Herman Lindqvist tar sig ton

Det har länge varit lite svårt att veta var man har haft Herman Lindqvist. Han har skrivit om vår historia, men har då och då kryddat med lite politisk korrekthet. I dagens alster i Aftonbladet, "I dag kan vi vara stolta över vad Sverige gjort", är han dock ovanligt tydlig. Han inleder med att påminna oss om att vi faktiskt har en lång historia:

"I 1 000 år har det funnits något som ­liknar Sverige. Vårt språk är lika gammalt. De tre kronorna har funnits i 700 år. Vår flagga är 500 år."

Betänk hur sällan vi får höra sådan ren fakta i offentligenheten, där man istället lätt kan få intrycket att Sverige först nu har uppstått och då genom mångkulturen. Herman Lindqvist höjer sedan tonen, med ytterligare ett par passager som knappast är vardagsmat i Aftonbladet:

"Den överväldigande majoriteten av Sveriges befolkning är svenskar, födda i Sverige, med svenska som modersmål. Vi vet var våra förfäder föddes, var de slet och kämpade. Många kan gå till fädernas gravar vid den gamla sockenkyrkan.

Sverige är ett land att vara stolt över. Trots en ganska liten befolkning har vi lyckats ta oss högt upp på världsstatistikens tabeller över länder med välstånd, jämlikhet, demokrati och möjligheter för medborgarna att leva ett lyckligt liv. Svenska produkter finns i alla världs­delar, vårt lands varumärke är känt och respekterat."

Det är egentligen alldeles absurt att vi idag har en politiker- och mediekår som ständigt förnekar ovanstående självklarheter. Vi minns alla Fredrik Reinfeldts ord om att "ursvenskt är endast barbariet" och att allt som kommer utifrån därför i sig är positivt. Sedan följer ännu en korrekt beskrivning, som i princip aldrig hörs i etablerade medier:

"Det största problemet i vår tid är så stort att man inte får kalla det problem och det största regerande politiska ­partiet vågar inte ens nämna det på den senaste partikonferensen, därför att ingen politiker har en lösning. Det är som om att eld brutit ut i huset, men vi låtsas inte om det i hopp om att elden ska slockna av sig själv. Många känner sig otrygga i sitt eget land. Många känner inte längre igen sig på sina egna gator och torg."

Helt korrekt. Problemen kallas genomgående för "utmaningar", när de inte istället förvandlas till möjligheter och tillgångar. Socialdemokraterna utelämnade mycket riktigt migrationsfrågan på sin partikongress och skulle antagligen motivera det med att "jobben" täcker även denna fråga. Ingen politiker kan dock "skapa" jobb för tiotusentals nyanlända varje år. Herman Lindqvist påpekar sedan att vi alltid har haft etniska minoriteter i vårt land, men att vi nu står inför något helt nytt:

"De senaste åren kraftigt ökande flykting­invandring från Mellanöstern och Afrika skapar nya problem för kommunerna, som bara tycks kunna erbjuda provisoriska lösningar. De nyinflyttade slår vakt om sin religion och kultur, som min eminente kollega i Aftonbladet, Peter Kadhammar, visar i sin torsdagskrönika har religiösa fundamentalister i Husby utanför Stockholm, liksom fundamentalister i andra förorter till andra storstäder, skapat öar av parallella kulturer be­folkade av människor som vill arbeta och försörja sig i Sverige, men samtidigt inte ändra sin livsinställning. Det kommer att ta årtionden innan dessa nya kulturella murar har slipats ner."

Problemet är att dessa kulturella murar sannolikt aldrig kommer att slipas ner, särskilt inte när vi varje år fyller på med en ny rejäl dos av nämnda kulturer. Avslutningen är ödesmättad:

"Vår långa historia bevisar att ingenting är beständigt att allting förändras och att vi till slut alltid överkommer alla svårigheter. Det gör vi säkert nu också. Men det Sverige som finns då, kommer vara ett helt annat land än det vi har i dag."

