Bloggen vilar

Vänner! Av olika skäl låter jag nu denna blogg vila lite. Jag har trots allt låtit den hålla igång, med vissa uppehåll, under ett antal år. Det är inte alls omöjligt att mer dyker upp så småningom, men tills dess vill jag tacka alla för visat intresse.

Dagens citat: Malin Wollin

"Jag tycker synd om Sölvesborg. Det är synd om människorna. Människorna i Sölvesborg. Att gång på gång se sin hemort flimra förbi i flödet, uteslutande i form av dåliga nyheter. Nästintill overkliga nyheter. En ding ding värld."
Aftonbladet

Krönikören Malin Wollin reagerar på de punkter i Samstyrets handlingsplan som systemmedier fokuserat på. Beskrivningen är förstås absurd, eftersom partierna som ingår i koalitionen tillsammans har fått stöd av 53,2 procent av kommunens invånare. Sedan är det svårt att se varför det skulle vara synd ens om övriga invånare. Lider någon på riktigt av att det inte finns någon regnbågsflagga vid kommunhuset? Försämras deras liv av att kommunstyrelsen vill pröva Migrationsverkets rätt att tvångsplacera nyanlända i kommunerna? Är det verkligen alldeles fruktansvärt att man har satt upp ramar för kommunens konstinköp, som dessutom inte är en stor post?

Roligast är kanske att Wollin beskriver besluten som "trångsynta", samtidigt som hon inte alls försöker sätta sig in i situationen, utan kort och gott kallar punkterna "dåliga nyheter", som är "nästintill overkliga". Tänk om många människor i Sölvesborg tycker att det är goda nyheter?

Marine Le Pen startar upp den politiska säsongen

I går talade Marine Le Pen traditionsenligt i Fréjus i landets södra del, som en inledning till den politiska höst som tar vid efter den franska semestermånaden. Talet var 40 minuter långt, och jag har valt ut de avsnitt som jag tror kan intressera även svenska tittare. Evenemanget blev också ett avstamp inför de kommunala val som kommer att hållas i mars nästa år.

Sölvesborg visar vägen

Louise Erixon (SD) är ordförande
för Sölvesborgs kommunstyrelse.

Vid valet 2018 blev Sverigedemokraterna största parti i några kommuner, och fick i flera andra över 25 procent av rösterna. I Sölvesborg i Blekinge fick partiet nästan 29 procent och blev därmed näst störst, efter Socialdemokraterna. Sedan dess regerar SD tillsammans med M, KD och det lokala partiet Sölvesborg och Lister i vad man kallar "samstyre". Att Louise Erixon (SD) valdes till kommunstyrelsens ordförande förfärade etablissemanget, som nu blir än mer förfärat när Samstyret får igenom den handlingsplan med 220 punkter man har presenterat. Som om dessa partier inte förväntades genomföra det de gick till val på. Vad vår överhet väljer att chockeras av säger också en hel del om situationen i landet och den offentliga debatten.

Först ut bland de förhatliga punkterna kom beslutet att utmana Bosättningslagen, som ger Migrationsverket rätt att placera nyanlända i en kommun. Samstyrets företrädare menar att lagen ifråga står i strid med principen om kommunalt självstyre. De har förstås alldeles rätt, för vad är ett självstyre värt om en statlig myndighet kan sänka kommunen helt som i fallet Filipstad? Sölvesborg vill förhindra denna problematik innan den uppstår, vilket är en alldeles utmärkt hållning.

Därefter följde kulturmänniskornas fasa inför vad som skulle hända med konsten, och den givna referensen kom naturligtvis direkt:

Överhuvudtaget utgick diskussionen från den falska beskrivning vänsterpartisten Malin Björk ger, och hon var inte den enda marxisten att slå på den stora trumman:






I själva verket säger handlingsplanens punkt:

"När konst köps in av kommunen ska tidlös och klassisk konst som ger uttryck för och harmoniserar med kommunens historia, lokala identitet och fysiskt bebyggd miljö, sättas framför utmanande samtidskonst."

Det handlar alltså inte alls om att förbjuda någon konst, utan en princip för vad som ska köpas för skattebetalarnas pengar. Sådant är naturligtvis politiskt styrt även i andra kommuner, och få skulle köpa in någonting från exempelvis Dan Park. Att många kulturfigurer förväntar sig en inkomst från det offentliga är en annan historia. 

Slutligen gjordes en stor sak av att en regnbågsflagga inte längre ska vaja vid kommunhuset. Även här är punkten mindre dramatisk:

"En ny policy för kommunens flaggning ska beslutas. En revidering av kommunens flaggreglemente avseende kommunens stänger och byggnader ska göras med syfte att återgå till ett mer traditionellt förhållningssätt."

Varför är detta beslut så fruktansvärt? Man skulle snarare kunna fråga sig om kommuner, som ska representera alla medborgare, verkligen bör flagga för olika organisationer eller intressegrupper. Även en stor blåsippa på kommunhuset skulle vara fel. 

