När Marine Le Pen kommenterade Zlatan

För våra medier blev naturligtvis kombinationen oemotståndlig; Front National och hela mångkulturens symbol Zlatan.

Kommentaren genererade till och med ett par krönikor. På SVT Opinion skriver en Nemrud Kurt:

"I stället för att se flisan i Zlatans öga borde Le Pen se bjälken i sitt eget, eller rättare sagt – i pappa Jean-Maries. Fotbollsfrankrike bör vara tacksamma över att en spelare som stod på toppen av sin karriär valde att flytta till Paris."

Nemrud, som knappast sett det ursprungliga inslaget, lyckas också bjuda på ett självmål:

"Mitt i ilskan lyckas han omedvetet trolla fram en fjäder som Marine Le Pen, partiledare för högerextrema Front National, blixtsnabbt förvandlat till en höna."

Och den som skriver en hel krönika, kompletterad med raden "och högerextremister har gått till halsbrytande anfall", om ett uttalade man inte har sett gör inte en höna av en fjäder?

Också kommunisten Åsa Linderborg lyckas beröra ämnet, i ett inlägg med rubriken "I NFs ögon är Zlatan inte en världsartist". Hon vet att berätta:

"Nationella Frontens utspel visar än en gång nationalisters allmänna oförmåga att sortera stort och smått: en frustrerad fräsning på väg till ett omklädningsrum värderas som om landet drabbats av nåt riktigt, riktigt allvarligt."

Linderborg lyckas inte ens få begreppen rätt:

"Jean Marie Le Pen försökte utmåla Le Bleu som 'ofranskt' eftersom de inte sjöng med i Marseljäsen..."

Spelarna kallas i verkligheten naturligtvis för "Les Bleus", eftersom de är flera.

Låt oss då, till skillnad från alla dessa tyckare, titta på inslaget där Marine Le Pen kommenterar Zlatans uttalande, och fråga oss om det var värt ett antal krönikor, eller ens kan kallas för ett "utspel":





Denna inledning följdes sedan av 30 minuters politisk diskussion, som inte nämndes med ett ord av svensk media.

Åsa Linderborgs analys av valresultatet

Som vi vet är Åsa Linderborg chef för Aftonbladets mest politiska sida, den kommunistiska hatbloggen som har fått det något missvisande namnet "Aftonbladet Kultur". Hon skriver idag om valresultatet och har emellanåt någon poäng, även om hennes politiska hemvist låser fast henne i de förväntade slutsatserna. Vänstern, från socialdemokrater till den avgrundsvänster som Linderborg tillhör, förklarar SDs framgångar med hur högerpolitiken har lett till ökande klyftor och därmed frustrerade människor. De som röstar på SD, är den ständiga analysen, borde egentligen rösta på vänstern, men förstår det inte själva. Linderborgs inlägg börjar på detta spår:

"Först bedriver Moderaterna en politik som gör att Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen. Sen fortsätter man med samma politik, så att SD fördubblar sitt väljarstöd.
Fredrik Reinfeldt har berömts och berömmer sig själv för att inte ha gett SD lillfingret, men det är hans arbetslinje som gett SD vingar."

Helt fel, men hon måste skriva så, eftersom hon samtidigt måste kritisera högerpolitik, efterlysa vänsterpolitik och framför allt undvika det verkliga skälet till varför SD växer. Visst kan man säga att Alliansens politik har visat många väljare vägen till SD, men det har ingenting med arbetslinjen att göra, utan handlar snarare om den skenande invandringen och migrationsuppgörelsen med Miljöpartiet. Den största strömmen till SD kom från Moderaterna, vars väljare troligen var mer upprörda över Fredrik Reinfeldts invandringspolitik, behandling av SD i riksdagen och samarbetet med MP, än av arbetslinjen, som de sannolikt alla stödjer. Märkligt nog känner Linderborg ändå till denna aspekt, eftersom den lyfts fram när hon återigen vill attackera Moderaterna:

"Det var Moderaterna som ställde flyktingfrågan mot välfärden, där 140 skattesänkarmiljarder inte ingick i ekvationen. Försöket att spela både humanist (öppna era hjärtan) och realist (flyktingar kostar pengar) gick inte hem. Var tredje ny SD-väljare kommer från M."

Fredrik Reinfeldt lämnar skeppet och
letar efter något nytt, troligen utomlands.

Det roligaste och mest bisarra med Fredrik Reinfeldts utspel är att verkligen ingen förstod syftet. Från höger till vänster kom de mest skiftande tolkningar, men det förblev helt obegripligt för alla. Min egen teori, som även den förblir en gissning, är att han gjorde sig redo att avgå åtminstone för ett år sedan, och att detta utspel skulle bli hans sista stora fina gest, där han just spelade både humanist och realist. Hur det skulle påverka valresultatet var för honom helt irrelevant, då hans blick sedan länge var död och riktad mot fjärran. Sedan svänger Åsa Linderborg ännu en gång, och det blir vänstermänniskor som "sugits upp" av SD:

"De rödgrönas uppgift det här valet borde varit enkel. Missnöjet med regeringens politik har varit monumental, men ändå lyckades man sjabbla bort sig framför öppet mål. ”Vänstervindarna” sögs upp av Sverigedemokraterna, som utpekat arbetarrörelsen som sin största fiende."

Det har skrivits om dessa "vänstervindar", men de bestod i exakt vad? Som vanligt handlar det nog om att medierna ljuger så att de tror sig själva. Bara för att de älskar att bada i skildringar av unga "aktivister" och Gudrun Schyman, så har någon sådan vind inte setts i verkligheten. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet gjorde alla tämligen usla resultat, särskilt med tanke på att de befann sig i opposition. Det stämmer att Feministiskt Initiativ till slut visserligen fick 3%, men det var efter en gigantisk mediekampanj. Jag tror faktiskt att till och med SvP skulle ha fått 3% efter en liknande behandling. Tänk er dagliga stora uppslag med en leende Stefan Jacobsson och intervjuer med glada SvP-medlemmar, som får berätta om vilken energi de känner och om vinden i seglen, kombinerat med grafer där varje marginell uppgång noga lyfts fram.

Längre ned i Linderborgs text kommer en dos av hederlighet, som vi annars nästan aldrig ser i medias oändliga hatkrönikor mot SD:

"Sju av riksdagens partiledare enade sig i valdebatterna mot SD:s ”hat”. Björn Ranelid har frågat i ett öppet brev om Åkesson är förmögen att känna kärlek (DN Kultur 13 sept).
Hat vs kärlek. Det är inga analytiska kategorier, det är självgoda moralkakor, kränkande beskyllningar. Vi är dom upplysta, goda, smarta. Ni är dom andra. Ni är idioterna."

Även Åsa Linderborg irriteras alltså av denna idioti, som jag själv så ofta känner mig nödgad att bemöta här. När hon sedan fortsätter på vänsterspåret, finns det också ett inslag av hederlighet, då hon åtminstone tar avstånd från den senaste idiotkampanjen från hennes egen tidning:

"Vi är 87 procent och ni är 13, ropar Aftonbladet från löpsedlarna.
Blanda inte in mig i den siffran. I de 87 procenten finns det borgare som är medskyldiga till att a-kassan inte har höjts på tolv år.

Att göra journalistik på var sverige­demokraterna bor, är inte att agera antirasistiskt. Inte heller att dumskallestämpla dem eller förklara dem vara känslomässigt störda. Det är elitism, klassförakt. För en byggjobbare eller långtradarchaffis som blir utkonkurrerad av polacker som arbetar för en spott­styver, kan det vara rationellt att vilja stänga gränserna."

Även journalisterna får sig en släng:

"Valrörelsen har handlat om jobben, men aldrig om arbetslivets villkor. Mediernas antirasistiska patos har koncentrerats till en enda fråga: de tiggande romerna. Den känslokonflikten drabbas journalisterna själva av – bedjande romer som kantar hela vägen till och från jobbet. Alltså pratar vi om dem.
Eller också lägger vi pannan i djupa veck kring frågan om SD ska kallas rasistiskt, fascistiskt eller högerpopulistiskt. Diskussionen går runt runt runt och blir till slut en tvist om påvens skägg."

Att säga att medierna har hanterat SD "sakligt" är ju direkt skrattretande, då vi fortfarande har inte minst Expressens kampanj i färskt minne, men även följande stycken har ett par klara tankar:

"Medierna har hanterat SD sakligt den här valrörelsen, det är eftervalsdebatten jag fruktar där alla liberaler utan känsla för nån annan klass än sin egen nu ska vråla ut sin ångest utan förmåga att fatta varför SD ens existerar. Men det finns ett journalistiskt
undantag: avslöjandet om Åkessons spelmissbruk.

Åkesson har inte spekulerat bort partikassan. Han är inte i närheten att bli statsminister. Åkessons spelande är ett privat bekymmer, inte ett politiskt problem.
Vad får en förtroendevald göra på sin fritid? Får man vara otrogen? En från­varande förälder? Alkoholist? Är det finare att spekulera bort pengar på börsen än spela bort dem på nätkasino?
Påståendet att Sveriges radio hade gjort samma sak om det varit vem som helst – en Åsa Romson – är högst hypotetisk."

