Opportunisten Jasenko Selimovic slingrar vidare

I dagens DN skriver Jasenko Selimovic (L) under rubriken "Därför vågade ingen tala om flyktingkrisen". Jag har här flera gånger tidigare kallat honom för en skamlös opportunist och åsyftade då främst hur han anslöt sig till Folkpartiet och där alltid bjöd på de exakta uttalanden och formuleringar som låg rätt. Hans sätt att uttrycka sig gjorde att jag misstänkte att han inte trodde på särskilt mycket av det han sade, men taktiken lyckades uppenbarligen, då han snabbt blev en profil som fick goda placeringar i partiet. Idag har vinden i viss mån vänt och Selimovic naturligtvis med den.

Det mesta av det han idag skriver är korrekt, men det kommer alldeles försent och är idag alldeles för bekvämt, vilket det inte var när invandringspolitiken för länge sedan spårade ur. Inledningen är intressant:

"Det finns stunder då lögnen är så stor, den allmänna opinionen så övermäktig och trycket så entydigt att många människor, ibland en hel nation, dras med. Man säger och gör obegripliga saker. Först efteråt, när allt är över, frågar sig många: 'hur kunde vi?' "

Jasenko Selimovic har alltså varit statssekreterare under ingen mindre än flosklernas och förljugenhetens mästare Erik Ullenhag. Ja, Jasenko, hur kunde du och Erik? Ullenhag är för mig fortfarande något av en gåta, men att Selimovic alltid intar de hållningar som är karriärmässigt mest gynnsamma är jag alldeles övertygad om. Det var inte en hel nation som drogs med. År efter år påtalade ett antal människor problematiken med den förda invandringspolitiken och fick därför utstå spott och spe.

Hållningen att man inte ska tala om invandring och integration skyller Selimovic på socialdemokratin och Aftonbladet:

"Den den som genomförde det var Aftonbladets ledarsida, den mest aggressiva socialdemokratiska tidningssatelliten. Denna ledarsida är långt ifrån den mest betydande i opinions-Sverige, men den gjorde sig viktig under denna tid genom att i det offentliga rummet ägna sig åt bestraffning av människor. Nästan varje artikel eller debatt om integration eller migration bemöttes med att skribenten påstods fiska i brunt vatten." 

Nja, det var rätt många, faktiskt hela det samlade etablissemanget, som anammade den linjen och gjorde allt för att upprätthålla den. Expressen, DN och SvD hade kunnat bryta tystnaden, men det ville de uppenbarligen inte. Bland de politiska partierna var de borgerliga partierna minst lika pådrivande som Socialdemokraterna för att stigmatisera invandringskritiker och det växande Sverigedemokraterna. Invandringen eskalerade rejält under Moderaterna och Fredrik Reinfeldt.

Maria Ferm (MP) och Tobias Billström (M) i samband med att
en migrationsuppgörelse gjorts för att maximera invandringen
och straffa de väljare som röstat på Sverigedemokraterna.

Allt det som Selimovic nu skriver, efter att självaste regeringen har fått erkänna att volymerna är för stora, har jag själv skrivit om många gånger, inte minst vissa mediepersoner idiotiska resonemang, där Selimovic nämner några:

"Att ställa legitima journalistiska frågor förklarades som olämpligt. När SVT:s Mats Knutsson, en av de få som tyckte att det nog var hans jobb att ställa sådana frågor, dristade sig till att fråga: ”Hur mycket invandring tål Sverige?” skrev Karin Pettersson att 'gömma sig bakom SD är inte en publicistisk hållning' (AB 16/10 2012). Andra skrev att frågan är direkt tagen ur SD:s partiprogram. Alexandra Pascalidou gjorde en hel serie program för SR om hur mycket rasism/våldtäkter/döda barn på flykt som Sverige tål."

Selimovics bild av debatten är något begränsad:

"De som stod emot var få, oftast ledarskribenter med eget utrymme där de kunde försvara sig och de var nog lite självmordsbenägna. Men de var så få att de kunde stämplas."

