Bland rasistsexister och rasistiska patriarker

Malin Björk med sin manlige partiledare,
vars patriarkala blick vittnar om att han ser
henne som en av "sina kvinnor".

Det finns en sida, en nättidning om man så vill, som kallas för Feministiskt perspektiv. Den 16 personer starka redaktionen består uteslutande av kvinnor, men själva perspektivet visar sig helt enkelt vara identitetsvänsterns. Bland dess medlemmar märks bland andra Researchgruppens My Vingren och vänsterextremisten Edda Manga, som kallas för "redaktör feminism".

Idag publiceras där ett inlägg av den vänsterpartistiska Europaparlamentarikern, asylfanatikern och, förstås, "feministen" Malin Björk. Hon fick bland annat lite uppmärksamhet 2014, då hon på ett flygplan reste sig upp för att försöka stoppa avfärden då en av passagerarna skulle utvisas från Sverige. Redan ingressen visar att hon är väl införstådd med dagens krav på "intersektionalitet" i dessa kretsar:

"Våldet mot flyktingar och alla människor som inte är vita ökar i Europa. Och detta innebär att kvinnor på flykt är dubbelt hotade, som kvinnor i ett patriarkalt samhälle, och som icke-vita i ett samhälle där rasismen får härja."

I själva verket kommer de flesta av dessa kvinnor från trakter som är bra mycket mer patriarkala än Sverige, men inom identitetsvänstern är det viktigt att hatet riktas mot vita män och då bör man förstås framställa saken som att dessa kvinnor kommer till det fruktansvärda patriarkatet Sverige, där de dessutom utsätts för våld av dessa vita män. Faktum är att Malin Björks argumentation inte går ihop, eftersom hon samtidigt vill ha så många migranter som möjligt in i Europa:

"Vi ville granska EU:s flyktingpolitik utifrån vad den gör mot kvinnor och hur den behöver ändras för att skydda kvinnor. Det är tydligt att legala vägar in i Europa är det främsta sättet att öka säkerheten för kvinnor på flyktvägen, samt att värna rätten till asyl och att stå upp för de internationella åtaganden EU och dess medlemsländer har."

För kvinnornas skull är det alltså extra viktigt att de kommer till Europa, där de å andra sidan är dubbelt hotade genom de europeiska patriarkaten och allt det våld mot dem som vita män utför. Men visst, skulle identitetsvänstern få styra löser sig nog allt det där, precis som hur mycket välfärd som helst går att kombinera med hur stor asylinvandring som helst i Vänsterpartiets värld.

Rätt i dagens debatt ligger också beskrivningen om hur män som tidigare aldrig intresserat sig för feminism, nu var engagerade efter händelserna i Köln:

"Nästa kväll skulle vi debattera 'Stoppa sexuella trakasserier och våld mot kvinnor på offentliga platser'. Nu var extremhögerns folk på plats och i de andra högerbänkarna satt en drös av män som vi som brukar debattera jämställdhet och feminism aldrig sett röken av tidigare. Det var nämligen de som hade föreslagit en debatt som fokuserade på Köln-attackerna."

Jag misstänker att beskrivningen är något vinklad för att passa in i mallen, men jag sitter inte själv i Europaparlamentet och kan därför inte uttala mig om huruvida den är felaktig. Vad jag däremot vänder mig mot, är hur Malin Björk uttrycker sig om politiska motståndare:

"Jag har lovat mig själv att de inte ska få ta en millimeter av vårt kamputrymme med sitt hat, kvinnoförakt, och rasism."

Oliktänkande tar alltså genom sin blotta närvaro och rätt att tala "kamputrymme" från de rättrogna? Formuleringarna vittnar om just den typ av bristande demokratiskt sinnelag som vi känner igen från många andra människor från det politiska lägret. Att vissa motståndares åsikter på förhand klassas som "hat" och "rasism" är vi tyvärr alltför vana vid, medan "kvinnoförakt" nu helt enkelt läggs till för att helt utesluta dem från en debatt om sexuella övergrepp. Denna intersektionella kombination tas sedan till en ny nivå:

"Och denna kväll, för att försäkra oss om att debatten inte skulle kapas av extremhögerns nationalistiska sexister eller högerns rasistiska patriarker, lanserade vi i vänstergruppen en Twitterkampanj under hashtagen #NoSexismNoRacism. Den trendade! Såklart."

Hashtaggar på Twitter är alltid enormt viktiga för vänstermänniskor, eftersom forumets format är skapat för korta slagord, svordomar och hån, och därför är som skräddarsytt för dessa individer. Det är som sagt dock språkbruket och de svepande hatiska beskrivningarna jag vill uppmärksamma. Varför skulle högerns ledamöter, och här riktar hon in sig på EPP-gruppen där de svenska Moderaterna och Kristdemokraterna ingår, bestå av "patriarker" som dessutom är rasistiska? Med "extremhögern" avses förstås våra vänner i Nationernas och Friheternas Europa (ENF), samt troligen SD:s grupp EFDD, men på vilket sätt är de nödvändigtvis "sexister"? Just på Twitter har Malin Björk naturligtvis också uppmärksammat debatten, vilket sker med samma språkbruk och trötta fraser:

Malin Björk vill här på ett fult sätt påstå att dessa kristdemokraters vilja att stoppa sexuella trakasserier av kvinnor inte är äkta, eftersom deras abortmotstånd i hennes värld handlar om att begränsa kvinnors makt över sina kroppar. Nu är jag själv inte särskilt engagerad i abortfrågan, varken för eller emot, men abortmotståndares hållning handlar inte om att de är patriarker som vill begränsa kvinnors rättigheter, och framför allt har abortfrågan ingenting med sexuella trakasserier att göra.

Slutligen måste jag förstås påpeka att Europaparlamentets största "högerextrema" parti, till skillnad från Vänsterpartiet, leds av en kvinna, som också är sin partigrupps ledare. En matriark helt enkelt.

Ännu ett litet exempel på bristande logik

SVT:s "Debatt" har ersatts av "Opinion live" och jag tycker att det första avsnittet var lovande. Olle Palmlöf ledde i min mening diskussionerna på ett tillfredsställande sätt och vid debatten kring händelserna vid "We are Sthlm" vågade man beröra den kulturella aspekten. Detta första avsnitt bjöd också på ännu ett litet exempel på när påståendet att kulturell bakgrund är irrelevant blir inkonsekvent. Syftet med nedanstående klipp är inte att på något sätt svartmåla kvinnan som talar, eftersom hon endast är en av många i detta sammanhang som inte riktigt har rett ut sina egna hållningar.




Hon säger alltså först att förövarnas bakgrund är oviktig, för att sedan hävda att problemet bör lösas genom att fokusera på uppfostran. I verkligheten är naturligtvis kultur och uppfostran tätt sammankopplade, där kulturen kan sägas vara det som uppfostrar oss alla. Individerna i den grupp som beskrivs i inslaget har alltså uppfostrats av afghanska föräldrar eller andra figurer i det afghanska samhället, och det är försent att göra någonting åt dessa unga mäns uppfostran. Vad personer som inslagets kvinna antagligen vill säga är att alla svenska föräldrar bör tänka på hur deras söner uppfostras, men det åtgärdar ju inte på något sätt problem med unga män som varje år tar sig till landet i vuxen ålder och dessutom utan föräldrar.

