Migrationsfrågan till Miljöpartiet?

Aftonbladets Anders Lindberg är som bekant mannen som aldrig har sett ett problem som inte bäst löses genom att det tas till Sverige och inte heller ser några som helst begränsningar för invandringen till vårt land. När Miljöpartiet och dess roll i regeringen i dessa dagar diskuteras, lär det därför inte förvåna någon att han idag skriver under rubriken "Miljöpartiet bör få vinna flyktingpolitiken". Han hänvisar till alla de eftergifter Miljöpartiet har fått göra i regeringssamarbetet och nämner Bromma flygplats, Förbifart Stockholm, flyktingpolitiken, försvarsutgifterna, vapen­exporten och köp av nya Jasplan. Personligen kan jag tycka att ministerposterna i sig borde vara en tillräcklig belöning för Miljöpartiet och obehaget av att behöva samarbeta med dem en tillräcklig eftergift av Socialdemokraterna. Anders Lindberg motiverar sin rubrik med rent valtaktiska överväganden:

"Om Miljöpartiet, och därmed den rödgröna regeringen, ska ha en chans i nästa val behöver de ha segrar att redovisa för sina väljare. Men då måste de lära sig att välja sina strider."

I själva verket kan vi nog slå fast att den enda anledning Lindberg behöver för att lämna över invandringspolitiken till Miljöpartiet är att det skulle innebära störst volymer. Han sätter sitt hopp till den stundande partikongressen:

"Det självklara valet för ombuden på Miljöpartiets kongress borde vara flyktingpolitiken. Än så länge har inte riksdagen beslutat om tillfälliga uppehållstillstånd och försämrade möjlig­heter till familjeåterförening. Om Miljöpartiets kongress sätter ner foten kan besluten fortfarande stoppas."

Dessutom verkar den frågan faktiskt vara allra viktigast för miljöpartisterna och det var partiets eftergifter här som chockerade både medlemmar och utomstående bedömare mest. Det var också denna fråga som fick Åsa Romson att snyfta och Gustav Fridolin att med vulgära formuleringar fördöma sin egen regerings politik. Sällan har hyckleri och begär efter makt till varje pris visats upp så tydligt. När Anders Lindberg sedan ska ange skäl till att Stefan Löfven ska kompromissa, blir det för honom själv inga problem att kompromissa med logiken:

"För det första är det en dålig politik som försämrar integrationen genom att skapa orimliga väntetider och mer passivitet. För det ­andra behövs inte förändringarna eftersom antalet asylsökande minskar till följd av fästning Europa. För det tredje ligger det i Löfvens intresse att inte Miljö­partiet kapsejsar helt."

Det som försvårar integrationen allra mest är just de volymer som åtstramningarna syftade till att minska. Det är också dessa volymer som gör väntetiderna i Sverige orimligt långa, något som även jag instämmer i att de är, eftersom Migrationsverkets handläggare inte hinner med. Verket får ständigt nya anslag och kan se se sin redan imponerande personalstyrka stadigt växa, men resurserna räcker ändå inte till. Lindbergs tredje punkt kan ha sin riktighet, men den andra är rent nonsens som vi har hört förut. Åtgärderna föreslogs som sagt för att minska asyltrycket, och när så faktiskt sker kan det knappast vara ett skäl till att direkt försöka få upp det igen. Den där fästningen är ytterst porös och Turkiet har visat sig vara en inte alldeles pålitlig samarbetspartner som gränsvakt.

Nåväl, Anders Lindbergs hållning är förutsägbar och varför det inte är en bra idé att låta Miljöpartiet styra migrationspolitiken behöver vi inte utveckla här. Den intressanta frågan är snarare huruvida Lindbergs scenario kan bli verklighet. Miljöpartiet har hittills visat sig vara berett till vilka eftergifter som helst för att få sitta i regeringen och det är inte alls omöjligt att de skulle nöja sig med att få fritt spelrum kring invandringen. Genom de föreslagna panikåtgärderna efter höstens kulmen har dock Socialdemokraterna visat sig ha åtminstone en fot i verkligheten och troligen ett antal företrädare som kan se problem med en obegränsad invandring. Hur Fredrik Reinfeldt kunde komma undan med sin migrationsöverenskommelse, dessutom för att straffa SD-väljare, är ett mysterium.

Det finns förstås en viss risk att Socialdemokraterna tycker att överlämnandet av ett politikområde skulle vara ett pris värt att betala för att ha en nöjd samarbetspartner och lugn och ro på övriga områden. Det är inte alla som inser att detta enda område påverkar även de övriga. Å andra sidan är ökad invandring knappast någon valmagnet och varken Socialdemokraterna eller Stefan Löfven har råd att förlora särskilt mycket mer stöd i opinionen. De må ha intresse av att det lilla koalitionspartiet inte kapsejsar helt, men det skulle vara oändligt mycket värre för dem om det egna partiet gjorde det.

Det finns anledning att se positivt på den uppkomna situationen och ljust på framtiden. Om de föreslagna åtstramningarna klubbas igenom, och dessutom fortsätter att i viss mån dämpa volymerna, kanske medlemmarna kommer att tvinga Miljöpartiet att lämna regeringen, med en parlamentariskt ännu svagare regering som följd. Om Socialdemokraterna begår misstaget att ge efter för miljöpartistiska krav på detta område, kan de själva komma att tappa ännu fler röster, möjligen med interna stridigheter och avgångskrav som följd. Det ser inte ljust ut för regeringen, men jag hoppas att den håller hela vägen till valet 2018, då landet kanske äntligen är moget för en verklig förändring.

Dagen då Anders Lindberg har en poäng

Som bekant kan övriga partier fälla den svaga regeringen när som helst och vi vet också att den så kallade Alliansen är ytterst motvilliga att göra det. Annie Lööf fick frågan om en gemensam Allians-budget upprepade gånger och lika många gånger undvek hon att ge ett ordentligt svar. Hon undslapp sig någonting om ett gemensamt valmanifest inför valet 2018, en hållning som också Anna Kinberg Batra vill upprätthålla. Det är problematiskt på många sätt, framför allt därför att man därigenom vägrar att agera som den opposition, och regeringsalternativ, man faktiskt är. Slingrandet har gått så långt att till och med Aftonbladets Anders Lindberg, av alla människor, har en poäng med sin rubrik "Fäll dem eller sluta tramsa". Bortom rubriken bjuder han i vanlig ordning på en hel del av just trams:

"Men tajmingen är något olycklig. Förra helgen demonstrerade sverigedemokrater tillsammans med nazister i centrala Stockholm. Lite knepigt då att en borgerlig regering i varje votering skulle vara beroende av just SD:s röster. 
[...]
Det skulle bli svettigt på ­Rosenbad nästa gång sverige­demokrater och nazister röjer på stan. Och varje ny rasist­skandal i SD skulle bli regeringens problem att hantera."

