Expressens underbara valresa

Svensk media går inte längre att parodiera, då överdrifterna, vinklingarna och lögnerna är bortom all komik. Vi har sedan länge vant oss vid att Miljöpartiet helt enkelt inte granskas eller får kritiska frågor. Sedan några veckor har vi också fått lära oss att något nytt och spännande är på gång genom Feministiskt Initiativ. Det har visserligen länge varit ett helt marginellt parti, men genom att med sprudlande texter skildra Gudruns möten och följa varje decimal i opinionen, har medierna på egen hand faktiskt lyckats att skicka partiet över de parlamentariska spärrarna.

Nu när Sverigedemokraterna sannolikt är på väg in i Europaparlamentet, måste väl medierna följa även det partiet med stort intresse? Nej, faktiskt inte, men det gjorde man å andra sidan inte inför riksdagsinträdet 2010 heller, då partiets siffror in i det längsta doldes i "Övriga".

Expressen bjuder idag dock på ett inslag som verkar lovande, då det går under namnet "Åkessons valspurt". Entusiasmen kan dock dämpas något när man markerar rutan och då får upp:

Det var en märklig beskrivning av ett parti som åtminstone ökat med 50%-100% sedan förra valet. Som ni förstår är den "växande folkrörelsen", som tidningen talar om, inte Sverigedemokraterna, utan består tydligen av människor som dyker upp på partiets möten för att vända podiet ryggen till. För hundra år sedan hade vi folkrörelser som exempelvis Nykterhetsrörelsen, men idag är den senaste alltså denna "tysta vägg av ryggar". Man har finurligt dolt plakatet som bärs av kvinnan i högra hörnet, som förkunnar "Heja Jimmie!".

Nåväl, låt oss nu titta på själva reportaget, där man alltså ska följa Jimmie Åkesson. När ett opartiskt äss som Lars Lindström håller i pennan borde det ju bli intressant. Artikeln inleds:

"När Cirkus Åkesson kommer till stan går undersköterskor, byggprojektledare, studerande, kuratorer, pensionärer, skådespelare, fotbollstränare och präster ut för att markera mot främlingsfientlig politik."

Eftersom partiet faktiskt stöds av hundratusentals svenskar, vågar jag gissa på att även ett antal undersköterskor, byggprojektledare, studerande, kuratorer, pensionärer, skådespelare, fotbollstränare och präster går dit för att lyssna och få se sin partiledare.

Lars Lindström

Då tanken är att de båda reportrarna (eller vad vi nu ska kalla dem) ska följa med Åkesson på resa, blir man förstås lite nyfiken på var i landet man tänker göra det. Blir det i de trakter där partiet har starka fästen, som exempelvis Skåne, eller väljer man den region som bäst avspeglar landet i stort? Nej, man har faktiskt tänkt annorlunda:

"Expressens Lars Lindström och Sara Strandlund har under två hektiska dagar i Västerbotten och Norrbotten följt Sverigedemokraternas turné inför EU-valet och granskat den nya svenska folkrörelsen: ryggtavlornas tysta protest."

Västerbotten och Norrbotten alltså, där stödet för SD är svagast i hela landet. I 2010 års riksdagsval fick partiet i Västerbottens län 2,73%, medan man i hela riket fick mer än det dubbla. 

Reportaget bjuder dock på en del anekdoter och nedslag, som kanske förklarar varför en del människor röstar på FI, om de blir tillsagda till det, och ställer sig och skramlar med nycklarna framför Jimmie Åkesson, om de fått läsa att det är vad de förväntas göra. Fler än man vill tro är nämligen, hur ska jag uttrycka det, svagbegåvade.

"I mitten av Renmarkstorget i Umeå bjuder en grupp ungdomar på kaffe, kakor och vatten. Många håller skyltar i händerna. "Kaffe är gott, SD är värre än benbrott" står det på en. Några håller upp ett långfinger."

Plötsligt framstår "mångfald är bättre än enfald" som ett under av fyndighet. Många som intervjuas hämtar sina fraser direkt från Sanningsministeriet:

"Carola Ölmhagen, 49, arbetar som kurator:

- Vi jobbar med människor varje dag. Vi står upp för alla människors lika värde."