Det är mycket intressant att följa vad SD:s allt större kommunala inflytande innebär i praktiken, och förhoppningsvis kommer vi att få se fler beslut som går i linje med deras väljares önskningar. Sölvesborg visar också att det är fullt möjligt för andra partier att samarbeta med SD i frågor om stort och smått.

Dagens citat: Mikail Yüksel

"Vi har stor chans att komma in i kommunfullmäktige i Växjö. I Växjö kommun bor runt 25 procent med invandrarbakgrund och det skulle det krävas 1 200 röster för att komma in i fullmäktige i Växjö."
Lokaltidningen

Partiledaren för det nya partiet Nyans ser stora framtidsutsikter, och har uppenbarligen identifierat målgruppen. Yüksel lär dock knappast attrahera alla med invandrarbakgrund, för trots att han talar om att det är ett parti för alla, även svenskar, vittnar andra uttalanden i samma artikel om en rent islamistisk agenda. "Islamofobi" ska prioriteras, och valet av drömföreträdare säger också en hel del:

"Mehmet Kaplan är som klippt och skuren för uppdraget som partiledare för Partiet Nyans. Han har erfarenhet av arbete i regering och riksdag. Jag skulle gärna se att Yasri Khan jobbar för partiet också. Innan jag startade Partiet Nyans förde jag dialog med Yasri Khan, han är en duktig person."

En del ser med fasa på etablerandet av ett islamiskt parti, men egentligen är den nuvarande taktiken att infiltrera etablerade partier lömskare. Kaplan och Khan ingick i Miljöpartiet, och Yüksel själv i Centerpartiet. Ett parti som Nyans visar åtminstone de tydliga motsättningar vi står inför.

När Erik Fichtelius spelar intellektuell

Erik Fichtelius har arbetat inom SR och SVT sedan 1960-talet och verkar ha ungefär samma högdragna och uppfordrande syn på allmogen som Jan Eliasson. Han får numera skriva krönikor i Fokus, och även om den senaste texten där publicerades den 29 augusti har hans egen påannonsering i dag väckt uppmärksamhet bland oppositionella. Tilltalet är nedlåtande och budskapet direkt idiotiskt.






Fichtelius må tycka att referensen gör honom till en intellektuell, och att det är ett oerhört raffinerat budskap anpassat till massorna genom ett barnsligt språkbruk, men i verkligheten har förstås en fiktiv historia från det antika Grekland inte särskilt mycket med dagens svenska invandringspolitik att göra. Det vi ser är inte besökare från grannstäder, utan en omfattande folkvandring från andra kontinenter. Sedan är det ju så att Sverige faktiskt tar emot dessa människor med en hel del gåvor, vars värde vida överstiger det där vinet och den där oxen som Erik Fichtelius orerar om.

På bland annat Twitter har Fichtelius i dag fått mothugg, från människor mer initierade än han själv:

Uppenbarligen vet dinosaurier som Eliasson och Fichtelius att de ska vara för omfattande asylinvandring, men inte riktigt varför, och då blir det gärna lite dumt. I svaren till Fichtelius nämner många den intervju han gjorde med Kajsa Norman. Den säger också en hel del om hans journalistik:

Geert Wilders om den intoleranta vänstern

Geert Wilders, programledaren Eva Jinek

och liberalen Rob Jetten.

Tidigare i år besökte Geert Wilders (PVV) det nederländska pratprogrammet "Jensen", där man bland annat berörde vänsterns inflytande över det offentliga samtalet. Det intressanta är förstås att vi ser samma förhållanden här, men också att programledaren Robert Jensen faktiskt är en etablerad mediepersonlighet. Det är svårt att se att en välkänd programledare här skulle bemöta exempelvis Jimmie Åkesson på detta sätt.

Anders Lindberg på nya irrvägar

Aftonbladets Anders Lindberg har som uppgift att plädera för socialdemokratisk politik, men i migrationsfrågan verkar han drivas av en sorts egen fanatism. Han tycker förstås att diskussionen om en mer återhållsam linje har gått alldeles för långt och skriver i dag att "Nu räcker det med flyktingpopulism". Inledningen är bisarr:

"I J.R.R. Tolkiens romansvit Sagan om ringen är Moria en underjordisk stad som tidigare bebotts av dvärgar. På alvernas språk betyder namnet 'den svarta avgrunden' och Morias gruvor är hemvist för demoner och onämnbara fasor. Verklighetens Moria är ett flyktingläger på den grekiska ön Lesbos. Det ligger ovan mark men i övrigt verkar skillnaderna mot sagans värld ganska små."

Referensen till just Tolkien är lite rolig, eftersom det ibland något grovt sägs att, precis som i berättelsen, ett idylliskt landskap blir invaderat av orcher. Förhållanden i flyktingläger är naturligtvis ofta mindre angenäma, men det har egentligen inte särskilt mycket med debatten om hur stort inflödet till Sverige ska vara. Tvärtom skulle Sverige, om vi nu vill, kunna göra en betydligt större humanitär insats i sådana läger, än genom den mycket dyra placeringen här. Exempel från lägret Moria säger också något mer än vad Lindberg tänker sig:

"Förra månaden dödades en 14-årig afghansk pojke och människorättsorganisationer larmar om sexuellt våld mot kvinnor."

