagga är 500 år."

Betänk hur sällan vi får höra sådan ren fakta i offentligenheten, där man istället lätt kan få intrycket att Sverige först nu har uppstått och då genom mångkulturen. Herman Lindqvist höjer sedan tonen, med ytterligare ett par passager som knappast är vardagsmat i Aftonbladet:

"Den överväldigande majoriteten av Sveriges befolkning är svenskar, födda i Sverige, med svenska som modersmål. Vi vet var våra förfäder föddes, var de slet och kämpade. Många kan gå till fädernas gravar vid den gamla sockenkyrkan.

Sverige är ett land att vara stolt över. Trots en ganska liten befolkning har vi lyckats ta oss högt upp på världsstatistikens tabeller över länder med välstånd, jämlikhet, demokrati och möjligheter för medborgarna att leva ett lyckligt liv. Svenska produkter finns i alla världs­delar, vårt lands varumärke är känt och respekterat."

Det är egentligen alldeles absurt att vi idag har en politiker- och mediekår som ständigt förnekar ovanstående självklarheter. Vi minns alla Fredrik Reinfeldts ord om att "ursvenskt är endast barbariet" och att allt som kommer utifrån därför i sig är positivt. Sedan följer ännu en korrekt beskrivning, som i princip aldrig hörs i etablerade medier:

"Det största problemet i vår tid är så stort att man inte får kalla det problem och det största regerande politiska ­partiet vågar inte ens nämna det på den senaste partikonferensen, därför att ingen politiker har en lösning. Det är som om att eld brutit ut i huset, men vi låtsas inte om det i hopp om att elden ska slockna av sig själv. Många känner sig otrygga i sitt eget land. Många känner inte längre igen sig på sina egna gator och torg."

Helt korrekt. Problemen kallas genomgående för "utmaningar", när de inte istället förvandlas till möjligheter och tillgångar. Socialdemokraterna utelämnade mycket riktigt migrationsfrågan på sin partikongress och skulle antagligen motivera det med att "jobben" täcker även denna fråga. Ingen politiker kan dock "skapa" jobb för tiotusentals nyanlända varje år. Herman Lindqvist påpekar sedan att vi alltid har haft etniska minoriteter i vårt land, men att vi nu står inför något helt nytt:

"De senaste åren kraftigt ökande flykting­invandring från Mellanöstern och Afrika skapar nya problem för kommunerna, som bara tycks kunna erbjuda provisoriska lösningar. De nyinflyttade slår vakt om sin religion och kultur, som min eminente kollega i Aftonbladet, Peter Kadhammar, visar i sin torsdagskrönika har religiösa fundamentalister i Husby utanför Stockholm, liksom fundamentalister i andra förorter till andra storstäder, skapat öar av parallella kulturer be­folkade av människor som vill arbeta och försörja sig i Sverige, men samtidigt inte ändra sin livsinställning. Det kommer att ta årtionden innan dessa nya kulturella murar har slipats ner."

Problemet är att dessa kulturella murar sannolikt aldrig kommer att slipas ner, särskilt inte när vi varje år fyller på med en ny rejäl dos av nämnda kulturer. Avslutningen är ödesmättad:

"Vår långa historia bevisar att ingenting är beständigt att allting förändras och att vi till slut alltid överkommer alla svårigheter. Det gör vi säkert nu också. Men det Sverige som finns då, kommer vara ett helt annat land än det vi har i dag."

Nya mysterier från Herman Lindqvist

Herman Lindqvist är något lurig. Om man läser hans alster rakt upp och ned, framstår de ofta som ingenting mer än ytterligare någon krönika i raden av politiskt korrekt poserande. Om man däremot försöker tänka sig att han vill föra fram ett annat budskap, men lindar in det på ett sätt som gör att han kan fortsätta anlitas, kan man ibland misstänka att han faktiskt vill säga någonting. Dagens krönika "Världen vill inte bli som lilla Sverige" är ett sådant fall, där den konspiratoriskt lagde, eller kanske helt enkelt mer klarsynte, kan försöka läsa in någonting annat mellan raderna. Jag är nyfiken på vad bloggens läsare tror.

Krönikan inleds med lite kritik mot nu aktuella Charlie Hebdo:

"Jag var ­inte road, inte heller provocerad av provokationerna. Det var de grovt rasistiska, ­islamofoba teckningarna, ofta illa ­ritade som var frånstötande."

Redan någon som verkligen använder ordet "islamofob" blir svår att ta på allvar, men ett senare stycke går till nästa nivå av politiskt korrekt idioti:

"För mig är Charlie Hebdos kritik av ­islam bara förtäckt rasism, sprejad med lite Voltaire och försedd med ett frikort giltigt i stora delar av Västeuropa på ­vilken det står: yttrandefrihet."