Jean-Marie Le Pen och Detaljen

I Sverige går det att säga vad som helst om Front National, eftersom människor i allmänhet inte vet någonting om partiet eller vad dess företrädare faktiskt säger. Inte heller de personer som gärna uttrycker förfäran över Front National, eller vill ställa SD till svars för eventuella kontakter, har någon egen information om partiet. Sålunda kunde moderaten Gunnar Hökmark utan vidare påstå, i samband med ett möte mellan Jimmie Åkesson och Marine Le Pen, att "många av deras företrädare förnekar förintelsen". Gustav Fridolin har det numera som en särskild specialitet, att i varje sammanhang som på något sätt berör SD, oavsett ämne, ta upp Front National och säga att  "partiet är ökänt för att kalla förintelsens gaskammare för en historisk bagatell". Jag tror inte att dessa politruker medvetet ljuger, utan att de helt enkelt inte vet och nöjer sig med ett intryck de fått av svenska journalister.

I verkligheten kommer anklagelsen om förintelseförnekelse, och till och med antisemitism, från ett uttalande av Jean-Marie Le Pen 1987. Det var inte heller ordet "bagatell" som användes, utan "point de détail", vilket faktiskt är en avsevärd skillnad. Framträdandet finns dokumenterat på film, men jag har tidigare inte velat lägga upp det, då jag tycker att det är irrelevant och sedan länge fått alltför stora proportioner, men eftersom uttalandet fortfarande verkar ytterst relevant i Sverige 2014 och används för att svartmåla både Front National och SD, kanske det är av allmänintresse att se själva ursprunget. Det är inte Jean-Marie Le Pens största stund, men jag låter läsarna själva avgöra vilken vikt det har för dagens europeiska politik.





Själv delar jag inte Le Pens skepsis inför den vedertagna historieskrivningen kring förintelsen, men det är uppenbart att ordet "detalj", som alla har hängt upp sig på, avser just själva gaskamrarna och deras plats i den totala bilden av det andra världskriget. Senare samma år dömdes han till att betala ett symboliskt skadestånd till en mängd organisationer, samt bekosta uppläsningen av domen i det kommande avsnittet av tv-programmet, där uttalandet gjordes. 1991 blir kostnaderna högre, då han döms att betala 100 000 franc till nio organisationer, annonsera denna dom i fem nationella dagstidningar för 15 000 franc och fem veckotidningar för 30 000 franc. Slutligen skulle han betala 1000 franc till ytterligare tio organisationer.

Le Pen har sedan vid flera tillfällen fått stå till svars för det ursprungliga uttalandet, som han då förklarat och utvecklat, men aldrig tagit tillbaka. Senast skedde detta 2013:





Det finns en sorts ärlighet i Jean-Marie Le Pen, som egentligen är beundransvärd, men som fungerar mindre bra i dagens mediala klimat, där journalister är snabba på att plocka ut ett ord eller en mening ur sitt sammanhang och göra mesta möjliga av det, och i det här fallet ge det fullständigt absurda proportioner. Man skulle kunna säga att uttalandet ifråga verkligen är en detalj i Jean-Marie Le Pens totala livsgärning.

Inför eventuella kommentarer, vill jag påminna om att inlägget inte handlar om förintelsen, utan om uttalandet och hur det sedan har använts.

Jan Guillou får Lenin-priset

Det talas mycket om nazism i dessa dagar. Desto mindre talas det om kommunismen, trots att den verkar frodas och må bra, inte minst i de finare salongerna. På ett av de mer etablerade kommunistiska forumen, Aftonbladet Kultur, bereds Jan Guillou plats för att uppmärksamma att han fått årets Lenin-pris, utdelat av självaste Jan Myrdal.