Nu är ju denna beskrivning tämligen tendentiös, men det har tydligen aldrig varit ett problem för Socialdemokraterna att kopplas med ihop med kommunistiska och våldsbenägna "motdemonstranter" eller använda Vänsterpartiet som stödparti. Anders Lindberg tycker sig ha sett olika "testballonger" från Kinberg Batra och avslutar med:

"Men bortom testballongerna finns bara två alternativ. Antingen kan de borgerliga partierna fälla regeringen och ta makten med stöd av SD. Eller så respekterar de väljarnas ­vilja och konstaterar att de ­faktiskt förlorade valet. Anna Kinberg Batra måste välja: fäll regeringen – eller ­sluta tramsa."

Jag är inte så säker på att testballonger verkligen har skickats ut, men det stora problemet är just det här med "väljarnas vilja" och den sedan länge irrelevant uppdelningen i "Alliansen" och "De rödgröna". En majoritet av väljarna stödde inte Miljöpartiet och Socialdemokraterna, men de fick makten eftersom de tillsammans med Vänsterpartiet, som inte ens kom att ingå i regeringen, blev större än "Alliansen". Denna blockindelning var relevant när samtliga riksdagspartier tillhörde en av konstellationerna, men vid valet 2014 kan ingen av dem sägas ha vunnit. Vad Anders Lindberg förstås vill se, är att regeringen får fortsätta att ostört regera och att Alliansen upphör med de små nålstick som tillkännagivandena brukar kallas. Han gör en stor poäng av att Alliansen behöver stöd av de förfärliga Sverigedemokraterna och skriver:

"Som statsminister behöver Anna Kinberg Batra Sverige­demokraternas aktiva stöd i precis allt."

Situationen för Kinberg Batra skiljer sig inte från Löfvens, som ju inte heller samlar någon majoritet. Vad allianspartierna verkar sikta på är att fram till valet se sig som "Alliansen", bli större än "De rödgröna" och genom någon sorts kvarbliven decemberöverenskommelse kunna regera med denna konstellation i minoritet, eftersom knappast någon kan tro att Sverigedemokraterna kommer att försvinna eller ens minska sitt stöd inför 2018. Det mycket hederligare och mer logiska alternativet är förstås att helt enkelt inleda ett samarbete med Sverigedemokraterna, något de kan göra omgående. Kanske tänker de sig att detta kan göras efter nästa val. Jag instämmer därför i Anders Lindbergs rubrik och avslutning.

Expressens liberala ledarsida slår fast att "Moderaterna bör inte fälla Stefan Löfven", men fokuserar på att allianspartierna inte är tillräckligt förberedda inför att regera:

"Förvisso är den rödgröna regeringen handfallen på de flesta områden. Men de allierade har inte mycket nytt att komma med." 

Det är alltså valet för de som fortfarande vägrar att rösta på SD. Låt mig ännu en gång jämföra med situationen i Nederländerna, där partierna går till val var för sig, för att sedan förhandla sig till en koalition med majoritet i kammaren. Just nu utgörs denna regeringskoalition av socialdemokrater och högerliberaler, men till och med Lijst Pim Fortuyn, som kan sägas ha varit en föregångare till dagens PVV, har ingått i regeringen och kristdemokratiska CDA har historiskt sett ingått i de flesta koalitioner.

Personligen föredrar jag att samarbeten klargörs på förhand, men det klarade Stefan Löfven inte av att göra och nu inte heller Anna Kinberg Batra. Om SD 2018 blir största parti kan utgången mycket väl bli, om vi betänker Sjuklöverns beröringsskräck och odemokratiska reflexer, att både Moderaterna och Socialdemokraterna ingår i en bred koalitionsregering. Det skulle vara sympatiskt om de klargjorde det för väljarna före valet.

Maktskiftet i Gävle

Inger Källgren Sawela (M) i Gävle

Nyheten har fått ett stort genomslag bland de vanliga vänstermänniskorna och de goda liberalerna. Efter 96 år i opposition kommer nu Moderaterna att ta makten i Gävle, och behöver för att få majoritet stöd av vågmästaren Sverigedemokraterna. Maktskiftet blev möjligt efter att SD röstat för Alliansens budget, vilket alltså ledde till att det sittande rödgröna styrets budget förlorade.

Roger Mörtvik, statssekreterare i Utbildningsdepartementet hos gymnasie- och kunskapslyftsminister Aida Hadžialić, kvittrade:

I själva verket borde det ju kännas just "fräscht" att Gävle får en ny politisk ledning efter nästan 100 år med samma politiska parti. Att ett visst samarbete har inletts med SD innebär också ett nytänkande som kan klassificeras som "fräscht". Riksdagsledamoten Ulla Andersson (V), som vi senast tittade på här, har också någonting att säga:

Gycklaren Henrik Arnstad är förstås mycket nedslagen:

Moderaternas misslyckade tidigare partisekreterare och den tämligen fånige personen Kent Persson tillhör också de missnöjda:

Jag ställde då frågan om vad som exakt gjorde Moderaterna till ett "anständigt" parti, men fick förstås inget svar. Ett sådant uttryck kan naturligtvis inte heller förklaras, samtidigt som man kan hitta en mängd förslag från Moderaterna som skulle kunna stämplas som "oanständiga" av politiska motståndare.

Under rubriken "Utan ryggrad faller man, Anna Kinberg Batra" kritiserar Aftonbladets Karin Pettersson Moderaterna i Gävle. Själv skulle jag påstå att det krävs mer ryggrad för att, med hjälp av ett demoniserat parti, störta ett parti som har haft makten i nästan 100 år, än att vika sig för denna demonisering och beröringsskräck. Karin Pettersson motiverar varför SD ska isoleras:

"Anledningen till att hålla SD utanför politiskt inflytande är att det är ett rasistiskt parti med en radikal agenda och rötterna i nazismen. Partiet har ledande företrädare som gång efter gång uttalar sig oacceptabelt om människor med utländsk bakgrund. Björn Söder, Sveriges andre vice talman, tycker inte att judar kan vara riktiga svenskar."