Och detta ska vi absolut ta hit? Den som inte ens kan hålla sig från att begå sexuella övergrepp under väntan kommer inte nödvändigtvis att kunna låta bli i Sverige.

Migranter köar för att registrera sig i Moria.

Hur snabbt kan vi få hit dessa unga män?

Lindberg uttrycker som så ofta den personliga stolthet asylvurmarna känner inför inflödets rena siffror:

"Till stor del handlade det så kallade 'andrummet' om att Sveriges lagstiftning fram till 2015 inte var konstruerad för att klara så många människor på en gång. Trots detta uteblev systemkollapsen. Det svenska samhället, Migrationsverket, kommunerna och frivilliga organisationer som Svenska kyrkan och Rädda barnen gjorde tillsammans den största humanitära insatsen i vårt lands historia. Från krigets Syrien har sammanlagt 175 000 människor fått en fristad här. Det är något vi kan vara väldigt stolta över."

Det är ett antal som är oerhört mycket högre än vad som rimligen kan absorberas i ett land av Sveriges storlek. Återigen, vi skulle kunna vara än stoltare om vi hjälpte de hundratusentals riktiga flyktingar som befinner sig i Syrien eller dess grannländer, men för figurer av Lindbergs snitt räknas endast hur många som passerar gränsen in i Sverige.

Nej, den där systemkollapsen som det gärna raljeras kring handlade inte om lagstiftningen, utan om att just mottagningssystemen inte kunde hantera en sådan anstormning. Har vi verkligen en rimlig nivå på inflödet om frivilligorganisationer måste rycka ut för att ge åtminstone tak över huvudet? Dessutom var det knappast bara verkliga flyktingar från Syrien som anlände 2015, utan också exempelvis 35 000 afghanska män utan asylskäl, en grupp som kommer att orsaka samhällsproblem i många år framöver.

Anders Lindbergs verklighetsfrånvända retorik fortsätter:

"Men det politiska systemet var i chock, från höger till vänster fanns en känsla av att man hade tappat kontrollen över utvecklingen. I november 2015 drog Stefan Löfvens regering i handbromsen och stängde gränserna. Den 20 juli 2016 infördes sedan den tillfälliga begränsningslagen som stramade åt flyktingpolitiken. Men pendeln slog tillbaka för kraftigt och när lagen förlängdes i somras röstade en stor majoritet av riksdagen för att lätta något på reglerna för familjeåterförening."

En känsla av att man hade tappat kontrollen? Hösten 2015 kom det 10 000 personer varje vecka, och det hade politikerna av allt att döma inte alls förberett sig för. Och nej, det var ingen som "stängde gränserna". Dels fortsatte asylsökande att komma, dels skulle enormt många uppehållstillstånd delas ut. 2016 fick 110 569 asyl- och anhöriginvandrare uppehållstillstånd, följande år 84 585 och 2018 blev siffran 69 796. Asylvurmare tänker sig på något sätt att varje år börjar om från noll, som om tidigare års asylsökande inte stannade kvar, och krävde därför snart efter att vågen avtog 2016 att kranen måste skruvas på för fullt igen. 

Anhöriginvandring är en stor del av det totala inflödet, och gör att vi får fenomenet där ett ankare skickas ut till Sverige, som sedan ska få hit resten. Det gäller inte bara de afghanska sönerna, utan även exempelvis somaliska mödrar som tillfälligt lämnar alla barn på plats. Lindberg avslöjar sig gång på gång:

"I dag är flyktinginvandringen mycket låg i ett historiskt perspektiv och Migrationsverket har börjat avveckla förläggningar och säga upp personal. Men debatten lever kvar i 2015. Moderaterna krävde nyligen att asylinvandringen ska minska med 70 procent till omkring 5 000 personer per år, långt under skammens gräns."

Exakt hur är det ett problem att antalet asylsökande är lägre än tidigare år? Det är ju alldeles utmärkt att de enormt dyra förläggningarna avvecklas, för att inte tala om den avmattade invasionen i sig. På vilket sätt är det en "skam" om färre skulle söka asyl i Sverige? Lindbergs förljugenhet når ofta rent komiska nivåer:

"Det är trots allt genom öppenhet mot omvärlden och medmänsklighet som vi har byggt världens modernaste land. Vi är ett internationellt föredöme i jämlikhet och tillit mellan människor samtidigt som vi har en av de mest teknologiskt avancerade och globala ekonomierna. Populism däremot bygger inga bra samhällen."

Suck. Kommer dessa människor aldrig sluta blanda ihop "öppenhet" med omfattande asyl- och anhöriginvandring? Det är inte genom ett stort inflöde från Tredje världen som Sverige blivit ett modernt land, och för jämlikhet och tillit mellan människor är ett sådant inflöde förödande. Egentligen är det märkligt att personer som Anders Lindberg vill blanda ihop faktiska framgångar i det socialdemokratiska samhällsbygget med senare fenomen som kommer att helt förstöra det.