Nej, det påståendet är inte hypotetiskt, utan en ren lögn. Sedan bjuder Åsa Linderborg själv på en grotesk lögn:

"SD:s självförtroende är störst i Sverige. Våldskapitalet likaså. Krafter triggas igång, i söndags kväll stod den första flyktingförläggningen i brand."

På vilket sätt har SD ett våldskapital? Att koppla den där branden till partiets valframgång är sannerligen ett lågvattenmärke. Ingen vet vem de skyldiga var, men det är knappast SD som ligger bakom den, eller ens segerrusiga anhängare, vilket många nu vill antyda. Det kan vara stökiga ungdomar, olika typer av lokalbor, eller faktiskt någon av de boende på förläggningen. Om någon politisk kraft i Sverige kan sägas ha ett våldskapital, så är det naturligtvis vänstern, från den "autonoma", till Vänsterpartiet i riksdagen. Ligister som även medierna gärna använder sig av.

Åsa Linderborg befinner sig på yttersta vänsterkanten och hyllar ofta utomparlamentariska aktioner mot oliktänkande, men jag anser ändå att hon ofta är intressant att läsa. I sin kommunism förblir hon ideologiskt enformig, och hamnar oftast fel, men hennes texter är bättre skrivna och bjuder på fler överraskningar än någonsin ett alster från Anders Lindberg, Oisin Cantwell, Fredrik Virtanen eller Daniel Swedin.

Dagens hyckleri: Åsa Linderborg

De senaste veckorna har de mest kända ur gåslevervänstern, personer som Jan Guillou, börjat använda ordet "kålsuparteorin". Med det menar de att det är fullständigt orimligt att fördöma våld som kommer från vänsterextremister, som om det kommer från nazister. Deras grundtanke är egentligen inte komplicerad. Våldsverkare är inte "lika goda kålsupare", eftersom nazister är onda, och kommunister ändå vill någonting fint, någonstans, även när de misshandlar, hotar, eller mördar. De blir mycket upprörda om någon tycker att ett brott är ett brott, och kallar denna princip idag "kålsuparteorin".

Dagens hyckleri står Åsa Linderborg för, då hon använder ordet "antidemokrat" flitigt, trots att den, likt jag själv, som läst hennes alster, vet att hon knappast är demokrat. Hon är någonting så ovanligt som en kommunist av den gamla stammen, som idag borde kunna räknas på ena handens fingrar; hon själv, Jan Guillou, Jan Myrdal och kanske CH Hermansson. Observera att jag här inte använder "kommunist" som ett slarvigt skällsord, likt "nazist", utan som en helt vetenskaplig beskrivning av Åsa Linderborgs världsåskådning. Just därför blir det stort hyckleri när hon ondgör sig över nazister för att de är antidemokrater. Det är knappast problemet hon har med dem. Svenska Motståndsrörelsen är uttalade nationalsocialister och antidemokrater, men Linderborg kunde ha valt en något hederligare angreppsvinkel.

"Den 15 december attackerade nazister en antirasistisk demonstration i Kärrtorp. Det var bara ett under att ingen blev allvarligt skadad, och framför allt inget av alla barn som var där."

Ja, det var en attack och jag rättfärdigar den inte. Jag vill dock återigen poängtera att liknande attacker är vardagsmat för sverigedemokrater och svenskpartister, och ingen ansvarskännande förälder från något av dessa partier skulle ta med sig sina barn till en offentlig aktivitet, just på grund av vad Linderborgs älskade "antifascister" brukar göra.

 "Det är naturligtvis skönt att tre antidemokrater får sitta inne och för stunden inte kan gå lös på förortsbor som tror på idén om alla människors lika värde. Trots det måste man fundera över brottsrubriceringen våldsamt upplopp.

Juridiskt innebär våldsamt upplopp att alla som befinner sig på en plats blir delaktiga. Gärningsbeskrivningen fokuserar på en hel folksamling, det räcker alltså med att man har varit på plats. Det betyder att alla på plats kan anses ha ansvar för våld som andra begår. Det innebär att man kan gripa väldigt många människor - se till exempel Göteborg 2001, där en massa demonstranter greps trots att de inte varit våldsamma ett endaste dugg."

På några få rader får hyckleriet glänsa fritt. Åsa Linderborg tycker inte alls att det är skönt att tre människor får sitta inne för att de är emot demokrati, då hon knappast själv skulle vilja sitta där, trots att hon hyllar personer som Lenin var och varannan dag. Hon njuter av att meningsmotståndare sitter i fängelse och skulle endast bli riktigt nöjd om varje sådan; liberaler, moderater, sverigedemokrater, svenskpartister och nationalsocialister, var inspärrade.

Göteborg 2001

När hon sedan nämner Göteborg 2001, blir hyckleriet än tydligare. De händelserna var ytterst våldsamma och våldet, det stod den yttersta vänstern för. En polisman var till och med tvungen att använda sitt tjänstevapen, inte för att han tyckte det roligt, eller var fascist, utan för att en ung man insisterade på att fortsätta kasta gatsten på dem. Han söp dock inte på kål, så i Linderborgs värld är det lite annorlunda:

"Lagen är ideologisk och särskilt dess tillämpning. När nazister och högerextremister demonstrerar brukar de mötas av antifascister, av människor med civilkurage som skriker, att vi vill inte ha några fascister på våra gator. Det anses vara ordningsstörande och är det i nån mening, men vill vi verkligen leva i ett samhälle där antidemokraterna får marschera på gatorna utan att störas?" 

Varje sansad människa som läser ovanstående avsnitt ser att någonting inte stämmer. När Åsas vänner håller på, är det civilkurage. När hennes ovänner gör det, är det ett fruktansvärt hot mot samhället och plötsligt någonting som gör demokrati intressant. Faktum är att mötesfrihet är en demokratisk rättighet, och i den ingår även att inte bli störd eller förhindrad.

Åsa Linderborg är en extremist, som troligen får härja fritt på Aftonbladet Kultur för att det genererar läsare. Det stora problemet är dock att hela medieetablissemanget delar denna bild; en attack mot sverigedemokrater är ingen händelse alls, medan en närmast unik attack i Kärrtorp genererar månader av skriverier.

Aftonbladet

Åsa Linderborg och all denna högerextremism

Det må vara något oklart vad det egentligen var för våldsamheter som skedde i Malmö, men det har iallafall fått fart på Åsa Linderborg, som ser ett tillfälle att attackera alla sina demoner samtidigt. Är man lika röd som Linderborg, blir det också hemskt mycket som blir högerextremt:

"Svenskarna i gemen har inget till övers för högerextremismen, tvärtom. Ändå genomgår den nu en normaliseringsprocess i det offentliga samtalet. Den svarta färgen vaskas till en mer grådaskig nyans och placerar den i ett slags gråzon, i en sankmark som kryper allt närmare det vi tänker på som politik."

Det första tecknet på den där gråtvättningen, var demonstrationen som Svenskarnas Parti anordnade den 14e september, som i media förvandlades till en hyllning av Kristallnatten:

"I Sverige får nazisterna marschera i Stockholm på Kristallnatten. I ena handen har de ett tillstånd från polisen, i den andra vässade fanspetsar att jaga antirasister med."

Vi förstår att om Linderborg fick bestämma, skulle det vara ganska många som inte skulle få demonstrera, men redan idag är det faktiskt förbjudet att gå omkring med vässade spjut. Hon konstaterar sedan att hon ser hakkors överallt, men det stannar inte där:

"I yttrandefrihetens namn publicerar Dagens Nyheter en helsidesannons för en främlingsfientlig pamflett. 130 000 kronor rätt in på kontot; även liberaler kan tjäna pengar på rasismen. Läsarnas avsky kom som en chock för chefredaktören. Några veckor senare jämför DN:s ledarsida Aftonbladets opinionssajt ­Politism med Avpixlat."

I verkligheten handlade det förstås inte om någon "främlingsfientlig pamflett" eller "rasism", utan om en annons för boken "Invandring och mörkläggning", där annonsen utgjordes av ett antal faktapunkter. Inte ens boken skulle förstås ha fått publicerats i Åsas rike. Att Aftonbladets eget barn Politism.se kritiserades av Hanne Kjöller verkar ha kränkt långt fler än vad jag först trodde. Kränkningen blev desto större då sidan nämndes i samma sammanhang som alltid hatade Avpixlat. Troligen är det dock bra mycket högre i tak i debatten på Avpixlat än på Politism.

Åsa Linderborg är förvisso en speciell och märklig person, men hon är inte den enda som argumenterar på det här sättet. I deras värld hänger allt som de uppfattar som högerextremt ihop. En knivskärning, en bokannons, kritik mot deras egen debattsida. Överallt finns dessa högerextremister som de modigt kämpar emot. I sin iver hinner Linderborg även med Soran Ismail, Breivik och förstås Europavalet:

"När högerextremismen nu i vår vinner ny mark i Europaparlamentet kommer normaliseringsprocessen intensifieras. Borgerligheten måste förhålla sig till avgrundshögern i hopp om att omärkligt finna gemensamma lösningar mot varje hot om vänsterpolitik."