Vad inslaget framför allt visar är att de som reflexmässigt förkastar den kulturella aspekten helt enkelt gör det utifrån ideologi, en hållning som sedan blir svår att få ihop med andra resonemang och ren logik.

Om att "utnyttja kvinnor för en rasistisk agenda"

I samband med händelserna i Köln, och på många andra platser, har vi här tittat en hel del på vänsterns reaktioner och framför allt på den helt dominerande grenen som går ut på att hävda att den enda faktorn är män, följt av den än mer ologiska och inkonsekventa slutsatsen att alla män därför måste arbeta på sin värdegrund. Låt oss nu därför titta på den våg som därefter har följt och handlar om att svartmåla alla de som menar att kulturell bakgrund också är en faktor. Det finns en uppsjö av inlägg på det temat, men de går som sagt ut på samma sak, så jag tror att vi kan nöja oss med ett.

I Aftonbladet får idag tre kvinnliga vänsterpartister ett inlägg publicerat, under rubriken "Använd inte oss för er rasistiska agenda". Trion består av den för mig hittills okända Maj Karlsson, den ständigt osympatiska Rossana Dinamarca, samt Linda Snecker, mest känd för att ha pausat sin officiella föräldraledighet under riksdagsårets uppehåll, eftersom hon då kunde lyfta full lön under sommaren och spara den resterande föräldraledigheten till ett annat tillfälle. Alstrets inledning lyder:

"Kvinnor har skrikit rakt ut i tystnad sedan tidernas begynnelse. Och nu används vår utsatthet för rasistiska ändamål och därmed reduceras ansvaret från män till muslimer. Det är ett grovt hån mot hela den feministiska kampen där vi varje dag har kämpat, påtalat, motionerat och demonstrerat för att visa på det förtryck som kvinnor varje dag lever i."

Med "rasistiska ändamål" avses förstås som vanligt kritik mot massinvandringen, men det är inte ens bara invandringskritiker som har påtalat de aktuella händelsernas kulturella prägel. Det har även till exempel den borgerliga opinionsbildaren Rebecca Weidmo Uvell, författaren Ann Heberlein och den ursprungligen kurdiska liberala politikern Gulan Avci gjort. Konflikten står alltså inte mellan "rasister" och alla kvinnor, utan mellan nyktra realister och ideologiskt låsta vänsterfeminister. När det gäller grovt hån mot hela den feministiska kampen, så har många kvinnor utanför identitetsvänstern påpekat att likställandet av patriarkala kulturer i exempelvis Mellanöstern med situationen i Sverige, just är ett hån mot allt det som kvinnor här har uppnått. Den vänster som företräds av till exempel Gudrun Schyman vill förstås lägga beslag på begreppet "feminist", men så kallar sig även en hel del företrädare för liberala värderingar och säkert även en del sverigedemokrater. Den ohederliga, eller kanske rentav ointelligenta, argumentationen löper som en röd tråd:

"Genom historien och i vår egen tid finns det inget stöd för att det enbart skulle vara män från särskilda ”kulturer”, som utövar sexuellt förtryck och våld mot kvinnor. Den enda gemensamma nämnaren är att förövaren är en man."

Det är det å andra sidan inte heller någon som har hävdat. Vad människor som talar om kulturella faktorer säger, är att kulturer varierar stort i graden och utbredningen av olika former av förtryck och våld. Redan det faktum att dessa tre kvinnor kan klä sig som de vill, säga vad de vill, och inneha högavlönade positioner, visar att de faktiskt inte lever i Afghanistan.

Att de har svårt för det här med grader och skillnader visas också när de vill föra fram Vänsterpartiets feministiska politik:

"För att uppnå ett jämställt samhälle så krävs det otroligt många olika åtgärder. Vänsterpartiet har varit starkt drivande i frågor om ekonomisk jämställdhet mellan män och kvinnor. Vi vill också att regeringen tar fram en handlingsplan mot våldtäkter och sexuellt våld. Vi vill ha ett feministiskt rättsväsende och för det krävs att hela rättsväsendet får kompetensutveckling i genusvetenskap och det ska finnas med i polisutbildningen och juristutbildningen."

Det är möjligt att det finns saker att förbättra när det gäller till exempel löner inom kvinnodominerade yrken, eller i rättsväsendet, men undertecknarnas poäng om förtryck överallt blir löjeväckande om man betänker hur rättskipningen och den allmänna situationen för kvinnor ser ut i många andra länder. För en sammanfattning av textens budskap kan vi titta på ingressen:

"Män som aldrig varit i närheten av att bekymra sig om kvinnor som utsätts för sexuella övergrepp vill plötsligt vara feminister, när det går att peka ut andra män, med 'nordafrikanskt' eller 'arabiskt ursprung', som förövare och hot mot jämställdheten i Sverige."

Man skulle kunna vända samma formuleringar mot dem själva och hävda att de gärna vill vara feminister, förutom när det handlar om "män med nordafrikanskt eller arabiskt utseende". Deras feminism är inte mycket värd, om det plötsligt blir viktigt att relativisera förtryck när det krockar med den ännu viktigare "antirasismen" och den alltid lika märkliga acceptansen av islam. Det är ingen slump att Linda Snecker var en av de som glatt drog på sig en hijab under det där uppropet:

Jag vet att hennes försvar skulle gå ut på någonting om att hon "står upp för alla kvinnors rätt att klä sig som de vill", men bortsett från att många kvinnor i världen bär hijaben av tvång, så förblir den en symbol för en ideologi som faktiskt inte alls går ihop med den jämställdhet som dessa vänsterpartister annars förespråkar. Det blir som vanligt aningslöst, hycklande och "pk syntax error", och för att återkomma till det här med hån, så innebär Linda Sneckers snabba poserande med hijab ett hån mot de kvinnor som genom lag eller släktingar är tvingade att bära den, eller på värre sätt drabbas av den islamiska ideologins följder.

När det gäller detta temas huvudpoäng, att män som aldrig tidigare varit feminister nu låtsas vara det för andra syften, så tror jag att dessa debattörer lite missar målet. Om jag ser till mig själv, så är jag öppen med att jag tar upp övergreppen i Köln som en del av kritiken mot massinvandring och den påbjudna mångkulturen. Det är helt enkelt vad jag här skriver om, och inte jämställdhet, försvarspolitik eller fritidsbåtar. Det betyder inte att jämställdhet och kvinnors säkerhet inte skulle vara en del av varför man bör motsätta sig en omfattande muslimsk invandring till Europa, och även jag vill att kvinnor ska ha alla möjligheter i vårt samhälle och kunna röra sig överallt utan att riskera att bli överfallna. Självklart ska vi arbeta mot sexuellt våld i Sverige, oavsett bakgrund hos förövaren. Det är inte heller så att vår sida "utnyttjar" händelser som de i Köln, eftersom vi på allvar är övertygade om att de har kulturella kopplingar och att en fortsättning av den nuvarande invandringen till Europa kommer att göra att vi ser fler och fler liknande inslag.

Feministisk man möter klokare kvinna

Med normkritik ska Svante Tidholm
rädda kvinnorna.