Om ni nu tänker att Lindberg inte riktigt har fått med samtliga floskler, kan jag lugna er med att de kläms in mot slutet:

"Det låter kanske självklart, men när man lyssnar på SD, M och KD kan man lätt få intryck av att det inte finns någon asylrätt och att Sverige inte är bundet av internationella förpliktelser eller EU:s lagstiftning."

De där mytiska konventionerna som på något sätt gör att Sverige ska ha ett mycket större inflöde än alla andra.

"De försörjningskrav Sverige ställer för familjeåterföreningar bör tas bort. Det handlar om människor som redan är här och som behöver få möjlighet att rota sig och komma in i samhället. Med familjen kvar i något krigsområde blir det mycket svårare."

Källa på det? Egentligen är det helt fantastiskt att svensken inte bara förväntas försörja den som fått uppehållstillstånd, utan också dennes alla anhöriga. Ytterligare en bit saknas för den som verkligen vill öppna kranen maximalt, men den kommer:

"För det fjärde borde den skyddsgrund som brukade kallas 'humanitära skäl' återinföras. Regeln, som gav möjlighet att stanna till exempelvis svårt sjuka barn eller andra med väldigt ömmande skäl, togs bort när politiken skärptes."

Det är lätt att få intrycket att Lindberg, och andra med samma mål, helst skulle se att inga regler alls fanns och att oändligt många fler kom jämfört med 2015. Vår kamp är inte riktigt över för att Moderaterna talar om ett "volymmål". Även Lindbergs avslutning blir avslöjande:

"Däremot kanske den inte vinner nästa månads Sifo. Så frågan är vad som är viktigast för politikerna?"

Fantastiskt. Vi andra trodde att politikerna ska väljas som våra representanter, och inte endast vara administratörer av ett folkutbyte.

Dagens citat: Afrah Ismail

"För mig handlade det om identitet, jag kom till ett nytt och främmande land och då blev slöjan viktig för att visa att det här är min religion och min identitet."
Lokaltidningen

Afrah Ismail förklarar varför hon har ett behov av att bära islamisk uniform i Växjö. Hon föddes i Somalia och växte upp i Saudiarabien, och uttalandet visar, vilket jag också alltid hävdar, att en slöja i Västvärlden betyder någonting annat än den gör i sedan länge muslimska länder. Vi får som vanligt höra att kvinnor inte nödvändigtvis tvingas att bära slöja, vilket är närmast irrelevant, men Ismail bjuder ändå på det verkliga skälet till att plagget uppfanns:

"Regeln i islam säger att en flicka bör ha slöja efter den första menstruationen, den kan ju komma när man är 10 till 15 år. Håret är en sexuell frestelse för pojkar och män och slöjan ska skydda flickorna och kvinnorna från att bli utsatta."

En sådan kultur håller vi förvisso på att för fullt bygga upp här, men den synen på kvinnor är faktiskt inte vår traditionella. Dessutom berättar denna dam själv att plagget handlar om att visa sin särart. Att det är absolut viktigast när man bosätter sig i ett annat land säger någonting om mentaliteten och väcker återigen frågan varför vi överhuvudtaget ska ha detta inflöde.

Gilles Lebreton (RN) om senaste islamiska dådet

Den 31 augusti knivmördade en afghansk asylsökande en person och skadade åtta andra vid en attack i franska Villeurbanne, nära Lyon. Gilles Lebreton, professor i juridik och en av Rassemblement Nationals ledamöter i Europaparlamentet, kommenterar i dag dådet i sitt senaste videomeddelande.


 

Patetisk socialdemokrat drar verkligen nazistkortet

I gårdagens upplaga av SVT:s Opinion Live skulle bland annat kommunala tiggeriförbud diskuteras. Det absolut mest absurda framträdandet gjordes av Hans Bergström, socialdemokratisk politiker i Eskilstuna. Mycket nöjd och belåten hade denne tagit med sig ett citat som sades komma från 1933 och det tyska propagandaministeriet. Som ett inlägg i debatten om utländskt tiggeri i Sverige 2019.








Observera att Bergström dessutom får med både "förbjuda fattigdom" och "värdegrund". Christian Sonessons (M) minspel under utläggningen är obetalbart och hans svar är klockrent. Vi talar ju inte om ett förtryck av svenska fattiga, utan om huruvida vi ska uppmuntra denna form av turism från Rumänien och Bulgarien. När det gäller citatet ifråga kan vi vara säkra på att det skulle kunna komma från vilket land som helst 1933, även från svenska socialdemokrater.

Somar Al Naher har hittat hem

Somar Al Naher med ett par andra

figurer ur Aftonbladets ledarredaktion.

I en text publicerad i Sydsvenskan berättar Somar Al Naher, tidigare ledarskribent i Aftonbladet, att "I Libanon behövde jag inte vara den perfekta svensken". Det är förstås svensken som på grund av sin rasism ges all skuld, men omedvetet berättar hon lite mer än så. Vi får bakgrunden:

"När jag för två år sedan flyttade till Libanon med min familj var det en dröm som blev sann. Jag ville bättra på min arabiska, lära känna Mellanöstern socialt och politiskt, gå på teater och seminarier, ta del av den senaste musiken och konsten. Vad jag inte var beredd på var att jag även skulle ömsa skinn mentalt."

