Ännu ett totalt haveri från Staffan Heimerson

Den gamle reportern Staffan Heimerson syns numera mest som återkommande krönikör i Aftonbladet. Hans texter är inte nödvändigtvis tillkämpat politiskt korrekta, men de är alltid spretiga och aldrig bra. Under rubriken "Det är inte Sverige det är synd om" får vi bland annat en variant på den där tanken att det inte kan vara systemkollaps här, eftersom en riktig systemkollaps utspelas i Syrien. Det stämmer förvisso att situationen är oändligt mycket värre för miljoner människor i Syrien än för svenskar, men man kan ifrågasätta om vår ambition verkligen ska vara att fungera bättre än ett land i krig. För säkerhets skull får vi en hänvisning till en omhuldad svensk:

"Med den nya tidens Raoul ­Wallenberg nedsänd till Aleppo skulle några av ­stadens 250 000 omringade och instängda människor med hjälp av snabbtillverkade svenska pass kunnat räddas undan Vladimir Putins precisions­bombningar av sjukhus och skolor."

Wallenberg används ibland i dessa sammanhang, där man gärna säger att på den tiden fanns det minsann personer med kurage, men jämförelsen haltar på ett antal plan. Till att börja med utspelades andra världskriget i vårt närområde, vilket gjorde vår inblandning mer naturlig. Insatsen skedde också under en begränsad tid i en speciell situation, och meningen var inte att de tiotusentals personerna med svenska skyddspass skulle slå sig ned i just Sverige. Inte heller nästa referens är alldeles klockren:

"Med en vår tids Folke Bernadotte som transportgeneral, med sina Vita bussar redo strax utanför krigsområdet skulle han kunna forsla bort 25 000 krigsoffer till säkerhet i Sverige."

Denna aktion skedde inte bara i vårt närområde, utan var dessutom riktad mot skandinaviska medborgare, där många förstås skulle återvända till Danmark och Norge. Det stora problemet med detta resonemang är att vi inte har en tillfällig och unik situation i Aleppo, som vi snabbt löser med några skyddspass. Även om kriget i Syrien en dag upphör, kommer det att finnas andra konflikthärdar någonstans i världen och utbudet av människor som gärna skulle vilja bo i Sverige kommer vida överstiga vår förmåga att ta emot dem. Det beräknas finnas 50 - 60 miljoner människor på flykt i världen, men att upprätthålla ett stort inflöde till Sverige verkar för många debattörer vara ett självändamål. Det blir sedan dags för de stora orden:

"Med liknande initiativ och mod i dag skulle den värsta epidemi det svenska folket utsatts för sedan digerdöden 1350 drabbade vårt land kunna botas. Den nya pesten yttrar sig i känslokyla och snålhet, rasism, misstänksamhet och framtidspessimism, brist på empati, ren elakhet och avsaknad av skamkänslor."

Eller så beror invandringsmotstånd mindre på elakhet och empatibrist, och mer på rationella analyser och omsorg om vårt lands framtid. Om jag själv skulle använda samma retorik, kan jag tycka att den pest som härjar i Europa består av naivitet och självförakt. Den som då inte är drabbad av detta tillstånd säger i stället: "Det här är Europa. Vi har en tätbefolkad kontinent som vi vill styra efter bästa förmåga. Våra barns framtid ligger i våra händer och vi ser ingen fördel med att kontinenten islamiseras och förvandlas till ytterligare en del av tredje världen". Sedan hör naturligtvis Staffan Heimerson till de sista som ska uttala sig om svensk invandringspolitik, snålhet och bristande skamkänslor, där han sitter vid sin pool i den sydfranska byn.

Av någon anledning har Staffan Heimerson själv valt bort mångkulturen.
Här tittar han ned på oss från sin villa i den sydfranska bergsbyn Montaroux.

Föga förvånande är hans analys av den senaste tidens små mediestormar helt uppåt väggarna:

"1) Rasister rasade när Åhléns på ­Facebook visade sin Lucia, en ljuvligt söt ­liten svart pojke."

Så har alla medier beskrivit det, när de allra flesta i själva verket revolterar mot agendan och den eviga värdegrundsundervisningen. Det spelar egentligen ingen som helst roll hur en enskild lucia ser ut, men här var det större krafter som ville göra ännu en markering kring mångkultur och faktiskt invandring. Den aktuelle pojken har ingen skuld i det och självklart ska ingen aggression riktas mot honom eller hans familj. Det är för övrigt vänsterns fel att det mesta numera handlar om ras och kön. Jag föreslår att Åhléns nästa år väljer ut endast blonda flickor, vilket skulle skapa en lika stor hatstorm och ett lika högt marknadsföringsvärde.

2) En i journalistiska ideal underutbildad tv-stjärna, Marcus Oscarsson, publicerade på Facebook ett politiskt fempunktsprogram, egna åsikter i brännande frågor. Hans åsikter var variationer på Mein Kampf: Vi ska säkra Europas gränser med full kraft och stoppa all islamism inom Europa. Det blev ingen debatt om Oscarssons barbariska åsikter, bara om TV4:s ”policy för sociala medier”.