Det är som vanligt intressant att se hur saker som bollas runt mellan mediefigurer snabbt blir en etablerad sanning. Björn Söder gjorde en längre utläggning kring nationer, något som sedermera kom att omvandlas och reduceras till någonting om "riktiga svenskar".

Viktigare är dock att socialdemokrater knappast kan förfäras över ett samarbete med SD på grund av partiets historia. Socialdemokraterna har i decennier regerat med stöd av VPK, alltså även under den tid då detta parti fortfarande bar tillägget "kommunisterna". VPK hade dessutom täta band med diktaturerna i Sovjetunionen och Östeuropa. Sannolikt omfattar partiet fortfarande en mängd personer som kallar sig kommunister och vi vet att många av dem idag stödjer diktaturens Kuba.

Karin Pettersson gör dock en verklighetsanknuten notering:

"Efter valet 2014 gick Sverige in i en ny politisk era. Den gamla blockpolitiken är död. Alliansen kommer under överskådlig tid inte kunna samla en majoritet av svenska folkets röster. Sannolikt inte de rödgröna partierna heller. Detta är ett stort skifte. Problemet är att alltför många politiker fortfarande låtsas som att det inte riktigt har hänt."

Även medierna låtsas som att den gamla strukturen lever kvar, genom att ständigt jämföra "Alliansens" stöd med "De rödgrönas", trots att det spelar mindre roll om den ena konstellationen får 35 procent och den andra 36 procent.

En del vänstermänniskor menar nu att situationen i Gävle, som tydligen är förankrad hos Moderaternas partiledning, är en testballong inför ett samarbete på nationell nivå. Låt oss hoppas att detta stämmer och att Anna Kinberg Batra trots allt har tagit sitt förnuft till fånga. Att Moderaterna istället i praktiken ska vara ett stödparti till Socialdemokraterna och Miljöpartiet är en långt mer onaturlig situation.

Otillräckliga åtgärder och hysteriska reaktioner

Så presenterade då regeringen sina förslag för att komma tillrätta med den akuta asylantkrisen. Med tanke på att Åsa Romson nästan började gråta, och sett till de upprörda reaktioner som direkt kom från de med allra finaste människosyn, är förslagen föga genomgripande:

- Tillfälliga uppehållstillstånd införs

- Medicinska ålderstester av "ensamkommande flyktingbarn"

- ID-kontroller på bussar och tåg på väg till Sverige

- Skärpta krav på egen försörjning vid anhöriginvandring

- Privatpersoner ska kunna upplåta utrymme för asylinvandrare

I stort sett handlar förslagen alltså om sunt förnuft, där det chockerande är att dessa principer inte alltid gällt. Observera att de syftar till att få strömmen av sökande att minska, inte minska beviljandet av ansökningar. Inte ens arkitekterna bakom förslagen vågade riktigt stå upp för dem, utan bjöd på olika ursäkter, sannolikt för att visa att de innerst inne behöll sin värdegrund och tro på alla människors lika värde. Stefan Löfven kommenterade utspelet:

"Det smärtar mig att meddela att Sverige inte klarar att ta emot i samma takt som i dag."

Som vanligt är det alltså endast praktiska skäl som gör att Sverige inte ska bedriva en fullständigt huvudlös massinvandring. Om vi bara hade hunnit slå upp tusentals modulhus, anses 150 000 asylsökande per år vara en alldeles rimlig nivå. En tårögd Åsa Romson gick förstås längst i avståndstagande från de egna förslagen:

"Det här är inte beslut som vi vill fatta, det här är beslut vi är tvingade till."

"Både jag och mitt parti har slagit vakt om en human asylpolitik i Sverige. Med de här reglerna kommer det att skapa mer osäkerhet."

Självklart bjuder hon också på det eviga:

"Jag har svårt att se att det finns någon annanstans att sträcka sig. Det är miniminivåer. Sverige måste påverka andra länder, säkerställa att Europa kan ta ett gemensamt ansvar för flyktingsituationen."

Förklaringen till varför Miljöpartiet nu inte väljer att lämna regeringen andas ett visst hyckleri:

"Det hade fattats ännu mer fruktansvärda beslut om vi inte hade den konstellationen."

Från Vänsterpartiets sida bortser man helt från att situationen är akut och använder stora ord. Lars Ohly var inte sen att fördöma:

"Det här går längre än vad jag hade kunnat ana. Det är ett oerhört dramatiskt ingrepp i människors möjlighet att söka asyl."

Intressant nog innehåller inget av förslagen minskade möjligheter att söka asyl, men för Vänsterpartiet är det fruktansvärt att vuxna män inte ska kunna klassas som barn och att identiteten på den sökande ska kunna bevisas. Ohly är besviken på asylpartiet MP:

"Att Socialdemokraterna sviker är inte förvånande. Men en gång i tiden var MP värda respekt för sin solidariska flyktingpolitik."

Inte heller Jonas Sjöstedt är för blyg för att ta i:

"Sverige har varit en sorts ljus i mörkret för många människor på flykt den här hösten. I dag släckte regeringen det ljuset. Mest känner jag sorg."

Aftonbladets ledarskribent Ingvar Persson tycker, trots att han erkänner att migranter nu rentav får sova utomhus, att regeringens argument inte duger. Mitt i texten dyker en märklig passage upp:

"Varför ska vi i praktiken låta ett land som Ungern bestämma någon del av vår politik?"

Ungern har överhuvudtaget ingenting att göra med haveriet i Sverige. På Aftonbladets kultursida bjuder kommunisten Petter Larsson på typiskt socialistiska tankemönster:

"I själva verket är ju resurserna knappt naggade i kanten. Kostnaderna är ännu långt ifrån alliansregeringens skattesänkningar. Har ni sett några skattehöjningar? Några tvångsrekvisitioner av boenden? Några statliga överbyggningslån för att klara ett akut läge? Är alla miljoner vintertomma sommarstugor och kungliga slott tagna i anspråk?"

Jag undrar om vänstermänniskor någonsin kommer att förstå skillnaden mellan kostnader och skattesänkningar. Många av dem verkar helt enkelt se medborgares förvärvade inkomster som statens egendom, varför varje krona som medborgaren behåller blir en kostnad för staten. Att vi inte ser stora skattehöjningar beror helt enkelt på att migrationskostnaderna går ut över andra verksamheter som finansieras av stat och kommuner. Men visst, ser man sommarstugor och "kungliga slott" som redo att härbärgera asylanter, så kan naturligtvis ytterligare några migranter pressas in.