Tydligen är Somars man svensk, vilket ska ha skapat följande mönster:

"I Sverige ber jag ofta honom att sköta den här typen av kontakter: Kan inte du ringa hyresvärden och fråga om lägenhetsannonsen? Ska inte du mejla till Blocket-säljaren och fråga om soffan finns kvar? Tror du inte att det är större chans att vi får bord på restaurangen ikväll om du ringer?"

Situationen framstår som märklig, eftersom Somar talar utan brytning och utländska namn inte är alldeles ovanliga, men vi får väl tro henne i detta avseende. Samtidigt vet vi att just hon alltid har varit fixerad vid identitet och ett missnöje med Sverige och svenskar, vilket hon bland annat gav uttryck för 2015 i sin text "Jag vill ha en ursäkt och inte en ceremoni". Eftersom hon inte förmår känna någon som helst tacksamhet, blir hon provocerad av en inbjudan till medborgarskapsceremoni:

"Vilket hån, ärligt talat. Grattis du fick ett svenskt medborgarskap. Du klarade eldprovet och helvetesprocessen och förnedringen som asylprocessen många gånger innebär, som den gången när du tvingades röntga tänderna för att bli åldersbedömd. Grattis du blev inte tillbakaskickad till den plats du flytt ifrån. Grattis för att du inte blev en av de tusentals flyktingar som Sverige tvångsutvisar till farliga länder varje år."

Om vi återvänder till texten i Sydsvenskan, fortsätter den:

"Att betraktas med misstänksamhet, rädsla och illvilja påverkar människor kroppsligt. Man blir sjuk av rasism. Inom amerikansk forskning kallas fenomenet för ”weathering” – alltså förvittring, att långsamt brytas ner. Stressreaktionen från att återkommande diskrimineras på arbetsmarknaden, vara rädd för polisen och få sämre service och bemötande ackumuleras i kroppen, vilket i sin tur leder till att man blir mer mottaglig för sjukdomar och åldras snabbare."

Detta skrivs alltså av en person som fått bli svensk medborgare och ledarskribent på en Sveriges största tidningar. Och nej, den positionen fick hon inte för att hon är exceptionellt duktig. Vi får en sorts beskrivning av den lättnad Somar känner i sin födelseregion:

"Beirut är en hård stad. Man måste ständigt vara på sin vakt och tala för sin rätt. Du kan inte vända dig till staten för att få hjälp. Människor är beroende av sina sociala nätverk. Vi kände absolut ingen när vi flyttade hit. Ändå är jag förvånansvärt trygg när jag sköter alla kontakter, förhandlar om hyreskontrakt, åker till religiösa områden där män inte tar kvinnor i hand och promenerar i flyktingläger där det pågår våldsamheter med jämna mellanrum. Jag hanterar alla situationer på egen hand."

När hon delade texten på Twitter fick hon naturligtvis reaktioner från etnomasochistiska svenskar som handlade om att den var fin och att de beklagade hur illa hon behandlats av Sverige, men man kan göra fler reflektioner. Hon känner sig alltså i flera avseenden mer hemma i Libanon, vilket egentligen inte är förvånande, men också innebär att en tidigare ledarskribent på Aftonbladet nästan förespråkar återvandring. 

Människor må vara individer, men vi är alla i någon form påverkade av bakgrund och kultur, och motsättningar uppstår när människor från olika kulturer ska samlas på en begränsad yta. Jag har nyligen avslutat den franske författaren Guillaume Fayes sista verk "Guerre civile raciale", där han bland annat beskriver den mångkulturella situationen som en konfrontation mellan människor "som inte har någonting att säga varandra och aldrig borde ha förts samman". Det kan ses som hårddraget, men rymmer sannolikt en viss sanning, som även Al Naher ger uttryck för. 

Vad hon inte är medveten om är att den alienation hon känner i Sverige och den hemhörighet hon upplever i Libanon också fungerar åt andra hållet. Det stora inflödet från mycket annorlunda kulturer gör att svenskar känner sig allt mer alienerade i det land som för några decennier sedan var deras eget.

Liberala problem med fri opinionsbildning

Martina Jarminder redo

för censur.

I en kortare text ger i dag Skånska Dagbladets Martina Jarminder uttryck för en tanke som inte är alldeles ovanlig inom det etablissemang som ser sig som "de anständiga". Under rubriken "Yttrandefrihet på nätet som ofrivillig censur" får vi direkt veta vilka de andra är:

"Främlingsfientliga troll kan göra det omöjligt och till och med hotfullt att föra en dialog i sociala medier."

Som vanligt får man väl påpeka att "troll" i internetsammanhang inte betyder "meningsmotståndare", men det är den betydelse som etablissemanget tagit till sig. Textens utgångspunkt säger också en hel del:

"Skribenten och libertarianen Mattias Svensson skriver i kultur- och samhällsmagasinet Opulens om sina erfarenheter när Centerledaren Annie Lööf rekommenderat en text av honom på Twitter. Svensson menar att det var smickrande att Lööf tyckt om hans text, men att det automatiskt inneburit en hatstorm från främlingsfientliga, som är ständigt närvarande i Lööfs sociala mediekanaler."