Oj. Vi är tämligen luttrade, men att använda Mein Kampf i detta sammanhang är ändå häpnadsväckande. Hur gränskontroller och motstånd mot islamism ens skulle vara en variant på denna bok är obegripligt, men kan man stämpla något som nationalsocialism är det kanske lika bra att göra det. Nu var det inte heller Marcus Oscarssons åsikter som framfördes, utan förslag på hur övriga partier skulle kunna möta EU- och invandringskritik, men framför allt var punkterna inte barbariska eller ens särskilt kontroversiella. Stormen mot just honom blir ytterst paradoxal, eftersom han är en av mycket få neutrala bedömare i rutan, och liknande kritik aldrig riktas mot samma kanals rena propagandister, som Jenny Strömstedt. 

3) Den välorkestrerade förföljelsen av ledarskribenten på en västsvensk lokaltidning, Alice Teodorescu, beror naturligtvis till en del på att hon är ung (32 år), välutbildad (jurist), kvinna och konservativ. Men framför allt på efternamnet; ännu en utlänning (född i Rumänien) som gör sig bred. Hon mopsar sig i stället för att vara det invandrare ska vara: tacksamma offer.

Det finns en sådan tendens hos vänstern, där man ser alla med invandrarbakgrund som "sina" och där de därför anses svika den tilldelade rollen när de intar högerpositioner, något som drabbat inte minst den moderate riksdagsmannen Hanif Bali. I fallet Alice Teodorescu tror jag dock att det främst handlar om hennes åsikter, även om också hon har kallats för "husblatte" av denna vänster. Jag skulle alltså säga att det först är åsikterna som upprör hos både Bali och Teodorescu, och i brist på argument ger man sig därefter på deras bakgrund. På samma sätt kunde sverigedemokraten Camilla Jonasson berätta om när hon möttes av hat vid skolbesök. Reaktionerna var bara den inlärda reflexen av hur man ska känna inför SD, men just henne attackerade man gärna genom att hänvisa till hennes koreanska etnicitet.

Staffan Heimerson tycker att det är särskilt illa när politiker uttalar något som liknar kritik mot en alltför omfattande invandring. Av någon anledning lyfts Tobias Billström (M) fram som någon som har talat om att ta människors oro på allvar, vilket innebär att man "kapplöper bort från medkänsla". Heimerson har därför en fråga:

"Hur vore det om Billström i stället tog Aleppos invånare på allvar?"

De skulle kunna sitta hela dagarna och oro sig för Aleppos, Raqqas eller Mosuls invånare, men som svenska politiker menar jag nog att det är just svenska medborgares oro de ska fokusera på. Att det är värre i Syrien än i Sverige är Heimersons huvudpoäng, och den hamras in under resten av texten:

"För svenskar är det Sverige som är drabbat. Inte Aleppo. Det är här de akuta problemen finns. Inte i Syrien."

Det blir enormt enfaldigt, och Heimersons enda svar blir någon sorts hånfull sarkasm. Att förra årets inflöde till Sverige kommer att ta decennier att hantera, kommenteras med:

"Att dom i Aleppo inte förstår vilken skada de tillfogar oss …"

Att en välfärdsstat inte kan ha en folkvandring från fattigare länder, bemöts med:

"Ja, fy fan för fattigt folk."

Reflektionen kring åtstramning för anhöriginvandring är:

"Precis. Familjesammanhållning är nå’t sentimentalt tjafs som bara lämpar sig för högt civiliserade varelser som svenskar, inte för packet från Långtbort­istan."

Som vanligt måste jag påpeka att Sverige inte splittrar några familjer på andra kontinenter och att denna splittring sker när någon lämnar familjen för att bege sig utomlands. Denne kan när som helst återförenas med släktingar i exempelvis hemlandet. Festligt nog är det just de enorma volymerna på asylinvandringen som gör detta till ett problem. Om vi beviljade 50 asylansökningar per år, skulle också hela släkterna kunna komma hit, men när nivån ligger runt 100 000 är det inte oproblematiskt om minst lika många tillkommer som anhöriga.

Att moderaten Mikael Sandström i sin lite väl sent påkomna "omvärdering" skrev ”Vi kommer att se ökad trångboddhet, nödbostäder, och kanske även slumområden av ett slag som vi varit förskonade från under större delen av ett sekel" hånas med:

"Kära Aleppobor, ni ser, va? Vi har det värre än ni."

Nej, varför skulle man oroa sig för slumområden i Sverige från sin villa i de franska bergen? Man får lov att diskutera samhällsfrågor oavsett var man bor, men det handlar också om vilket grepp man använder. Att sitta på Södermalm och raljera kring människors oro eller dumma sverigedemokrater är inte särskilt snyggt och då får man också tåla att bli kallad "godhetsapostel". Om Staffan Heimerson satt i Rinkeby och pläderade för ett större inflöde skulle det visserligen vara enormt sjukt, men hans hånfullhet skulle ha större trovärdighet. Vi vet att situationen i stora delar av Syrien är fruktansvärd, men en viktig aspekt av invandringsmotståndet är att vi inte vill ha ett Mellanöstern här. Ingen i världen hjälps av att också Sverige sjunker ned i ett sekteristiskt kaos.

Dags för myter igen

Ni kan säga vad ni vill, men Daniel Poohl
vet att ni ändå är rasister.