"Normaliseringsprocessen innebär att fascisterna själva tillåts avgöra om de är fascister eller inte. Det är så fascister tvättas till nationalister och högerextremister till högeraktivister."

Det skulle faktiskt vara mycket rimligt om rörelser själva fick definiera sin ideologiska hemvist. Om personer som Linderborg och Arnstad skulle göra det, skulle alla helt enkelt kallas fascister och det skulle inte vara särskilt rättvist mot vare sig partierna eller väljarna. Mot slutet av sitt inlägg kommer Linderborg in på en hållning som hon torgfört många gånger förut; nämligen att vänstervåld är någonting fint, eftersom syftet är det. Att allt politiskt våld skulle vara förkastligt kallar hon för "kålsuparteorin":

"I normaliseringsprocessen ingår att jämställa fascismen med antifascismen; vänsterextremister och högerextremister är lika goda kålsupare. Att den ena ­rörelsen kämpar för demokrati och alla människors lika värde och att den andra arbetar för motsatsen spelar ingen roll. Alla som inte är liberaler är farliga.
Sverige har till och med en myndighet, Forum för levande historia, vars uppgift är att predika kålsuparteorin. När Forum instiftades 2003 fanns det nästan inga nazister, ett decennium ­senare är de fler än nånsin. Den här statliga propaganda­megafonen kostar 45 miljoner misslyckade kronor om året, pengar som istället skulle kunna gå till lokala antirasistiska organisationer."

Det retar uppenbarligen Åsa Linderborg att Forum för levande historia har berört kommunismens brott, eftersom kommunister trots allt "kämpar för alla människors lika värde". Jag skulle knappast påstå att dagens svenska våldsvänster kämpar för demokrati, när de attackerar exempelvis sverigedemokrater. Märkligast av allt är dock, som alltid, att det som kallas för Aftonbladet Kultur har blivit en propagandasida för ren sovjetkommunism.

Åsa Linderborg uppmanar till en liten kampanj

Denna dekal uppmanar Åsa Linderborg idag boende att klistra över nazisters dekaler. Det kan de väl få göra om de vill, men som vanligt ligger det så mycket mer bakom. Linderborg är en närmast fanatisk kommunist, som gärna skulle förbjuda allt från Avpixlat till Sverigedemokraterna. Dekalen är också framtagen av förbundet Allt åt alla, alltså samma extremvänster som tidigare anordnat "överklassafari".

Även hennes text under uppmaningen är problematisk, och får publiceras endast för att den representerar den odemokratiska yttersta vänstern, istället för en odemokratisk yttersta höger:

"Historien är full av exempel där det varit rätt att bemöta fascismen med våld. Det är mycket möjligt att demokratiskt sinnade även i framtiden kommer tvingas överväga de metoderna - men vi är inte där än."

I just detta fall handlar det om uttalade nationalsocialister, men vi skall inte för en sekund tvivla på att dessa människor, likt ökände Henrik Arnstad, har en tämligen generös tolkning av vad som är "fascism". Den som innehar dessa klistermärken kommer förstås klistra dem även på affischer från SD, eller varför inte något av allianspartierna. Åsa Linderborg har en förkärlek för uttryck som "nassar" och "rassar", vilket direkt ger ett infantilt intryck:

"Demonstrationen nu på söndag kl 12 i Kärrtorp är årets viktigaste manifestation och kan även bli den största. Men när nazisternas taktik är att ta över våra gemensamma utrymmen, räcker det inte med att demonstrera. Vi måste få in som rutin att ta bort nassarnas propaganda." 

Frågan förblir dock den vanliga: vad tror de att de uppnår med dessa dekaler? Nu bor ju Åsa Linderborg naturligtvis inte i Kärrtorp, men hon avslutar upphetsat:

"Nynassarna bor mitt bland oss. Det känns som vi står vid randen av ett permanent krigstillstånd."

Visst kan vi hålla på så här. Om ni ser någon kommunistisk affisch eller har vägarna förbi Aftonbladets kulturredaktion, kan ni exempelvis klistra upp någon av dessa:

Åsa Linderborgs tur att bekämpa statistik

Den senaste stormen i etablissemangsdammen, som vi kan kalla "statistikchocken", och medieelitens reaktioner, har visat hur illa demokrati och yttrandefrihet är förankrad i dessa kretsar och dessutom slutgiltigt bevisat att ordet "rasism" verkligen inte betyder någonting.

Nu är det Åsa Linderborgs tur, och ingen förväntar sig att hon skall försvara yttrandefrihet eller ens reflektera över hur officiella siffror kan bli rasism. Hon inleder med att prisa att hennes egen så kallade kultursida har recenserat boken:

"Aftonbladet Kultur är den enda kultursida som har recenserat Karl-Ove Arnstbergs och Gunnar Sandelins bok Invandring och mörkläggning, den bok som Dagens Nyheter i helgen hade en helsidesannons om."

Som jag då skrev här, handlade det inte så mycket om en recension, utan var snarare ytterligare ett vänsterangrepp mot yttrandefrihet och invandringskritik. Själv skrev jag då bland annat:


"Ja, det är ju fruktansvärt att oberoende debattörer "får" en plats i offentligheten. Borde inte detta ha stoppats av Åsa Linderborg och Lisa Bjurwald? Det är mycket som är extremt nu. Häromdagen såg vi hur Svenskarnas Parti tydligen inte bara var rasister, utan "extremrasister", vad nu skillnaden är. Följaktligen är SD inte bara nationalister, utan extremnationalister. Ovanstående stycke illustrerades för övrigt med en bild på Svenska Motståndsrörelsen. Edquists inlägg skall egentligen vara en recension av boken 'Invandring och mörkläggning'"

Att just Aftonbladet Kultur var den enda etablerade sidan som nämnde boken berodde inte på att de är ovanligt hederliga i sitt uppdrag, utan på att det är Åsa Linderborgs egen lekstuga, och att hennes lakej på redaktionen här såg ett tillfälle att håna oppositionella. Även denna gång är Linderborgs attacker rejält infantila:

"Boken presenterar sig själv som En saklig rapport från en förryckt tid, men som Samuel Edquist konstaterar är den inget annat än den gamla vanliga negerbollskverulansen: man får ju inte säga nånting i det här landet – som muslimerna snart har tagit över."

Att taket i den svenska debatten är mycket lågt är väl känt, men när två forskare skriver en bok baserad på officiella siffror, handlar den förstås om mycket mer än så, och när Linderborg avfärdar hela verket med "negerbollskverulans", visar det framför allt att hon vill att debatten skall vara ännu mycket mer sluten. Hon nämner också att SvD har nämnt boken, men fördömer det, då hon menar att det handlar om en positiv recension. I själva verket är det nog följande rader som retat upp henne:

"Nyutgivna boken ”Invandring och mörkläggning” av etnologen Karl-Olov Arnstberg och journalisten Gunnar Sandelin hamnade på topplistan för samhällsböcker. Det är något av en prestation då den getts ut på Arnstbergs eget förlag utan någon direkt marknadsföring, förutom en oseriös sågning på Aftonbladet kultur."

Därefter kommer Åsa Linderborg in på sin huvudpoäng, nämligen att invandringskritik överhuvudtaget får förekomma, åtminstone i Norge:

"I övrigt har intresset för boken varit svalt, vilket fick författarna att gråta ut i norska Aftenposten.
Det är ingen slump att Arnstberg och Sandelin åker till just Norge som martyrer. Invandring och mörkläggning är ett exempel på det som i Norge kallas för ”vaskning”, det vill säga, när extremhögern genomgår en normaliseringsprocess. I Norge är Fjordman, bloggaren som inspirerade Breiviks världsbild, numera kolumnist i dagspressen och kallas ibland in som islamexpert. I Sverige frågar SVT:s Agenda hur mycket invandring vi ”tål” - tål innan ja, vaddå? Publicistklubben bjuder in Avpixlat. Etcetera."

Tonen i inledningen känner vi igen. När Sverigedemokraterna framför kritik mot att de inte får komma till tals, eller att dess företrädare hotas och misshandlas, då heter det att man "tar på sig offerkoftan" och att man spelar på en "martyrroll". På samma sätt menar Linderborg, när bokens författare får yttra sig i Norge, att de "gråter ut". Det är då märkligt att samma Åsa Linderborg ägnade en hel sida åt en mycket självömkande beskrivning av de hot hon utsätts för, under rubriken "Förföljd av hatet". Rad efter rad "gråter hon ut" om hotbilden mot henne, men särskilt intressant är nedanstående rader:

"Vi tänker nog också att inte bara hatet, utan även hotet, tillhör yrket. Men det drabbar inte bara oss enskilda – hotet mot journalister och politiker är ett hot mot demokratin."