Nej, det var sannerligen inte oftast ledarskribenter som stod emot, utan främst vanliga människor som försökte få insändare publicerade och engagerade sig i Sverigedemokraterna. Att vissa borgerliga etablerade skribenter skriver om problem kopplade till invandringspolitiken är en tämligen ny företeelse. Några inbitna vänstermänniskor nämns också:

"Att politiken svängde är en sak. Men att andra svängde är också intressant. Aftonbladet slutade pusha för kampanjen 'Vi gillar olika'. Henrik Arnstad, Gellert Tamas, Jonas Hassen Khemiri, America Vera-Zavala och andra debattörer skrev inte så många fler artiklar. Alla dessa människor som i går såg fascismen närma sig blev nu tysta. Nu när Socialdemokraterna och Miljöpartiet gjort mer än SD vågat hoppas – då sade de inget."

Inte minst är din egen svängningen talande, även om jag inte skulle kalla den för intressant. Det är inte heller riktigt sant att alla dessa godhetsapostlar nu har tystnat; många av dem fortsätter i precis samma spår och utmålar nu regeringens politik som "rasistisk", precis som de blivit lärda. Trots att han själv, som också är politiker, svänger med vindarna, kritiserar han regeringens partier:

"Likaså är det patetiskt att försöka övertyga oss om att 'verkligheten har tvingat partierna att ändra sig'. Hela poängen med rättsstaten är att i förväg veta vad partierna ska göra. För om det är så problemlöst att ändra sig: på vilka grunder ska vi rösta vid nästa val? Alla partier kan ju säga att de vill ge allt till alla och ta emot alla. Sedan kan de väl ändra sig efter valet – när verkligheten tvingar dem till det."

Man skulle kunna säga att det inte är verkligheten som har tvingat Socialdemokraterna och Miljöpartiet att ändra sig, utan snarare att de i regeringsställning tvingats förhålla sig till den. Tydligen stämde det inte att Åsa Romson skulle ha sagt att partiet nu tillfälligt skulle anpassa sig till verkligheten, men det är precis vad som skedde. Asylinvandringen var dock destruktiv redan innan Migrationsverket inte längre ens kunde leverera boenden. Sedan bjuder Selimovic helt oväntat på lite självkritik, även om det är för lite, för sent och något av en omvändelse under galgen:

"Sanningen är att vi har bevittnat hur ett politiskt spinn kan gå överstyr. Det blev så starkt att många, inklusive jag själv, ansåg att det var bäst att vara tyst eller säga det som förväntades." 

Ett sådant erkännande må framstå som ödmjukt och storsint, men borde egentligen diskvalificera för framtida politiska poster. Det är en god egenskap att kunna ändra inställning, men att medvetet säga vad som förväntas? Tyvärr är det beteendet alltför vanligt bland våra politiker. En oförblommerad lögn dyker också upp:

"I dag har id-kontroller införts, landet är i praktiken stängt."

Nej, det är det inte. Var och en som uppvisar ID-handling kan ta sig in i landet och söka asyl. Skulle en sådan handling av den ena eller andra anledningen saknas, kan man undvika Danmark och ta båt från Tyskland till Trelleborg.

Läs gärna Selimovics inlägg. Det har många poänger, även om dessa är gammal skåpmat för oss som har varit oppositionella sedan en längre tid. Det var dock inte länge sedan Jasenko Selimovic lika självklart stod på massinvandringsvurmarnas och rasistkortviftarnas sida, På MR-dagarna i Stockholm 2013 kallade han invandringskritiker för "globaliseringsförlorare" och sade om dessa:

"Oavsett hur man benämner de där människorna, så måste vi hantera det.

Vi fick då också veta:

"Det kommer bli allt fler statssekreterare som heter något som man har svårt att uttala."