Jag kan inte låta bli att ändå känna en viss respekt för Jan Myrdal. Visserligen har han stött varje bisarr kommunistisk regim och rörelse de senaste hundra åren, men han har gjort det konsekvent och utan att bry sig om huruvida det alltid varit opportunt eller inte. Han var förvisso inte ensam om att hylla exempelvis Kina på 1970-talet, men senare har han troligen inte vunnit så många vänner genom att envist hylla Albanien och Pol Pot. Dessutom förefaller han vara en ytterst beläst herre som dessutom besökt de länder och rörelser han hyllar.

Jan Guillou är en desto mer patetisk figur, vilket även detta inlägg vittnar om. Det är som vanligt fyllt av självkärlek och arrogans och han verkar framför allt vara mycket nöjd med att ett pris i Lenins namn är en sorts provokation mot liberaler.

"Jan Myrdalsällskapets Leninpris är nämligen ett fint pris, ett sådant som utdelas av en jury och dessutom innebär en stor summa pengar. Sådana priser är jag inte överhopad med. Senast var 1990 och 1991 men då självklart inte i Sverige utan i Frankrike och Italien.
[...]
Låt mig därför genast påpeka att prissumman den här gången, helt i Lenins anda vågar jag påstå, oavkortat kommer att överföras till den palestinska frihetskampen."

Vad Jan Guillou gör med dessa pengar gör naturligtvis varken från eller till för hans personliga välfärd. Sedan rullar då hyllningarna till Lenin, och gliringarna mot liberalerna, igång på allvar:

"Lenin, som sagt. Det var förstås en briljant idé att kalla Jan Myrdals pris för Leninpriset. Och då avser jag inte bara effekterna i publicitet. Ett Leninpris går inte ostraffat Expressen förbi, inte ens Svenska Akademien, som vi har sett."

Men mitt förhållande till Lenin är tämligen okomplicerat. Min väg in i den politiska vänstern gick via den antiimperialistiska rörelsen, som ju också var gediget antisovjetisk. Lenins analys av imperialismen som kapitalismens högsta stadium står sig emellertid väl. Vi behöver ju bara se oss omkring i dagens värld där svenska soldater sänds att tjäna under USA i Afghanistan.

Lenin störtade det ryska slavsamhället 1917 och avslutade samma år Rysslands deltagande i den överhetens människoslakt som betecknas som första världskriget. Jag måste erkänna att jag reservationslöst är för de insatserna, hur chockerande det än kan låta för folkpartister.

Lenin och Stalin

Att man i Sverige utan vidare kan dela ut ett pris med Lenins namn handlar som vanligt om att kommunismen, trots allt lidande den orsakat i praktiken, ändå anses stå för någonting gott, och att gärningsmännen därför också, oavsett vad de gjort och sagt, förblir goda. Guillous ord om att Lenin "störtade det ryska slavsamhället" är, vad man brukar kalla, "historielöst". Tsarryssland var sannerligen inget föredömligt samhälle, men ett samhälle som verkligen var ett slavsamhälle var efterföljaren Sovjetunionen, där miljoner människor förvisades, fängslades och tvingades arbeta i Sibirien. När det gäller personen Vladimir "Lenin" Uljanov, kan vi avsluta med en liten beskrivning och ett citat:

Omedelbart efter statskuppen lät Lenin upprätta en hemlig polis, tjekan, under ledning av Felix Dzerzjinskij som började rensa ut motståndare och döma dem till döden, kasta dem i fängelse eller förvisa dem till Sibirien. För detta krävdes inte att man gjort sig skyldig till något som stämplades som brott. Det räckte med att man var klassfiende. I januari 1918 undertecknade Lenin en ukas som innebar att den skadliga "ohyran" på landsbygden skulle utrotas. Alexander Solzjenitsyn har räknat upp vilka som innefattades i denna beteckning: tidigare medlemmar av byråden, husägare, läroverkslärare, präster, munkar och nunnor, pacifistiska tolstojaner osv.
Redan i december 1917 hade den nya regeringen utpekat kosackerna som "klassfiender". I januari 1919 i en resolution hos bolsjevikernas centralkommitté talades det om att detta folkslag borde ”utrotas och likvideras till sista man”.
Kommunisterna lät rasera kosackernas samhällen, massavrättningar genomfördes och de överlevande sändes iväg. Utrotningen av kosackerna är ett exempel på ett kollektiv som bestraffades, av en befolkning på max tre miljoner kom 300 000 till 500 000 människor att dödas.