Vi är många som känner en viss saknad efter att vår tidigare integrationsminister Erik Ullenhag (L) åkte till Jordanien. Hans aldrig sinande ström av floskler skapade mycket munterhet i landets stugor och blev en särskild humorgenre. Han gjorde sig också känd för att på regeringens hemsida skapa listor med "myter" om invandring och integration, som inte nödvändigtvis var särskilt förhärskande föreställningar i folkdjupet, men som han åtminstone hade någon sorts svar på. En klassiker i sammanhanget var förstås "alla invandrare går på bidrag", vilket ingen någonsin hade trott, men som Erik Ullenhag minsann kunde bemöta.

I dag görs ett liknande försök av Metro, något av kulturmarxismens flaggskepp, även om man numera har fått konkurrens av Dagens Nyheter. Rubriken "Fem vanliga rasistargument och varför de inte håller" är lite missvisande, eftersom det handlar om påståenden som inte är rasistiska, men som Metro gärna vill ska anses vara det. Som vägledare genom rasismens alla fällor får vi ingen mindre än Daniel Poohl, från den opartiska expertkommittén Expo. Vi får först ett påstående, sedan Daniel Poohls initierade förklaring till varför du ändå är rasist, följt av min egen anspråkslösa kommentar:

1. ”Jag är inte rasist, jag har jättemånga vänner med utländsk bakgrund”
- I det här fallet låter det som att någon försvarar sig från att kallas rasist, och det beror förmodligen på att det finns en anledning att försvara sig. Då får man titta på vad personen sagt eller gjort. För en handling försvinner inte bara för att du råkar ha en vän från en annan del av världen.

Det säger sig självt att man kan göra något som skulle kunna uppfattas som rasistiskt även om man har vänner av olika etnicitet, men dessa fina "antirasister" råkar här missa det väsentliga och sin egen skuld. Anledningen till att människor har ett behov av att på detta sätt markera, vilket vi också känner igen från det mycket hånade "Jag är inte rasist, men...", är inte att de egentligen är rasister, utan givetvis att begreppet kastas runt så flitigt att även vissa invandringskritiker tror att de båda hållningarna hänger ihop. Det är också skälet till att jag här ibland tar upp det, trots att jag är tämligen ointresserad av människors rastillhörighet. En hängiven rasist skulle sannolikt inte umgås med personer ur etniciteter som denne ser som förkastliga eller underlägsna. Av någon anledning missar man för övrigt att någon kan ha vänner från Balkan, men ändå se ned på exempelvis afrikaner.

2. ”Det går inte att vara rasist mot muslimer, muslimer är ingen ras”
– Ofta är det så i den islamofobiska idévärlden att det sällan är muslimer i stort man pratar om. Utan det drabbar ofta människor från vissa delar av den muslimska världen. Det är väldigt sällan som ett av världens största muslimska länder, Indien, kommer på tal. Istället handlar det om Afrika och Mellanöstern, och det hänger så klart ihop med att människorna där ser ut på ett visst sätt.

Denna punkt är lite intressant och Poohl hamnar här så snett att man nästan skulle kunna säga att han ljuger. I själva verket är det precis tvärtom, eftersom det är de som rasiststämplar islamkritik som tänker sig att muslimen kommer ur en viss etnicitet. Sannolikt föreställer de sig en arab, trots att det finns kristna araber och trots att världens största muslimska land är Indonesien. Att det ändå kommer att handla om Afrika och Mellanöstern beror förstås på att de flesta muslimer i Sverige kommer därifrån.

Att försöka göra islamkritik, eller kritik mot muslimsk invandring, till en fråga om rasism har uppenbarligen varit framgångsrikt och muslimska företrädare kan bara tacka för den fribiljetten. Att vara skeptisk till ideologin islam eller dess anhängare, är inte märkligare än att kritisera sverigedemokrater, kommunister eller liberaler, vilket aldrig anses vara rasistiskt. Få islamkritiker tycker att Michael Skråmo är vettigare än Rashid Musa. Vi får väl hoppas att uppmärksamheten då den thailändske islamisten Yasri Khan vägrade att hälsa på kvinnor kan ha lett till en mer inkluderande bild av islam och ideologins vackra mångfald.

Det är lite synd om sydostasiatiska islamister, som måste
anpassa sig till arabiska skäggnormer, trots att de genetiska
förutsättningarna saknas.

3. ”Svenska tidningar ljuger och berättar inte sanningen om invandringen”
Tidigare i år släpptes rapporten ”Migrationen i medierna – men det får man väl inte prata om”. En genomgång av ledarsidorna hos Svenska Dagbladet, Expressen, Aftonbladet och Dagens nyheter visade att det inte stämmer att tidningarna inte skriver om negativa konsekvenser av invandring.

Detta är ett större ämne än jag här hinner gå igenom, men just den del av undersökningen som man nämner var mycket bisarr till sin metod. På något sätt lyckades man få det till att även Aftonbladets ledarsida i över 90 procent av fallen var negativa till invandring, trots att personer som Anders Lindberg, Somar Al Naher, Eva Franchell och Fredrik Virtanen dagligen sjunger dess lov. Jag har inte möjlighet att ägna månader åt att granska saken, men jag vågar påstå att det inte heller behövs. Vem som helst kan bläddra i de större tidningarna för att se hur artiklar om brottsfall systematiskt utelämnar signalement och hur opinionsskribenterna predikar mångkulturens välsignelse och hetsar mot Sverigedemokraterna.

Bakom den nämnda rapporten stod "Institutet för mediestudier".
Här är institutets chef Lars Truedsson med just Daniel Poohl.