Liberaler beklagar att de inte kan sitta och prisa andra liberaler utan inspel från kritiska röster. Om dessa nu vill smeka varandras egon skulle de i stället kunna ringa varandra eller gå på lunch tillsammans. Faktum är att motsatsen, fri kommunikation mellan olika aktörer, är inte minst Twitters stora styrka. Det är egentligen den enda kanalen där man direkt kan tilltala och konfrontera makthavare, som är helt omöjliga att nå genom ett telefonsamtal. Själv har jag på det sättet kunnat ha kortare diskussioner med personer som Expressens Thomas Mattsson och ärkebiskop Antje Jackelén. De har 280 tecken, och jag kan bemöta det som sägs med 280 tecken. Det kan tilläggas att Mattias Svenssons egen text är något mer nyanserad än Jarminders.

Att det dyker upp kritiska röster efter Annie Lööfs meddelanden är inte konstigt, då många på goda grunder ogillar hennes hållningar och agerande. Genom att använda ord som "troll" och "främlingsfientliga" diskvalificerar Jarminder sig själv från en seriös diskussion om eventuella problem med tonen på sociala medier. Hennes egen inställning till Lööf är tydlig:

"Annie Lööf har tidigare skött sina sociala mediekonton själv, i en nästan kamikazeaktig demonstration av stryktålighet och har blockat få av sina troll."

Det sista är helt enkelt inte sant. Jag är inte den ende som blockades av Lööf efter en enda interaktion, och självklart uttalade jag inga hot eller uttryckte något hat. Egentligen borde det vara ett krav att makthavare, särskilt folkvalda sådana, diskuterar med medborgarna när vi nu har en teknologi som möjliggör en direktkommunikation. Om Annie Lööf uttrycker att Sverige mycket väl kan ta emot 30 miljoner människor, eller klubbar igenom en speciallag för att afghanska män ska få uppehållstillstånd mot normala asylregler, får hon nog vara lite "stryktålig". Textens sista stycke blir:

"Trollande fungerar tyvärr. Flera studier och undersökningar har visat på att folk drar sig för att publicera sina åsikter i sociala medier för att de tycker det är obehagligt med den aggressiva tonen och för att de förväntar sig att bli utsatta för hat eller hot. Det kan verka som om man värnar yttrandefriheten när man låter trollen hållas. Men Svensson har en poäng i att man riskerar att trollen tystar andra."

Återigen är det inte alls vad "trollande" betyder, men aggressiv ton kommer från alla läger och är någonting man måste hantera på sociala medier. Hot är olagligt, men om de förekommer har jag full förståelse för att man blockar, även om framför allt vänstern gör det så fort någonting motsäger den egna åsikten, och inte sällan preventivt. Det står Mattias Svensson fritt att hålla med Annie Lööf eller hylla henne, men då kommer han dessvärre få ta del av den motvilja hon väcker. För den fria debatten i Sverige har internets framväxt varit ovärderlig, och att vi kan motsäga makthavare är utmärkt.

Socialdemokrater i offensiv mot verkligheten

Mikael Damberg (S)

Efter de senaste våldsdåden, som egentligen inte är några nya fenomen, kallade inrikesminister Mikael Damberg till "samtal" mellan alla riksdagspartier utom Sverigedemokraterna. I SVT:s Agenda förklarade han skälet till att ett enda parti skulle stå utanför:

"Vid sidan av att vi har valt att jobba på det viset för att vi har en annan värdegrund än Sverigedemokraterna, så är det också så att Sverigedemokraterna i sin förklaringsmodell på det här är för grund. Det här är ganska komplexa frågor där vi också måste ta seriösa åtgärder som leder till resultat."

Detta språk har vi hört förut, och i klartext betyder "komplexa frågor" och "seriösa åtgärder" att ingen koppling får göras till det mångkulturella projektet. Som vanligt blir det lite märkligt varje gång ett parti anger att de tydligen har samma värdegrund som partier som ska vara deras motståndare, i detta fall Moderaterna och Kristdemokraterna. 

Andra delar av socialdemokratin rycker nu in för att försvara hållningen, och först ut är föga förvånande Aftonbladets Anders Lindberg, som ställer frågan Vad tror ni SD kan bidra med?". Tja, vad ska Vänsterpartiet bidra med? Liberalerna? Lindberg drar direkt igång med den gamla och tämligen trötta retoriken:

"I går bjöd inrikesminister Mikael Damberg (S) in de demokratiska partierna till samtal om åtgärder mot gängbrottsligheten."