På idiotforumet Twitter mobiliserades de vanliga aktivisterna:

Så blir det, när etablissemanget har uppfostrat en hel generation med att det mesta som rör invandringspolitik är rasism. Det är förstås inte heller islamisterna sena att utnyttja:

Avsaknaden av bostäder för 10 000 nyanlända i veckan beror alltså också på rasism. Slutligen undrar säkert många hur Malena Ernman känner. Jodå, hennes människosyn är lika fin som vanligt:

"Vi som har tagit emot fler flyktingar per capita i EU hänger upp en lapp på Öresundsbron – det står FULLT på skylten. Många av oss vill göra mer. Många av oss vill hjälpa många, många fler. Jag är absolut en av dom…"

Några timmar tidigare, före presskonferensen, kvittrade Malena:

Det skulle vara mycket intressant att följa upp hur många sängplatser hon nu kommer att erbjuda.

Avslutningsvis vill jag understryka att de åtgärder som regeringen presenterade är helt otillräckliga, främst på grund av att man är livrädd för att röra den heliga "asylrätten". Den enda åtgärden som skulle behövas är att Sverige fortsättningsvis inte beviljar en enda asylansökan. I ett slag skulle då också tillströmningen av sökande sina.

Hyckleri och inkompetens kring Saudiarabien

Så har vi då fått ännu ett bevis på att vårt land leds av fullständigt inkompetenta individer. De flesta andra länder drivs av viljan att göra det egna landet så starkt och framgångsrikt som möjligt, medan Sverige alltid ska sträva efter att vara ett moraliskt föredöme och humanitär stormakt, trots att få torde se detta land som något föredöme för den egna politiken.

När Margot Wallström offentligt gick ut och kritiserade Saudiarabien, och rentav fick med ordet "medeltida", må det ha imponerat på blåögda idealister, men det förändrar naturligtvis ingenting i verkligheten. Det saudiska kungahuset kommer att vilja behålla sin makt och wahhabismen kommer att fortsätta att vara landets ledstjärna, med piskningar och halshuggningar. Göran Svensson, från Oslo School of Managent, skriver på SVT Opinion mycket riktigt:

"Regeringen verkar inte förstå att Sverige inte ostraffat kan kritisera en regional maktfaktor utan att detta kan få utrikespolitiska och i förlängningen kanske ekonomiska konsekvenser."

Jag tror att Margot Wallström är alldeles omedveten om sådana aspekter, då hon säkerligen är mycket nöjd över att ha intagit en moraliskt högstående pose. På samma sätt tycker många idag att Sverige inte ska exportera vapen till Saudiarabien, trots att landet inte befinner sig i krig och trots att svenska vapen knappast används till att upprätthålla sharialagar. Regimen står och faller inte med huruvida vi exporterar vapensystem till landet, lika lite som någon kritik från otrogna i väst känns det minsta relevant.

Göran Svensson berör också denna aspekt:

"Regeringen har inte bara missbedömt den politiska kontexten i Mellanöstern, utan den har fullständigt missat att internationella relationer alltid måste ta hänsyn till den kulturella kontexten hos motparten."

Syftet med diplomati borde rimligen vara att försöka uppnå något, helst till förmån för det egna landet. Svenska politiker förefaller istället vara helt upptagna av sin egen godhet och tanken att Sverige är landet alla lyssnar på och alla vill följa.

Som en liten påminnelse om hur världen egentligen ser ut, ställde sig Socialdemokraternas älskade Palestina omedelbart på Saudiarabiens sida, trots att Sverige under årens lopp har pumpat in miljarder i det lilla "landet". Vår nya regering erkände också tämligen omgående detta land, trots att den palestinska myndigheten knappast kan sägas kontrollera sitt territorium. Sverige har även höjt sitt bistånd till Palestina med 500 miljoner de kommande fem åren, vilket gör att den totala utbetalningen kommer att uppgå till 1,5 miljarder dessa år. Ingenting av det spelar naturligtvis någon roll när palestinier får välja mellan ett Sverige och ett muslimskt Saudiarabien.

Regeringens politik uppvisar också ett stort hyckleri, då man förser de korrupta myndigheterna i Palestina med svenska skattebetalares pengar, samtidigt som man tycker att det är fruktansvärt att idka handel med Saudiarabien, och trots att även Palestina tillämpar ett antal sharialagar. Socialdemokraterna har ju inte heller tvekat att ha vänskapliga relationer med andra diktaturer, från Robert Mugabes Zimbabwe till Fidel Castros Kuba.

Att hälla pengar på den palestinska myndigheten gynnar uppenbarligen inte Sverige, vilket däremot vapenexport till Saudiarabien gör genom inkomster och arbetstillfällen. Det är hög tid för Sverige att övergå till att föra en realistisk utrikespolitik, där det egna landets intressen står i centrum. Sedan ett antal år gör våra politiker allt för att framstå som humana, samtidigt som vårt eget land förstörs, utan att någon kommer att tacka eller beundra oss för det.

Regeringens patetiska migrationsutspel

Idag bjuder regeringen på en version av det där sedvanliga migrationsutspelet, som lika gärna kunde ha skrivits av någon borgerlig företrädare. Texten är formulerad enligt den vedertagna mallen och de så kallade åtgärderna man föreslår är naturligtvis ett slag i luften. Det inleds med den obligatoriska introduktionen till världens elände:

"Det som sker i vår omvärld berör oss alla. Terroristorganisationen IS jakt på flyende familjer, barn som rövas bort av Boko Haram, repressiva stater som förföljer journalister. Det är handlingar som väcker avsky mot förövarna, men också empati med de som drabbas."

Den som tänker lite längre, frågar sig då förstås varför det är nödvändigt att omvandla Sverige till ett Syrien eller Nigeria. Med all sannolikhet föreställer sig ovanstående bilds personer att det finns två helt skilda grupper i dessa länder; förövare och offer. Vidare tänker de sig att Sverige endast tar emot offer, vars enda önskan är att bli helt svenska och få njuta av jämlikhet och demokrati. I verkligheten har vi ingen aningen om vem som kommer från Syrien, eller säger sig göra det. Rimligen får vi en salig blandning av flyende yazidier, kurder, regimtrogna individer och jihadister.

I ett senare stycke lyckas man få med en imponerande mängd kodord:

"En till två promille av världens flyktingar söker asyl i Sverige. Vi bär en liten del av det globala ansvaret, men det är på kort sikt fortfarande en stor utmaning, även för ett rikt land som Sverige. Våra värderingar och vår respekt för människovärdet innebär att vi har en gemensam uppgift att hjälpa människor i nöd. Regeringen kommer alltid att stå upp för en human asylpolitik och konsekvent försvara asylrätten."