Som vanligt är alltså hot mot journalister allvarligt, till och med ett hot mot demokratin, medan hot mot exempelvis Jimmie Åkesson är en helt naturlig reaktion, eller poesi, som det inte finns någon anledning att gråta ut över eller som en martyr ta på sig offerkoftan.

Linderborg menar naturligtvis att Norge är ett fascistiskt land, när det inte registrerar, hånar, förföljer och tystar personer som bokens författare. I verkligheten är debatten i Norge mycket öppnare och friskare, och norrmän med i övrigt vitt skilda åsikter förundras över det bisarra klimatet i Sverige. Resonemangen kring att man inte skall "normalisera" invandringskritik känner vi igen. Förr var Danmark det stora hatobjektet, då regeringens samarbete med Dansk Folkeparti gjorde att "främlingsfientlighet" normaliserades, medan nu Norge har fått ta över den rollen, endast därför att debatten är öppnare.

Men framför allt; varför skulle invandringskritik inte normaliseras? Även tidigare i historien har det kommit rörelser som genom att yttra sig i samhällsdebatten lyckats normalisera det som tidigare var motarbetat och förkastat. Ett tydligt exempel är väl de kvinnor som kämpade för kvinnlig rösträtt, vilket hånades och motarbetades, men idag ses som ytterst normalt.

Att frågan om hur mycket invandring Sverige tål uppfattades som ett fruktansvärt brott mot mediernas kodex, säger också en hel del om hur styrda dessa är. Det stämmer att Avpixlat en gång bjöds in till Publicistklubben. Visserligen organiserades debatten så att Avpixlats Mats Dagerlind stod mot tre hätska motståndare, men fyra mot en var för dåliga odds för Åsa Linderborg, som då själv drog sig ur. Hon skulle naturligtvis helst stått där helt själv, precis som på sin egen "kultursida", där hon för några veckor sedan till och med intervjuade sig själv.

Det absolut märkligaste i hela statistikchocken, är hur åtta faktapunkter, hämtade från officiella källor, blivit "rasism" och här "högerextremism". För att understryka hur bisarra dessa reaktioner är, kan vi göra en jämförelse. Låt oss föreställa oss två författare på vänstersidan som skriver en bok om ökande klassklyftor och publicerar en annons för denna, med statistik kring inkomstskillnader och hur direktörers löner ökat snabbare än arbetares. Skulle denna annons skapat någon mediestorm? Naturligtvis inte, eftersom den stora upprördheten vi nu ser, överhuvudtaget inte handlar om några principer, utan helt enkelt om självgoda vänstermänniskor som vill tysta allt som inte passar deras ideologi och världsbild.

Sålunda tycker Åsa Linderborg inte att det är det minsta tveksamt att hon varje dag får betalt för att hylla kommunism, håna åsiktsmotståndare och bedriva rent privata kampanjer, samtidigt som hon absolut inte kan acceptera en betald annons med åtta rader statistik.

En kristen minister

Efter att Fredrik Reinfeldt möblerat om lite i regeringen, har Sverige fått en ny arbetsmarknadsminister i moderaten Elisabeth Svantesson. Som doktorand i nationalekonomi, kompletterat med erfarenhet i bland annat Riksrevisionen, torde hon tillhöra de mest utbildade och meriterade personerna i riksdagen. I vårt bisarra medieklimat är det dock någonting helt annat som fått uppmärksamhet, nämligen hennes bakgrund i Livets ord och Kristet center. Personligen skulle jag gärna slippa politiker som baserar sina ställningstaganden på religion, men mediernas reaktioner säger mycket om hur kompakt det politiskt korrekta trycket är och hur lätt det är att förkastas av eliten, i detta fall intressant eftersom det inte handlar om invandringspolitik, där det mest kompakta förtrycket finns.

Genom sin kristna tro är Svantesson nämligen skeptisk till både homoäktenskap och aborter och det är långt ifrån okej enligt vårt medieetablissemang. Hon är troligen i linje med korrekta uppfattningar i alla andra frågor, men dessa små avvikelser räckte för att hennes tillträde skulle beskrivas som att man nu fått in en kriminell i regeringen. Aftonbladet berättar om chocken:

"Nya arbetsmarknadsministern är en tidigare abortmotståndare.

Den moderata politikern Elisabeth Svantesson får regeringens tungviktarpost som arbetsmarknadsminister.

Hon har ett förflutet i både rörelsen "Ja till livet" och Livets ord."

Eftersom jag själv saknar kopplingar till religion, har jag inga problem med fri abort, men att så hatiskt och förfärat beskriva någon som "tidigare abortmotståndare" säger väldigt mycket om det speciella klimatet i vårt land och visar att det, förutom invandringsfrågan, finns ytterligare ett par områden där man direkt förkastas av eliten. Svantesson blir alltså ansvarig för arbetsmarknaden och jag har mycket svårt att se problemet med att en medlem i regeringen skulle vilja inskränka aborträtten, när de 15-20 övriga troligen är helt för fri abort. Som vanligt handlar det förstås inte om åsikten i sig, utan om att hon inte helt faller inom ramen för vad som är acceptabelt i det officiella Sverige. Du får helt enkelt inte lov att vara emot abort eller homoäktenskap, för att inte tala om massinvandringen. Då måste du hånas, demoniseras och tystas.

Man kan skriva spaltmeter om de tolerantas intolerans. De nöjer sig inte med att deras åsikter är de förhärskande, utan blir upprörda över att andra åsikter överhuvudtaget finns. Sålunda räcker det inte med att 94% av riksdagen är för massinvandringen, eftersom det är så fruktansvärt att det ens finns 5,7% med en avvikande åsikt. Det är därför som sverigedemokrater inte har några problem med att ha vänner i Folkpartiet eller Miljöpartiet, medan goda liberaler och socialister inte ens kan dela lokaler med en sverigedemokrat.


"Att det i regeringen numera sitter en engagerad
abortmotståndare kan inte vara acceptabelt i Sverige 2013"
skriver denna Sara Haraldsson. Jag gissar att hon dock
skulle acceptera en praktiserande muslim där.

Aftonbladet förefaller huvudsakligen ha vänstervridna läsare och ett par kommentarer sammanfattar ganska bra det mentala tillståndet i det politiskt korrekta Sverige och skulle lika gärna kunnat handla om invandringspolitiken:

Sussi Utterström

"Men nej! Man kan inte vara emot abort. Man KAN inte det bara. Blir så arg på såna ruggugglor"

Tobias Lord Lohse
"Jag hade inte anställt en nazist som kock, fastän det är mat hen ska laga. Det handlar om värderingar."

Precis, det handlar inte om politik eller vilket samhälle vi skall vara. Det handlar om värderingar och då finns det en mycket tydlig mall att följa om man vill se sig som en god människa. Det är inte en slump att "antirasister" just talar mycket om sig själva som "antirasister", snarare än att ägna tid åt att bekämpa rasism.

Det märkliga är att samma personer som nu drar igång en hatkampanj mot Elisabeth Svantesson för hennes kristna tro, alltid är de som försvarar islam. Att kyrkan historiskt sett har upplevts som en förtryckare och en bromskloss av tidigare generationers vänstermänniskor är inte så konstigt. Genom århundradena har den mäktiga kristna kyrkan i Europa i många fall agerat mot utveckling och vetenskapliga framsteg. Men hur är det möjligt att dessa människor, som ser sig som moderna och rationella personer, plötsligt accepterar och tyr sig till islam, den mest bakåtsträvande religion världen idag känner? Det har skrivits en hel del om vänsterns vänskap med islamismen, men detta samarbete känns fortfarande inte helt logiskt. Det kan troligen dels förklaras med det gamla USA-hatet, där arga muslimer ses som motståndare mot imperialismen, men skall också ses i ljuset av den pågående massinvandringen till Västeuropa. I muslimen ser vänstern en fattig och förtryckt människa, som skall ansluta sig till dem i klasskampen. Att islamisterna sedan har en diametralt motsatt uppfattning om kvinnors och homosexuellas rättigheter verkar man göra sitt bästa för att förtränga.

En som utan omsvep predikar denna syn är förstås Åsa Linderborg, som i sin kommunistiska blogg Aftonbladet kultur går till attack, under rubriken "Elisabeth Svantesson den riktiga Omar Mustafa". Som ni förstår försvarar hon islamisten Omar Mustafa, men tycker att den kristna Elisabeth Svantesson skall granskas ordentligt.

Är jag själv då inkonsekvent i denna fråga kring Svantesson och Mustafa? Nej, jag skulle helst slippa även kristna i min egen regering. Jag måste erkänna att jag inte funderar särskilt mycket på frågor kring abort eller homoäktenskap, men jag är ingen brinnande motståndare mot någon av företeelserna. Jag kan dock acceptera att det finns personer som motsätter sig dessa, särskilt om de gör det av rationella skäl, snarare än religiösa.