"Kamrater! Kulakernas uppror bör obarmhärtigt slås ner. Hela revolutionens intresse kräver detta, ty nu pågår överallt den sista avgörande striden mot kulakerna. Exempel bör statueras.
1) Häng åtminstone 100 kända kulaker, rika män och blodsugare, men så att människorna säkert ser det.
2) Publicera deras namn.
3) Fråntag dem all säd.
4) Utse gisslan - såsom det utsades i gårdagens telegram.
Gör detta på ett sådant sätt att människorna på hundra versts avstånd ser, fruktar, vet och skriker: de stryper blodsugarkulakerna till döds. Bekräfta telegrafiskt mottagandet av detta meddelande och verkställigheten."

Grattis, Jan Guillou.

Fantastiska historielektioner från Gustav Fridolin

Gustav Fridolin är lärare, vilket de flesta antagligen känner till vid det här laget, då han missar få tillfällen att nämna det. Följaktligen vill han idag passa på att, som så många andra, lära oss svenskar det ena och det andra, festligt nog i en kombination av ett nyord; "afrofobi", och historia. På SVT Debatt skriver han om hur "Rasismen göds genom historielösheten".

När ni hör den kombinationen, förstår ni säkert vad det kommer att handla om. Just det, svenskens skuld till slavhandeln.

"Vi åtgärdar inte de orättvisor som inte syns – afrofobin i samhället kan därför bara utrotas om vi synliggör dess ursprung. Till exempel måste svenska elever lära sig att Sverige inte var någon passiv åskådare till slavhandeln."

Jag tror absolut att det finns all möjlig diskriminering och att vi alla bär på olika typer av fördomar, i betydelsen att vi dömer någon innan vi lärt känna den, exempelvis baserat på ålder, vikt, utseende, eller, hetast idag, etnicitet. Däremot tror jag inte för ett ögonblick att vad Sverige gjorde eller inte gjorde, på 1700-talet, har någon som helst roll i detta. Den mest intressanta historielektionen Fridolin har att ge, torde även för historiker vara:

"Vid den transatlantiska slavhandelns utbrott så bestod Afrika, precis som Europa och Asien, av civilisation: Av statsbildningar, kultur och vetenskap. Afrika var civiliserat på samma sätt som Europa var civiliserat. Vid tiden för slavhandelns inledning var Europas teknologiska försprång inte stort."

Afrika var alltså civiliserat "på samma sätt som Europa". Det är både nytt och spännande, och innebär att det alltså var två jämbördiga parter som möttes och inte några överlägsna erövrare, som våldförde sig på försvarslösa människor. Det kunde alltså lika gärna ha varit afrikaner, som från sina städer, kom med sina skepp, navigerade till Europa, och hämtade europeiska slavar till sina plantager och villor. Det stämmer att Europas utveckling på allvar tog fart efter 1500, alltså vid slavhandelns början, men för att vara en historielektion, är ovanstående beskrivning fantasifull i överkant.

Egentligen handlar det nog inte heller om att det är viktigt för det svenska samhällets utveckling att svensk slavhandel utreds. Det handlar troligare om, vad det alltid handlar om, nämligen att skuldbelägga vita, endast för att de är vita. Jag resonerar inte i rastermer, men eftersom "antirasister" alltid gör det, och Gustav Fridolin även här vill diskutera det, får vi väl acceptera de villkoren.

"När jag för några år sedan gjorde en dokumentärserie om svensk rasisms historia så insåg jag hur mycket av Sveriges egen del i rasismens historia som förblivit dold. Alla känner till slavhandeln som gick från Afrika till Amerika, men den historien börjar allt för ofta på en strand vid kanten av en djungel."