Det är märkligt att historien om det rika Sverige aldrig hörs när det handlar om andra politiska frågor. På alla andra områden görs avvägningar, grupper ställs mot varandra och nedskärningar genomdrivs. Självklart kan Sverige endast ta emot en bråkdel av världens 50 miljoner flyktingar, men det verkar ändå som att vårt "ansvar" är mycket större än övriga EU-länders. Eftersom vi inte har något forna kolonialvälde och inte är särskilt aktiva i några krig, kan man undra varifrån detta "ansvar" kommer. Därefter blir det direkt dags för den där fromma förhoppningen, eller kanske snarare de där tomma orden, om att "övriga länder ska ta sitt ansvar":

"FN:s flyktingkommissarie António Guterres lyfte nyligen fram Tyskland och Sverige som föredömen med sitt ansvarstagande för flyktingmottagande och omfattande stöd till UNHCR. Några få av EU:s medlemsstater tar i dag emot en stor majoritet av de asylsökande i EU. Sverige kommer att söka internationella samarbeten för att förmå fler EU-länder att öka sitt ansvar för människor som flyr. Därutöver ska Sverige verka inom EU för att skapa fler lagliga vägar för att söka asyl inom unionen samt för att öka mottagandet av kvotflyktingar i andra länder."

För de flesta av Europas människor är Sverige naturligtvis inget föredöme, även om våra politiker gärna vill fortsätta tro det. Sverige kommer inte att kunna "förmå" ett enda land att anamma vår hämningslösa invandringspolitik. Det eviga talet om att påverka andra länder handlar sannolikt om att vårt lands invandringspolitik skiljer ut sig lite väl mycket från våra grannländers, vilket på något sätt måste viftas bort.

Normala människor använder ordet "problem", men i svensk politisk jargong har detta omvandlats till "utmaning", vilket sedan helt logiskt glider över i "möjlighet":

"Sköter vi mottagandet av nyanlända på ett bra sätt så är det en stor möjlighet. Under många års tid har den offentliga debatten präglats av en oro för den demografiska utmaningen, där de yngre i framtiden ska försörja allt fler äldre. Det ökade antalet nyanlända bidrar till att skapa bättre förutsättningar för att hantera denna utmaning."

Argumentet om den åldrande befolkningen har vi sedan länge hört till leda, och det är fortfarande nonsens. Den verkliga demografiska utmaningen är just den som inläggets undertecknare verkar för, där alla världens kulturer, främst från Afrika och Mellanöstern, ska leva tillsammans, vilket inte ens fungerar i deras hemländer. Man måste vara bra indoktrinerad för att på allvar tro att det ökande antalet nyanlända skapar bättre förutsättningar på något område.

Nästan varje trött floskel och lögn dyker upp i regeringens lilla debattinlägg. Man missar inte heller den där myten om konkurrensfördelar, som även den har smulats sönder av seriösa forskare som Tino Sanandaji:

"I den globala ekonomin är det en konkurrensfördel att ha goda kunskaper om regioner, och kulturer, och språk, inte minst för ett exportberoende land som Sverige."

Sverige har mycket liten export till länder som Afghanistan, Somalia och Syrien. Vi har inget som helst ekonomiskt behov av fler personer med kunskaper i somali, dari eller pashto. Om nu invandringen handlar om att ge oss internationella konkurrensfördelar, borde vi satsa på att få hit kineser och amerikaner. Eller, en vågad tanke, satsa mer på språkundervisning för svenska skolelever.

"Det tar alldeles för lång tid för nyanlända att få ett jobb. När alla kommuner inte tar ansvar för mottagandet, tvingas nyanlända vänta länge på anläggningsboenden i stället för att påbörja sin etablering. De insatser som de nyanlända erbjuds är inte tillräckligt väl anpassade efter målgruppens förutsättningar och behov. Att finna rätt väg och få sina betyg bedömda och sin kompetens validerad kan ta flera år. Det saknas i vissa fall möjligheter till kompletterande utbildning så att yrkesutbildade och akademiker kan få jobb som motsvarar deras kompetens. Många med utländsk bakgrund möter även diskriminering."

Mer nonsens. Det finns säkert ett antal individer som skulle gynnas av att få sina betyg validerade eller ha nytta av en kompletterande utbildning, men dessvärre handlar det om volymer. Den svenska arbetsmarknaden behöver helt enkelt inte 100 000 nya personer varje år. Rent logiskt är inte heller diskriminering en faktor, eftersom ett företag inte låter bli att tillsätta en tjänst bara för att man inte vill ha någon med annan etnicitet på arbetsplatsen. Även om varje arbetsgivare skulle släppa varenda fördom denne har, så uppstår inte magiskt helt nya tillgängliga tjänster.

Inläggets kanske mest förljugna mening skulle kunna vara:

"Regeringens fokus är att skapa fler jobb, minska klyftorna och öka sammanhållningen i Sverige."

Vem tror att en asyl- och anhöriginvandring av tiotusentals individer varje år minskar klyftor och ökar sammanhållningen i landet? Tvärtom skapar det en allt större underklass, vars rena volym gör att inga integrationsåtgärder i världen kommer att göra någon nytta. Som i alla sådana här alster, bjuds vi också på några punkter, som dessa rödgröna till och med kallar för "väl underbyggda reformer". Vi har hört även dessa förut:

1. Snabbt i jobb genom språk, utbildning, validering och bostad. Jobb är det viktigaste för vuxnas etablering. 

Bra att ni ska se till att alla kommer "snabbt i jobb". Dock synd att ni inte har någon politik som kommer att främja företagande och arbetsmarknad.

2. Varje barn och ungdom ska få en bra utbildning i förskola och skola. 

Fina ord. Synd att ni gör allt, och där är också invandringen en faktor, för att förstöra skolan.

3. Alla kommuner ska bidra i mottagandet. 

För Sverige spelar det ingen större roll om Täby tar in 10 eller 100 asylanter. Hela landet ska ta emot en halv miljon individer under de närmaste åren, vilket kommer att göra snart sagt varje kommun till ett Södertälje.

4. Det civila samhället har en nyckelroll. 

Ovan nämnda 500 000 ska integreras genom "alltifrån fadderfamiljer och idrottsverksamhet för barn till mentorer med samma yrkesbakgrund och språkkaféer". Fantastiskt.

Den avslutande meningen blir naturligtvis också enormt förljugen:

"Gemensamt ska vi utveckla vårt land."

Nej, allt ni gör har snarare som mål att avveckla vårt land.