En sak måste dock tydligen understrykas. Det är skillnad på kristendom och islam, på en kristen som Svantesson och en islamist som Mustafa. Svantesson motsätter sig samkönade äktenskap, medan en islamist tycker att alla homosexuella helt enkelt skall dödas, vilket sker i bland annat Iran, men inte i USA. Många kristna motsätter sig kvinnliga präster, medan islamister kräver att kvinnor skall täcka sig, begränsa sin rörelsefrihet, acceptera misshandel osv. Jag kan lova Åsa Linderborg att hon skulle få ett bättre liv i Elisabeth Svantessons Sverige, än i Omar Mustafas. Dessutom är vår nya arbetsmarknadsminister både välutbildad och erfaren, medan Mustafa enbart lyftes fram för att han var invandrare och muslim.

Nyheter24

Åsa Linderborg bortkörd av polis

Bilden uppges visa hur polis
avlägsnar Åsa Linderborg

Aftonbladet Kultur är ju som bekant Åsa Linderborgs privata lekstuga, där hon får skriva precis vad hon vill. Det handlar nästan aldrig om kultur, men desto mer om kommunism och Linderborgs eget liv. Denna gång ägnar hon en hel artikel om hur hon dök upp vid ett SvP-möte, för att då avlägsnas av polis. Hon ser det som oerhört allvarligt att journalister sorteras bort tillsammans med stenkastarvänstern. Det skulle jag hålla med om helt och hållet, om nu Sverige hade haft en riktig journalistkår, men vad skulle våra journalister göra för insats vid en nationalistisk sammankomst? Åsa Linderborg, som ju knappast kan kallas för "journalist", bevisar det själv genom sitt inlägg, som är pepprat med "fascister" och "nassar". Hennes alster kräver knappast något vittnesmål eller fysisk närvaro på plats i verkligheten. Hennes inlägg är fullt av snedvridna beskrivningar och förstås de vanliga epiteten.

"I täten gick en kostymklädd partiledning med ett belastningsregister som bland annat omfattar vapenbrott, misshandel, upplopp och skadegörelse. Bakom dem kom fanbärarna, blonda kvinnor med livmödrar som ska reproducera den vita rasen. Allra sist marscherade ett dussin mer eller mindre maskerade män från Svenska motståndsrörelsen, den som systematiskt knackar invandrare."

Var inte passagen om "livmödrar" sexistisk i överkant? Är inte kvinnor också självständiga varelser som kan ta politisk ställning? Att Svenska motståndsrörelsen systematiskt skulle "knacka invandrare" har jag aldrig hört talas om. Överhuvudtaget utmärker sig den nationalistiska rörelsen genom att anordna egna, fredliga, sammankomster, medan Åsas vänner i extremvänstern, enbart verkar syssla med att förfölja motståndare med hot och våld.

"Det är klart att medierna måste bevaka Svenskarnas parti. Problemet är bara att polisen försvårar vår uppgift genom att tillmötesgå partiets krav."

Självklart skulle det vara välkommet om vi hade neutrala medier som opartiskt rapporterade kring samtliga partiers verksamheter. Med den mediekår vi har, blir deras närvaro dock helt meningslös. De kommer ändå att skriva om "nazister", samt det nyligen uppfunna "extremrasister", och sätta rubriker som "Våldsamt vid nazistdemonstration", alltid utelämnande att våldet kommer från motdemonstranter.

"Till slut blev det svårt att uppfatta vad talarna sa. Mötets ideologiska innehåll kunde aldrig rapporteras av medierna, för det nådde oss aldrig."

Men det skulle ni ändå aldrig rapportera, eller hur? TV4 deklarerade till och med innan demonstrationen, att de skulle rapportera om det blev oroligheter. Den egentliga demonstrationen, SvPs, ansågs helt ointressant. Lögnerna och de orwellianska beskrivningarna fortsätter:

"Det är en svår och otacksam uppgift att vara polis i en sån här situation. De måste hålla rasisterna och antirasisterna isär, annars blir det farligt. På det hela taget gjorde de det bra; Svenskarnas parti fick på egen begäran skämma ut sig genom Stockholms gator och demokraterna fick med en god portion humor manifestera sin avsky utan att det blev konfrontation."

På vilket sätt skämde SvP ut sig? Jo, jag förstår att Linderberg tycker att alla yttringar som inte är mycket vänster är pinsamma, men det är ju inte en särskilt saklig beskrivning. Att sedan beskriva våldsvänstern som "demokrater" som manifesterar "med en god portion humor" är ju så absurt att det blir direkt komiskt. Om man har som enda mål i livet att förfölja alla med andra åsikter än en själv, dessutom med våld, är man själva definitionen av en icke-demokrat. Om nu "inga rasister på våra gator" någonsin varit humoristiskt, upphörde det för många år sedan. Det är enbart tröttsamt och patetiskt.

Linderborgs egen demokratisyn och argumentationsnivå sammanfattas ganska bra i en av meningarna:

"Även vanliga medborgare förhindras genom PL24 att ta del av fascisternas budskap. Det är i och för sig bra om folk inte lyssnar på deras skit, men det är livsfarligt om ett enskilt tjänstemannabeslut ska avgöra vem som är lämplig att få åhöra ett öppet möte."

Avslutningsvis vill jag säga att det varken gör från eller till om journalister är på plats eller inte, då de inte har något ärligt uppsåt. Det allvarligaste vid alla dessa sammankomster är att man varje gång tillåter vänsterhuliganerna att gå bärsärkagång, vandalisera och misshandla. Jag är öppen för att helt förbjuda motdemonstrationer, då ju dessa enbart syftar till att förstöra andra människors mötesfrihet. Man skulle då i god tid kunna plocka bort dessa pöbelhopar, som saknar egna visioner och budskap.

Aftonbladet


 

Expos Daniel Poohl har släppt en bok

Aftonbladet kultur innehåller ibland artiklar om kultur, men är framför allt kommunisten Åsa Linderborgs privata lekstuga, där hon producerar olika märkliga politiska inlägg. Tydligen har Daniel Poohl, som är en av frontfigurerna för åsiktsmyndigheten Expo, producerat en självförhärligande bok med titeln "Som om vi hade glömt" och Åsa är förtjust. Med vad jag antar är en blinkning till Aftonbladetkrönikören Ronnie Sandahls bok "Vi som aldrig sa hora", utnämner Åsa Daniel Poohl till pojken "som aldrig sa blatte".

När Daniel Poohl gick i skolan mottog hans ort ett stort antal flyktingar från Balkan. Vissa av hans klasskamrater var skeptiska till detta inflöde, men Daniel Poohl, som redan då var lite intelligentare och finare än andra människor, hamnar förstås på rätt sida.

"Daniel var tio år på det elfte när familjerna Hasani och Sejdaj från Kosovo plötsligt intog bordet med fika, prat och inbördes käbbel på gården mellan lägenhetslängorna där han växte upp med sin mor och bror. Han får genast kontakt med Arif, Arzim, Mentor, Myrvete och de andra barnen, eftersom han älskade att spela fotboll och gärna lät sig bjudas på söta kakor och te."

Vi förstår omedelbart att Daniel är en god människa, men en liten motbild letar sig faktiskt in:

"Att välja för eller emot flyktingmottagning kan tyckas enkelt ur en humanistisk vinkel, men i vardagen prövas principerna. Poohl beskriver hur de nya invånarna frestar på. Att Arif inte bara bjuder exotisk vänskap och generositet, utan också manipulerar, ljuger och oprovocerat gör utfall. Våldet kommer in i vardagen, men slagsmålen slutar aldrig vid sista slaget; uppfordrande tvingas åsensbruksborna att ta ställning till hela folkgrupper."

En viktig aspekt av boken, åtminstone i Linderborgs skildring, verkar vara att måla upp den typiska bruksorten, där många blir bonniga och misslyckade sverigedemokrater, men där en god människa som Daniel Poohl kan gå vidare och nå till det allra finaste rummet; Stockholms medievärld och självaste Expo. De som kritiserar flyktingmottagandet bär bombarjackor och till och med hakkors, men är å andra sidan så dumma att de tror att det heter "hatkors". Vi får också några ledtrådar om varför just Daniel blir lite bättre än de andra i Åsensbruk:

"Det är mamma Inger som säger, att ”man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad”. En självklar livsmaxim som är svår att själv leva upp till, men som tydligen också kan dana karaktärer."

Även SvDs kultursida tar upp boken och inleder med en spännande skildring av tiden då Daniel Poohl var ung:

"Bilden som liknar. Som ser ut så här: högröstade nazister på offentliga platser, attacker mot boenden för asylsökande, en man som skjuter på icke-vita människor och motbjudande segrar för ett rasistiskt parti."

Elisabeth Hjorth visar med sin pose att
hon kan tänka. Hennes alster visar det
nämligen inte.

Tidningens Elisabeth Hjorth avslutar med följande 

"Poohl gör således rättvisa åt en sanning som nydemokrater och sverigedemokrater varken förmår fatta eller erkänna."

Nej, Elisabeth, sanningen sitter förstås endast medieeliten i Stockholm på. Vi andra är misslyckade individer på bruksorter, som "varken förmår fatta eller erkänna".

Själv får jag mitt lystmäte på Expo-propaganda redan genom att titta på vilket soffprogram som helst och kommer inte att läsa boken.