Även detta har vi hört förut, men egentligen är det fantastiskt att man utan vidare kan stämpla ett parti som "odemokratiskt", trots att det håller kongresser och deltar i samma val som alla andra. Det ska bli än mer förljuget:

"Brottsbekämpningen bör precis som försvarspolitiken inte urarta i politiskt spel. Särskilt inte efter de brutala skjutningarna av två kvinnor i Malmö respektive Vällingby, det vore inte värdigt. Reaktionen från Ulf Kristersson (M) kom på snabbt: 'SD måste vara med också'. Politiskt spel, alltså. Om man funderar lite väcker svaret det en hel del frågor. Var inte poängen med blocköverskridande samtal just att undvika den 'debatten om debatten' som Kristersson nu drog i gång?"

Nu var det ju inte Kristersson som startade den debatten, utan självklart Mikael Damberg. Jag har faktiskt svårt att förstå varför han valde att agera på detta sätt. Om alla partier hade bjudits in skulle inte SD:s närvaro varit svår att motivera och man hade direkt kunnat ta itu med själva ämnet. I stället understryks än en gång att partiet utgör själva navet i svensk politik. Dessutom ska man komma ihåg att det inte bara är "SD" som utesluts vid alla dessa tillfällen, utan också över en miljon medborgare.

Textens avslutning blir:

"Sverigedemokraterna är i dag den ledande politiska kraften för att ställa människor mot varandra och öka utanförskapet i just de områden där vi i stället måste öka förtroendet för samhället. Genom sin retorik och politik försvårar de arbetet för integration, sammanhållning och brottsbekämpning. SD är ingen samtalspartner - de är ett avskräckande exempel."

Det är knappast SD som har skapat utanförskap eller försvårat integration, sammanhållning och brottsbekämpning, utan snarare själva inflödet i sig. Anders Lindberg berömde sig själv för att Sverige 2015 tog emot 163 000 asylsökande, men då får man faktiskt också ta ansvar för dessa helt förutsägbara konsekvenser.

Samtidigt upplåter Aftonbladet sin debattsida åt SSU Malmö, som rentav vill hävda att "Mångfalden är Malmös styrka – inte svaghet". Skälet är, helt ologiskt, att "Vi är inte kommunen som inför tiggeriförbud eller andra rasistiska förslag". För övrigt är det förstås lite festligt att till och med tiggare nu har blivit en ras, och det utvecklas:

"Jag är positivt inställd till politiken som Socialdemokraterna bedriver i Malmö. Vi är inte kommunen som inför tiggeriförbud, slöjförbud eller andra rasistiska och främlingsfientliga förslag."

Säger Leith Al-Bayati. Egentligen finns det bara ett enda problem i Malmö:

"Malmö är inte en felfri stad, vi har ännu utmaningar som kräver reformer. Vi ska inte försköna den strukturella diskriminering som sker i vår stad, där alldeles för många aktivt exkluderas på grund av sin hudfärg, etnicitet eller religionsuppfattning."

Visst. Roligast i dagens socialdemokratiska offensiv mot SD och själva verkligheten är nog Filipstads kommunalråd Per Gruvberger (S), som i Expressen skriver under den fantastiska rubriken "SD:s politik är förödande för ställen som Filipstad". Vi talar alltså om en kommun som tvingats på knä av asyl- och anhöriginvandringen, något som inte har drivits på av just SD. Om man känner till hur kommunpolitiker av detta snitt brukar argumentera, är förklaringen inte förvånande:

"De senaste budgetmotionerna från SD har lagt de stora besparingarna precis på de utgiftsområden som är viktiga för oss i Filipstad. Dels de ersättningar som riktar sig till kommuner för mottagandet och dels de områden som den statliga ersättningen till den nyanlände bekostar. Ovanpå det angriper de hela tiden den kommunala utjämningen som har till uppgift att ge likartade ekonomiska förutsättningar för kommuner."

Alltså, i teorin är mångkultur toppen, men vi måste få pengar för att kunna hantera allt negativt den medför. Även det har vi hört förut. 

MP har fortfarande ett destruktivt inflytande

Ja, Rasmus Ling är verkligen

migrationspolitisk talesperson

för Miljöpartiet.

I valet 2018 fick Miljöpartiet 4,4 procent av rösterna, och det är ungefär det stöd de fortfarande har enligt opinionsinstituten. För att använda den omvända matematik som gärna används om stödet för SD, innebär det att runt 96 procent av folket inte stöder partiet. För MP spelar det mindre roll, eftersom de ändå ingår i regeringen och som vanligt har oproportionerligt stort inflytande över migrationspolitiken. 

När Moderaterna nu har presenterat sin tanke på ett "volymmål" för antalet som ska söka asyl i Sverige, får de som väntat kritik från inte minst de eviga asylvurmarna i MP. I Aftonbladet får partiets migrationspolitiske talesperson Rasmus Ling en replik publicerad med rubriken "M, ert utspel är högerpopulistiskt". I stora delar av den offentliga debatten anses nog en sådan etikett räcka som argument, trots att Moderaterna faktiskt är just ett högerparti. Ling förklarar utspelet för oss:

"I klartext; genom en rad åtgärder ska människor som befinner sig på flykt från krig avskräckas från att komma till Sverige. Cyniskt och högerpopulistiskt är bara förnamnet på detta utspel från Moderaterna, vars politik allt mer liknar Sverigedemokraternas."