Karin Pettersson vill fira jul, men störs av SD

Onsdag blir en spännande dag, då omröstningen kring budgetalternativen sker. I ett något bisarrt inlägg, menar Aftonbladets Karin Pettersson att de rödgröna helt enkelt ska fortsätta styra landet, eftersom valet är över och det är dags att fira jul. Under den gravt infantila rubriken "Snälla Annie Lööf, nu vill vi ha jullov" inleder hon med julen, för att snart kommentera hatobjektet som ställer till det:

"Jag vet inte om ni har märkt det, men det är jul ganska snart.
I dag lämnar Sverigedemokraterna besked om de tänker bli svensk politiks rättshaverister genom att tillsammans med Alliansen rösta ner regeringens ­budget."

"Rättshaverister" var ett synnerligen illa valt ord i sammanhanget. Det betyder i princip en person som ligger i ständiga krig med myndigheter, inte ett politiskt parti som väljer att rösta ned en budget man ogillar. Det är mycket sådant prat i dessa dagar. De andra partierna behandlar SD som en paria, men om partiet inte röstar för en rödgrön budget, då blir riksdagen helt plötsligt en lekstuga, vilket den alltså tydligen inte var ens när Rossana Dinamarca spatserade runt i sin t-shirt. SD måste "ta ansvar" genom att rösta fram en skadlig vänsterbudget, annars är de nu även "rättshaverister".

Karin Pettersson vill ha kvar vänsterregeringen, säger sig vara trött på politik, och projicerar sedan sina egna känslor på alla andra:

"Det kan verka chockerande men de flesta människor funderar inte i dessa dagar på scenarier för extraval, ändringsbudgetar och bordlagda omröstningar i riksdagen. De bakar till skolans lussefika och stressar upp sig över julklappsinköp.
Om det är något strategi­arbete man ägnar sig åt så är det hur de värsta familje­konflikterna ska kunna undvikas i helgerna eller hur den där akuta ­julångestklumpen i magen ska kunna motarbetas.
Kort sagt: folk tycker att valet är över sen länge."

Själv är jag mycket mer intresserad av den politiska utvecklingen, än av julfirande. Valet må vara över, men resultatet, och Stefan Löfvens inkompetens, gjorde att det endast var början på en besvärlig tid framöver. Budgetomröstningen är ett normalt förfarande, som inte försvinner för att Karin Pettersson vill fira jul. Dessvärre för dessa vänstermänniskor, är det dessutom så att hundratusentals svenskar röstar på SD, vilket gör att de har en betydande roll i riksdagen. I ett mognare klimat hade både Alliansen och de rödgröna kunnat diskutera med SD, bland annat för att undvika nuvarande situation. Kanske är Sjuklövern de äkta rättshaveristerna?

Pettersson ger sig sedan in i matematiken och resonemanget blir än märkligare:

"I går kom Novus med en opinionsundersökning som visade att 34 procent av väljarna vill att SD röstar så att regeringens budget faller.
34 procent. Det är inget vidare väljarunderlag för en borgerlig ­minoritetsregering. Bland ­alliansväljarna är det en knapp majoritet, 51 procent, som hoppas på kaos."

Vad har frågan om SDs eventuella fällande av budgeten med Alliansens väljarunderlag att göra? Är situationen bättre för Stefan Löfvens minoritetsregering? S och MP är inget vidare regeringsunderlag. Om Alliansens företrädare, kanske en ny moderatledare, mognar och inleder ett samarbete med SD, har denna konstellation plötsligt en stabil majoritet som kan regera. Det blir sedan dags att göra en felaktig tolkning av SCBs opinionsundersökning:

"I går kom även SCB:s stora opinionsundersökning. Den visar att det är stiltje i opinionen. Om något har de rödgröna partierna stärkt sin ställning sedan valet.
Undersökningen sätter ljuset på problemet med Alliansens och SD:s strategi.
En överväldigande majoritet av svenska folket röstade nej tack till att högern ensamma skulle fortsätta styra landet."

Nja, den visar att människor uppger sympatier ungefär i linje med valresultatet. Problemet är dock att dessa undersökningar överskattar vänsteropinion och underskattar SD. I själva verket har SD ökat flera procent i opinionen sedan SCBs senaste undersökning. Det är inte heller "en överväldigande majoritet" som vill ha vänsterstyre, hur Karin Pettersson än försöker läsa siffrorna. Framför allt är det ytterst få som vill se Vänsterpartiet och Miljöpartiet ha det stora inflytande som de nu har. Återigen, Alliansen bör helt enkelt inkludera SD och göra slut på spektaklet. Vi får ytterligare en generalisering:

"Väljarna tycker helt enkelt fort­farande att ­Moderaterna förlorade valet och att det är ­rimligt att Stefan Löfven blev statsminister och att resten är upp till politikerna att fixa."

Tycker "väljarna" det? Är det omöjligt för en vänstermänniska att inse att en majoritet inte vill se Stefan Löfven som statsminister? Jag gissar att det troligen även finns en viss opinion inom hans eget parti som är besviken på hans resultat hittills och Miljöpartiets roll. Att "politikerna ska fixa det" innebär troligen att det är både Alliansens och SDs ansvar att helt enkelt acceptera den rödgröna budgeten, ett något bisarrt resonemang. Det avslutande stycket är lite intressant, i all sin dumhet:

"Svenska väljare gillar inte kaos. Svenska väljare gillar samarbete, kompromisser, ordning och reda. De vill rösta i val och att politikerna sedan gör sitt jobb. Så att det går att griljera skinka och dekorera pepparkakshus i lugn och ro.
Kom igen nu, snälla SD och ­Alliansen. Vi förstår hur ni tänkte, med det här har faktiskt gått för långt.
De flesta av oss vill faktiskt bara ha jullov nu."

Just det. Kan det kanske vara dags att komma ur sandlådan, sluta posera, och faktiskt inse att SD ingår i det politiska landskapet? Så snart man släpper isoleringsidiotin, kan Sverige få en handlingskraftig regering. Ty om Löfvens regering ska fortsätta, kommer inte bara Petterssons jullov i år störas, utan även nästa år och året därefter, då vi kommer att få fyra år av besvärliga förhandlingar och nederlag som staplas på varandra.

Kritiken mot den rödgröna regeringen

Med något av en underdrift, skulle man kunna säga att den historiskt svaga regeringen hittills inte har imponerat. Idag levererar ledarskribenter på både Expressen och DN kritik mot hur Socialdemokraterna och Miljöpartiet har hanterat sina första två månader vid makten. De båda tidningarna är borgerliga och att de kritiserar en vänsterregering är inte förvånande, men deras sammanfattningar är intressanta och förstärker det intryck många av oss redan har fått.