Ännu en dag och tydligen fortsätter debatten om hur händelserna i Köln ska ses. Debatt kanske man inte ska kalla det för förresten, då utrymmet i den här fasen helt har övertagits av vänstermänniskorna som vill utplåna den kulturella aspekten genom att istället tala om män, som om det ena utesluter det andra. Mitt vänsterflöde på Twitter består idag enbart av dessa inlägg, men jag tänkte bespara er dessa då den flitige läsaren redan har fått sin beskärda del av dem och mer än nog av mina reflektioner kring vänstermänniskornas syften och frånvaro av logik.

Jag tänkte istället att vi skulle titta på ett litet inslag från SVT:s "Gomorron Sverige", där den fine feministen Svante Tidholm möter Gulan Avci (L). Självklart är den förstnämnde också en ivrig förespråkare av stor invandring och har skrivit för Arbetaren och Feministiskt Initiativ. På Facebook har han givetvis lagt upp "refugees welcome"-skylten. Mötet mellan dem båda är festlig på några olika sätt, men framför allt för att en genompolitiserad svensk man ska övertyga en kurdisk kvinna om att det inte finns några kulturella skillnader avseende kvinnosyn och sexuella övergrepp.





Det blir omgående lite svårt för Tidholm, inte främst för att han inte är särskilt vältalig, utan framför allt därför att han sitter fast i en ideologisk ram som inte tål för mycket logik eller verklighet. Till skillnad från Gulan Avci, tror jag inte att det hjälper att vi i Sverige "är tydliga" om vilka värderingar som gäller här, men hennes utläggning är ett under av klarhet och verklighetsförankring jämfört med vad som komma skall. Som svar på frågan om vilken kultur som Svante Tidholm istället vill lyfta fram, får vi från honom:

"Ja, men asså...det är en svår fråga, men man måste ju konstatera att problemen finns ju överallt. De finns ju i alla länder. Jag kan inte riktigt se varför vi skulle fokusera på andra mäns speciella kultur. Vi kan ju se att det inte är en avgörande riskfaktor för att ägna sig åt sexuellt våld. Vi måste ju se att det här är ett problem som gäller alla män."

Som vanligt bjuds vi alltså på den där speciella inkonsekvensen som debattörer av detta snitt hänger sig åt. Sexuellt våld gäller alltså alla män, medan han aldrig skulle generalisera på det sättet om någon annan grupp. Tanken är som vanligt naturligtvis att även om inte alla män våldtar, så ingår vi alla i en struktur och därför måste alla mäns beteenden bearbetas, eftersom de på något sätt leder våldtäktsmän till att begå sina brott. Om vi nu ska ta till oss Tidholms resonemang om riskfaktorer, kan vi också konstatera att det inte är en särskilt hög riskfaktor att vara man heller.

Ja, sexuellt våld förekommer i alla länder, men inte i samma omfattning eller på samma sätt. Vi måste förstås bemöta även pursvenska mäns våld mot kvinnor, inte minst med hjälp av rättsväsendet, men jag tror inte att man förhindrar en enda våldtäkt genom att samla svenska skolpojkar för att tala om normer och manlighet. Svante Tidholm skulle förstås heller aldrig få för sig att samla alla muslimer för att tala om terrorism. Han säger "speciella kultur" lite sarkastiskt, men precis som Gulan Avci påpekar finns det verkligen en stor kulturell skillnad i kvinnosyn mellan Nordeuropa och vissa andra regioner.

En man vars utmärkta värdegrund har fått honom att
både ifrågasätta könsnormer och stå upp för omfattande
invandring från muslimska länder.

Svante fortsätter på det ingångna spåret:

"Om det är någonting vi ska göra, så tycker jag att vi ska tänka på vi män som nu är här i Sverige  Vad kan vi göra? Vad ska vi lära oss, liksom?" 

Låt oss då titta på en svensk våldtäktsman, för säkerhets skull en av de mest aktiva och brutala; Niklas Lindgren. Vad skulle alla män som inte våldtar kunnat göra och lära sig för att förhindra hans gärningar? Hans handlingar är inte på något sätt accepterade i någon sorts svensk mansnorm, som nu måste bearbetas. Alla vi män som inte våldtar tycker att han skulle få ett betydande straff. Jag tror inte heller att samtal om mansnormen under hans skolgång skulle ha förhindrat vad som sedan skedde. Det enda som skulle ha hjälpt i det fallet är om han hade stoppats av polis tidigare.

Om nu det enda som hjälper är insatser från polis och rättsväsende, varför då lyfta fram den kulturella bakgrunden hos förövarna i till exempel Köln och Stockholm? Därför att mängden av förövare, som dessutom verkar ha organiserat sig på något sätt, gör att vi kan misstänka att deras kulturella bakgrund faktiskt omfattar såväl en större acceptans för sexuella övergrepp, som en annan kvinnosyn. Om dessa vänstermänniskor och "feminister" verkligen hade velat bekämpa sexuella övergrepp, skulle de inte insistera på att blunda för faktorer som gör vissa grupper ordentligt överrepresenterade när det gäller sexuellt våld och ger dem närmast ett monopol på gruppvåldtäkter. Om vi återgår till Niklas Lindgren, så skulle han ha haft mycket svårt att hitta andra svenska män som ville hjälpa till.

Det är bra att Gulan Avci sedan tar upp hederskulturen, för där har vi ett exempel som har debatterats på exakt samma sätt. Det är ingen vågad gissning att Svante Tidholm då skulle ha påpekat att det händer att även svenska män mördar sin fru, helt utan att förstå skillnaden mot när ett brott planeras av en hel släkt under en längre tid. Som Gulan Avci nämner, är den kulturella skillnaden viktig eftersom vi tar emot enormt många människor från de mest kvinnofientliga kulturerna. Hennes lösning är någon sorts värdegrundsutbildning, medan min är att inte ha någon asylinvandring alls från dessa kulturer. Denna tanke brukar vänstermänniskor, med sin sedvanliga oförmåga att analysera och diskutera, möta med att "jaha, så ni tycker att det är bättre att de våldtar i andra länder?".

Det är också trevligt att Gulan Avci nämner Afghanistan som ett av de värre länderna, samt korrekt konstaterar att det är absurt att jämföra med brist på jämställdhet i Sverige, vilket blir särskilt roligt eftersom Gudrun Schyman har gjort just det.

Därefter blir det dags för Svante Tidholms totala genomklappning, då han kommenterar Gulan Avcis tankar på någon form av undervisning i svenska normer med:

"Vadå, ska de lära sig att våldta som svenska män, eller?"

Han följer upp uttalandet med ännu en pärla:

"Vi uppfostras till att bli våldtäktsmän, till exempel"

Självklart vill han därför börja i skolan. Jag skulle hellre vilja se att alla ideologer höll sig helt utanför skolans värld och lämnade barnen ifred, särskilt i denna tid då vissa element fullständigt har spårat ur.

Det desperata tramset intensifieras

Jag hade inte tänkt skriva något mer om diskussionen kring kön och kulturell bakgrund i samband med de uppmärksammade fallen av "taharrush gamea", men inlägg fortsätter att skrivas i debatten och min frustration kring idiotierna och förljugenheten skapar ett behov av att ändå bemöta vissa av dem. De handlar som ni förstår i vanlig ordning om att detta fenomen bottnar i manlighet och att det därför är svenska män som behöver uppfostras kring patriarkala strukturer och sin egen roll i förtrycket.