I klartext innebär MP:s politik att människor som inte på något sätt befinner sig på flykt från krig ska bosätta sig i Sverige, och det kommer att förtydligas senare i texten. Om vi ska vara lite mer realistiska, cyniska om man så vill, är det ju alldeles utmärkt att människor inte ens försöker söka asyl i Sverige, snarare än att de på plats här efter månader och år av processande ska utvisas. De obligatoriska och förljugna argumenten dyker snart upp:

"Desto värre krigsläget är, desto fler kommer att tvingas fly. Enligt FN befinner sig just nu 70 miljoner människor på flykt runt om i världen. Hälften av dessa är barn. De allra flesta flyktingar söker skydd i grannländerna och bara en bråkdel försöker ta sig till Europa."

Precis, det är naturligt att söka sig till ett grannland, och att ta sig genom tio säkra länder för att nå ett land i norra Europa visar att man söker lite mer än ett omedelbart skydd. Sedan är det ständiga argumentet att en minoritet söker sig till Europa mycket märkligt. På vilket sätt gör detta faktum att inflödet är mer positivt för europeiska länder? I själva verket visar omfattningen av världens nöd att det knappast är en realistisk lösning att överföra nödställda till några länder i Europa. För övrigt heter det "Ju värre krigsläget är". Den nödvändiga förljugenheten fortsätter:

"Moderaternas idé om ett tak för antalet prövningar innebär att Sverige måste bli allt mer repressivt och hårt, ju större skyddsbehovet är i omvärlden. Den typen av inhuman politik ställer inte Miljöpartiet upp på. Tvärtom måste Sverige – och andra länder – erbjuda skydd när det faktiskt behövs. Råder det fred och frihet, så kommer inte människor söka asyl."

Observera hur känslorna staplas. Hårt? "Repressiv" kan man använda om en regims kontroll över den egna befolkningen, men inte om regler som gäller inflyttning utifrån. Styckets sista mening är förstås en direkt lögn, eftersom människor förutom "fred och frihet" också söker bättre ekonomiska förutsättningar. Fullständigt rationellt, men ingenting som ett annat land är tvunget att tillgodose.

Maria Ferm (MP), som också varit

migrationspolitisk talesperson.

Någonstans mitt i texten måste Rasmus Ling så bryta mot allt tal om flykt undan krig, eftersom MP också vill se maximalt inflöde av anhöriga. Argumentet är det gamla vanliga:

"Men alla borde kunna begripa att det är oändligt mycket svårare att komma in i ett nytt samhälle, lära sig ett nytt språk och klara en utbildning, om man har sin partner och barn någon annanstans."

Så skulle det kunna vara, och det skulle lika gärna kunna vara tvärtom, att man lättare integreras om man är alldeles själv i ett nytt land. Jag har inget belägg för det, men asylvurmarna har heller inget belägg för sitt mantra. De vill helt enkelt maximera inflödet, och uppfinner så att säga sina argument på vägen. Vi kommer så till varför Moderaternas utspel är "högerpopulistiskt":

"Moderaterna har snabbt rört sig i en konservativ riktning och gårdagens utspel är tyvärr inte det enda exemplet på detta i sommar. Tiggeriförbud, slöjdebatten och till och med ett ifrågasättanden av religionsfriheten, när en busschaufför bad på sin rast, är nära exempel på Moderaternas förflyttning mot ytterhögern."

Passagen råkar säga en del om vart Miljöpartiet har rört sig, ursprungligen helt fokuserat på just miljö. Vill vi andra verkligen se allt fler tiggare, slöjor och islamiska uttryck i Sverige? Mot slutet blir det dags att helt frångå bilden av människor som flyr från krig:

"I Januariavtalet har S, MP, C och L enats om att i migrationskommittén arbeta för en ny human skyddsgrund. En viktig åtgärd, då det innebär att det finns en möjlighet för svårt sjuka, barn och andra med ömmande omständigheter att få stanna i Sverige."

Och därmed ringades ofantligt många fler in. En gång i tiden talade man om "politisk asyl", som då gällde enstaka personer som förföljdes för sina åsikter i en odemokratisk stat. En aktivist här, en författare där, och inte hela regioner med "ömmande omständigheter". Vi har ju också sett konsekvenserna av de tillagda kriterierna, där personer endast behöver uppge en ålder av "17 år" för att kunna bosätta sig i Sverige. 

Avslutningen blir en påminnelse om hur stort inflytande det där fyraprocentspartiet fortfarande har:

"Jag ser fram emot arbetet i den kommitté som ska utforma den framtida migrationspolitiken. Jag kommer gå in i arbetet med en konstruktiv hållning där mitt fokus är att skapa en human, rättssäker och effektiv migrationspolitik."

Visst, förstör så mycket ni kan medan ni fortfarande har möjligheten. Orden som väljs för att beskriva MP:s linje betyder egentligen bara omfattande asyl- och anhöriginvandring. Det är olustigt att en figur som Rasmus Ling överhuvudtaget ingår i en sådan kommitté, men vi andra får försöka behålla hoppet om att tiden snart är ute för dessa element.