Två yngre undersköterskor har också analyserat migrationspolitiken:

Juan Chacon: '' Jag står för att alla är lika värda, oavsett var de kommer ifrån."

Emma Sehlstedt: '' Jag stöttar min pojkvän. Han är från Colombia."

En äldre kvinna, vid namn Carina Högdahl, tycker också att det här med ryggarna är viktigt:

"Jag tycker att det är viktigt att man sätter en gräns. Att det här kan vi inte tolerera."

Jaha, Carina, och varför kan man inte tolerera ett besök av en partiledare? Hur tycker du att man ska stoppa oliktänkande? Andrea Martinsson, 71, har funderat lite kring budskapet, men är fortfarande lite osäker:

"Åkesson håller på med dold propaganda. Vissa saker han säger låter ganska bra, men i grunden är allt främlingsfientligt."

Vad i fridens namn är dold propaganda? Det kan ju knappast vara när Jimmie Åkesson kommer till byn för att hålla ett tal.

Tack, svensk medieelit, för ännu ett fantastiskt alster. Vad bjuder ni på imorgon? Ett spännande möte med Gudrun Schyman, där hon berättar hur det nu verkligen är vind i seglen, fart i rörelsen och att det är hög tid för feminism i Bryssel? Något om Gustav Fridolins arbete som lärare? Eller får vi fyra hatkrönikor mot Sverigedemokraterna även på själva valdagen?

Hycklaren Dror Feiler

”Med hakkorsen försöker mörkrets krafter tysta oss”

Igår skrev Vänsterpartiets kandidat till Europaparlamentet Dror Feiler om hur någon försökt tysta honom, genom att spreja ett hakkors på hans dörr. En dag senare, idag, försökte samme Dror Feiler att överrösta Sverigedemokraternas Björn Söder med saxofon och megafon. Attacken mot Dror Feiler själv, ser han som ett angrepp mot demokratin, som måste bestraffas hårt, med hjälp av lagen om hets mot folkgrupp:

"Hakkorset på min dörr kommer två dagar före EU-valet som jag kandiderar i och måste därför betraktas som ett direkt angrepp på demokratin."

När han själv, dagen efter, bokstavligen verkligen försöker tysta en meningsmotståndare som vill tala, är det lite annorlunda. I megafon skrek han ut:

"Att man inte ens får spela Pippi Långstrump i Farsta centrum, det är inte sant!" 

Min egen åsikt om sådana här aktioner är solklar. Ingen ska spreja hakkors på Feilers dörr och själv ska han låta bli att störa andras möten. Både vänsterpartister och sverigedemokrater ska få verka i fred.

Överhuvudtaget förefaller Dror Feiler vara något av en mästare i just hyckleri. Angående klottret på sin dörr ondgör han sig över nazistiskt våld och skriver:

"Saknas det förståelse för kraften i dessa symboler?"

Jag vill då påminna om Feilers egna gärningar, exempelvis det "konstverk" som glorifierar en kvinnlig självmordsbombare. Kvinnan, som han kallar för "Snövit", tog med sig 21 judar i döden och skadade ytterligare 51. Detta skedde 2003, inte 1943.

Saknar du förståelse, Dror, för vad ovanstående "konstverk" har för kraft, exempelvis för anhöriga till bombdådets offer? Verket fick iallafall Israels ambassadör att bege sig till Historiska Museet och börja riva i det hela.

Slutligen är förstås Dror Feilers hela indignation inför "extremhögern" ett enda stort hyckleri, då han vill bekämpa fullt demokratiska partier, samtidigt som han inte har några problem med att vara kommunist och vilja samarbeta med sovjetkommunistiska partier i Europaparlamentet. När han sist poserade i TV, bar han inte heller Vänsterpartiets nejlika, utan en röd stjärna, som inte såg ut att komma från någon demokratisk rörelse.