Gustav Fridolin, du vet väl att många svarta slavar såldes av andra svarta till de vita? För du är väl inte historielös? Skall dagens svarta känna sig skyldiga, som dagens vita, eller känna sig som offer, som de sålda slavarna var? Eller ska vi kanske fokusera mindre på 1700-talet i dagens samhällsbygge? Som ej historielös, känner du säkert till den enorma arabiska slavhandeln med svarta slavar. Hur bör vi komma tillrätta med afrofobin i arabiska länder och dess historiska orsaker?

Att Fridolins artikel inte handlar om detta, utan just om vit skuld, blir sedan tydligare:

"För även om två av det förra århundradets viktigaste medborgarrättskamper, den i USA och den i Sydafrika, gällde kampen mot afrofobin så är ordet knappt existerande.
Martin Luther King och Nelson Mandela är två av den västliga kultursfärens största moraliska ikoner, men den orättvisa de utsattes för är ändå för så många människor namnlös."

Gustav, du känner väl till att på 1970-talet, när kampen mot Apartheid var stark i exempelvis Sverige, så dödades 80 000 svarta av den svarte diktatorn Nguema i Ekvatorialguinea? Att under samma årtionde, ännu fler svarta dödades av den svarte diktatorn Idi Amin i Uganda? Du är väl inte historielös?

Jag försvarar här naturligtvis varken segregationen i USA eller det absurda apartheidsystemet i Sydafrika. Min poäng är att Gustav Fridolin är osunt besatt av just hudfärg. Svarta som förtrycks av svarta spelar i hans värld ingen större roll, för av dem kräver han inte så mycket, medan det är fruktansvärt när svarta förtrycks av vita, just för att vita är inblandade och det då blir intressant. Det, om något, är rasism. Det blir också förljuget på allvar, när Fridolin använder medias egen dramaturgi, för sina obefintliga poänger:

"Den fruktansvärda och uppmärksammade rasistiska misshandeln av en pappa inför sitt barn på en gångbro i Malmö är bara ett exempel på det våld som denna rasism, likt annan rasism, tar sitt mest extrema uttryck i."

Misshandeln föreföll verkligen fruktansvärd, men det var ytterligare en av dessa händelser där vi egentligen inte fick veta någonting av svensk media, förutom den bild som Fridolin målar upp, och där det enda viktiga att förmedla var förment svensk rasism. Jag vet fortfarande inte varför de två kurderna gav sig på den svarte mannen och hans son, eller ens om det handlade om rasism. Däremot har jag mycket svårt att förstå kopplingen mellan kurders misshandel av afrikaner och svensk slavhandel.

Även jag vill se ett harmoniskt samhälle där ingen är fobisk mot någon annan. Dessvärre tror jag att vi kommer att få se allt större motsättningar mellan grupper, inte minst etniska och religiösa sådana, och det har ingenting med transatlantisk slavhandel att göra, men blir det oundvikliga resultatet av en hämningslös invandring.

Herman Lindqvists ytliga och meningslösa nationalism

Den vanliga jargongen hos vårt etablissemang säger oss att det inte finns något svenskt, eller några svenskar, men om någonting sådant skulle finnas, är det uselt och löjeväckande. Följaktligen bör vi idag öppna gränserna för all världens folk, eftersom allting gott har kommit utifrån. Av och till, under de senaste decennierna, har det funnits en sorts parallell röst, som också menar att vi bör ta till oss allt det här nya och spännande, men för att riktigt kunna göra det i hjärtat, måste vi först vara stolta över vår egen bakgrund och vårt eget kulturarv. Ett initiativ i denna anda kan exempelvis vara att "ta tillbaka flaggan" från "rasisterna".

Idag bjuder Herman Lindqvist i Aftonbladet på ett alster i ovanstående tradition, dessutom kombinerat med berättelsen om hur allt kommer utifrån. Redan de inledande fraserna gör att vi förstår vad som väntar och i vilket fack krönikan kan placeras:

"Sverige är unikt, inget annat land är exakt som vårt. Vi ska med stolthet hissa vår flagga och se ut över våra vackra landskap och påminna oss om allt stort och fint som skapats i vårt land. Men för att vi ska förstå vad Sverige, som vi älskar, är måste vi kunna vår historia och förstå hur Sverige blivit vad det blivit."