I kulturmarxistiska Metro får idag Inti Chavez Perez skriva under den självklara rubriken "Killarnas uppfattning om sexuellt våld måste skärpas". Jag brukar inte göra någon större poäng av debattörers sexuella läggning, men i detta fall är det relevant att känna till att skribenten är homosexuell, eftersom det påverkar hela hans syn i denna fråga. Det spårar ur tämligen omgående:

"Mönstret är tydligt: När killar samlas för att ha roligt, då sker sexbrott."

Känner ni igen er? Eftersom jag själv har deltagit vid en mängd tillfällen då "killar samlas för att ha roligt", varav inget ledde till sexbrott, har jag svårt att hålla med om att det finns ett tydligt mönster. Sedan blir skribentens läggning och dess inverkan på den märkliga analysen än tydligare:

"Kanske viktigast av såna idéer, är den om hur en kille ska vara. Många killar tycker att sexualitet är något manligt. Att utföra sexuella handlingar blir då bevis på att killen är maskulin, och det gäller även för våldsamma handlingar. Killarna utför alltså inte det sexuella våldet för att de är kåta, utan det finns andra drivkrafter bakom, bland annat viljan att få status. Killgängets roll är därför central."

Dessa enormt fåniga teorier kan Inti Chavez Perez endast formulera därför att han själv aldrig har varit en del av ett "killgäng" eller någon heterosexuell gemenskap. En europeisk man får ingen status av andra europeiska män genom att utöva sexuellt våld. Det visar sig att tanken om "killgänget" är den bärande idén bakom hela texten:

"Övergreppen underlättas av att killarna uppfattar sexuellt våld som något obetydligt. De har lärt sig att killar beter sig så där, och att det inte finns något att göra åt saken. Betänk att de här killarna inte utför andra brott, till exempel rånar de inte en bank. Såna brott väljs bort eftersom de ses som allvarliga. Sexuellt våld däremot ses inte som allvarligt utan mer som ett skämt, och därför kan det användas som underhållning."

Nej, normala västerländska män har inte lärt sig att man ska utöva sexuellt våld, lika lite som de ser en våldtäkt som "ett skämt" som "kan användas som underhållning".

Strax innan "killar som samlats för att ha roligt"
sliter av reportern Lara Logans kläder och släpar
henne över torget.

Eftersom hela texten antagligen vill uppmana till någon form av "normkritik" fortsätter de bisarra och rent felaktiga resonemangen:

"Könsstereotypa idéer om tjejer är också centrala för övergreppen. Killarna tycker att tjejer inte ska ta så mycket plats. Genom att befinna sig i en folksamling, kanske med lite kläder dessutom, så uppfattar killarna det som att tjejen 'ber om det'."

Alltså, den förhatlige "vite mannen", i all sin heteronormativitet, vill på något sätt straffa kvinnor för att de syns i offentligheten, vilket han då gör genom att begå sexuella övergrepp. De flesta av oss, män som kvinnor, har vad dessa figurer skulle kalla för "könsstereotypa idéer" om våra respektive kön. I det ingår inte att på något sätt acceptera sexuella övergrepp. Jag misstänker faktiskt att Inti Chavez Perez ser alla relationer mellan man och kvinna som ett våld i sig, där en diffus "struktur" gör att kvinnan är underordnad mannen och att allt som sker dem emellan därför innebär att kvinnan är ett offer för mannens begär.

Inti Chavez Perez har tragiskt, men mycket tidstypiskt, varit expert i en utredning om män och jämställdhet under den förra regeringen. Man utsåg alltså en homosexuell man, som dessutom är inpyrd av den moderna tidens vulgärfeminism och genusteorier, för att lära svenska män hur de ska umgås med kvinnor. Som om det inte hade varit nog, har han också skrivit böcker för skolbarn. Inti, sprid gärna ditt trams på Twitter och i Metro, men låt barnen vara ifred! Festligt nog är han utbildad i andrologi, som är läran om mannen som biologisk varelse, trots att han lär se kön som en social konstruktion. Det vittnar åtminstone denna tweet om:

Han har även hunnit med att ge våldsvänstern en komplimang:

Det behöver väl knappast tilläggas, men han har förstås införskaffat identitetsvänsterns hela uppsättning. Den som orkar kan läsa hans "Varför gråter vita?" om "vitt privilegium" och, förstås, "vita tårar".

Det andra alstret som kvalar in under denna rubrik kommer från Göran Greider. Jag blir nästan lite besviken på honom då han inte lyckas få sexövergreppen till en konflikt mellan arbete och kapital, som man är van vid. Istället får vi det som nu gäller, under den något fantasilösa rubriken "Utgå från de flickor som utsätts".

Den enda marxistiska analysen som texten erbjuder är:

"Underklassen har i alla samhällen alltid tillskrivits en mer aggressiv sexualitet."

Det visar sig nämligen att de som hävdar att det finns kulturella orsaker bakom fenomenet "taharrush gamea" har en tankefigur som går tillbaka till, naturligtvis, Nazityskland:

"Att koppla sexualitet till etnicitet är en av de äldsta rasistiska tankefigurerna." 

Det är något ohederligt av dessa mediemänniskor att ständigt säga att vi kopplar händelserna till etnicitet, när de flesta av oss faktiskt talar om kulturer. Jag tror att en etnisk nordeuropé som uppfostrades av egyptiska adoptivföräldrar i Egypten mycket väl skulle kunna delta i massvåldtäkterna på Tahrir-torget. En patriarkal kultur i Mellanöstern är för dessa vänstermänniskor inget problem, utan de verkliga kvinnofienderna finns förstås på annat håll i Sverige:

"I grunden handlar det om att det i själva hjärtat av rasismen alltid finns en patriarkal komponent. Det är för övrigt därför som rasistpartier – exempelvis SD – alltid domineras av män."

Göran Greider erkänner dock att det kan uppstå problem när kulturer möts, en uppriktighet som han direkt förstör genom en lite märklig tanke:

"Den stora majoriteten upplever det naturligtvis som en befrielse att slippa traditionalismens ok (ofta är det ju just det de flytt från!)."

Jaha, flyr de inte från krig längre? Det är ju fint att Greider inte upprätthåller lögnen att alla flyr för sina liv, men i själva verket är nog ekonomiska skäl en viktigare faktor än "traditionalismens ok". Sedan börjar Greider närma sig Inti Chavez Perez bärande tes:

"I miljöer där män, särskilt unga män, umgås med varandra i mer eller mindre enkönade sammanhang ökar risken för att saker och ting spårar ut – det vi vet vi från såväl fotbollsläktarnas värld eller många bolagsstyrelsers enkönade världar."

Men kvinnor våldtas väl varken på fotbollsläktaren eller i styrelserummen? Jag misstänker att Greider med urspårning här talar om till exempel höga bonusar, men det har överhuvudtaget inte med detta ämne att göra. Låt oss ta ett sista förljuget stycke ur texten:

"Det som skedde i somras i Kungsträdgården blixtbelyser ett stort samhällsproblem som existerat hela tiden och som har sin grund i kvardröjande patriarkala mönster."

I detta inlägg hade jag ursprungligen tänkt att ta upp ett tredje alster, men jag tror att vi kan nöja oss här. Många menar att man helt ska ignorera dessa lögnare och ideologiskt blinda varelser, men jag har en gång tagit på mig uppgiften att belysa deras lögner och idiotier och fortsätter på den vägen, inte minst eftersom det har en terapeutisk funktion för mig själv. Man kan irriteras av mängden texter som nu produceras för att bortförklara vad som hände i Köln, men ju längre debatten pågår och ju fler som säger att det inte handlar om etnicitet, desto tydligare blir det för varje svensk att ursprung nog har en roll iallafall.