SVT Opinion
SvD

Parodiskt uselt från Anders Lindberg

Som jag nämnde i det förra inlägget, ger Europavalet nu etablissemangets krönikörer bråda dagar. På Aftonbladet verkar Jan Helin ha kallat in samtliga sina och då dyker förstås även ökände Anders Lindberg upp. Om jag hade sett hans inlägg ur sitt sammanhang, skulle jag förstås tro att det var fråga om satir, då han inte bara drar de sedan länge mycket trötta parallellerna till 1930-talet, utan dessutom upprepade gånger anger gycklaren Henrik Arnstad som en seriös källa. Det bör påpekas att fascism, som vanligt, hädanefter betyder sverigedemokrater:

"- Det finns flera historiska paralleller till det som sker just nu, säger historikern Henrik Arnstad till Aftonbladets ledarsida.
Arnstad har specialiserat sig på fascismens historia och skrivit boken Älskade fascism. Han har länge varnat för att man i debatten tar för lätt på de historiska erfarenheterna av fascismens strategier."

Jag skämtar alltså inte, utan ovanstående står att läsa på Aftonbladets ledarsida, och är därför rimligen allvarligt menat. Vi förstår vilka historiska paralleller som Arnstad, och hans nye adept Lindberg, menar:

"- När fascismen växte sig stark i Sverige på 30-talet svarade särskilt SSU med ganska hårdhänta metoder. Det påminner en hel del om hur människor agerade i Jönköping för att stoppa Svenskarnas parti nyligen, berättar han.
Det var kontroversiellt men det fungerade, och successivt byggdes en folklig antifascistisk rörelse upp underifrån. Nyckeln var att SSU ständigt protesterade, de lät inte fascisterna forma sin rörelse ifred. SSU ordnade vad som idag kallas ”motdemonstrationer”, gick till fascisternas möten och förde ständigt debatten mot dem på arbetsplatser, gator och torg."

Ja, då är ju allt i sin ordning även under detta decennium, då det sannerligen inte råder någon brist på vänstervåld mot oliktänkande.

Henrik Arnstad, "historiker",
i sin älskade aktivisttröja

Det finns en sak som dessa människor aldrig verkar tänka på och som de tydligen inte heller lärt sig om 1930-talet. Tänk om vi en dag tröttnar på era "motdemonstrationer" och ledarsidornas hyllningar av dessa? Jag utgår från att även vår sida har en moralisk rätt att ta till nävarna mot meningsmotståndare? På 1920-talet ville även Italiens och Tysklands kommunister, ivrigt understödda av Moskva, använda våld för att nå sina mål. Man försökte exempelvis störa nationalsocialistiska möten, men eftersom dessa sammankomster var väl bevakade av partiets egen skyddskår, lyckades inte denna taktik.

Det finns inga likheter mellan dagens demokratiska partier och dåtidens fascistiska och nationalsocialistiska, men kommunisterna verkar vara precis desamma. Bör vi nu, Anders Lindberg, eftersom politiken tydligen ska föras med våld på gatorna, bygga upp våra egna skyddskårer?

Vi vill också vara stolta, Karin Pettersson

Om man ska tro svenska medier och politiska partier handlar årets Europaval inte så mycket om arbetsrätt eller miljöfrågor, utan är ett val helt för och emot "Extremhögern". Inte mig emot. Jag ser gärna att kontinentens ödesfrågor, invandringen och unionsbyggandet, hamnar i debattens fokus. Vår sida gynnas redan av att frågorna lyfts upp, men dessutom är det närmast omöjligt för våra motståndare att vinna en debatt om dem. Fredrik Reinfeldt har själv förklarat att den enda möjligheten för honom att vinna en debatt mot Jimmie Åkesson, var om denne kom full och började slåss.

Följaktligen har de senaste dagarna varje regimpublikation varit fyllda till brädden med krönikor, ledare och reportage om varför man måste stoppa denna berömda extremhöger. Ofta uttrycker de det som att det är viktigt att gå och rösta, för då begränsar man på något magiskt sätt denna extremhögers framgångar. Ty de patriotiska partiernas framgångar måste ha skett genom naturkatastrofer, snarare än blivit valda för att representera några medborgare.