Även om resonemanget är allt annat än originellt i dagens Sverige, är det också tämligen typiskt för Herman Lindqvist. Han höjer gärna ytliga ting, som själva flaggan, till skyarna, men förmår aldrig lyfta denna patriotism till någonting relevant, lika lite som hans kunskaper om landets historia gör honom till en förkämpe för dess framtid.

"Det finns en röd tråd genom hela historien från Hedenhös till våra dagar, något som vi har gemensamt med alla tidigare generationer, nämligen sanningen att ingenting är beständigt, allting förändras. Det är själva villkoret för att livet ska gå vidare. Det gäller oss människor och det gäller hela nationer."

Självklart genomgår vårt land, och alla andra länder, en ständig förändring. Det är inte heller förändring i största allmänhet som vi motsätter oss, även om det är ett genomgående tema från våra motståndare. De vill mycket gärna utmåla invandringsmotståndaren som en tragisk individ, som lämnats bakom av själva historien, och därför saknar den kunskap och framåtanda som krävs för att ta till sig de nya och spännande impulser som omfamnas av våra eliter. Det är dock inte tekniska framsteg dessa människor vill se som förändringar, utan en etnisk och kulturell omvandling av vårt land, som inte på något sätt är naturlig eller oundviklig, och inte ens kan sägas utgöra ett mänskligt eller socialt framsteg. Lindqvist får med ett par tänkvärda rader:

"Det har tagit över tusen år att skapa det Sverige som finns i dag. Vår nations gränser har ritats om många gånger. Ingen av våra nuvarande gränser har vi fått gratis av Gud, de är resultat av många och ­blodiga krig."

Ovanstående stycke var dock endast en inledning till de sedvanliga groteskerier vi är alltför vana vid:

"Ända från början har det existerat flera parallella språk och kulturer i vårt land. Svenskan, vår variant av urgermanskan, formades för cirka tusen år sedan. Då talades det redan samiska och finska i delar av det som skulle bli Sverige. Vikingarnas gudalära kom till oss från utlandet, precis som kristendomen några hundra år senare. Liksom alla de filosofiska och politiska idéerna och ideologierna, protestantismen, upplysningen, frikyrkorna, nykterhetsrörelsen, liberalismen och socialismen. De första socialdemokratiska ledarna, liksom fackföreningsrörelsens pionjärer, hämtade sina idéer om frihet, jämlikhet och broderskap från Frankrike och Tyskland."

Det här med alltings utländska rötter har blivit ett mycket kärt barn hos politiskt korrekta skribenter. Vid varje högtid vet vi att vi kommer serveras en krönika om hur ett antal inslag i denna högtid går att återfinna i exempelvis Tyskland. Den underförstådda, eller uttalade, men alltid fullständigt vansinniga, slutsatsen är att den nutida massinvandringen därför inte är någonting att bekymra sig över. Har landet klarat av att hämta in julmust från Tyskland, skall det nog klara av en invasion från Afrika och Mellanöstern. Eftersom kristendomen för tusen år sedan kom från söder, är en övergång till islam ingenting märkvärdigt. Inte heller Lindqvist kan låta bli att ge oss precis ett sådant stycke vi förväntar oss:

"Svedjefinnar och valloner tillförde kunskaper, muskelkraft och intellektuell styrka. Det första Göteborg byggdes av och för holländska nybyggare. Skottar, engelsmän och fransmän öppnade handeln med Asien för oss. Våra viktigaste städer dominerades länge av tysktalande borgare som gav oss många av våra numera typiska svenska jul- och midsommartraditioner. Under stormaktstiden på 1600-talet var tyskan ett vanligt språk för statens ämbetsmän. Under 1700-talet skrev våra diplomater sina rapporter till Stockholm på franska."