Publiken jublade och Selimovic stortrivdes. Det är intressant att han idag går ut och fördömer alla som har stämplat all relevant kritik som "rasism". 2012 skev han om hur SD skulle hanteras:

"Genom att skapa en framtidstro så att människor inte upplever att de konkurrerar med varandra, genom att minska fördomar och stereotypa föreställningar, genom att föra en debatt om integrationen som visar hur de etablerade partierna vill möta de problem som finns."

"Som inte passivt accepterar främlingsfientligas uppgång som något som ändå måste ske. Som inte tar rasismen för givet. Vi är många som inte fruktar vår gemensamma framtid. Som i stället tänker forma den."

Han har också använt sin egen bakgrund i Balkan för att slå mot invandringskritiska partier:

"Hade vi lärt oss någonting om mekanismerna bakom kriget i forna Jugoslavien skulle vi förstå att de främlingsfientliga som börjar dyka upp överallt i Europa använder sig av liknande retorik och skapar samma motsättningar, bara i mindre skala. Åkessons, Le Pens eller Vlaams Belangs retorik är lik Milosevics."

Detta var bara några axplock för att visa varför jag irriteras av hans hycklande, och som vanligt opportunistiska, artikel i DN. Avslutningsvis vill jag visa några sekvenser från Jasenko Selimovics medverkan i en debatt kallad "Det öppna landet" 2013. Inte nog med att han där maler på om nödvändigheten av "öppenhet", han drar sig inte heller för att blanda in export i frågan, vilket får Tino Sanandaji att både protestera och skaka på huvudet.




Hela debatten kan ses här.

Nu vill Jasenko Selimovic (fp) "tala allvar om migrationspolitiken"

Ända sedan Jasenko Selimovic engagerade sig politiskt har jag uppfattat honom som en skamlös opportunist. Som den intelligente person han är, lärde han sig snabbt utmärkt svenska och dessutom exakt hur man ska formulera sig för att avancera i det politiska etablissemanget i Sverige. Att han ursprungligen är skådespelare ger honom ytterligare ett redskap.

Eftersom debatten på den borgerliga sidan nu öppnats upp något, passar han i dagens DN på att säga att det är "Dags att tala allvar om migrationspolitiken". Även om inlägget endast är en positionering vid just den punkt som nu gäller inom borgerligheten, finns förstås poänger:

"Knappt hade tre borgerliga partier hunnit presentera förslag i integrationspolitiken innan förolämpningarna började hagla. Riksdagsledamoten Veronica Palm (S) kallade förslagen 'mörkbrun hundvisselpolitik', inrikesminister Anders Ygeman försökte smeta Förintelsen på KDU. För politiker som anser sig stå för godheten är motståndaren inte politisk opposition utan ondskan."

Nu råkar Veronica Palm vara en särskilt ointelligent och omdömeslös politiker, men liberaler har sannerligen inte varit sparsamma med epitet och märkliga formuleringar om "ondska", "värme" och "öppenhet". Selimovic framför inte några egna förslag, utan har som huvudpoäng att invandringsfrågan är komplicerad och måste kunna diskuteras utan epitet fram och tillbaka. Han menar vidare att de olika ideologierna är formade av olika tidsperspektiv:

"Socialistisk ideologi är utformad med sikte på de mest behövande. Därför är åtgärderna ofta direkta, motståndarna skulle säga kortsiktiga. Men de behövande kan inte vänta i evigheter på hjälp."

"Vad säger liberalerna med sitt mellanlånga tidsperspektiv om samma sak? Naturligtvis ska vi öppna gränserna för dessa människor, välkomna, det här är också ert land nu. Men tänk på att vi vill fortsätta hålla den där gränsen öppen länge. Blir det så att flyktingar upplevs som börda, problem, då kommer med tiden viljan att stänga gränser att öka, i takt med att fler kommer."