Islam är fortfarande inte en ras och kritik mot ideologin kan inte vara rasism, "förtäckt" eller ej. Ett stort tankefel verkar vara att "muslimer" är samma sak som "araber". I själva verket bor det fler muslimer i Indien, och i Indonesien, än vad det gör i hela Arabvärlden. Det finns också araber som är kristna. När det gäller terroristerna, delar inte heller de någon ras. Förövarna på Charlie Hebdos redaktion var förvisso just araber, men personen som vid samma tillfälle mördade fyra personer i en judisk butik var en svart afrikan. I Syrien finns alldeles vita konvertiter. "Den vita änkan" Samantha Lewthwaite, som var gift med en av självmordsbombarna i London och kopplades ihop med morden i Nairobi, är en vit engelska. Det verkar alltså som att en dragning till terror inte har så mycket med ras att göra, som med ideologi, eller som vi dagligen får lära oss: en ideologi som ovanligt ofta verkar "förvanskas", "missförstås" eller "utnyttjas".

När detta väl är avklarat, kommer vi då in på vad som kan vara Lindqvists dolda budskap:

"Det är där någonstans vi kommer in på vad jag vill tala om. Den gigantiska ­kulturkollisionen mellan öst och väst. Aldrig mötas de två. De kommer absolut inte närmare varandra av att den ena ­sidan skriker och den andra massmördar."

Då är det kanske inte en lysande idé att fylla Europa med det som Lindqvist kallar för "öst" (även om vi alla förstår att det knappast handlar om Japan)? Angående en dom i Saudiarabien fortsätter Lindqvist:

"De domarna har aldrig läst Voltaire, ­inte ens Charlie Hebdo. De ändrar inte sina åsikter för att miljoner människor i väst marscherar med pennor i vädret. Protester och provokationer bekräftar inte bara för fundamentalister och religiösa fanatiker i öst att de har rätt. Även de ljumt troende, men i öst levande människorna känner sig och sin ­kultur angripna, hånade. De menar att det är vi som ingenting begriper."

En annan passage är, om inte klockren, så åtminstone något träffande:

"Jag är född och har mina egna rötter i det protestantiska, sekulariserade, socialliberala Sverige där alla ska vara med, ingen ska stå utanför, alla har rätt, inget är fel - utom miljöbrott, skattebrott, pedofili och i synnerhet sympati för SD. Det finns bara ett ”vi”, inget ”dom”. Och vi är övertygade om att hela världen vill bli som vi, de enda riktiga och kloka ­människorna."

Vi får tacka för den lilla gliringen angående behandlingen av SD, men mest intressant är egentligen den sista meningen. Den visar nämligen det huvudsakliga problemet med hela integrationstanken. Människor kommer i allmänhet inte till Sverige för att de beundrar vår natur, jämlikhet eller vad det nu kan vara. De kommer för att vi har osedvanligt generösa lagar kring permanent uppehållstillstånd och anhöriginvandring, men vill i övrigt leva precis som i hemlandet. Jag har sagt det förut och säger det igen: Importerar vi Mellanöstern, så får vi naturligtvis just Mellanöstern.

Herman Lindqvist avslutar på ett sätt som gör att man ännu en gång frågar sig var hans sympatier egentligen ligger:

"Här går den ­stora skilje­linjen mellan öst och väst. Dialog, tolerans och för­söka förstå är den enda ­vägen. Inte provokationer, hån, rasism och ­religionsfobi."

Nej. Inför det vi nu ser är "dialog, tolerans och för­söka förstå" inte bara meningslöst, utan direkt destruktivt. Den enda vägen är motstånd.

Herman Lindqvist talar klarspråk!

"En gång hade svenska lärosäten gott rykte i världen. Nu sänks de akademiska kraven undan för undan på universiteten och skolornas resultat ligger på Balkannivå.  Ingen ansvarig politiker vågar uttala att ett av huvudskälen till de dalade resultaten är att allt för många nyanlända elever drar ner medeltalen. Hur skulle de kunna hänga med?  För fyrtiofem år sedan var antalet utlandsfödda i Sverige några få procent, i dag är de cirka 15 procent. I vissa kommuner är procenten mycket högre, som Malmös 31 procent. I Göteborg är var femte invånare utlandsfödd. Problemet är att de problem som uppstått som en följd av sakernas tillstånd, inte får benämnas problem."

Jag har alltid uppfattat Herman Lindqvist som en ganska politiskt korrekt figur, bortsett från hans ultrakonservativa syn på kungahuset. Nu måste jag dock omvärdera denne man, för ovanstående rader dyker upp i en krönika i Aftonbladet, av alla tidningar.

 Lindqvist skriver dessutom:

"I dag är Svenska kyrkan fortfarande majoritetens kyrka, men samtidigt den enda religionen som kan angripas utan begränsning. För de unga i dagens skolor är religion lika med islam och utövarna av den religionen är de enda troende som det tas hänsyn till. Att skymfa islam straffar sig omedelbart."

Att detta avsnitt publicerats i Aftonbladet är anmärkningsvärt - det ska bli intressant att se om han så småningom kommer att tvingas till avbön. Ett möjligt scenario kan bli följande:

"Herman Lindqvists krönika har nu hyllats på främlingsfientliga sajter. Vi har kontaktat honom för att få en förklaring. Herman Lindqvist säger att hans ord har missuppfattats och att han själv är varm mångkulturs-förespråkare. Bland annat så tog ju Karl XII med sig kåldolmar från Turkiet, så ingenting är egentligen svenskt."

Artikel i Fria Tider