Dagens första krönika står Aftonbladets Karin Pettersson för, som tycker att man ska "Rösta för ett land att vara stolt över". Gör vi inte alla det? Troligen röstar man på ett EU- och invandringskritiskt parti för att man inte är stolt över ett land där lagarna stiftas i Bryssel och där skottlossningar tillhör vardagen. Nej, för Karin Pettersson handlar stoltheten inte om sådana futtigheter, utan om "öppenhet" och "rättvisa", vilket på nyspråk betyder stor flyktinginvandring. Därmed ogillar hon Sverigedemokraterna, men tycker sig se en stor folkrörelse mot detta riksdagsparti:

"Här hemma har Jimmie Åkessons EU-valsturné kantats av vända ryggar, protesterande brandmän och en och annan vuvuzela. En antirasistisk folkrörelse håller på att växa fram. Den får kraft från människors vardagliga anständighet. Den är bevis för ett civilsamhälle som fungerar, på demokratiska reflexer som är intakta."

Nej, det handlar inte om någon "folkrörelse". Det är inte 50 000 personer som dyker upp på ett SD-möte för att vända rygg eller skrika, av det enkla skälet att det inte är ett normalt beteende. Jag har ingen aning om när Vänsterpartiet eller Miljöpartiet håller möten och jag skulle aldrig få för mig att stå och skrika obsceniteter mot dem. Hur störande av ett demokratiskt partis möten är själva beviset på att demokratin fungerar är ett mycket oklart. Demokratin skulle däremot ha segrat om polisen plockat in vartenda ett av de störande elementen exempelvis på Götaplatsen i Göteborg och Jimmie Åkesson kunde ha hållit sitt tal.

Karin undrar sedan vad "denna motståndskraft" kommer ifrån:

"På många saker. På de politiska partiernas vägran att erkänna Jimmie Åkessons beskrivning av invandring - och vissa människor - som ett problem. På att de stora medierna står upp för värderingar om öppenhet, anständighet och anti­rasism.
Men framför allt kommer kraften från var och en som orkar. Som ser det som en självklarhet att ta sig till torget när Jimmie Åkesson talar, och drar med sig vännerna dit. Som tar diskussionen på en arbetsplats, eller på Facebook, när fördomsfulla åsikter uttrycks."

Jag trodde aldrig att en journalist skulle erkänna att de stora medierna underblåser en stämning av hat mot SD, som legitimerar alltifrån störande av möten, till hot och våld mot enskilda företrädare. Tack för att den lilla sanningen ofrivilligt slank ur dig. Hur kan det vara en självklarhet, eller ens rimligt, att ta sig till varje plats Åkesson besöker, för att störa? Jag tror nämligen inte för en sekund att Karin Pettersson tycker att det skulle vara helt rimligt av mig, med en skara vänner, att dyka upp vid varje socialdemokratiskt möte, för att skapa bråk. Dock försöker jag naturligtvis ofta ta diskussionen när liberala och socialistiska åsikter uttrycks i min närhet.

Mot slutet spårar det, som så ofta, ur fullständigt:

"Det är en farlig tid vi lever i. På vår kontinent biter sig arbetslösheten fast på katastrofala nivåer. Risken är stor att populism och rasism kommer att växa sig allt starkare.
I SSU:s redan klassiska valfilm uppmanar Rainer Höss - sonson till Auschwitz-kommendanten Rudolf Höss - Europas medborgare att inte glömma sin historia.
I morgon går vi till val.
Rösta för öppenhet, rättvisa och trygga villkor.
Rösta för ett land att vara stolt över."

Visst, låt oss titta på SSUs film:




Och detta är alltså varför jag skulle rösta på Socialdemokraterna? Rainer Höss ska inte säga ett ord om hur jag ska rösta. Han har inte ens träffat sin mer berömde farfar, då denne hängdes 1947, men verkar idag vara helt sysselsatt av sitt efternamn. Jag har sett en intervju med denne Rainer, och det är inget geni som framträder. Framför allt ger hans efternamn honom ingen större legitimitet än, säg, Malena Ernman. Klart är dock att även SSU tycker att hela Europavalet handlar om högerextremism och att det är fullt relevant att använda denne Rainer som politisk analytiker.

Glöm aldrig. Att rösta. Stå upp för att vi även i framtiden har ett Europa, en kontinent av nationer. 