Efter att Metro har konstaterat att medierna absolut inte mörkar, får vi sedan en bild av de medier som däremot är partiska:

"Det sätt som hatsajter och Avpixlat hanterar etnicitet gör motsatsen till vad de etiska reglerna syftar till, det vill säga att inte göra etnicitet till huvudfråga. Den typen av sajter har ett nyhetsurval som gärna lyfter fram våldtäkter och brott som begås av invandrare men inte av andra."

Det stämmer förvisso och jag tycker inte själv att enskilda kriminalfall är lysande argument mot massinvandringen, men skälet till att Avpixlat gör så här är förstås just övriga mediers mörkande. Det är så sidan har fått sitt namn och om övriga medier i stället alltid hade nämnt signalement, skulle denna motbild inte behövas. Dessutom är invandringen en viktig faktor vid ett antal brott, som personrån, gruppvåldtäkter och hedersmord.

4. ”Alla som vistas i Sverige måste respektera vår kultur, våra traditioner och vår religion”

En alldeles självklar hållning i de flesta delar av världen, utom i just Europa, där Daniel Poohl kan berätta det vi i stället alltid får veta:

– Ja, vilken är vår religion? Vad är vår kultur? Vi har olika religioner, vi har olika sätt att leva våra liv. Så här kan man väl tycka om man vill, men man kan också inte hålla med. Det är en del av demokratin, att alla inte tycker likadant

Till att börja med är det förstås enormt skrattretande att en representant från Expo talar om vikten av att alla inte tycker likadant, men sannolikt ser han inte ens själv hyckleriet. Att försöka definiera vår kultur blir lätt fånigt, men det är inte svårt att se vad som inte är en del av den. Vi är tämligen sekulära och i den mån vi har en religion är det protestantisk kristendom, men det är definitivt inte islam. Att vi har inslag av katolicism och buddhism skadar ingen. På samma sätt behöver man inte gräva ned sig i midsommarfirande och nyckelharpor för att inse att hederskultur och klantänkande inte hör hemma här.

En stiftsadjunkt Helene Egnell, vid Centrum för religionsdialog vid Stockholms stift, bjuder på ett uttalande som visar hur Svenska kyrkan i dag fungerar och vad som är ett stort problem med Europas undfallenhet:

"När det gäller religion har vi religionsfrihet och vi har väldigt många olika religioner. Att respektera vår religion handlar om att respektera allas våra religioner. Grunden för ett samhälle är att vi respekterar varandra, ett minimum är att vi respekterar allas rätt att utöva sin religion. Sedan skulle jag önska att vi hade ett intresse och nyfikenhet och att vi ville lära oss mer om varandras religioner."

Det är kanske fint, om än helt obegripligt, att denna stiftsadjunkt gärna vill respektera islam, men eftersom islam inte har respekt för någon annan blir det en viss obalans. Jag vill också ifrågasätta om vi verkligen behöver odla mer nyfikenhet inför denna religion, då vi ständigt måste ta del av tjafs om klädsel, badtider, mat och terrorism, som vi helst skulle slippa.

5. ”Våra äldre får skitmat när det serveras lyxmåltider på asylboenden”

Jag kan egentligen inte uttala mig om matens kvalitet på något av ställena, men det är ju tämligen irrelevant i detta sammanhang. Asylinvandringen förblir lika destruktiv, vad man än äter på boendena. Om detta inflöde skulle uppgå till, säg, 50 personer per år, får de gärna äta lyxmåltider varje dag.

För att åstadkomma denna ingående analys, behövde man inte bara hjälp från Expo, utan också en annan omhuldad grupp:

"Metro har tagit fram argumenten tillsammans med Inte rasist, men…"

Detta var alltså vad hela det "antirasistiska" komplexet förmådde frambringa. Säga vad man vill om Metro, men de hymlar i alla fall inte om sin agenda. På dagens förstasida får vi:

I ovanstående text kan Jack Werner berätta att Lucia minsann kom från Sicilien, vilket jag tror att vi har hört förut, samt den något mer originella tanken att Oden nog baseras på hunnen Attila, vilket har fördelen att även den delen av vår kultur förstås kom österifrån. Också den arrogante liberalen Johan Norberg inspireras av Åhléns reklamkampanj, för att säga något om hur luciafirandet inte alltid har sett ut som nu:

Också fullständigt obegåvade skribenter måste ju kunna försörja sig och Metro hjälper dem gärna. Lisa Magnusson har hittat någonting om ett varuhus och deras val av lucia, och vill förklara att de kritiska rösterna helt enkelt inte kan tänka så bra.

Metro består dock inte bara av opinionstexter, utan kan också presentera lite goda nyheter:

Man skulle kunna ifrågasätta rimligheten i att försörja personer som inte ens får vara i landet, men jag antar att det också är en rasistisk tankemodell. Dessvärre får vi i ovanstående artikel ingen kommentar från vare sig Daniel Poohl eller IRM, som skulle kunna reda ut begreppen.

Rasoroligheter

Åhléns marknadschef  Lina Söderqvist

De senaste dagarna har en av de där små debatterna blossat upp, som är så idiotisk och förljugen att jag ursprungligen inte ens tänkte kommentera den. Varje del och varje deltagare följde den vanliga och mycket förutsägbara dramaturgin, vilket sannolikt var skälet till att den skapades.