Svedjefinnar

I verkligheten har Sverige i alla tider varit ett mycket homogent land, som dock hämtat en mängd idéer och traditioner från andra länder. Den avgörande skillnaden mot nu, som etablissemangets skribenter alltid noga utelämnar, är att dessa influenser inte kommit med stora människomassor. För den som eventuellt skulle ha missat det subtila budskapet, ser Lindkvist till att förtydliga:

"Svenskarna har i alla tider tagit till sig de nya idéerna och religionerna, anpassat dem till något som passat bra för vårt land. Hela tiden har en ström av människor kommit till vårt land med nya idéer, konst och musik."

Nej, det har faktiskt inte kommit någon "ström" av människor till Sverige, framför allt inte på ett så onaturligt sätt, så långt ifrån, eller med så lite "idéer, konst och musik". Jag skulle också vilja ställa frågan hur vi skall anpassa islam till någonting som är bra för vårt land. Ett par andra rader i krönikan visar tydligt hur motsägelsefull den här typen av argumentation alltid blir:

"I dag kryddas det svenska språket med engelska ord och uttryck. Tillförseln av nya idéer, nya kunskaper och energi fortsätter dag för dag och ska så göra om Sverige ska överleva."

Som vi vet, har engelskans starka ställning inte kommit genom någon omfattande inflyttning från de länder där det talas som modersmål. Dess dominans har istället uppstått på ett mer naturligt sätt, det vill säga genom en stor mängd talare runt om i världen, kombinerat med främst USAs ledande ställning inom ekonomi och underhållningsindustri. Mot slutet av sin krönika kommer då Lindqvists egentliga poäng, som jag flaggade för i mitt eget inläggs inledning:

"Alla nykomlingar i vårt land vet att de kommit till ett land som heter Sverige med svenska seder och bruk. De flesta har växt upp i länder och kulturer där man talar om fosterlandskärlek och patriotism, de störs inte av svenska flaggan, Luciatåg, skolavslutning i kyrkan. Tvärtom. För dem är just detta Sverige, med sina unika traditioner, seder och bruk.

Det Sverige de lärde känna då de kom och som de hänfördes av. De måste förbryllas av de floskler som utströmmar från våra liberala tidningar som slåss om att vara mer öppna och gränslösa än konkurrenterna.

Vi behöver varken extrem kulturkonservatism, eller fega liberaler som kräks på våra traditioner, utan en sund inkluderande patriotism. För visst ryms vi alla under den svenska flaggan?"

Skriverier likt det ovanstående gör att många i Herman Lindkvist ser en vän, medan jag själv alltid har haft svårt för honom. Många nationalister verkar tro att han innerst inne vill rädda Sverige, men för att komma fram till den slutsatsen måste man alltid göra de mest välvilliga, på gränsen till rent önsketänkande, tolkningar av hans texter. Han tycker om att skriva om flaggan och kungahusen, men när det gäller landets framtid ansluter han sig underdånigt till den rådande tidsandan. Vår flagga är inte mycket värd, om folket, språket och kulturen sedan länge gått under.

Leve "fascismen"!

Fuskhistorikern Henrik Arnstads bok "Älskade fascism" har fått oförtjänt mycket uppmärksamhet. Jag tycker visserligen att även någon utan formell skolning i historia kan skriva i ämnet, men om man ljuger redan om sina egna kvalifikationer, är ju frågan om man inte gärna ljuger om historia också. Eftersom Arnstad på fullt allvar menar att Sverigedemokraterna är fascistiskt, kan man nog hävda att så är fallet. Fascism är en faktisk politisk ideologi, skapad i Italien av Benito Mussolini och hans anhängare under sent 1910-tal. Detta har dock blivit en av alla dessa etiketter som förlorat all mening. Jag är inte särskilt lockad av den italienska fascismen, men för de rörelser som idag får denna stämpel, känner jag djup sympati. Definitionen av fascism verkar också ha förskjutits rejält; från diktatur, korporativism och militarism till ståndpunkter som är helt rimliga i dagens Europa. I en recension av Arnstads bok skriver DN:

"Ett av de fortfarande gångbara fascistiska slagorden löd: Varken höger eller vänster."