...och dumheterna fortsätter i mitt vänsterflöde

Som jag tidigare har nämnt, har de flesta vänstermänniskor och islamister blockat mig på Twitter, från Jonas Sjöstedt och Henrik Arnstad till Rashid Musa och Helle Klein, vilket gör att jag har skapat ett rent följarkonto för att kunna ta del av dessas kvittrande. Konsekvensen är att jag har ett flöde med nästan enbart oppositionella och patriotiska meningar, och ett med enbart socialistiska och islamistiska sådana.

I dessa dagar domineras mitt vänsterflöde av de ologiska och inkonsekventa försöken att flytta fokus från kulturella aspekter av sexuella massofredanden till att handla om män, en tendens som jag har tagit upp i tidigare inlägg. Jag tänkte här ta upp några av de senaste, då de ger en konkret bild av de fenomen jag har skrivit om.

Uttrycket "inte alla män", som är en version av det hånfulla ironiserandet kring "inte rasist, men" och "men det får man väl inte säga i det här landet", dyker förstås upp:

Det är ingen slump att användaren har valt ovanstående namn, då dessa feminister verkar sätta en ära i att vara aggressiva och otrevliga, möjligen för att de ser ett trevligt bemötande som någon sorts undergivenhet mot män. Som jag tidigare har påpekat, är det lite märkligt att samma människor som nu vill tala om "män", intar den exakt motsatt hållningen när det gäller andra grupper och aldrig skulle skriva "den offerkoftan vissa muslimer nu stickar på". Som vanligt bland dessa vänstermänniskor är inga jämförelser heller för dumma för att framföra:

Alla bortförklaringar och halmstrån är välkomna. Här om vissa kulturers överrepresentation bland misstänkta för våldtäkt:

Föga förvånande delar ovanstående twittrare, som kallar sig feminist och i hundratals inlägg kritiserar svenska män, ett snyftreportage om en saudisk islamist som greps i talibanernas Afghanistan och skickades till Guantanamo:

Bland det rena tramset finns också en trend som jag tycker är oroväckande. Vissa av dessa aggressiva och dogmatiska feminister är själva mödrar till söner. Hälften av alla barn ska alltså redan från början skuldbeläggas och bearbetas:

Som barn på 1970-talet uppfostrade samhället mig precis i den anda dessa personer föreskriver, även i andra frågor, som när vi ständigt fick höra hur vita förtryckte resten av världen och att varje gång vi åt mat det innebar att en afrikan blev utan. Sedan växte man upp och konfronterades med verkligheten. Att från början skuldbelägga små pojkar, för det blir resultatet av dessa "tips", är inte bara orättvist, utan gör dem dessutom onödigt illa rustade för framtiden. Då får vi unga män som, liksom det västerländska samhället i stort, fokuserar på självkritik och står maktlösa inför attacker mot dem själva. Män ska inte förhålla sig till kvinnor genom att ständigt se dem som offer och konstant ifrågasätta sig själva och se sig själva som potentiella våldtäktsmän som måste tyglas. Små pojkar är lika oskyldiga som flickor och behöver också stöd och självförtroende. Att lära pojkar att alltid lita på flickors ord hör nog till de sämre råden inom barnuppfostran jag har hört.

Researchgruppens Loan Sundmans dotter Martina tillhör en av många som i detta sammanhang reagerar på att "rasister" talar om händelserna i till exempel Köln:

Om jag ser till mig själv, så är det alldeles riktigt att jag skriver om händelserna i Köln därför att de har en kulturell koppling och tydligt visar en aspekt av det mångkulturella samhället som många av oss länge har varnat för. Det är nämligen bland annat om invandringspolitik och mångkultur som denna blogg handlar och jag skriver här därför inte mycket om exempelvis miljöpolitik, försvarspolitik eller jämställdhet. Självklart menar jag ändå att kvinnor ska kunna röra sig var som helst utan att bli attackerade.

Det är dock personer som Martina Sundman, med ett beteende som i vanlig ordning personifieras av Gudrun Schyman, som medvetet väljer att inte se de allra värsta formerna av förtryck mot kvinnor, som omskärelse, hederskultur och den typ av attacker vi såg i Köln, bara för att det finns en kulturell aspekt. Dessa personer är helt enkelt inte trovärdiga som kvinnorättskämpar om de begränsar sitt engagemang till att handla om kvotering till företagsstyrelser, kamp mot att "vita män tar plats" och "sexistisk" reklam. En twittrare bjuder på riktlinjer för polisen:

Som vanligt går det utmärkt att generalisera om just gruppen män:

Jag ska nu inte tråka ut er med fler tweets, och känner väl själv att jag har fått ut det mesta jag vill säga om frågan i detta och tidigare inlägg, men vi kan sammanfattningsvis konstatera att dessa vänsterfeminister inte har förstått varför den kulturella aspekten spelar roll. De svenska männen har vi i detta land och det finns säkert en hel del man kan göra för att förhindra orättvisa, våld och övergrepp mot kvinnor, men det är fortfarande så att vi lever i ett ovanligt jämställt samhälle, där de flesta män har en positiv syn på jämställdhet. Vi ifrågasätter dock om det är en klok idé att ha en massinvandring av män, för asylinvandrarna är till övervägande del män, som kommer från kulturer där kvinnor ses som ägodelar och själva skuldbeläggs vid våldtäkter. Att samma kvinnor som dag ut och dag in skriver om jämställdhet samtidigt vill ha "öppna gränser" för denna typ av påverkan, och aldrig skulle kritisera islam, är paradoxalt och imbecillt.

Vänsterfeministernas avsaknad av logik och konsekvens

Hanna Fahl filar på den enda
tillåtna analysen.

I efterdyningarna av händelserna i Köln skyndade sig vissa personer att påpeka att det gemensamma för förövarna var att de var män. Eftersom de som nu ihärdigt driver den linjen är samma personer som kallar sig "feminister" och "antirasister", vill de hävda att det dessutom är den enda faktorn, då de naturligtvis inte gärna kan acceptera några kulturella aspekter. Det mest uppmärksammade alstret i denna gren är sannolikt Hanna Fahls inlägg i DN, med den givna rubriken "Den gemensamma nämnaren vid övergreppen är kön, inte etnicitet".

Det som stör mig mest, och gör att jag vill ägna detta några rader, är bristen på logik och konsekvens. Låt mig inleda med att självklart slå fast att kön var en gemensam faktor och att män överhuvudtaget är mer benägna att använda sexuellt våld än kvinnor. Det första logiska felet dessa debattörer gör, är naturligtvis att identifieringen av faktorn män inte utesluter ytterligare faktorer. I fallet Köln spelade både förövarnas kön och kulturella bakgrund in. De som av ideologiska skäl vill tona ned den kulturella faktorn skulle kunna säga att kön är en viktigare faktor, men de verkar alla istället använda Hanna Fahls ologiska resonemang att det ena på något sätt utesluter det andra.