Aftonbladet
SvD
SR
Smp

Åsa Linderborg visar färgen

Jag visste precis vad Åsa Linderborg skulle tycka om upploppen i Sverige, men jag trodde inte att hon skulle vara fullt så uppriktig:

"Husby trasar sönder min politiska själ. Revolutions-jaget tänker, att äntligen händer det som förr eller senare måste ske! Arbetarklass-jaget tänker, att det är ett jävla sätt att bränna ner skolor och bilar.
Det är en sak att kasta sten på repressiv polis, det är nåt annat att kasta sten på reproduktiv räddningspersonal.
För att en revolt ska ha ideologisk riktning krävs det mer än en social erfarenhet. Man måste veta var den verkliga makten finns och våga ge sig på just den. Det är det som skiljer uppror från upplopp. Allt hade varit lättare om det var finåken i societetskvarteren som brann i natten."

Mycket tydligare än så kanske inte en gåsleverssocialists revolutionsromantik och finmarxism kan visas upp. När polisen försöker upprätthålla lag och ordning, samt skydda egendom, är den "repressiv". Samtidigt som hon koketterar med det skydd hon menar sig behöva från otäcka näthatare. Linderborg åtnjuter polisens beskydd, men passar ändå på att svartmåla den. Skall man kasta sten på dessa poliser också? Eftersom Linderborg själv förstås inte bor bland de proletärer hon värnar om, utan snarare i "societetskvarteren", får vi anta att det är rimligt att hennes egen bostad bränns ner.

Hon erkänner dock att invandringskranen har skruvats på ytterligare under Alliansen, något som är positivt i hennes helt teoretiska värld:

"Hur man än vrider och vänder på den här regeringen, är det dags att vi som är antirasister erkänner att asylreglerna har lättats upp sen borgarna kom till makten. I Sverige får papperslösa flyktingar vård och utbildning. Det är en stor sak.

Rasismen är strukturell, precis som klassamhället – systemen hänger intimt ihop. Men den är inte ett alliansproblem som går att rösta bort med sossarna."

Nej, det är därför man helt enkelt inte längre kan rösta på något av de traditionella blocken. Eller som någon sa igår: oavsett vilket block man väljer, så får man Miljöpartiets migrationspolitik.

Aftonbladet
Fria Tider

Dagens citat: Magnus Wennerholm

"Jag känner inte att jag är skyldig dig någonting"










Uppdrag gransknings Magnus Wennerholm svarar Åsa Linderborg, som med anledning av programmets reportage om medias vinklingar kring invandring, kräver Wennerholm på svar om hans syn på invandring.

Dessvärre ser han sedan ändå till att krypa rejält, för att förbättra bilden av sig själv i Linderborgs och Helins ögon:

"Dina medarbetare har läst min blogg, där jag skrivit långa inlägg till försvar för världens muslimer.
[...]

Jag kan naturligtvis redogöra för alla reportage jag har gjort genom åren där jag har velat sätta ljuset på de orättvisor som drabbar muslimer. Att stå upp för mångkultur och invandrares rättigheter har alltid varit helt grundläggande för mig."

Varför detta ständiga kryperi? Mig påminner det om anhöriga till västerländska personer tagna som gisslan i Irak, som intygade sin egen och gisslans otroliga respekt för islam.

Det är möjligt att just Wennerholm menar allvar, men detta är ett beteende man ofta ser även hos människor som egentligen är kritiska till Sveriges vanvettiga politik. Ställ er upp och säg, utan ursäkter, att "Ja, islam är en grotesk ideologi vi inte vill ha här, och nej, mångkultursprojektet är ingen väg framåt för vårt land!"

Aftonbladet

Överdomare Linderborg förklarar debatten

Efter några dagars uppehåll är jag nu tillbaka, och inleder med att ta en titt på de etablerade medierna. Till min förvåning ser jag att det lite underhållande pk-inbördeskriget har rullat vidare. För oss som inte tillhör den här inre kretsen kan det bli lite snårigt, men det hela inleddes iallafall av en text av Jonas Hassen Khemiri, där han ger exempel på diskriminering i vardagen. Mot denna text vände sig sedan Jasenko Selimovic (fp), och menade att man måste sluta vara fixerad vid diskrimering och att var och en är ansvarig för sin egen framgång. Därefter har en mängd individer dykt upp i denna debatt, alla från medieetablissemanget.

Idag dyker då Åsa Linderborg upp igen, och henne får vi väl betrakta som (hon lär ju göra det själv iallafall) själva överdomaren när det gäller att avgöra vad som får sägas och hur det skall sägas.

I sin artikel "Ni kan inte ta debatten" säger hon till alla sina kollegor att de inte skall diskutera med oppositionella röster, för att de alltid kommer att förlora. Ni känner igen tankegången; om man tar debatten med en "främlingsfientlig", legitimerar man dennes åsikt, och inte heller en fråga som "Hur mycket invandring tål Sverige?" får ställas. Åsa utvecklar vidare sin syn på mediers roll:

"Stina Dabrowski menar att man stryper yttrandefriheten om man inte låter alla åsikter komma till tals. Det är en vanlig uppfattning att medier ska vara ett speakers corner, men det är högst anmärkningsvärt att den formuleras av PK:s ordförande. Dabrowski borde veta att publicistik och tryckfrihet inte är samma sak som yttrandefrihet. Publicistens uppgift är att sålla och prioritera: Vad är viktigt för just oss att berätta om? Vad vill vi stå för?"

Dagens artikel gör Linderborgs märkliga inställning lite mer begriplig för oss andra, men en sak förstår jag fortfarande inte; är det inte intressantare att diskutera med en meningsmotståndare än en likasinnad? Tror hon inte på sina egna argument? Vi minns ju att hon direkt drog sig ur en debatt, då det visade sig att det skulle finnas en motståndare, Mats Dagerlind, och endast tre likasinnade på plats. Sedan bjuds vi på Linderborgs bild av sverigedemokrater:

"Huvudargumentet går ut på att vi genom att ”ta debatten” kan övertyga högerextremisterna om att de har fel. Det är ett underbart men ack så naivt upplysningsideal. Fascismen, om vi tar ytterligheten i spektrat, är antiintellektuell och antirationell i hela sin attityd. Den är immun mot vetenskap och fakta.

De flesta invandringsskeptiker är dock långt ifrån fascister, men inte heller de som tycker att ”det gått för långt med invandringen” går att övertyga bara genom att vi – vilka ”vi” nu är – slår dem i huvudet med allehanda värderingar om alla människors lika värde. De allra flesta ställer upp på den idén men lever i en verklighet där de saknar jobb, inkomster, trygghet eller bara känner sig helt maktlösa eller frånsprungna."

Mot slutet av artikeln kommer själva kärnan, och det kanske intressantaste; nämligen varför medieeliten inte skall "ta debatten":

"Jag kan lika gärna skriva det rakt ut: Ni grejar det inte. Ni vill inte, och ni kan inte. Ni är rädda att inte klara en sån tillställning eftersom ni vet att den blir på deras villkor, och att den har sin egen inneboende logik, bortom er kontroll."

Ja, vår sida står för logiken, och då är det kanske lättast att helt enkelt undanhålla sig varje debatt.

"När kommer frågorna om kommunismen?"

Hyckleri och förvirring på Aftonbladet

Även om vi andra vid det här laget blivit ganska trötta på diskussionen kring näthat, så fortsätter media att älta detta, troligen för att de ser det som utmärkt sätt att vinna martyrskap, och bibehålla någon sorts illusion om att pressen står upp för det fria ordet. Frågan är ju egentligen mycket enkel; att skicka hot och trams till offentliga personer är dumt och meningslöst, samt förekommer troligen från alla politiska håll.

En som i den här debatten får det lite svårt med trovärdigheten är förstås Åsa Linderborg. Hon ondgör sig över näthat när det riktas mot henne själv, eller möjligen någon annan vänsterkvinna, men övriga åsikter tycker hon skall tystas och demoniseras så gott det går.



Idag skriver Linderborg om  Elisabeth Ohlson Wallins fåniga bildmontage med kungen, drottningen och några till. Ordförande för Rojalistiska föreningen, Patrik Åkesson, kallade bilden för "näthat":

"Där och då spårade näthatsdebatten ur fullständigt.

I Dagens Nyheter i torsdags fick författaren och musikern Mattias Alkberg frågan hur han vågade spela in en låt om kungen med text av Carl Johan De Geer: Är inte det ”näthat”? Begreppsförvirringen är total. Elisabeth Ohlson Wallin har gjort ett fotomontage och Alkberg har gjort en skiva. Båda är samhällskritiska konstnärer. Näthat, det är nåt annat.

Om allt – konst, humor, idédebatt – ska diskvalificeras som näthat, stryps det offentliga samtalet till ett enda blaha blaha. Makthavarna får sitta i orubbat bo.

Fotomontaget kväljer mig. Men det gör även kungahuset och dess bristande respekt för yttrande- och pressfrihet."