Anna Dahlberg, som förvisso befinner sig på usla Expressen, men ändå ofta skriver förnuftigt, menar att "Löfvens regering går på tomgång":

"Två månader är en kort tid.
Men hittills har den rödgröna regeringen underpresterat på nästan varje punkt."

Hon fortsätter:

"I stället för en rivstart har vi fått en regering som kämpar febrilt för att hålla näsan ovanför vattenytan. Fadäserna har avlöst varandra. Lagförslaget om att slopa LOV fick i veckan dras tillbaka under förödmjukande former. Samma öde mötte nyligen det ogenomtänkta beslutet att lägga ner Medelhavsinstituten i Rom, Istanbul och Aten."

Så kan det bli med en orutinerad statsminister och en regering där självaste Miljöpartiet ingår. Ibland får Socialdemokraterna igenom något, ibland Miljöpartiet, och utgången har beskrivits som "det sämsta av två världar". Det är inte heller bara Stefan Löfven som är orutinerad, då regeringen innehåller en mängd personer som är klart underkvalificerade för sina uppdrag, som exempelvis vår 29-årige folkhälso-, sjukvård- och idrottsminister Gabriel Wikström. Han saknar högskoleutbildning, relevant erfarenhet och kommer direkt från SSU. Socialdemokraten Lotta Gröning har framhållit att det finns gott om landstingspolitiker som besitter betydligt större kunskap på hans områden. Även Anna Dahlberg sågar ett antal av de nya ministrarna:

"De många noviserna i Rosenbad har haft en kämpig start. Det räcker med att nämna Alice Bah Kuhnkes gatlopp i medierna och Stefan Löfvens förvirrade framträdande i EU-nämnden.
Men även de rutinerade rävarna har svajat betänkligt. Magdalena Andersson fick sämsta tänkbara start med sin presskonferens om tömda lador, vilket föranledde Finanspolitiska rådet att läxa upp finansministern. Betydligt allvarligare är att vi har fått en utrikesminister som famlar fritt i sin analys av Ryssland. Nu senast slog Margot Wallström fast att Putin är irrationell och att det är en tiotusenkronorsfråga att lista ut vad han är ute efter. Det är ett anmärkningsvärt uttalande från en minister som vid det här laget borde vara väl förtrogen med den logik som styr Kremls agerande."

Alice Bah Kuhnke var från början ett märkligt val, då ingen visste var hon stod politiskt och hon var tvungen att gå med i Miljöpartiet när en ministerpost blev aktuell. Stefan Löfvens framträdanden är alltid, om inte förvirrade, så intetsägande och oftast utan något egentligt budskap. När det gäller Magdalena Anderssons uttalande om "tomma lador", tror jag själv att hon ville bjuda på ett festligt citat, inspirerat av Olof Palmes tal om hur de borgerliga hade ätit upp vad som fanns på bordet, tömt skafferiet och så vidare. Att det inte hade så mycket med verkligheten att göra var mindre viktigt. Margot Wallström har av socialdemokrater länge setts som en fantastisk kraft och en given partiledarkandidat, men det beror med all sannolikhet på att hennes roll i EU gjort henne osynlig i Sverige. När hon nu blir mer exponerad, visar det sig att det kanske är lite si och så med skärpan.

Anna Dahlberg

Anna Dahlbergs huvudpoäng är att det helt enkelt inte finns någon linje för denna regering:

"Resultatet har i stället blivit höjda skatter på arbete och politiska låsningar. Det går faktiskt inte att utläsa vare sig någon röd eller grön tråd i den politik som presenteras.
Det saknas en övergripande strategi. Hur ser denna regering på de ödesfrågor som Sverige står inför, såsom skolans misslyckande, krisen i flyktingmottagandet och integrationen, relationen till Ryssland, de ökande sjukskrivningarna, behovet av en ny skattereform, arbetskraftsbristen och den samtidigt höga arbetslösheten bland utsatta grupper?
Visst har denna regering ett unikt svårt parlamentariskt läge, men ett värre problem är att den inte riktigt verkar veta vad den vill.
[...]
Nu har vi i stället fått en regering som är dåligt förberedd, paralyserad av interna låsningar och påfallande idélös. Det kommuniceras inga stora tankar och hålls inga linjetal, helt enkelt för att det inte finns några linjer att presentera."

I DN undrar Peter Wolodarski "Hur många fler misstag tål Stefan Löfven?" och listar ett antal märkliga beslut som hittills har gjorts. Hans analys sammanfaller i mycket med Anna Dahlbergs, och även här är kritiken mot Stefan Löfven stark:

"Att Löfven underskattat den politiska världens krav går att förstå. Mer förvånande är att underskattningen blivit så stor – och att den dessutom kunnat ske i det socialdemokratiska partiet."

"På alltför många områden har den rödgröna regeringen missat att göra sin hemläxa. Man kom illa förberedd till Rosenbad och har ännu inte bringat ordning bland pappren."

"Kritiken mot Stefan Löfven är dock symtom på något större. De personer som börjat ifrågasätta regeringen har i många fall varit positiva till honom, men är nu frustrerade över att han låter Vänsterpartiet och Miljöpartiet driva politiken bort från centrum – tvärt emot Löfvens uttalade ambition."

Dessa borgerliga skribenter är självklart partiska, men deras beskrivningar förefaller inte ligga långt från verkligheten. Vi har en regering som är svag både parlamentariskt och kompetensmässigt. Tydligen vill de flesta sverigedemokrater att partiet fäller den rödgröna budgeten på onsdag. Det skulle förvisso vara logiskt, men själv skulle jag inte vilja se ett nyval, som kan bli konsekvensen, i detta läge. SD är nu tredje största parti och vågmästare, en position som det är onödigt att riskera. Om vi låter Socialdemokraterna och Miljöpartiet köra på i några månader till, med en mängd ofrånkomliga misstag och nederlag, kommer opinionsläget att bli intressantare och nyvalet kanske ändå ett faktum, då det är mycket svårt att se hur Löfven ska kunna regera i fyra år.

Malin Björk (v) om sina migrationsvisioner

Den löpande EU-bevakningen i svenska medier är usel och i princip obefintlig. Inför Europavalet har denna dock intensifierats, varav SVTs satsning "Toppkandidaterna" förefaller vara bland de mer ambitiösa inslagen. Först ut i serien var Vänsterpartiets Malin Björk, tidigare bland annat känd för att ha stoppat ett flyg med en avvisad asylsökande, men nu förstanamn på partiets lista till Europaparlamentet.