Jean-Marie Le Pen och ebola-historien

När DN fick ett tillfälle att svartmåla den europeiska patriotismens själva gudfader tvekade man inte. Festligt nog använder man för övrigt brittiska The Guardian som källa. Rubriken, tillsammans med bilden, är naturligtvis lögnaktig på flera sätt. Dock har man i Sverige lyckats måla upp en så pass grotesk bild av denne man, att de flesta svenskar antagligen accepterade rubriken rakt av och lugnt kunde gå vidare, förfärade av dessa otäcka "högerextremister". Gustav Fridolin tyckte till och med att det var relevant att hänvisa till den här historien, under en debatt om tiggeri med Björn Söder. 

Det är sant att Le Pen nämnde ebola, men inte i samband med invandring och inte heller från talarstolen. I tisdags kväll genomförde Front National ett möte i Marseille inför Europavalet, där ett antal prominenta medlemmar talade, däribland hedersordförande Jean-Marie Le Pen. En timme före sitt anförande träffade han pressen för att säga något om de stora linjerna i sitt tal, varav en handlade om befolkningsfrågan i världen. Sedan blir det lite svårare att veta exakt vad som sades och hur, särskilt för någon som inte var på plats. Under ett samtal med den nye FN-borgmästaren i Cogolin, Marc-Etienne Lansade, ska Le Pen ha yttrat "herr Ebola kan ordna det på tre månader".

På partiets hemsida har Le Pen känt sig föranledd att publicera ett pressmeddelande, där han förtydligar att samtalet handlade om världens demografiska utveckling och dess geostrategiska konsekvenser. Ebola, och en kärnvapenkonflikt, nämndes som exempel på vad som eventuellt totalt skulle förändra alla analyser på området. Slutligen understryker han att det är helt självklart att han inte önskar någon spridning av ebola.

Jag har letat upp talet i Marseille och översatt den del som just handlar om befolkningsfrågan. Det är egentligen mycket synd att inte fler politiska ledare vågar diskutera de stora perspektiven på detta sätt.

"Medusas flotte" är en målning av den
franske konstnären Théodore Géricault.

Expressen visar det "bruna" Europa

Svenska journalister är usla. Särskilt usla är de på att rapportera om EU, exempelvis berätta om vad som diskuteras och beslutas i parlament, kommission och ministerråd. Följaktligen är svenska väljare okunniga om EU, känner inte igen parlamentsledamöterna och många tänker inte heller rösta i årets val.

Nu närmar det sig dock ett val och det finns en aspekt som fascinerar den svenska journalistkåren enormt: "de högerextrema". Kartan ovan är hämtad från Expressen, som använder den för att visa hur "brunt" Europa ser ut att bli efter valet. Bilden sätter säkert inget rekord i idioti och osaklighet, men den borde ligga ganska nära. På vilket sätt UKIP har någonting med nationalsocialism att göra förblir oklart.

Kartan är inte alldeles lättförståelig. Man skulle kunna tro att ju starkare ett av Expressen stämplat parti är, desto brunare blir landet. Det verkar dock som att graden av "brunhet" i stället visar hur brunt det utvalda partiet är, enligt tidningen. Sålunda ser vi hur vårt eget Sverigedemokraterna är något brunare än finska Sannfinländarna, men inte lika bruna som franska Front National och italienska Lega Nord. Dessa är i sin tur mindre bruna än grekiska Gyllene Gryning, bulgariska Ataka och ungerska Jobbik.

För vissa länder blir det vansinnigt på allvar. I Belgien har man både tagit med högernationella Vlaams Belang och det närmast liberala Nieuw-Vlaamse Alliantie, och kommit fram till någon sorts mellanbrun nyans. Belgiens nyans är för övrigt samma som Nederländernas, där förutom PVV, av någon märklig anledning ett djupt kristet parti ingår. Som små gröna öar av blommor och kramar ser vi länder där bruna partier inte förväntas ta mandat.