Visst, den där bilden är förstås inte näthat i ordets egentliga mening, men ordet har redan förlorat all mening, inte minst genom Åsa Linderborg, och hennes försök att klistra det på "högerextremister". Observera hur de aktuella hatarna i Linderborgs värld istället är "samhällskritiska konstnärer". Hennes slutsatser blir sedan fullständigt absurda, just för att de kommer från henne, en av landets främsta åsiktspoliser. Det är ju just vi som sysslar med samhällskritisk idédebatt, som varit den främsta måltavlan i debatten kring "näthat". När vår sida vill diskutera samhället kallas vi för näthatare och fotsoldater, och våra publikationer kallas kort och gott för "hatsajter".

En annan av Aftonbladets gamla politruker har det betydligt enklare. Jan Guillou slår helt enkelt fast att alla näthatare är sverigedemokrater. Det märker han dels på personernas språkbruk, men även för att någon från vänstern aldrig skulle sänka sig så lågt som att hota motståndare. Det blir raka rör redan i inledningen:

"Jo, det är sexuellt nödlidande sverigedemokrater som över­öser Aftonbladets kvinnliga kolumnister och deras kolleger i andra medier med sadistiska sexfantasier och hot om sexuellt våld. Så ligger det till. Jag återkommer till hur man kan veta det."

Skulle något hot dyka upp från vänster, är även detta i själva verket påhittat av sverigedemokrater. Dessutom befinner sig vänstern på en högre intellektuell nivå:

"Påståendet har trovärdighets­problem i två avseenden. Dels handlar det om tendensen att spela mar­tyr­er, att rista in hakkors i pannan på sig själva eller sätta eld på sin egen lägenhet och anklaga ”vänstern” för att ligga bakom. Dels, och viktigare, handlar det om en avgörande ideologisk skillnad mellan vänster och populisthöger.

Vänsterextremister har intellektu­ella anspråk, ser sig om en genomskådande elit, och då är det lika fint att kunna analysera samhället i marxistiska tanke­banor som att vara feminist."

Aftonbladets förhållande till sanning och yttrandefrihet känns inte helt glasklart.

Åsa Linderborg läxar upp alla som faktiskt deltog i debatten

Som alla vet drog sig Åsa Linderborg ur Publicistklubbens debatt om näthat. Anledningen var att det även skulle dyka upp en meningsmotståndare, och där drar Linderborg gränsen; gärna debatt, men då skall det vara hennes åsikt som gäller och en given utgång. Överhuvudtaget är det lättare att trumpeta ut budskap från hennes egen Aftonbladet Kultur, där hon själv får göra vad hon vill, och framför allt slipper bli motsagd.

När hon nu sitter på sin trygga redaktion, känner hon att det är dags för ett inlägg i den debatt hon bojkottade. Hon inleder med en inte helt nyanserad beskrivning av Mats Dagerlind och Avpixlat:

"Han är kolumnist på Avpixlat, en högerextremistisk sajt utan ansvarig utgivare som hotar journalister till livet."

Vi som är flitiga följare av sajten vet att de aldrig hotat någon journalist till livet. Antingen så ljuger hon rakt av, eller så menar hon ungefär att den "piskar upp en stämning" som i förlängningen leder till att journalister hotas. I så fall bör hon också tänka på vad hennes och övrigt etablissemangs demonisering av sverigedemokrater leder till. Jag är övertygad om att media har en stor skuld till att SDs företrädare är de mest hotade politikerna.

Linderborg ser inbjudan av Dagerlind som en normalisering av rasism, och då kan det bli hur otäckt som helst:

"Finns det en gräns för vem PK kan tänka sig att legitimera som samtalspartner? Skulle de nånsin komma på tanken att bjuda in en antisemit i kostym eller med en svensk variant av svastikan tatuerad på ryggen (båda sorter finns)?"

Samtidigt tycker hon förstås inte att det är det minsta märkligt att en kommunist som hon själv, som dessutom stolt bär en röd stjärna, får medverka i alla sammanhang. Hon representerar ju det goda förtrycket och de rätta åsikterna.

Linderborg noterade dock att Stina Dabrowski, som egentligen var moderator, agerade fulltändigt partiskt. Detta tycker hon förstås är helt i sin ordning, men att även övriga icke-kommunister borde tryckts till:

"Vi måste lyssna på varandra”, säger PK:s ordförande Stina Dabrowski. Trots viljan till samtal dirigerade hon debatten med en lågaggressiv ton mot Dagerlind. Han skulle ställas till svars. Problemet var att hon inte hade tillräcklig kunskap om Avpixlats publiceringar för att kunna göra det. I stället fick Dagerlind oemotsagd skylla allt på medieetablissemanget; det är deras fel att Avpixlat uppmanat sina läsare att söka upp misshagliga journalister i deras hem. Dabrowski var så koncentrerad på Dagerlind, att hon helt struntade i att ställa kritiska frågor till de andra deltagarna.

En av dem som fick stå ostörd på podiet var Sakine Madon."

Det är så oerhört fegt av Åsa Linderborg att först inte våga dyka upp i en debatt, för att sedan, flera dagar senare, komma med åsikter kring den och hur alla andra borde uppträtt. Varför då inte delta från första början, där hon kunde läxat upp alla andra medan debatten faktiskt pågick? Jo, just för att det skulle blivit lite jobbigare att dels behöva tänka i realtid, dels själv behöva stå till svars för sina utfall.

Linderborgs krönika har titeln "Nu är högerns kulturkrig här" och riktar sig egentligen mot borgerliga skribenter. Anledningen är framför allt att de vågat antyda att det även hatas ganska friskt från vänsterhåll. I Åsas värld blir då även dessa genast fiender. I denna värld är vänsterhatare "systemkritiska skribenter som inte lallar med i den borgerliga trallen". Här finns inga gråskalor; man är antingen med Åsa Linderborg, eller så man emot, och då förtjänar man allt hat i världen.

Åsa Linderborg rasar mot yttrandefriheten igen

Åsa Linderborg med sin röda stjärna

Publicistklubben (förkortas festligt nog PK) skall ikväll debattera "näthatet" och har bland annat bjudit in Avpixlats krönikör Mats Dagerlind. Mot denna inbjudan vänder sig förstås Åsa Linderborg, som återigen menar att endast hennes likasinnade, och helst kanske bara hon själv, borde vara med.

"I kväll debatterar Publicistklubben näthatet. I panelen finns en ­representant för Avpixlat, en höger­extremistisk sajt som saknar ansvarig utgivare. På så vis kan den inte lagföras för publiceringar som hotar journalister."

Att man inte kan ha en officiell ansvarig utgivare säger ju mer om klimatet i Sverige, än vad det säger om Avpixlat. Självklart skulle Linderborg vilja lagföra samtliga fria medier för att tysta dem. Avpixlat hotar heller aldrig journalister, men bemöter ofta dessa och deras skriverier. Om inte exempelvis Avpixlat funnits, var skulle någon annars kunna uttrycka avvikande åsikter?

"Högerextremisterna äter sig fram ­inom nyckelyrkena. De utbildar sig till lärare, läkare, jurister, journalister. Det har de rätt att göra, vi ska inte ha­ yrkesförbud i Sverige. Men vad gör PK om skribenterna på Avpixlat et al. söker medlemskap? Jag ställde frågan till Dabrowski förra veckan (8 februari). Hon svarar att PK inte ”tillämpar åsiktsregistrering”. Det är en förbluffande inställning. Om inte PK bryr sig om huruvida deras medlemmar för­svarar eller motarbetar yttrande­fri­heten, måste den fundera över sitt ­existensberättigande."

Hur ska du ha det, Åsa? Det brukar alltid sägas att dessa "högerextremister" är obildade och arbetslösa, och att deras ställningstagande endast är ett uttryck för deras frustration över sin utsatthet i samhället. Nu "äter de sig" alltså in i olika yrken. Det är väl inte särskilt märkligt att inte varje läkare eller jurist delar PK-etablissemangets världsbild? Av formuleringen ovan kan vi gissa oss till att Linderborg helst faktiskt skulle vilja ha yrkesförbud för dem med oppositionella åsikter, men att hon någonstans förstår att det skulle vara svårt att genomföra. Hennes sista mening blir ett utmärkt exempel på den orwellska omvända världen, där hennes kamp för att tysta oliktänkande förvandlas till ett försvar av yttrandefriheten. Krig är fred, frihet är slaveri.

Åsa Linderborg skulle själv medverkat i debatten, men bojkottar den då en meningsmotståndare deltar:

"- Mats Dagerlind kommer säkert att ge ett belevat och sympatiskt intryck. Och då kommer många tänka, att Avpixlat är väl inte så farliga."
Hon skulle förstås hellre sett att hon själv helt enkelt fick berätta att Avpixlat var farligt, utan några irriterande motargument.

Näthat som maktens verktyg

Det pågår för närvarande en medveten sammanblandning av två olika fenomen. Det första är det riktiga näthatet, som riktas mot kvinnor i offentligheten, och uttrycks som rena hot, ofta av sexuell karaktär. Det andra är den kritik mot makten som förekommer på fria sajter som exempelvis Avpixlat. Dessa fria sajter, och den samhällskritik som där framförs, är helt nödvändiga i det stängda svenska debattklimatet.