"Konservatismen i svensk tappning har också en poäng, med sitt långa tidsperspektiv. Man behöver inte gilla det men visst finns relevans. Bör vi ta in så många att vi inte kan hjälpa dem? Vill ni ha ett land med A- och B-lag? Och vad menar ni när ni säger att det inte finns någon gräns för hur många flyktingar Sverige kan ta? Finns det inte? Menar ni att ni skulle acceptera 1 miljon flyktingar per år? 2 miljoner per år? 5? När säger ni stopp?"

Den svenska invandringspolitiken förs idag enligt den första principen, där politikerna skryter om hur många de lyckas ta in varje år, eller "hjälpa", om man så vill. Problemet är naturligtvis att man då helt bortser från alla konsekvenser, exempelvis den problematik som berörs i alternativ två och tre. Intressant nog lyfter Selimovic upp ett fjärde alternativ som, även om jag inte skulle formulera mig exakt så, sätter fingret på det allra största problemet med massinvandringen:

"Även det nationalister säger, och ibland även andra, äger relevans. 'Ni låter som om detta är en lek. Om vi nu tar in så många flyktingar som ni vill, tror ni att Sverige kommer bli samma land efter det? Behöver inte ett samhälle någon sammanhållning? Inget som gör att jag vill uppoffra mig för dig och du för mig? Varför tror ni att folk skulle vilja uppoffra sig, vara solidariska med människor som upplevs som främlingar? Är det verkligen rimligt att skrota språket, vanor, tusenåriga kulturen, den moderna välfärdsstaten bara så där, på några decennier? Kommer kommande generationer att förlåta oss för att vi förstörde det som många före oss kämpade för? Vem ger er rätten att så själviskt, så historielöst handskas med detta land? Som om ni vore de enda som har funnits, ingen före er, ingen efter. Vem tror ni att ni är?' "

Selimovics text är som vanligt välskriven, men saknar egentligt innehåll, och är som sagt endast ett personligt och taktiskt utspel efter att han satt fingret i luften. Det är knappast Folkpartiet som kommer att rädda detta land.

Debatt om Europas patrioter

I förrgår tog SVTs Debatt upp de patriotiska partier som ställer upp i det kommande valet till Europavalet. Själv såg jag programmet först nu och troligen missades det av fler. Nu kallade man dessa partier naturligtvis inte för patriotiska, folkliga eller nationalistiska, utan kort och gott "extremistiska", och redan programledarens inledande mening skulle sätta tonen och den intellektuella nivån:

"Ja, hörrni, ibland känns det som att 30-talet är på väg tillbaka"

Jaha, Kristina Hedberg, född 1970, hur känner du det? Vilka exakta paralleller ser du till Weimarrepublikens Tyskland, som jag antar att det som vanligt handlar om? Jaså, det var bara någonting du hade hört att man skulle säga i dessa sammanhang?

Inbjudna var den fine liberalen Jasenko Selimovic och den märklige statsvetaren Andreas Johansson Heinö.

Man inledde med att räkna upp Gyllene Gryning och Jobbik, men vi förstod att man naturligtvis inte skulle stanna där. Följaktligen dyker sedan Front National, UKIP och en mängd andra partier upp, i en salig blandning. De politiskt korrekta har för länge sedan skjutit sig i foten, genom sitt förvirrade och generösa epitetsättande, där "högerextrem", "främlingsfientlig", "rasistisk" och "fascistisk" sedan länge förlorat all mening. Man vill svartmåla ett parti som Front National genom att koppla samman det med ett parti som Gyllene Gryning. Men även Front National beskrivs ju som fascistiskt och rasistiskt, så vad är problemet? På samma sätt vill man varna SD-väljare för att deras parti kommer att samarbeta med exempelvis Front National. Eftersom även SD alltid beskrivits som ett fruktansvärt och fascistiskt parti, är frågan hur ett sådant samarbete plötsligt blir skrämmande. 

Det är lite märkligt att liberaler så gärna vill tala om dessa "högerextrema" partier. Enda skälet till att de är mer fixerade vid dessa, än vid sin egen politik, torde vara att de här ser en chans att utmåla sig själva som fina och toleranta, vilket verkar vara själva grunden i deras liberala engagemang. Selimovic talar upprört om att de nationalistiska partierna har fått till stånd en förändring av migrationspolitiken, med vilket han menar att en minskad invandring alltid och i sig är negativt, oavsett vem som genomför det och varför. Allt som inte är massinvandring är fascism. 

Selimovic passar också på, som den folkpartist han är, att ge Löfven ett tjuvnyp för att han skulle ha sagt att svenska jobb först skall gå till svenska arbetslösa. Att socialdemokraterna är positiva till bidragsinvandring, men motståndare till arbetskraftsinvandring, beror i verkligheten helt på att de vill appellera till sin väljarbas och har ingenting med någon anpassning till en "främlingsfientlig" agenda att göra. 

Som vanligt så slarvas det också en hel del med logik och sanning när dessa partier skall diskuteras. Selimovic kan obehindrat tala om att "Idag är Le Pens dotter ledare till största främlingsfientliga partiet i Frankrike". Det var väl i så fall även fadern på sin tid? Front National har alltid varit det största invandringskritiska partiet i Frankrike, men är nu dessutom på väg att bli det största partiet över hela skalan.

Även Andreas Johansson Heinö, som ändå skall vara statsvetare, använder begrepp och logik lättvindigt. När han hävdar att det i Europarlamentet funnits fascister sedan 1984, syftar han troligen på just Front National, som det året fick tio ledamöter invalda. 

Det blir sedan Selimovics tur att spåra ur rejält. Tämligen lösryckt börjar han tala om "de här snorungar" och deras "nazi bombjackor", som tydligen även "ropat anti-semitiska glåpord". Då den italienska fascismen ursprungligen inte var särskilt antisemitisk, antar jag att vi nu istället gått över till tysk nationalsocialism.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att Europavalet blir mycket spännande detta år, då en mängd ledamöter från folkliga partier från hela Europa kommer att tåga in i församlingen. Medan Folkpartiet får ett mandat, kommer Sverigedemokraterna kanske få tre. Möjligen är detta val början till slutet för hela det federala projektet, då Marine Le Pen drömmer om att krossa EU genom att ta Frankrike ur unionen.

Dagens citat: Jasenko Selimovic

"Hade vi lärt oss någonting om mekanismerna bakom kriget i forna Jugoslavien skulle vi förstå att de främlingsfientliga som börjar dyka upp överallt i Europa använder sig av liknande retorik och skapar samma motsättningar, bara i mindre skala. Åkessons, Le Pens eller Vlaams Belangs retorik är lik Milosevics."








Även opportunisten och Erik Ullenhags hantlangare Jasenko Selimovic försöker nu plocka poäng på tragedin på Balkan, med anledning av att det idag är minnesdagen för massakern i Srebrenica. Slobodan Milosevic var en produkt av det kommunistiska systemet i Jugoslavien och, liksom Selimovic själv, en opportunist, som först när vinden började vända infogade sig i en serbisk nationalism.

Det är motbjudande att en person från Balkan använder sin egen regions brutalitet för att slå mot fullt demokratiska partier i Västeuropa, varav inget har folkmord på sitt program. Det är snarare för att undvika framtida konflikter, likt den på Balkan, som nämnda partier motsätter sig massinvandringen. Folken i det forna Jugoslavien hade levt sida vid sida i hundratals år, medan vi förutsätts problemfritt kunna absorbera all världens mycket olika kulturer. När inbördeskriget kommer här, är det ni i medie- och politikeretablissemanget som är de skyldiga, inte några "högerextremister".

Tidigare inlägg: Opportunisten Jasenko Selimovic

SvD

 

Opportunisten Jasenko Selimovic

Jasenko Selimovic föddes 1968 i Sarajevo i nuvarande Bosnien, där han också utbildades inom teater. 1992 åkte Selimovic till Sverige, och blev här bland annat regissör vid Göteborgs stadsteater. Jag uppfattar honom som en intelligent man, vilket jag framför allt baserar på hans förmåga att mycket snabbt lära sig en utmärkt svenska. Dock förefaller han också vara en skamlös opportunist.

Efter att ha harvat några år inom teatervärlden hittade han så småningom fram till en mycket bättre karriärväg i dagens Sverige; som politiskt korrekt politiker. I september 2009 meddelade Selimović att han lämnar jobbet som chef för Radioteatern för att försöka få plats på en av folkpartiets riksdagslistor inför valet 2010.  Han nominerades till andra platsen i Folkpartiets riksdagslista för Göteborg den 16 januari 2010. Han lyckades dock inte ta sig in i riksdagen. 11 oktober 2010 blev han utsedd till statssekreterare för integrationsminister Erik Ullenhag.

Det är väl bra att han engagerar sig i sitt nya land? Varför kallar jag honom en opportunist? Jo, jag tror nämligen att det är omöjligt att en person med Selimovics bakgrund har exakt de åsikter som man skall ha i dagens Sverige, och dessutom uttrycker dessa med exakt samma ordval. Jag tror faktiskt att han hittat en karriärväg genom att ikläda sig en roll och ett språk, som inte kommer från honom själv. Möjligen har här teaterbakgrunden hjälpt till. För att förtydliga vad jag menar, låt oss titta på hans anförande vid MR-dagarna. I tolv minuter läxar Selimovic upp svenskarna för att de inte förstår att det här landet tillhör alla, och att det helt enkelt ska förändras för alltid. Formuleringarna kunde kommit från vilken svensk PK-människa som helst:

MR-dagarna om rasism: Selimovic

Om invandringskritiker ("globaliseringsförlorare"):
"Oavsett hur man benämner de där människorna, så måste vi hantera det."

Om framtiden som alla måste acceptera:
"Det kommer bli allt fler statssekreterare som heter något som man har svårt att uttala."
Detta applåderas av publiken, följt av ett "Yes!"! Vad applåderar man egentligen? Antagligen att det var väldigt fint sagt, och man vill visa att man inte är sämre själv.  Reaktionen var så absurd att Selimovic själv inte kan låta bli att flina till.

Och så förstås:
"Det tredje som jag tycker är mycket viktigt är romer"
Ja, säkert. Det finns inte en chans att en person från Balkan är chockad över romernas situation i Sverige. Han tar också upp incidenten där några romer inte kunde hyra bil, och kallar det "naken brutalitet". Detta kommer alltså från en person från en region där man för några år sedan mördade bland annat serber och romer, ibland genom halshuggning. Vi får också en reprimand för förföljelse av romer på 1600-talet.

Jag får en tragikomisk bild av Selimovic på besök hos släkt och vänner i Bosnien:



Farbror Ismet, som aldrig varit nöjd med brorsonens omanliga studieval, frågar:
- Jaha, Jasenko, håller du fortfarande på och harvar med teater?
- Haha, skrattar Jasenko. - Nej du, jag har hittat en mer lukrativ väg. Svenskarna föraktar sig själva, så jag kör helt enkelt på med det spåret, som "politiker". Jasenko plockar fram en DVD med sitt anförande och översätter de roligaste bitarna.
Morbror Sefik kan inte tro på vad han hör:
- Men vad säger svenskarna om att en bosnier står och läxar upp dem?
- Det är det som är grejen, det är så jag försörjer mig nu. De veka fåren applåderar till och med.
Spridda skratt av skepsis.
Farbror Ismet skakar på huvudet och säger stolt:
- Hade en svensk kommit hit och uppfört sig så, skulle vi ha slagit ihjäl honom efter två minuter.
Jasenko småler åt sin egen list, och kan inte låta bli att tillägga:
- Jag drog till och med till med romer!
Hela gruppen brister nu ut i gapskratt. Mormor Arminka kan då inte låta bli att stolt konstatera:
- I vår by slog vi ihjäl dem redan -43.
Jasenko tycker det är skönt att vara hemma, där man inte behöver sina skådespelartalanger.