Uppenbarligen finns det idag frågor som inte besvaras av de båda sidorna från 1700-talet, och då är det väl utmärkt att det finns en rörelse som adresserar dessa? Man skriver vidare om 1900-talets fascism:

"Skräckslagna för den gamla överheten och skrämda av den militanta arbetarrörelsen. Fascismen erbjöd småborgerligheten befrielse från liberal individualism, klasskampssocialism och depraverad, korrupt demokrati."

Utan att man överhuvudtaget behöver vända sig till Mussolini, är väl detta en sund reaktion? Man kanske känner avsmak både inför liberalernas nedmontering av välfärden, och vänsterns föråldrade klasskampssocialism, för att inte tala om korruptionen vi ser hos exempelvis de franska politikerna i etablissemangets värme? I dagens Västeuropa vurmar dessutom både den traditionella vänstern och högern för massinvandring, den stora ödesfrågan för framtiden. Det är därför ingen slump vem som idag är den störste "fascisten":

"Den nya europeiska högerpopulismen står tvärtemot vad Arnstad tror långt från Benoist, numera en kuf i fascismens utkant. I dag hämtar högerpopulismen främst inspiration, praktiskt och ideologisk, från Marine Le Pens framgångsrika sociala fascism. Den är upprorisk mot det globala kapitalet, EU och mot korrupt politik och ständigt beredd att mobilisera mot invandring, sexuell och moralisk frigörelse och mot islam.
Den ligger nära det fascistiska idealet: Varken höger eller vänster."

I detta ljus kanske jag skulle sluta kalla mig, med glimten i ögat, "högerextremist". Eftersom jag, möjligen med undantag för partiets osunda koppling till katolicismen, helhjärtat stöder franska Front National och Marine Le Pen, är det kanske dags att, återigen med glimten i ögat, kalla mig för "socialfascist"? Denna märkliga beteckning förefaller ju avse den rörelse som idag är mest relevant för framtidens frågor.

SvD
Aftonbladet

Om folkrörelser och makten

Aftonbladet skriver idag om den tidiga arbetarrörelsen:

"I princip har vi haft någon form av yttrandefrihet i det här landet sedan den första tryckfrihetsförordningen antogs 1766. Arbetarrörelsen på 1800-talet motarbetades av myndigheterna och av kapitalisterna, med eller utan lagens hjälp. Men rörelsen var aldrig totalförbjuden utan kunde i huvudsak verka öppet. Hur yttrandefriheten fungerat i praktiken har alltid varit en politisk stridsfråga, eller om man så vill en fråga om styrkeförhållandena i klasskampen. Det är just det som gör det så intressant att studera politiska förföljelser genom historien."

När man läser om hur myndigheterna under 1880-talet eller 1940-talet vände och vred på lagen för att kunna sätta politiska motståndare bakom galler väcks frågor som: Finns det rättsosäkerhet och juridiskt godtycke även i dag? Hur använder polisen och vaktbolagen sin makt?

I alla samhällen, hur demokratiska och civiliserade de än är eller påstår sig vara, måste maktstrukturerna ständigt kritiseras och ifrågasättas."

Självklart finns det mycket som skiljer dåtidens arbetarrörelse och dagens Sverige-rörelse, men i maktens motarbetande, och inskränkningar i yttrandefriheten, förefaller det finnas stora likheter. Sverigedemokrater sätts inte i fängelse, men de hånas, hotas, utesluts ur fackföreningar och har i många fall förlorat sina anställningar.

Dåtidens arbetarrörelse tog så småningom makten över hela samhället. Låt oss arbeta för att dagens folkrörelse, mot nedmonterandet av vårt land, också får makten att förbättra samhället.