Den 29 november publicerade varuhuset Åhléns en luciabild som ett led i någon sorts marknadsföring inför julen. Som lucia valde man förstås ett barn med exotisk bakgrund, som för säkerhets skull också var pojke, vilket kan ha varit en personlig aktion för normbrytande av någon ansvarig, men mer sannolikt ett mycket medvetet val för att skapa maximal uppmärksamhet. Allt det som följde gick nämligen att förutspå, vilket gör att vi nog kan anta att Åhléns också räknade med det. Det var en provokation, många blev provocerade och ett antal personer skrev idiotiska och hatiska meddelanden på bland annat varuhusets Facebook-sida, varav de grövsta förstås lyftes fram av medierna. Nästa steg i processen blev, som alltid, att varje mediefigur bjöd på ett alster om idiotiska hatare, där det egentliga budskapet var hur de själva i stället stod för kärlek.

Åhléns kupp hade lyckats och man hade använt ett femårigt barn för att få den önskade uppmärksamheten. Det är nu fullt möjligt att en mängd kapitalstarka personer kommer att handla särskilt mycket på just Åhléns i någon sorts solidaritet med den fina värdegrunden.

Alla mediemänniskor som nu har känt sig kallade att säga någonting om historien, har unisont talat om hat mot ett barn. Det finns förstås personer som kan uppbåda hat mot ett barn på grund av etnicitet, men jag skulle tro att dessa utgjorde en liten minoritet bland de som på något sätt reagerade. Jag misstänker att de allra flesta snarare reagerade mot den uppenbara agendan, där de ansvariga alltså inte drog sig för att exponera en femåring och dennes familj för den planerade hatstormen. Det är nämligen inte bara de hatiska kommentatorerna som är rasfixerade, utan också reklamkampanjens ansvariga, som har valt ut barnet just på grund av rastillhörighet och, i detta fall, kön. Dit har identitetspolitiken nu alltså lett oss, att ras och kön blir en persons allra viktigaste egenskaper. Följaktligen är jag alldeles säker på att en blond lucia numera också skulle mötas av en hatstorm, då av de amerikanskt influerade "antirasisterna" som skulle se hår- och hudfärgen i sig som rasism.

Jag vill påminna om att vi såg exakt samma förlopp för ett par år sedan, när SVT för just luciafirandet hade valt en flicka som sannolikt hade tamilskt ursprung. Även då lyftes hatare fram, som ansågs hata ett barn, trots att de flesta framför allt reagerade mot den "Rinkeby-rap" som också ingick. Den 14-åriga Astrid gjorde en utmärkt insats som lucia och hon förtjänade sannerligen ingen vrede.

Precis som vid Åhléns initiativ fanns det då en historia bakom. I Sveriges Radio berättade Uppsala domkyrkas körledare Margareta Raab själv om hur hon valde Astrid till lucia. Hon blev uppringd av tv-programmets producent, som rent ut frågade om det fanns någon "mörk flicka" i kören, då han ville göra programmet "mer inkluderande". Ingen i etablissemanget tyckte tydligen att det var tveksamt att använda en 14-årig flicka för sina egna syften. Det finns ingen "omvänd rasism". Antingen behandlar man människor baserat på deras hudfärg, eller så gör man inte det. SVT tyckte uppenbarligen att Astrids hudfärg var mycket viktig, i likhet med de flesta som kallar sig "antirasister".

När Margareta Raab skulle välja Lucia blev valet lätt,
efter att hon fått instruktioner från SVT:s producent.
Astrid, som utnyttjades, gjorde dock ett utmärkt framträdande.

Denna tendens påminner mig om den franske författaren Renaud Camus debattartikel i Nya Tider, där han talar om "det stora utbytet", vilket är folkutbytet, och "det lilla utbytet", som är det vi ser i dessa fall:

"...en bredare rörelse, utbytessträvan, den allmänna ideologin om alltings utbytbarhet, människor av andra människor, folk av folk, män av kvinnor, människor av maskiner, det levande av det materiella, djur av saker..."

För några år sedan var det, så vitt jag minns, helt okontroversiellt att lucian förväntades vara blond, men numera måste hon nästan vara svart och helst också en pojke. Möjligen börjar jag bli gammal, men jag kan inte påminna mig om att pojkar eller ens mörkhåriga flickor kände sig kränkta och diskriminerade vid val av lucia. Ordet "mångfald" har kommit att endast betyda "etnisk mångfald" och när inkludering och representation ska diskuteras handlar det aldrig om en mångfald av åsikter, åldrar eller utbildning. Åhléns marknadschef Lina Söderqvist använder alla de rätta flosklerna:

"Som i all vår kommunikation vill vi visa bilder som är inkluderande och som vår breda målgrupp kan känna igen sig i." 

"Å andra sidan är vi glada över att det är så många fler som delar våra värderingar. Att alla kan vara Lucia, vara sig själva, vikten av inkludering och att mångfald berikar."

Jag kan förstå hur ett längre tåg kan spegla mångfald, men när man väljer en person, varför anses då en mörk person automatiskt vara inkluderande?