"Vår sida" har förvisso lyft fram den kulturella aspekten, eftersom vi bland annat menar att det specifika förloppet i Köln påminner mer om vad som händer i exempelvis Egypten än någonting vi har sett hos européer. Vi skulle dock aldrig påstå att förövarna i Köln lika gärna hade kunnat vara kvinnor från Mellanöstern, vilket skulle vara motsvarigheten till den bristande logiken hos Fahl och övriga. Vi är alltså fullständigt medvetna om att kön också är en faktor och vi förnekar inte heller att även "vita män" begår våldtäkter. I Västeuropa ser vi dock att personer med ursprung i Mellanöstern och Nordafrika är gravt överrepresenterade vid dessa brott och att gruppvåldtäkter, samt massofredande som i Köln, endast verkar genomföras av personer med vissa kulturella bakgrunder.

Förutom den bristande logiken, vill jag också beröra den inkonsekvens dessa personer uppvisar. De flesta av dem menar att alla män på något sätt är medskyldiga till våld mot kvinnor, och vi har som bekant fått begreppet "mäns våld mot kvinnor", eftersom vi upprätthåller någon sorts struktur som möjliggör detta våld. I vänsterflödet har "inte alla män" blivit ett ironiskt begrepp, där man hånar alla män som vill påpeka att de själva aldrig skulle använda våld mot en kvinna:

Nu kommer jag till min poäng och var den stora inkonsekvensen ligger. Samma personer som nu hävdar att alla män upprätthåller någon sorts struktur och att deras kön är en viktig faktor, använder den exakt omvända logiken när det handlar om till exempel muslimer och terrordåd. Då är det istället mycket viktigt att lyfta fram att inte alla muslimer är terrorister, vilket i sig är alldeles korrekt. I själva verket går det att tillämpa samma logik när det gäller gruppen män som gruppen muslimer. En liten minoritet av muslimerna begår terrorhandlingar och en liten minoritet av männen ofredar eller våldtar kvinnor. Däremot begås de flesta våldtäkter av män och de flesta terrordåden av muslimer.

En person som har twittrat mycket om män och händelserna i Köln är en identitetsvänsterfigur som kallar sig "Vintervittra". Jag har valt ut några tweets som jag tycker är intressanta i detta sammanhang:

Hon talar alltså om en manskultur, men skulle aldrig applicera ovanstående resonemang på någon annan grupp, trots att uppmaningarna skulle kunna riktas till exempelvis grupperna muslimer eller romer. Kanske finns det saker att diskutera angående mansrollen, men att tala om för västerländska män att de ska arbeta med sina attityder i samma andetag som man diskuterar händelserna i Köln är groteskt. Jag skulle påstå att den förhatliga och hånade gruppen "vita män" faktiskt har en kvinnosyn som i mycket skiljer sig från den vi ser hos gruppen "män från Mellanöstern", och att den förstnämnda gruppen omöjligen skulle genomföra det som skedde i Köln. Jag vill betona att jag inte talar om ras eller etnicitet, utan ser kultur som den helt avgörande faktorn.

Det är tragiskt att dessa vänstermänniskor och feminister inte kan tänka logiskt och vara konsekventa. När de vid nästa muslimska terrordåd betonar att de flesta muslimer är fredliga och att förövarnas religionstillhörighet inte ens är en faktor, minns då hur resonerar precis tvärtom när det gäller män. I själva verket innebär begreppet "mäns våld mot kvinnor" en fruktansvärd generalisering och ett skuldbeläggande av en hel grupp för vad några individer gör. I det träsk som identitetsvänstern utgör är vissa grupper lovligt byte; "vita", "män", och särskilt "vita män". Som kuriosa kan nämnas att vintervittran ovan ofta generöst betonar att hon själv bara genom sin vita hudfärg utövar ett förtryck. Det kan inte alltid vara så roligt att tillhöra identitetsvänstern.

Våldtäktskultur

Ett suspekt möte i västvärldens våldtäktskultur.

Attackerna i Köln följdes som väntat av kulturmarxisternas omedelbara förklaring att den enda faktorn som ska räknas är att förövarna var män och att alla män i någon mån upprätthåller en "våldtäktskultur", något jag resonerar lite kring i inlägget "De svenska feministernas självvalda idioti". En person som aldrig drar sig för att förneka verkligheten är förstås Aftonbladets Anders Lindberg, varför han möjligen figurerar lite väl ofta på denna sida. Hans vanliga inlägg på Twitter om att Sverige bör hämta hit den ena eller andra gruppen i världen har de senaste dagarna berikats med de förväntade kommentarerna om Köln:

Igår, dagar efter att tysk polis hade hållit sin presskonferens, skriver Lindberg:

Han är trots allt journalist. Jag får aldrig svar från Anders Lindberg, men jag ställer frågor ändå:

Idag kommer så Lindberg in på de som verkligen ska angripas för attackerna i Köln:

Han fortsätter något senare:

Till skillnad från sin kollega Oisin Cantwell, som tycker att jag är "jobbig" och "tjafsar", har Anders Lindberg inte blockat mig, vilket kan förtjäna en liten stjärna. En norrman som undrar om man i detta sammanhang kan tala om "kultur", får av Lindberg som svar en länk till (förstås) amerikanska "Women against violence against women". Eftersom även jag är nyfiken på vad som egentligen menas med "våldtäktskultur", och hur alla vi män ingår i den, läser jag texten som Lindberg hänvisar till. Alstret hänvisar i sin tur till en bok av feministen Emilie Buchwald med titeln "Transforming a rape culture", där vi bland annat får veta att det handlar om att det finns en övertygelse, eller värdegrund om man så vill, som (min översättning):

"uppmuntrar manlig sexuell aggression och stödjer våld mot kvinnor. Det är ett samhälle där våld ses som sexigt och sexualitet som våldsam. I en våldtäktskultur upplever kvinnor ett spektrum av hot om våld som går från sexuella kommentarer till sexuell beröring och till själva våldtäkten."

Känner de manliga läsarna igen sig? Om inte, så menar dessa feminister sannolikt att det beror på att ni inte ser er egen roll i förtrycket. Det blir värre:

"En våldtäktskultur tolererar fysisk och känslomässig terrorism mot kvinnor som norm...I en våldtäktskultur ser både män och kvinnor sexuellt våld som en del av livet, oundvikligt...men mycket av det som vi ser som oundvikligt är i själva verket ett uttryck för värderingar och attityder som kan förändras."

Det är mycket som normaliserar våldtäkt:

"Våldtäktskultur omfattar skämt, TV, musik, reklam, juridiskt språk, lagar, ord och bilder, som gör våld mot kvinnor och sexuellt tvång som så normalt att folk tror att våldtäkt är oundvikligt. Istället för att se våldtäktskultur som ett problem att åtgärda, så ser människor i en våldtäktskultur de ständiga våldtäkterna som 'det är bara så det är'. "

När vi nu har fått begreppet "våldtäktskultur" definierat, sticker jag ut hakan och påstår att vi i Sverige inte lever i en sådan. Jag menar att få män och kvinnor i Sverige ser fysisk och känslomässig terrorism mot kvinnor som norm och våldtäkt som oundvikligt. Jag tror och hoppas att få svenskar ser sexuellt våld som en del av livet. Nu har jag förstås inte läst boken, men jag misstänker att författaren definierar dessa sexuella hot tämligen generöst, där det helt normala spelet mellan män och kvinnor, med skämt, närmanden och inviter, i sig utgör känslomässig terrorism och är ett förstadium till våldtäkt. Jag gissar också att min oförståelse inför dessa beskrivningar skulle avfärdas som okunskap som grundas i att jag är så djupt rotad i detta system och förtryck.