Även om kartan, och då särskilt ordet "brunt", är nonsens, kan man ändå använda den som utgångspunkt för vilka grupper som kan bli möjliga efter valet. Själv hoppas jag naturligtvis att SD, som nu ser ut att få ett eller två mandat, ansluter sig till Front Nationals alliansbygge. Denna grupp kommer inte att omfatta, vad som uppfattas som, alltför radikala partier som Gyllene Gryning, men inte heller alltför liberala partier som UKIP.

Följaktligen ser gruppen idag ut att kunna bildas av Front National och de partier av samma nyans på kartan, det vill säga Lega Nord och FPÖ. Till dessa tre kommer då Vlaams Belang, PVV och möjligen Slovakiska Nationalistpartiet. Kommer Sverigedemokraterna bli den sjunde medlemmen som krävs?

Replikskifte om Front National i Dispatch International

För ett tag sedan publicerade Dispatch International en artikel som var kritisk mot Front National, skriven av tidningens Pariskorrespondent Nidra Poller. Då jag vet att Pollers artikel inte bara väckte min uppmärksamhet, bland annat eftersom jag har fått många frågor om min syn på den, vill jag här uppmärksamma vårt replikskifte.

Nationella Frontens mörka undersida

"Nigel Farages och Mortens Messerschmidts nej till samarbete med Marine Le Pens Front National, FN, krossar definitivt hennes förhoppningar om att leda en sju-nationersgrupp av EU-kritiska partier i det kommande EU-parlamentet. Det främsta problemet är Front Nationals antisemitism.
[...]"
länk

Eftersom Ingrid Carlqvist känner till att jag ser mig som en vän till partiet, bad hon mig läsa artikeln och bemöta den. Jag uppfattade artikeln som spretig och kritiken som obefogad, då jag menade att den byggde på närmast anekdotiska bevis och perifera personer, samt att Poller verkligen ansträngt sig för att hitta antisemitism.

REPLIK: ”Gammal antipati och lögner om Front National”

"Tobias Svensson ger Dispatch Internationals Pariskorrespondent Nidra Poller svar på tal om Front National och partiledaren Marine Le Pen. Hon vill Frankrikes och Europas väl, menar han.
[...]"
länk

Dagens citat: Gudrun Schyman

"Det är jätteroligt, men jag skulle ljuga om jag sa att jag är förvånad."

Gudrun Schyman kommenterar de senaste opinionssiffrorna, som partiet kan tacka synnerligen välvilliga medier för. Såvida Schyman inte känner till det mediala spelet, vilket jag i och för sig inte håller för otroligt, bakom beslutet att plötsligt föra fram Feministiskt Initiativ, måste hon vara mycket förvånad över att plötsligt få siffror på över 4%. Vi talar trots allt om ett parti som i åratal kanske stötts av några hundra eller ett par tusen personer.

Själv har jag ingen aning om varför medieetablissemanget bestämt sig för att stötta detta parti fram till de både valen. Jag misstänker dock att Gudrun Schyman möjligen ljuger, när hon säger sig inte alls vara förvånad.

Jag är också lite förvånad över att Schyman inte satt sig själv överst på Europalistan, då jag har svårt att se detta FI som någonting annat än hennes personliga verktyg att åter få en betydelsefull eller åtminstone lukrativ position. Beror det på att hon ser EU som en bakgård, medan hon själv är mer lockad av Riksdagen och rikspolitiken? Eller räknade hon kanske inte med detta intensiva mediala stöd?

Samtidigt kan vi konstatera att även Sverigedemokraterna går kraftigt framåt; från 3,3% vid förra Europavalet, till 8,6% i denna mätning. Det skulle kunna innebära två mandat. Vi får sedan hoppas att Marine Le Pen får ihop sin grupp och att SD inte tvekar att ingå i den.

Låt oss avsluta med en annan trevlig detalj i prognosen. Om den slår in, skulle Folkpartiet förlora ett av sina nu två mandat. Nummer två på listan är Cecilia Wikström.

Aftonbladet

Kampanjfilm Marine Le Pen inför Europavalet

Marine Le Pen har i dagarna lagt upp en liten videokommuniké om varför det är viktigt att ta sig till valurnorna för att lägga sin röst på Front National den 25e maj. Jag har möjligen beskurit filmen på ett mindre estetiskt sätt, men det var för att göra texten så läslig som möjligt.