Denna enorma rasfixering stör mig, vilket gjorde detta inlägg något längre än ursprungligen planerat. Det som fick mig att ta upp detta trams, var egentligen en historia från Nederländerna, där rasfixeringen gick varvet runt och blev än mer absurd än vanligt. I alla år har Sinterklaas den 5 december firats genom att figuren "Sinterklaas" kommer till staden, tillsammans med sin medhjälpare "Zwarte Piet". Den sistnämnde är svart, vilket brukade förklaras med att han var en mor, alltså afrikan, från Spanien. Under min tid i landet var de enda som verkade tycka att det var anmärkningsvärt givetvis amerikaner, men nu har som bekant hela detta tankegods erövrat Europa. Följaktligen har man kommit på att Zwarte Piet nog har blivit svart genom att klättra i skorstenar och många städer tillåter därför endast "sotar-Piet", som i stället för rejält med svart färg har lite sot i ansiktet.

Nu till det tragikomiska. I gårdagens upplaga av nederländska Metro kunde vi läsa om Alicia, en svart kvinna från Colombia, som i åratal har agerat Zwarte Piet, men vars hudfärg nu anses problematisk. Hon berättar om vad som hände detta år:

"Innan firandet började fick jag beskedet att jag inte behövde komma nästa år, eftersom man då endast kommer att använda sotar-Piet. Om jag också skulle göra det, skulle jag ändå associeras med Zwarte Piet och det vill inte företaget."

Även Alicia Suárez tar på sig "blackface"
när hon spelar Zwarte Piet.

Hon säger att hon är besviken, eftersom hon tycker att det är roligt att spela Zwarte Piet och det ju bara händer en gång per år, och fortsätter:

"Om människor inte gillar Zwarte Piet, okej, men låt folk som faktiskt gillar det vara ifred. Tydligen förväntar man sig att jag ska ta Sylvana Simons [anti-Piet-aktivist] parti, men det är helt enkelt inte min åsikt. Jag tycker inte att Zwarte Piet är rasistisk och känner andra mörka människor som delar den åsikten. Jag får till och med höra från bekanta på Curaçao: Vad händer egentligen hos er?"

Ja, vad händer egentligen hos oss? Detta är två sidor av samma mynt, där den nya rasfixeringen är den gemensamma nämnaren. Vänsterns amerikanska identitetsideologi, i kombination med den allmänna utbytessträvan, har gjort att en lucia nu bör vara svart, medan Zwarte Piet inte kan vara det. Själv fäster jag kanske inget större avseende vid gamla traditioner, men måste mångkulturalismen verkligen tryckas in överallt och är det så fruktansvärt om en lucia är blond och en morisk medhjälpare svart?

Bisarra argument för att åter maximera inflödet

I fredags tittade vi på hur den före detta moderate statssekreteraren Mikael Sandström fick uppmärksamhet för ett långt inlägg om invandringspolitiken. Många ville tolka det som att han skämdes och ville be om ursäkt, något som knappast syntes i själva texten. Sannare är att han nu säger det som många har sagt mycket länge och som egentligen är rena självklarheter. Motivet för utspelet verkar inte ha varit något annat än att synas för att erbjudas nya positioner. Inlägget var helt meningslöst och borde ha mötts med tystnad, liksom han själv har straffat ut sig från all framtida debatt om invandringen.

I gårdagens Aktuellt fick han dock lägga ut texten igen och intrycket av pretentiös opportunist blev inte mindre:

En på många sätt värdelös intervju, där fokus låg på de mest meningslösa frågorna. Varför fråga honom varför en välfärdsstat inte kan kombineras med öppna gränser, som ju är en självklarhet, när den enda relevanta frågan är varför han inte sade någonting under alla sina år vid makten. Intressantare var den lilla debatten som följde, mellan Arena Idés Lisa Pelling och Expressens ofta utmärkta ledarskribent Anna Dahlberg:

Det är både komiskt och ledsamt att se hur fullständigt irrelevant verklighet och logik verkar vara för vänstermänniskor av Pellings snitt. Till att börja med tycker jag att hela grundinställningen är grotesk, där man inte tittar på hur världen ser ut eller vad som kan göras, utan endast på hur inflödet till just Sverige ska maximeras. Bara några månader efter förra höstens toppar säger Lisa Pelling alltså på fullt allvar att "vi ska absolut tillbaka" till den politik som gjorde Sverige så attraktivt att 10 000 personer knackade på i veckan. Självklart kan vi öppna dörren för en halv miljon människor varje år, men då vill jag inte höra ett ord mer om skola, sjukvård eller annan välfärd, för då är det slut.

Mest vansinnigt är kanske att Pelling kallar dagens något striktare politik för "kontraproduktiv". Man kunde möjligen haft överseende med denna formulering om hon inte förstod vad ordet betyder, men om dagens politik säger hon verkligen:

"Den bidrar inte till att fler länder i Europa tar sitt ansvar, som vi desperat behöver, och den bidrar inte heller till att underlätta den stora integrationsutmaningen, som är den stora utmaningen just nu."

Var det många länder som inspirerades av den humanitära stormakten när dörrarna var öppnare? Nej, det var förstås ingen som såg oss som ett föregångsland i detta avseende och man går inte "före" om ingen följer efter. Då går man själv. Helt obegriplig är naturligtvis tanken att ett större inflöde på något sätt skulle underlätta integrationen. För övrigt skulle jag vilja se att det vilseledande språket ifrågasattes och att frasen "ta sitt ansvar" ersätts med vad det konkret handlar om; ett stort inflöde. Om dessa människor tror på sina idéer, borde de inte behöva dölja dem i språkridåer. 