Det absolut märkligaste med den retorik som används av Anders Lindberg, och liknande vänstermänniskor, är att de gärna vill se att Sverige har en våldtäktskultur, men samtidigt bestämt förnekar att det skulle finnas kulturer som i detta avseende är värre. Låt oss betänka vad som faktiskt hände i Köln. Tusen män lyckades på något sätt gå samman i ett projekt som gick ut på att angripa alla kvinnor som kom i deras väg, klämma där de kom åt och i många fall också ta deras tillhörigheter. Det är lätt att få intrycket att dessa förövare tillhör en reell våldtäktskultur, som ligger långt från västeuropeiska normer och värderingar. Jag hävdar att den kultur i Mellanöstern som angriparna kommer ifrån är enormt mycket mer fientlig mot kvinnor än vår västerländska.

Det finns pursvenskar som våldtar, men de står inte högt i kurs i det svenska samhället, där de tillhör de mest föraktade. Framför allt har de inte ett antal vänner och släktingar som gärna hjälper till med en gruppvåldtäkt eller ställer upp i en mobb som den i Köln. Det verkar alltså finnas kulturer i världen där ett liknande beteende ses som rimligare. Vi vet också att våldtäktsoffer i den muslimska världen ofta straffas hårdare, ibland med döden, än våldtäktsmän. Den flicka som till exempel i Jordanien blir våldtagen av sin farbror bör tiga om det, om hon vill kunna fortsätta leva, gifta sig och så vidare. Om vi tittar på extremfallet IS, vet vi att de våldtar och tar kvinnor som sexslavar, samt säljer eller ger bort dessa till andra medlemmar. Det har varken IRA eller baskiska terrorister gjort, vilket sannolikt beror på att de själva skulle se det som omoraliskt och otänkbart. Dessutom skulle ett sådant beteende direkt utplåna allt stöd de kunde tänkas ha i sina regioner.

CBS reporter Lara Logan rapporterar från Tahrir-torget
i Kairo innan hon överfalls av 200-300 män som sliter av
henne kläderna, våldtar henne och tar bilder.

Jag har vid det här laget också en viss livserfarenhet och har besökt muslimska länder som Turkiet, Marocko, Malaysia, Uzbekistan och Turkmenistan. I Marocko är de enda kvinnorna som besöker de barer som finns prostituerade. Antingen gifter sig en kvinna, eller så faller hon utanför systemet och tvingas kanske till prostitution. För männen är detta system fördelaktigt, då de kan få leka av sig innan de gifter sig med en respektabel kvinna som helst är oskuld. Vad händer då när människor från ett sådant land kommer till ett land i Västeuropa, där mängder av unga kvinnor går ut utan manligt sällskap och även besöker barer och nattklubbar? Ett resultat har vi sett i Köln. Av egen erfarenhet vet jag också att många unga män med bakgrund i dessa regioner behåller ett kulturellt betingat synsätt i dessa frågor, även om de råkar vara födda i Belgien, Frankrike eller Sverige. Jag talade med en ung afghansk man, här självklart stämplad som "ensamkommande flyktingbarn", som planerade att ta hit en kvinna från Afghanistan, eftersom svenska kvinnor har lite för mycket erfarenhet. Det är inte svårt att gissa hur han ser på dessa.

Att påstå att svenska män upprätthåller en våldtäktskultur är osant och kränkande. Så länge som dessa feminister inte vågar se de enorma kulturella skillnader som finns i synen på kvinnor, sexualitet och våldtäkter i olika delar av världen är deras teorier inte mycket värda. Att blunda för de absolut värsta värderingarna och företeelserna, för att istället attackera de mål som är mest bekväma, är oerhört fegt. Själva symbolen för denna hållning kan sägas vara Gudrun Schyman.

Ni har förhoppningsvis redan läst om moderaten Hanna Bocanders vittnesmål, men jag kan också rekommendera somaliska Mona Walters inlägg i ämnet.

De svenska feministernas självvalda idioti

I dessa dagar har de svenska "feministerna" visat  särskilt tydligt hur ytlig och ihålig deras ideologi är. Händelserna i Köln, och även i till exempel Kalmar, har uppvisat fler exempel på det som kallas "PK syntax error" än vanligt. Eftersom denna feministsekt också gärna vill kalla sig "antirasister", har de arbetat på högtryck för att försöka skuldbelägga "vita män", den enda grupp de känner sig helt bekväma med att attackera. Den anonyma identitetsvänstertwittraren som kallar sig "Vintervittra" bjuder på några typiska exempel:

Jag tror faktiskt att ytterst få "vita män" ser kvinnor som mindre värda, särskilt om vi jämför med den kvinnosyn som präglar Mellanöstern. Även Gudrun Schyman, som menat att situationen i Sverige kan jämföras med talibanernas Afghanistan, ser ett tillfälle att få lite uppmärksamhet. I Metro skriver hon, tillsammans med Feministiskt Initiativs Linnéa Bruno, på samma tema och presenterar bland annat en fantastisk tes:

"En annan tolkning som vissa forskare föreslår är att trakasserierna och våldet mot kvinnor faktiskt är högre här än i många andra länder. Vissa män provoceras av kvinnor som tar plats."

Eftersom kvinnor i Sverige är mer jämställda än i de flesta länder på jorden, blir de i själva verket alltså mer utsatta. Det skulle vara mycket intressant att få reda på vilka dessa "vissa forskare" är. Henrik Arnstad? Ännu en märklig slutsats läggs fram:

"Övergreppen talar inte på något sätt emot en solidarisk flyktingpolitik – tvärtom. Normer och sedvänjor är föränderliga – det finns ingen ursprunglig och statisk folksjäl som styr våra beteenden."

Tanken är alltså att vi bör ta hit så många män som möjligt från Afghanistan, Mellanöstern och Afrikas horn, eftersom deras synsätt förändras när de når Sverige. Även i denna text utpekas en annan grupp som den stora faran för kvinnor:

"Inte sällan är det just de självutnämnda beskyddarna av Nationen som utgör det största hotet mot kvinnors rättigheter." 

Jag skulle här kunna lägga fram oändligt många fler exempel, men de ovanstående täcker in i stort sett allt som sägs från denna grupp. Samtidigt propagerar samma personer för det vanliga:

På Facebook kan vi också läsa om en demonstration som ska äga rum den 16 januari, där tillägget av ännu en vänsterfixering blir direkt komiskt:

Det är alldeles uppenbart att de kvinnor som i dagens Sverige kallar sig feminister har blivit fullständigt omkörda av utvecklingen och har förlorat sig i frågor som i den mångkulturella verkligheten blir ytterst perifera och närmast irrelevanta. De talar om kvotering till företagsstyrelser, insisterar på att använda ord som "hen" och "en" och propagerar för att barn ska uppfostras könsneutralt, medan Europa fylls på av kulturer där kvinnor inte bara ses som mindre värda, utan också som lovligt byte för sexuella överfall.

Eftersom samma grupp, antagligen för att de anser sig "stå upp mot alla former av förtryck", har blandat in asylmottagning och "antirasism" i sitt engagemang, väljer de att blunda för de grövsta formerna av kvinnoförtryck i världen. I denna världsbild, där "intersektionalitet" blir mycket viktig, kan endast "vita män" kritiseras. Frågor som könsstympning och islamiskt förtryck går helt enkelt inte att få in i denna ram. De vill så gärna tala om att alla män ingår i en "våldtäktskultur", men vägrar inse att Västeuropa vecka efter vecka fylls på med kulturer där släkten väljer make åt kvinnan och där kvinnans eget val, eller rentav en våldtäkt, kan leda till att hon dödas av sina egna familjemedlemmar.

Att vägra se den kulturella aspekten av händelserna i Köln är imbecillt, förljuget och ett hån mot alla män. Jag minns själv hur jag i mycket unga år blev förolämpad av en debattartikel, författad av miljöpartister, som efter en mångkulturell gruppvåldtäkt förklarade att etnicitet naturligtvis var helt irrelevant och att gruppvåldtäkter helt enkelt var en "manlighetsrit". Det är så oerhört fegt av dylika personer att endast ge sig på vita, män, och naturligtvis helst vita män. Som vit man och dessutom nationell, anser jag att kvinnor ska ha samma rättigheter som män, samma lön för samma arbete, och ska kunna röra sig överallt utan att riskera att trakasseras eller våldtas. Kampen mot massinvandringen och islamiseringen handlar faktiskt också om att värna dessa rättigheter, även om dessa intersektionella feminister gärna talar om att nationella utnyttjar kvinnor "som slagträn" för sin förfärliga "främlingsfientlighet".

Det importerade kvinnoförakt vi nu ser är av en helt ny dimension och något som gamla feminister som Gudrun Schyman uppenbarligen var helt oförberedda på. Jag vill rekommendera ett inlägg som moderaten Hanna Bocander skrev för Dagens samhälle, där hon beskriver sina upplevelser som ung flicka i Syrien och Jordanien:

"När jag var 11 år flyttade min familj till Damaskus i Syrien. Det första ord jag fick lära mig på arabiska förutom ”marhaba” – hej - var ”sharmuta” - hora. Det fick jag höra att jag var nästan varje dag."

Med anledning av händelserna i Köln får vi fler exempel från hennes barndom:

"Jag läser nyheterna och kommer så väl ihåg känslan av stirrande blickar, män som både själva och i grupp förföljde, gjorde "kssss, ksss” -ljud samtidigt som de tog sig själva mellan benen. Jag läser nyheterna och minns själv hur rädd jag ofta var, alltid redo att ta till flykten. I bilkö hände det vid flera tillfällen att mannen i bilen bredvid började onanera och titta på mig. Och jag var 11 år. Jag fick snabbt lära mig att aldrig titta en man i ögonen, det skulle vara en sexuell invit från min sida och en dyrköpt erfarenhet. Och jag hade blivit 12 år."

"En gång när mamma och jag var på väg hem från butiken sprang en man fram och tog henne hårt på brösten. Min mamma höll matkassar i båda händerna och kunde omöjligen värja sig."

Det är helt ofattbart att Sveriges vänstermänniskor inte vill inse att det finns kulturella skillnader och att situationer som den i Köln är det oundvikliga resultatet av ett den europeiska invandringspolitiken. Dessutom är sammansättningen av asylinvandringen maximalt destruktiv: Tre fjärdedelar är män och nästan alla kommer från muslimska länder.

Jag brukar här inte lägga upp våldsamma videoklipp, men tänker nu göra ett undantag. Eftersom yngre afghanska män för närvarande är den största grupp som kommer till Sverige, kan det vara värt att tänka på från vilket samhälle dessa kommer och vilka värderingar och beteenden som där är fullt acceptabla. I nedanstående klipp ser vi hur en kvinna i Kabul har anklagats för att ha bränt ett exemplar av koranen. Det intressanta är hur självklart det är att en mängd män på kort tid kan samlas för att döda en kvinna så våldsamt som möjligt:





Ja, Gudrun Schyman, är det samma strukturer i Sverige som i Afghanistan? Kära identitetsvänster, när såg ni senast de förhatliga svenska männen agera på det sätt som vi har bevittnat i Kabul och Köln?

Könsperspektiv i migrationsdebatten

I ett något märkligt inlägg i SvD kräver "genusvetaren" Helena Brandt att ett könsperspektiv införs i migrationsdebatten. Aspekten hon försiktigt närmar sig har förts fram även av invandringskritiker, men det är inte alldeles solklart om hon tillhör dessa, eller vågar göra det. Hon skriver:

"En stor majoritet av beviljade asyl- och uppehållstillstånd i Sverige har gått till ensamkommande pojkar under åren 2013–2014."

Det beror på att det inte handlar om stackars barn som måste fly, utan om framför allt afghanska familjer som givetvis skickar iväg den som de anser vara bäst lämpad för en resa och bli ett ankare i ett nytt land. Afghanska föräldrar skulle naturligtvis inte skicka iväg en dotter.

Det är förstås alltid svårt att ta någon som kallar sig för genusvetare på allvar, men Brandts inlägg leder egentligen till slutsatsen att hjälp i närområdet är bättre:

"Av de allra fattigaste i världen är 70 procent kvinnor. Alla vet att fattigdom slår hårdast mot kvinnor, vilket hänger samman med kvinnornas roll och deras låga status i samhället och i familjen. I en del länder är diskriminering mot kvinnor inskriven i lagen medan i andra länder fortsätter könsdiskrimineringen trots lagar som förbjuder diskriminering. Religion är – vare sig vi vill det eller inte – en stor bidragande orsak till kvinnors och flickors svåra situation runt om i världen."

Det är alldeles självklart att det skulle vara bättre både för vårt land och Afghanistan eller Somalia om vi hjälpte människor på plats, istället för att satsa enorma resurser på att få hit afghanska och somaliska unga män. Kategorin som fortfarande kallas för "ensamkommande flyktingbarn" växer dessutom varje år, vilket gör att snedfördelningen mellan män och kvinnor ökar. Det är svårt att veta var Helena Brandt egentligen står, eftersom hon väljer att snärja in viktiga frågor med lätt löjeväckande termer som "gender budgeting". Mellan raderna kan vi dock misstänka att hon är kritisk till invandringspolitiken i stort:

"Att vi inte har nyanserat bilden torde delvis bero på att det inte är politiskt korrekt att utestänga någon som behöver beskydd och hjälp, att vi helt enkelt tycker att det är självklart att hjälpa människor som är i beroendeställning."

Här berör hon, möjligen naivt, en stor stötesten i all migrationsdebatt. Vi som vill begränsa eller helt strypa tillflödet av asylanter och deras anhöriga bemöts ständigt av argumentet att Sverige inte kan påverka hur många som söker sig hit, och när de väl gör det, måste vi behandla asylansökningarna, eftersom det då handlar om heliga principer och internationella avtal. Den som följer det resonemanget, kan inte heller välja kön på de som kommer. För Sveriges del skulle det naturligtvis vara oändligt mycket bättre om vi endast tog emot kvinnor eller, ännu bättre, hjälpte män och kvinnor på plats.

Helena Brandt har en poäng, men det är synd att hon, som "genusvetare", "queerteoretiker" och medlem i FI, inte vågar se eller uttrycka själva grundproblemet.