Det senaste exemplet på denna taktik är gårdagens Uppdrag granskning. Programmet inleds med att kvinnliga debattörer får läsa upp hot som riktats mot dem, hot som är både grova och idiotiska. Sedan dyker dock sammanblandningen upp:

"Annars är det två ämnen som är extra känsliga, enligt alla kvinnor vi pratar med. Det ena är att kritisera högerextrema krafter, eller att skriva negativt om Sverigedemokraterna. Det andra är att överhuvudtaget uttrycka en feministisk åsikt."

Problemet i Sverige, och det som orsakar denna ilska, är att det i offentligheten enbart skrivs negativt om Sverigedemokraterna. Denna propaganda matas ut dag efter dag, och det är knappast konstigt att många människor blir upprörda. Då deras invändningar inte kan framföras via traditionella kanaler i offentligheten, blir det fria sajter och kommentarsfält som återstår. Det är dock djupt ohederligt att likställa denna berättigade vrede med de idiotiska hot som skickas till kvinnliga debattörer. Själv hatar jag varken Åsa Linderborg eller Lisa Bjurwald, men jag tycker de har fel, är odemokratiska och har alltför stort inflytande, vilket jag också argumenterar för, bland annat här. Jag skulle dock aldrig få för mig att hota dem, eller skicka kränkande meddelanden.

Man skall komma ihåg att personer som Linderborg och Bjurwald inte är några stackars sårbara kvinnor, utan i högsta grad makthavare, som går andra makthavares ärenden. Som maktens megafoner förtjänar de att bemötas. Detta skall dock ske med argument, inte med hot och debila förolämpningar, som endast slår tillbaka mot dem som skickar dessa.

Sedan är blir det lite patetiskt att dessa mediefigurer reagerar endast för att det drabbar dem själva. SD-kvinnor har länge utsatts för hot med liknande innehåll, utan att det rönt någon större uppmärksamhet. Gissningsvis tycker Linderborg och Bjurwald att detta egentligen är bra och berättigat.

Om detta skriver Mats Dagerlind på Newsmill:

"Varför fanns bland alla dessa högläsande kvinnor i Uppdrag Gransknings trailer exempelvis inte någon av alla de Sverigedemokratiska politikerkvinnor som utsätts för minst lika obehagliga upplevelser som Åsa Linderborg? Och varför detta ensidiga val av garvade journalistkvinnor med resursstarka medieplattformar till sitt förfogande, som samtliga dessutom talar i egen sak i stället för att ge röst åt de många unga tjejer därute som dagligen utsätts för näthat långt under medias radar?"

Mediernas kampanj mot "näthatet" är inget annat än en fortsatt kampanj mot oppositionella åsikter. När avvikande åsikter i exempelvis invandringsfrågan började dyka upp i kommentarsfälten, stängde man helt sonika dessa. Nästa mål blir nu all övrig opposition på nätet, som man först stämplar som "näthat", för att sedan kunna förbjuda även denna.

Linderborg slår rekord i nyspråk

Ordet "nyspråk" lanserades av författaren George Orwell, i hans kända bok "1984". Den skildrar ett totalitärt samhälle, där man till och med omarbetar språket för att kontrollera och förvirra medborgarna. Sålunda är parollerna "Krig är fred", "Kärlek är hat" och "Frihet är slaveri".

Ett liknande nyspråk är vanligt förekommande i dagens Sverige, vilket Åsa Linderborg utgör ett exempel på i dagens Aftonbladet. Det demokratiska partiet Sverigedemokraterna kallas just för icke-demokratiskt, som då måste bekämpas av "demokraterna" genom censur och förbud:

"Främlingsfientligheten genomgår en normaliseringsprocess. Exempel: Publicistklubben i Stockholm har bjudit in en kolumnist på den högerextrema sajten Avpixlat, Mats Dagerlind, för att diskutera näthatet (Kulturhuset, måndag kl 19.30).

Visst kan det ses som en käck manifestation för demokratin att bjuda in även antidemokraterna. Men försvarar verkligen PK yttrandefriheten genom att ge utrymme åt dem som hotar den?"

Mats Dagerlind är knappast antidemokrat, vilket vem som helst som läst hans utmärkta texter kan intyga, men i Linderborgs orwellska värld blir han förstås det. I Linderborgs "demokrati" skulle nämligen endast hennes likasinnade bjudas in till debatt, och kanske allra helst endast hon själv.

Absurditeten och förljugenheten når sedan sin klimax:

"De orkestrerar en nätmobb i hopp om att nån "fotsoldat", för att använda SD:s riksdagsledamot Thoralf Alfsons ord, ska gå från ord till handling."

I verkligheten var det just Åsa Linderborg som myntade detta nedsättande ord för kritiska röster på nätet, vilket sedan Thoralf Alfsson (rätt stavning) ironiserade över. I Linderborgs omvända värld går det utmärkt att helt enkelt vända på rollerna.



Att sedan en uttalad sovjetkommunist som Linderborg låtsas vara en demokratins förkämpe är det slutliga beviset för vilket sjukt orwellskt land vi lever i.

"SD har ansvar för hatsvansen"

Den ökände SD-hataren Anders Lindberg går i dagens Aftonbladet till ny attack mot partiet. Denna gång är poängen att det så kallade "näthatet" styrs från Sverigedemokraterna:

"Den gemensamma nämnaren är att hatstämningen mot dessa, och andra, personer piskats upp med hjälp av hem­sidor som drivs av ledande personer i Sverigedemokraterna.

Detta borde vara en större fråga. När SD:s riksdagsledamot Thoralf Alfsson kommenderade ut sina ”fotsoldater”, som han kallade dem, mot Ungdomsstyrelsen är det uppenbart vad syftet är. Och konsekvensen är ganska given, enskilda tjänstemän blir hotade."

Nu måste jag återigen påpeka att det inte var Thoralf Alfsson som pratade om "fotsoldater". Det var Åsa Linderborg, som i ytterligare en konspiratorisk krönika menade att allt nätmotstånd styrdes från SD-toppen, och att Alfsson skickade ut sina "fotsoldater" för att trakassera journalister. I en senare krönika ironiserade Alfsson över detta, och skämtade om att han återigen borde skicka ut sina fotsoldater. Denna ironi var uppenbar för vilken normalt begåvad människa som helst, men i media gör man nu försök att svartmåla Alfsson genom att helt enkelt låtsas att man inte förstått ironin.

Hyckleriet når sedan nya höjder:

"Utvecklingen är helt oacceptabel. Vårt demokratiska samhälle, vår ­öppenhet och vår frihet måste värnas mot de som med våld eller hot om våld vill tvinga sin vilja och sina åsikter på andra."

Det blir ju närmast absurt när personer som Lindberg och Linderborg talar om att deras motståndare "vill tvinga sina åsikter på andra". Det är ju deras egen paradgren, och med de kanaler de har, är det mycket svårt för vanliga människor att få fram sina åsikter. När de gör det, kallas det dessutom "näthat".

"Hummerkniven" till Lisa Bjurwald

 

Aftonbladet Kultur instiftade förra året ett nytt pris - Hummerkniven. Festligt nog är priset döpt efter ett kvarter på Södermalm, där ju de flesta i medieetablissemanget är bosatta.  Hummerkniven "är ett pris till liberaler som vågar vara liberaler". Ja, det måste ju vara en väldigt kontroversiell position bland Stockholms elit.

För 2012 går detta pris, förstås, till Lisa Bjurwald. Aftonbladet berättar:

"Framtidens historiker kommer att säga, att 2012 var året när främlingsfientligheten bröt igenom på alla nivåer. Liberala bastioner som tidigare stått oomkullrunkeliga började plötsligt svikta eller helt rasa ihop.

Så var blev ni av, ljuva liberaler, som pratade om en rimligare värld? Ni fanns ju här alldeles nyss, vart tog ni vägen?

Men vänta nu, vi ser någon där! Mitt på den liberala barrikaden står hon ju: Lisa Bjurwald!

I ett krig med två fronter - en mot högerextremisterna och en mot dem som banaliserar vår tids fascistoida tendenser - står hon okuvlig. När alla andra flyr, måste den som har modet att stanna kvar stå desto stadigare.

Vi ställer oss bredvid. I trots och längtan, drömmer vi om en ny tid."

Nu är det ju knappast särskilt modigt att "stå upp mot högerextremism" i medieetablissemanget, det verkar snarare vara det enda de sysslar med. Bjurwalds kamp går dessutom inte ut på att argumentera för sin liberalism, utan endast att brännmärka och förbjuda sina motståndare.

Kulturredaktionen delar också ut ett "Liffnerstipendium" till Göran Greider, för att han är kommunist, och litteraturpriset till Johannes Anyuru, för att han är svart.

AB om Anyuru
AB om Greider
AB om Bjurwald
Artikel i Fria Tider