Lisa Pelling ska dock ha en liten stjärna för att hon faktiskt belyser Mikael Sandströms opportunism, även om hon gör det av partipolitiska skäl. Därefter blir det direkt förljuget igen, där hon utmålar dagens politik och helt öppna gränser som de två extremerna. I själva verket är dagens politik just ett mellanläge, mellan höstens asylfest och ett asylinvandringsstopp. Tiotusentals kommer att ha sökt asyl i Sverige även detta år och vi kommer att ha beviljat över 100 000 uppehållstillstånd. Redan förra årets skörd kommer att belasta samhället under många år framöver, tillsammans med tidigare och kommande års inflöden. 

Tämligen fantastiskt är också att Lisa Pelling "inte kan se", en i och för sig träffande formulering, att asylinflödet skulle orsaka kris för socialtjänst, skola och bostadssituationen. Visst uppstod problem på dessa områden före asylkulmen 2015, men de där 163 000 förbättrade knappast något och det var inte heller det första året som Sverige tog emot ett enormt antal asylsökande. 

Mot slutet bjuder Lisa Pellling på en kaskad av mantrat "ta sitt ansvar" och det är förstås intressant att det enda ansvaret som svenska politiker verkar ha är för andra länders medborgare. Enligt Pelling är allt annat "lösbara problem" och visst, då är det ju bara att köra på. Mitt anspråkslösa förslag är annars att vi från och med nu inte beviljar en enda asylansökan och låter de 100 000 som väntar i Migrationsverkets system stanna där till de kan skickas tillbaka. Det skulle innebära att våra politiker tog sitt ansvar för landet de är satta att sköta.

Hycklerifest på Expressen

Att det vi kallar etablerade medier hycklar och ljuger är ingen nyhet, men ibland blir koncentrationen under en dag så hög att man ändå noterar det. Föga förvånande bjuder Thomas Mattsson, som har blivit något av en symbol för just ett evigt hyckleri, på funderingar om tryckfrihet. Själv är han ju känd för att ha hängt ut personer som bara yttrade sig på ett för honom oacceptabelt sätt i kommentarsfält, vilket inte är samma sak som statlig censur, men som har samma syfte. Vi förstår också varför Mattsson engagerar sig i frågan just nu:

"Populister tar makten i Polen och Ungern och ger sig direkt på public service-bolagen. Turkiet är världens största journalistfängelse. Och USA har nyss valt en president som inte bara ljuger om tidningar och tv, utan som efter sin valseger också kallar till sig medierna för att – personligen – skälla ut dem."

Som vi redan har kunnat konstatera, är det inte det minsta märkligt att man reformerar statliga medier, särskilt inte i länder som tidigare har varit kommunistiska diktaturer. Också i Sverige är cheferna för public service utsedda av regeringen och även här kan deras profil behöva ses över, då de är alltför politiskt styrda snarare än för lite. Det är inte heller särskilt chockerande om Trump kritiserar medierna, efter att de flesta av dem skamlöst har kampanjat för Hillary Clinton, vilket New York Times nästan erkände. Den andra måltavlan är den vanliga:

"En generös tryck- och yttrandefrihet har för vissa alternativmedier och hatsajter blivit till en frizon för konspirationsteorier och lögner, som vore propaganda förklädd till samhällskritik en ursäkt för att – som idag blir konsekvensen – jämställa epitetet ”sverigevän” med vad som närmast kan jämföras med ett rent landsförräderi gentemot vad som är själva idén om varför vi har en grundlag om det fria ordet."

Yttrandefriheten är till för att just skydda åsikter som ogillas av etablissemanget. Den skapades inte för de som på 1700-talet ville hylla kungen. Om vi kände att medier som Expressen gav en korrekt och mångfacetterad bild av verkligheten, skulle inte en "undervegetation" av "hatsajter" behövt skapas. Att ni själva inte skulle sprida ren propaganda är skrattretande, och jag nöjer mig här med att ge ett par klassiska exempel:

I kategorin hyckleri hamnar förstås också Alexandra Pascalidous inlägg om att det är fel med skottlossningar i förorter. Som jag har påpekat vid ett par tidigare tillfällen är detta den värsta formen av hyckleri som jag vet. Att posera med allting som är fint och vara emot alla negativa konsekvenser av dessa ståndpunkter, är i mina ögon värre än när journalister bosätter sig långt från mångkulturen eller när Anne Ramberg kräver öppna hjärtan utan att öppna sin 25-miljoners-lägenhet för en enda nyanländ. Om vi andra ska demoniseras för att vi motsätter oss asylinvandring, bland annat för att vi vet att det leder till laglösa områden, ska inte heller de som får priser och uppdrag för sina hyllningar till mångkulturen kunna plocka poäng på att de minsann är emot gruppvåldtäkter eller skottlossningar. Även i detta alster prisar Pascaliodu mångkulturen, med sina spännande dofter, och lika självklart är felet inte de boendes, utan alla andras, här kallade "de":

"För allt de i alla år försummat.
För att de låtit segregationen cementeras.
För att de låtit utanförskapet förgifta förorterna.
För att de trots våra varningar låtit parallellsamhällen växa fram.
För att de söndrat skolorna och splittrat dem i etniska enklaver och religiösa rum där fler lärare än på andra håll saknar behörighet."