Naturligtvis är en av hennes viktigaste frågor att öka flyktinginvandringen till Europa. Innan programledarna ställer frågor kring detta ämne, bjuds vi på ett mycket märkligt inslag, där de båda springer runt i parlamentsbyggnaden i Bryssel i jakt på högerextremister. Man får bland annat tag på Nick Griffin, partiledare för British National Party, som redan innan mötet stämplas som en av parlamentets mest "rasistiska" ledamöter. Som den naiva svensk hon är, ställer Camilla Kvartoft frågan:

"Men vi bor i en rik union. Ska vi inte visa solidaritet?"

Enligt min mening ger Nick Griffin en fullt rimlig beskrivning av migrationspolitiken, men den sammanfattas sedan direkt i studion med "så här grovt uttrycker sig alltså dina motståndare i migrationsfrågan". Observera att det egentligen är Malin Björk som ska frågas ut, varför ett intressantare grepp kanske hade varit att fråga om inte Griffin kunde ha en poäng, istället för att lägga upp bollen för Björk.

Det är märkligt att Europas invandringskritiker utan vidare samtliga stämplas som extremister, medan Miljöpartiets och Vänsterpartiets linje framställs som helt normal och verklighetsförankrad. Vi kan ju lyssna på vad Malin Björk faktiskt säger. Hon vill riva alla säkerhetssystem vid Europas gränser, för att istället satsa på "ett värdigt mottagande". Det låter sympatiskt och humant, men inser hon ens hur enormt många människor som skulle vilja komma till Europa och skulle göra det, om det endast fanns incitament och inga spärrar? Hon vill även avskaffa Dublin-förordningen, som alltså säger att man ska söka asyl i det första landet man kommer till. Istället vill hon att man ska kunna välja fritt bland Europas länder, vilket i praktiken kommer att innebära en ström till norra Europa. Slutligen vill hon naturligtvis att man ska kunna söka "asylvisum" utanför EU. När Tobias Billströms eviga mantra om att andra länder också bör "ta sitt ansvar" tas upp, säger Björk:

"Jag tycker att det är jätteviktigt att länder går före, så det tycker jag att Sverige ska fortsätta att göra."

Man går inte före, om ingen följer efter. Då går man själv. Det ska dock bli än mer verklighetsfrämmande i nästa andetag:

"Däremot tror jag att starka politiska vänsterkrafter kan ändra på den där uppfattningen att vi tar emot för många flyktingar. Den typen av förhållningssätt, den hör ju till extremhögern och populismen och rasismen. Vi ska ju driva en politik så att fler länder inser att ta emot immigranter och flyktingar är någonting positivt och någonting bra."

Camilla Kvartoft ställer då en rimlig fråga:

"Men om man då inför asylvisum, utan att komma överens om att EU-länderna ska dela på ansvaret, betyder inte det att ännu fler flyktingar kommer att söka sig till Sverige och de länder som är generösa i EU?"

Svaret från Björk är inte förvånande, men ändå fantastiskt:

"Jo, men det är ju någonting positivt med flyktingar och migration..."

I den inledande presentationen sägs att Malin Björk brinner för att värna välfärden, samtidigt som hon alltså vill öka flyktinginvandringen med miljoner. Och det är invandringskritikerna som skulle vara populister och extremister?

Dagens bild: Nya resurser till arbetsmarknaden

"Förslaget om bibehållet socialbidrag under utbildning väcker frågor. Det är framför allt möjligheterna att få jobb efteråt som diskuteras. Till Caritas i Hjällbo, där Gun Holmertz och Madelin Krabit är anställda, kommer många arbetslösa kvinnor."

Dagens GP berättar:

"Antalet göteborgare med social­bidrag under längre tid har ökat med nära 60 procent på sex år. Nu vill de rödgröna bryta beroendet. De som väljer att börja studera får behålla försörjningsstödet."

En ökning av försörjningsstödet med 60% är en fantastisk siffra, som innebär en enorm kostnad för kommunen. Varför kan inte invandringspolitikens konsekvenser diskuteras? Observera att de rödgrönas "lösning" alltså är att man skall få behålla försörjningsstödet även om man studerar, samtidigt som dessa partier ser till att det till Sverige detta år kommer åtminstone 50 000 nya flykting- och anhöriginvandrare, nästa år minst lika många osv. Hur kan man ens låtsas att man vill lösa någonting i samhället med denna politik?

Studera bilden ovan, och notera även gärna planschen med alfabetet.

Rekordlågt stöd för Alliansen

United Minds väljarbarometer för februari ger anledning till både glädje och oro. Å ena sidan ökar SD med 1,0% till 11,1%, å andra sidan går det nu så dåligt för Alliansen att de rödgröna är nära att få egen majoritet. I denna undersökning ligger nu samtliga borgerliga småpartier kring 4%-spärren, vilket gör det troligt att åtminstone något av dem faktiskt kommer att åka ur riksdagen. Deras haveri är förstås ingenting att sörja i sig, men det är oerhört viktigt att SD behåller, och förstärker, sin vågmästarställning 2014.

(Att jag ändrat färgen på SDs stapel beror på att Aftonbladet valt att redovisa den i ljusgrått för att den inte skulle synas mot bakgrunden)

Rekord igen - 14,0%

Opinionsinstitutet Sentio presenterar idag sina siffror för januari, och SD får där högre siffror än någonsin hos något institut; 14,0%. För samtliga partier ser siffrorna ut så här:


S 30,0%
V 6,5%
MP 7,8%
M 28,3%
FP 5,1%
KD 4,7%
C 2,9%
SD 14,0%
Övriga 0,7%

Alliansen ligger nu mycket långt ifrån att bli återvalda. Dock får inte heller det rödgröna blocket majoritet, eftersom SD befäster sin stabila vågmästarroll. Faktum är att mitt drömscenario, med en bred koalition mellan S och M, snart är det enda möjliga alternativet för att bilda majoritet. Varför är då det mitt drömscenario? Jo, det skulle en gång för alla visa vilken demokratur vi lever i, och ge Reinfeldt och Löfvén chansen att fullständigt spotta sina väljare i ansiktet. SD kommer inte att nå någon regeringsställning 2014, men efter ytterligare fyra års förfall med en Sjuklöver-regering, är det fullt möjligt för SD att vända skutan 2018.

Artikel i Fria Tider
Fria Tider om MPs ras