Som vanligt gäller:

UMP - det stora högerpartiet
PS - det stora socialistiska partiet
UMPS är det nedsättande uttrycket för den politiska eliten i UMP och PS och alltså en motsvarighet till vår "sjuklöver".

Nazister i skolorna

Återigen befinner jag mig i det speciella läget att försvara Svenskarnas Parti, trots att jag själv inte är medlem, av skäl som jag har förklarat tidigare. I dagens Aftonbladet försöker nämligen Oisin Cantwell finna kreativa lösningar för att förhindra "nazister" att besöka skolor. Det intressanta med all denna problematik som lyfts upp kring skolbesök, är ju, för den som har lite längre minne, att exakt samma frågor har stötts och blötts kring Sverigedemokraterna. Cantwell inleder med det där populära argumentet om elevers rädsla:

"Ska verkligen judiska elever vara tvungna att lyssna på företrädare för en rörelse som bär ansvaret för det grövsta brott mänskligheten känner, förintelsen? Är det rimligt att muslimska, romska eller homosexuella tonåringar inte har något annat val än att konfronteras med hat i en miljö där de inte ska behöva uppleva rädsla?"

Låt mig inleda med den mest självklara invändningen. Ingen verkar någonsin se några problem med att kommunister, av olika typer, släpps in i skolor och får tala till elever, trots att den ideologin är än mer blodsbesudlad. Men, säger då någon ur etablissemanget, kommunismen vill ju alla gott, även om det blev en del döda på vägen, medan själva målet med nazismen är att attackera olika grupper av människor. Nja, även kommunismen är en totalitär rörelse, befolkad av totalitära människor.

Under min egen skolgång fick jag uppleva en hel del aggressiva vänstermänniskor, som jag var tvungen att lyssna på, som en del i undervisningen. Jag minns exempelvis hur kommunens sossepamp höjde rösten och spände ögonen i mig, efter att jag hade ställt en kritisk fråga som 14-åring. Jag torde även ha varit i ungefär den här åldern när vi, för att lära oss om kommunismen, besökte KPML(r)s lokaler i Marx-Engels-huset i Göteborg. I ett utslag av humor bar jag då en t-shirt från bokförlaget Contra, med texten "Sverige fritt från socialism". Jag hyser absolut inga tvivel om att denne vuxne kommunist verkligen ville döda mig. Det var åtminstone vad hans ögon sade mig, där vi satt omgivna av röda flaggor och bilder på både Lenin och Stalin.

Nåväl, så såg världen ut, och jag tror inte att det föll oss in att vi kunde bli kränkta, eller att vi kunde blockera vissa partier från vår skola. Sedan tror jag naturligtvis inte för en sekund att det är elevers rädsla som personer som Cantwell oroar sig för, utan att det som vanligt handlar om att stoppa åsikter han inte kan acceptera. Annars borde han till exempel engagera sig mot mobbning, då elever troligen har mer att frukta från sina klasskamrater, än från besökande partier. Cantwell fortsätter att oroa sig för denna nazistiska invasion av skolorna:

"Vi ser den största nazistiska mobiliseringen i Sverige sedan andra världskriget. Svenskarnas parti ställer upp i 30 kommunalval i höst. Ska dess företrädare även få dela bokbord i aulor runt om i landet med partier som värnar demokratin? Nej, tack. Det räcker utmärkt med att ungarna läser om nazismen i de historieböcker där ideologin hör hemma.
Jag uppmanar landets rektorer att ifrågasätta skolverkets rekommendationer till dess att rättsläget har klarnat."

Egentligen berör denna fråga den lite större frågan: kan en demokrati tillåta partier som vill avskaffa den? I Sverige tillåter vi iallafall det, och följaktligen borde även antidemokratiska partier få besöka skolor. Jag är övertygad om att Kommunistiska Partiet besöker skolor, utan någon i medieetablissemanget verkar oroa sig nämnvärt. Det är oerhört mycket bättre att alla får komma in, än endast de som Aftonbladet godkänt. Ty om vi ska diskutera vad som hör hemma i historieböcker och inte, då ligger även Åsa Linderborgs ideologi pyrt till.