Alexandra Pascalidou har sannerligen ingen rätt att tala om "våra varningar", när hon själv har levt på att rasiststämpla alla som verkligen har varnat för denna helt förutsägbara utveckling. Placerar man Mellanöstern och Afrika mitt i Europa, får man också små bitar av dessa regioner i sina egna samhällen. Svårare än så är det faktiskt inte. Det förvånar inte heller att hon skyller på "segregationen" och för få "fritidsaktiviteter".

Vi bläddrar vidare och hamnar då vid Leif GW Perssons kolumn om Kent Ekeroth. Likt de flesta andra gillar jag "GW", men i detta fall tycker jag att han tramsar på det sätt som vi har vant oss vid från mindre skärpta skribenter. Efter att vi har fått veta att Ekeroth har utländsk bakgrund och att hans högskolestudier tydligen gör honom olik "den genomsnittlige SD-väljaren", kommer så det mycket trötta:

"Inför den svenska offentligheten är Kent Ekeroth känd som 'Järnrörsmannen' och skälet till det är för övrigt ett avslöjande i denna tidning från november 2012 som handlar om ett vanligt fyllebråk på Kungsgatan i Stockholm i juni 2010, det vill säga några månader innan Ekeroth valdes in i riksdagen."

Visst, i den svenska offentligenheten, det vi också skulle kunna kalla medieetablissemanget, är det där filmklippet mycket viktigt och alla kombinationer med ordet "järnrör" ytterst fyndiga, men gemene man släppte det någon vecka efter att klippet publicerades. Man kan invända att jag själv gärna skriver att den ene eller den andre "i folkmun" är känd som något, exempelvis Antje Jackelén som "ärkeimam" och "antikrist", men när jag hänvisar till folkmunnen gör jag det trots allt med glimten i ögat.

Av någon anledning tycker Leif GW Persson sedan att det är värt att ägna flera rader åt vad som utspelades denna natt, men så småningom dyker ett förvånansvärt förljuget resonemang upp:

"Normalt brukar sådant här sluta med att upphovsmannen hamnar på sjukhus. Så icke för Ekeroth.
För honom är det nämligen så praktiskt ordnat att han i kraft av sin position och sin rent personliga hotbild alltid åtföljs av ett par livvakter från Säpo vilket gör honom osårbar i en enkel fysisk mening och alldeles oavsett hur illa han beter sig mot andra."

Ja, vi vet att många gärna skulle vilja se till att Ekeroth hamnade på sjukhus, vilket är själva skälet till att han har livvaktsskydd. Leif GW Persson hävdar att Ekeroth är odräglig när han är ute, vars sanningshalt jag inte kan bedöma, och ifrågasätter med detta märkliga argument kostnaden för livvaktsskyddet. Vi betalar redan mängder av pengar för utgifter vi hellre skulle slippa, men att skydda riksdagsledamöters liv känns ändå som väsentligt i en demokratisk stat. Det finns en hotbild mot sverigedemokrater alldeles oavsett hur dessa beter sig. Nyligen fick livvakter rycka in och tillkalla polis när situationen blev hotfull mot den ytterst försynte Jimmie Åkesson, som av någon anledning befann sig på en homoklubb, och han skulle sannolikt misshandlas ganska ofta utan denna bevakning, samt kanske rentav dödas.

Det kanske tydligaste hyckleriet står nog kulturdelens Karin Olsson för, under den lika tydliga rubriken "Marcus Oscarsson borde skämmas". Hon hänvisar till att han skulle ha ljugit om att reportrar, givetvis från hennes egen tidning, stod utanför för hans bostad halva natten, men vi förstår ju att det är för att han, som hon säger, "har publicerat ett politiskt manifest på sin Facebookvägg med en kvarts miljon fans". Jag måste då ännu en gång påpeka att det inte var ett manifest, utan funderingar kring hur övriga partier skulle kunna stävja framgångarna för de berömda "högerpopulisterna". Punkterna var dessutom inte ens särskilt kontroversiella och han krävde inte noll asylinvandring eller rivna moskéer. Samtidigt har medieetablissemanget inte en enda gång funderat över huruvida TV4-profiler som Jenny Strömstedt, Steffo Törnquist eller Elaine Eksvärd, som ska vara opolitisk retorikexpert, är opartiska. På slutet av Karin Olssons text ska det bli särskilt tydligt att det handlar om politik och hon är inte rädd för att göra horribla kopplingar för sin poäng:

"Nära nog alla nazistiska och rasistiska sajter i landet har hyllat Oscarsson och spritt misstroende mot Expressen, särskilt impopulär i dessa kretsar efter många år av intensiv SD-granskning. Nordfront skriver att tidningen ägs av "den judiska familjen Bonnier". Hatet drabbar inte bara enskilda journalister, utan fräter sakta men säkert ner tilliten i vår demokrati, där medierna har en alldeles särskild uppgift. Marcus Oscarsson borde faktiskt skämmas."

Vad har Marcus Oscarsson med Nordfront att göra? Att misstroendet mot Expressen är stort är inte Oscarssons fel eller skadligt för demokratin, utan handlar om hur tidningen faktiskt agerar. Expressen har inte sysslat med "intensiv granskning", utan rena kampanjer. Publiceringen av "järnrörsfilmen" hade möjligen ett journalistiskt värde, men inte månaderna av ältande av den. Att tidningen verkligen ser sig som en motståndare till SD, framgår av den klassiska löpsedeln med rännstenen, men också av till exempel denna löpsedel, som även den är en droppe i propagandahavet: