Arbetsförmedlingen fantiserar om nyanländas etablering

Mikael Sjöberg, socialdemokratisk politruk
och kusin till Göran Persson.

Ofta när man läser debattartiklar ställer man sig frågan varför de överhuvudtaget har skrivits, då de helt saknar poänger eller är så politiskt korrekta och tillrättalagda att de lika gärna hade kunnat publiceras i Pyongyang Times. Dagens inlägg i integrationsfrågan på DN Debatt kan emellertid delvis förklaras av att undertecknaren heter Mikael Sjöberg och är generaldirektör för Arbetsförmedlingen. Har man ansvaret för en myndighet som sedan länge gett upp det uppdrag som namnet anger, vill man kanske åtminstone profilera sig på andra sätt för att ge sken av någonting görs. Det dröjer inte länge innan han drar fram ett av de tröttare och mest utslitna argumenten:

"Det finns ytterligare en viktig samhällsfråga som i hög grad kommer att påverka vår framtid, men som mer eller mindre var bortglömd under förra året: den demografiska verkligheten i Sverige. Medellivslängden ökar stadigt och vi lever allt längre. En oerhörd framgång självklart men det har också sina konsekvenser. Vi blir allt färre i arbetsför ålder som måste försörja en växande andel äldre i befolkningen. En möjlig väg för att hantera denna demografiska skevhet är att öka antalet arbetade timmar bland annat genom att höja pensionsåldern. Ett annat vägval stavas invandring. Befolkningen och arbetskraften liksom vår välfärd skulle krympa betydligt utan invandring."

Nonsens. Det blir allt färre som måste försörja inte bara en högre andel äldre, utan också betala för asylinvandringen. Sysselsättningsgraden är helt enkelt så låg, särskilt i vissa grupper, att inströmningen blir en nettokostnad. Det är just invandringen som frestar på välfärden, bland annat genom att knäcka många kommuners socialtjänster, men också genom att skapa problem, förlåt "utmaningar", inom till exempel skola. Det främsta skälet till att "det demografiska argumentet" är förkastligt är dock att det förutsätter att befolkningen byts ut, och då är frågan varför vi överhuvudtaget ska göra någonting för det här landet. Att ett land bestående av asylinvandrare från Mellanöstern, Afghanistan och Afrikas horn skulle bli ett harmoniskt och välmående samhälle finns det också skäl att ifrågasätta. Den som använder sig av detta "argument" har helt enkelt övergivit landet. Sjöberg fortsätter:

"Det krävs ingen avancerad analysförmåga för att komma fram till att Sverige inte kan klara av förra årets höga asylinvandring år efter år. Men redan i dag, utan en fortsatt hög asylinvandring, har vi ett svårt läge med tusentals nyanlända som står vid tröskeln till den svenska arbetsmarknaden med ett skriande behov av arbetskraft."

Det var en mycket märklig bild av läget. Sverige har visst en fortsatt hög asylinvandring och Migrationsverkets huvudprognos ligger på 100 000 personer för 2016. Uppenbarligen har inte arbetsmarknaden "ett skriande behov" av denna tillförsel, eftersom marknaden i så fall skulle ha absorberat dessa människor utan några större problem. De nyanlända står knappast "vid tröskeln" till den svenska arbetsmarknaden, utan i allmänhet långt från den, i genomsnitt med flera år till det första arbetet om det överhuvudtaget kommer. En mening är intressant i all sin idioti:

"En framgångsrik etablering av nyanlända är vad som krävs för att få pusselbitarna falla på plats."

Ja, det är ju bara den lilla detaljen kring "framgångsrik etablering". Ännu fler pusselbitar skulle falla på plats om invandrarna var färre, bättre utbildade och kom från kulturellt närliggande länder. Mikael Sjöberg tillstår att mängden "etableringsdeltagare" bara växer, även om hans skäl till denna uppriktighet så småningom kommer att avslöjas:

"I den utgiftsprognos som vi i dag lämnar till regeringen räknar Arbetsförmedlingen med att vi under 2016 kommer att ta emot drygt 37.000 nya deltagare i det tvååriga etableringsuppdraget, som förbereder nyanländas väg in på arbetsmarknaden. År 2017 och 2018 tillkommer drygt 53.000 respektive 59.000 nya deltagare i etableringsuppdraget. Antalet nya deltagare till etableringen har ökat stadigt under de senaste åren, år 2013 var det 18.000 personer."

Totalt runt 150 000 personer alltså, som ska hanteras av en myndighet som i mycket liten utsträckning förmedlar arbeten.

Till slut kommer då det som sannolikt var debattinläggets huvudsyfte:

"De resurser som Arbetsförmedlingen tilldelas har självklart stor betydelse. Vårt förvaltningsanslag år 2011 var 56.000 kronor per deltagare per år. Förra året minskade anslaget till mindre än hälften, 21.000 kronor per deltagare, vilket innebär att en handläggare måste hantera mer än dubbelt så många nyanlända. I den utgiftsprognos som vi nu lämnar in förutsätter vi att anslaget ökar till 31.000 kronor per deltagare för att den nyanlända ska få det professionella stöd som hon behöver för sin etablering. Det totala förvaltningsanslaget för i år är 1,4 miljarder kronor och behöver öka till 2,4 miljarder nästa år och 3,1 miljarder år 2018."

Jag misstänker att anslagen till Arbetsförmedlingen i verkligheten saknar nästan all betydelse. Antalet tillgängliga arbetstillfällen blir inte fler av att myndigheten tilldelas 31 000 kronor per klient. Arbetsförmedlingen klarar inte ens av att förse svenskar med arbeten och att olika typer av insatser skulle slussa in 100 000 nyanlända varje år är en minst sagt naiv tanke. Eftersom Sjöberg sannolikt är medveten om att hans myndighet varken gör till eller från, riktar han uppmaningar till alla möjliga andra aktörer:

"För det första måste Migrationsverket ges de rätta förutsättningarna för att korta handläggningstider i asylärenden. Vi vet av erfarenhet att långa väntetider är förlamande för individen och leder till passivitet som är svår att bryta."

Denna handläggningstid må vara alltför lång, men den har ingenting med hur hundratusentals nyanlända ska kunna absorberas att göra. Möjligen menar Sjöberg att individerna under processen blir så passiviserade att deras förmåga att efter beviljat uppehållstillstånd gå ut i arbetslivet försämras, men det är ett påstående som jag i så fall skulle vilja se lite bättre underbyggt. Han ger sig också in i bostadsfrågan:

"För det andra behövs bostäder. Det räcker inte med att den asylsökande får uppehållstillstånd och därmed kan börja med sin etablering. Saknar man bostad blir tillvaron så pass skakig att motivationen för etableringen sjunker kraftigt."

Inte heller bostäder skulle skapa fler arbetstillfällen. Däremot skulle Sverige behöva bygga fler bostäder, men det är en helt annan fråga som inte bara bör handla om de nyanlända. Mikael Sjöberg föreslår också vuxenutbildning och "reformer på arbetsmarknaden", vilket brukar betyda sänkta löner och otryggare anställningar.

Mikael Sjöberg må ha skrivit detta inlägg för att äska mer anslag till sin myndighet, men många av de tomma fraserna hörs också från politiker. Att vi inte har några arbeten att erbjuda blir bara ännu ett exempel på hur absurd den enorma asylinvandringen är. Det får mig i sin tur att tänka på en ledarkolumn i dagens Göteborgs-Posten, som egentligen handlade om att Sverige inte behöver ett extra val:

"Ingen lär ha missat att Sverige står inför stora utmaningar. Inom några år behöver Sverige en halv miljon nya bostäder, skolresultaten sjunker, Migrationsverket handläggningstider för asylsökande uppgår till ett år, ensamkommande flyktingar placeras i osäkra familjehem och kriminella gäng härjar i storstäderna."

Någon som kan identifiera en gemensam faktor bakom dessa utmaningar?

Centerpartiet söker pressekreterare

När Centerpartiet söker en ny junior pressekreterare efterfrågas en särskild merit. Frågan är om denna specifikation ens är laglig och vi vet vilket enormt ramaskri som skulle uppstå om en organisation sökte en medarbetare med "helst svensk etnisk bakgrund". Det är dessutom intressant att annonsen antyder att det finns en svensk etnicitet, eftersom det i många andra sammanhang ifrågasätts. Sannolikt betyder inte heller formuleringen vilken etnicitet som helst förutom den svenska, då vi kan misstänka att norsk, nederländsk eller tysk inte skulle förslå. I själva annonsen hamnar preferensen festligt nog under "kvalifikationer":

"Eftersom vi strävar efter mångfald på arbetsplatsen ser vi väldigt gärna sökanden med annan etnisk bakgrund än svensk."

Detta är ännu ett tydligt exempel på nyrasismen, där etnicitet i sig anses avgöra personens beskaffenhet och rentav utgör en kvalifikation. Skulle inte en mer väsentlig mångfald kunna utgöras av yrkesbakgrund eller idéer?

Intressant är också att Centerpartiet anlitar "Rättviseförmedlingen", en organisation som kan beskrivas som en ren aktivistgrupp. På deras hemsida kan man bland annat få veta varför Rättviseförmedlingen finns:

"Om någon, säg en arrangör av en IT-konferens, upplever att hen bara hittar exempelvis vita män som kan prata på temat kan vi enkelt och gratis ge tips på fler namn som också skulle kunna passa."

Nu är det ju inte endast ras som är viktigt för Rättviseförmedlingen:

"En superstark norm i samhället idag är cis-normen, alltså personer som inte har transerfarenhet."

Ja, tyvärr utgörs nog de flesta personalstyrkor huvudsakligen av personer som saknar transerfarenhet. Föga förvånande lyser riktiga företag med sin frånvaro bland förmedlingens kunder:

"Några exempel på företag eller organisationer som vänt sig till oss genom åren är; Sveriges Radio, TV4, Sveriges Television, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Tidningsutgivarna, Utbildningsradion, Riksteatern, Magasinet Novell, Nordisk Film, Kulturhuset, myndigheter, universitet, högskolor, projekt, företag och många många många fler." 

Rättviseförmedlingens ordförande Seher Yilmaz
bjuder på lite människosyn

Vi får lycka Centerpartiet lycka till med att hitta en medarbetare av rätt ras, särskilt som partiets politik inte är mycket att jubla över.

"Kostar invandringen för lite?"

Tove Lifvendahl

Ovanstående är rubriken, sannolikt formulerad för att provocera och locka läsare, till en något märklig ledare, signerad av Tove Lifvendahl. Sedan en tid skrivs en del om invandringsfrågan, helst formulerad som den mer acceptabla integrationsfrågan, på borgerliga sidor, men eftersom det som bekant handlar om minerad mark, blir alstren ofta luddiga, motsägelsefulla och i slutändan intetsägande. Lifvendahls text är inget undantag, men efter ett par genomläsningar kan vi nog dra slutsatsen att det i vanlig liberal anda handlar om att använda invandringen för att riva ned välfärdsstaten.

Varje borgerlig artikel om detta förbjudna område måste inledas med lite pekoral och påklistrad medmänsklighet, så även denna:

"En familj jag lärde känna väl, hade när jag mötte dem väntat på sitt besked i mer än tre och ett halvt år. På Arlanda hade de fått höra att deras asylskäl var så uppenbara att det permanenta uppehållstillståndet skulle bli en enkel formsak. Varje dag väntade de, och hoppades att det efterlängtade dokumentet skulle komma med brev, eller att deras offentliga biträde skulle höra av sig. Efter tio månader kom det: avslag."

Nu blev ju det där avslaget i vanlig ordning meningslöst, eftersom familjen helt enkelt överklagade och fick permanent uppehållstillstånd efter en process på totalt fyra och ett halvt år. Jag håller helt med Lifvendahl att längden på handläggningstiden är fullständigt orimlig och på många sätt skadlig. Hon fokuserar på hur väntan knäcker den enskilde individen, men det är förstås också kostsamt för Sverige att hålla kvar människor som saknar asylskäl i åratal. Därtill kommer den märkliga principen att lång väntetid i sig sedan blir ett skäl till att ge permanent uppehållstillstånd. Denna aspekt berörs av Lifvendahl, även om hon tydligen såg generell amnesti som en alldeles rimlig lösning:

"Men volymerna av väntande asylsökande hade blivit så stora att det också förorsakade en graverande rättsosäkerhet. Många fick till slut fick permanenta uppehållstillstånd på grund av humanitära skäl, vilka hade uppstått i Sverige under den långa väntetiden. Ja, Sverige producerade lidande på löpande band."

Inte nog med att hon vågar använda ordet "volymer", som av någon anledning är kontroversiellt, vi bjuds också på en passage om några följder av just dessa volymer:

"Har Sverige en migrations- och integrationspolitik vi kan vara stolta över? De som avfärdar frågan och salomoniskt säger att ”integrationen måste bli bättre” vill jag fråga efter att nyligen ha besökt en grundskola där nästan alla elever har utländsk bakgrund och inte ens hälften av dem når resultat som tar dem vidare till gymnasiet: Hur kan vi utsätta dem vi bjuder hit för ett sådant svek?"

Ja, "varför" är ett ord man ofta skulle vilja ställa till våra styrande kring detta område. Precis som Lifvendahl påpekar, har "integrationen måste bli bättre" blivit ett standardsvar från varje sjuklöverpolitiker så snart något av massinvandringens konsekvenser berörs. Det verkar omöjligt att inse, eller åtminstone att erkänna, att ingen integrationspolitik i världen kan hantera de volymer vi talar om. Efter en något omotiverad utläggning om behovet av en speciell kommission för integrationen, kommer då stycket som motiverar rubriken:

"Ty den samlade samhällskostnaden resten av livet för dem som inte tar sig vidare efter grundskolan är gissningsvis betydligt högre än vad det kostar att se till att ungarna klarar sig igenom. Och vad är notan för i fredags kväll, då ett 50-tal ungdomar i Tensta kastade sten och brandbomber mot polisen?"

Efter att ledarkrönikan har spretat åt lite olika håll, kan vi mot slutet skönja vad som lär vara själva poängen:

"Vi måste erkänna det faktum att välfärdsstaten i dess nuvarande binära all inclusive-utformning medför ett (för de flesta oönskat) volymtak, och därför förutsättningslöst pröva i tanken och på pappret andra modeller." 

Det inflikade "för de flesta oönskat" är intressant och något man kanske skulle vilja ha källa på. Lösningen är förstås "djärva reformer", eftersom volymtaket tydligen är oönskat:

"Sverige behöver liberaliserande, djärva reformer. De har ännu inte synts till från något håll. Djärvheten ligger nämligen i att de inte ser ut som något vi har prövat tidigare. Våra system tjänade oss måhända väl, som det populärt heter på politiska. Nu är de uppenbart otillräckliga. Reportaget från Studio Ett talar klart: Köerna växer, till asylprövningen, SFI, bostäderna. Ingångarna till arbetsmarknaden saknas, eftersom det är ont om enkla jobb. Vi är vid vägskälet. Den ena vägen är att stänga dörren. Den andra vägen är en helt ny."

Då föreslår jag att vi helt enkelt genomför en folkomröstning om vilken av dessa två vägar vi ska välja; den "helt nya" vägen med avskaffade system och raserad arbetsmarknad, eller en anpassad nivå på asyl- och anhöriginvandringen, det vill säga så nära noll som möjligt.

Vänsterpartister förklarar SDs framgångar

Abe Bergegårdh och Anders Jarfjord

Vid det här laget känner vi väl till den uppsättning av förklaringar som politiker och mediemänniskor ger till Sverigedemokraternas valframgångar. Vi vet också att dessa förklaringar nästan aldrig handlar om att väljarna skulle stödja partiets politik, utan vi har istället fått vänja oss vid att det bland annat handlar om en efterbliven landsbygd, där själva tristessen och förfallet gör att människorna vill rikta en känga till Stockholm.

En lika vanlig förklaringsmodell kommer från vänstern, som gör gällande att Alliansens politik har skapat växande klyftor och där vissa utslagna människor vänder sig till SD, när de istället borde vända sig till just vänstern. På detta tema skriver idag två vänsterpartister, Abe Bergegårdh och Anders Jarfjord, under rubriken "Sossarnas jobb-bluff lockar väljare till SD". Jarfjord kallar sig maskinförare, vilket mycket väl kan stämma, medan Bergegårdh har fått lämna riksdagen och nu ska utbilda sig till rörläggare. Båda är dock tydligen experter på nationalekonomi.

För att förklara SDs framgångar, utan att beröra partiprogram eller invandringspolitik, tar de båda sin utgångspunkt i den nationalekonomiska principen om jämviktsarbetslöshet, som de menar att moderater och socialdemokrater i hemlighet agerar efter:

"De båda partierna tror att det finns något som kallas för jämviktsarbetslöshet – att arbetslösheten inte får understiga en viss nivå för annars börjar inflationen öka. Denna nivå beräknas till omkring 6-7 procent, alltså måste uppemot 350 000 gå arbetslösa. Ett fullkomligt absurt slöseri med mänsklig kreativitet. Detta är något man givetvis inte kan gå till val på, utan försöker mörka på olika vis – ofta genom ett svårbegripligt tekniskt språkbruk som den förre finansministern Anders Borg var en mästare på."

Ovanstående resonemang blir naturligtvis logiskt i Vänsterpartiets värld, där all arbetslöshet kan avskaffas genom nya jobb i den statliga sektorn, samtidigt som man inte behöver fundera på hur dessa ska finansieras eller hur statens intäkter ursprungligen uppstår. Enda skälet till att Moderaterna och Socialdemokraterna inte har skapat full sysselsättning måste då bli ovanstående konspiration för att hålla nere inflationen, samtidigt som 350 000 nya jobb egentligen ligger och väntar runt hörnet.

Om nu allt SD-stöd kommer från dessa arbetslösa, kan man fråga sig varför inte Vänsterpartiet förmår att attrahera dem, men på detta ger debattinlägget inget svar. En liten krampaktig, och förstås felaktig, koppling mellan arbetslöshet och SD lyckas de båda skribenterna dock få fram:

"En åtgärd för att hålla tillbaka och sänka lönerna är att öka konkurrensen om varje arbete, det sker genom att öka arbetskraftsutbudet. När SD kritiserar flyktingpolitik, invandringspolitik, rörligheten på EU:s inre marknad och arbetskraftsimport (där allting blandas ihop) rör de vid en nerv hos många som faktiskt inte är fria fantasier. Den allt mer förslummade arbetsmarknaden med en glidande skala från vita till svarta arbeten är en realitet. SD:s förslag att minska inflödet av potentiell arbetskraft till Sverige syftar till att minska konkurrensen om jobben."

I verkligheten är det emellertid inte främst arbetskraftsinvandring som är Sveriges problem, eller vad SDs kritik mot invandringspolitiken huvudsakligen handlar om, utan den mycket större och långt mer destruktiva flykting- och anhöriginvandringen. Denna vill Vänsterpartiet utöka och antar att den oändliga välfärden lätt absorberar lika oändliga volymer. Det största problemet med det enorma inflödet är inte att invandrarna från Afrika och Mellanöstern tar svenskarnas arbeten, utan att de aldrig, eller efter alltför lång tid, överhuvudtaget kommer ut på arbetsmarknaden. Detta vill borgerliga politiker och debattörer lösa genom att just "förslumma" arbetsmarknaden, vilket sannolikt är en helt otillräcklig åtgärd, men deras tanke är åtminstone mer logisk än vänstermänniskornas, som fortfarande tror att man kan kombinera massinvandring med en välfärdsstat.

De båda vänsterpartisterna gräver ner sig än mer i sin förljugna och felaktiga analys, genom att fortsätta tala om arbetskraftsinvandringen och insistera på att 350 000 arbetslösa alltid kommer att bli den konstanta och konstruerade siffran:

"På samma vis som Alliansens och Socialdemokraternas ”jobbsatsningar” är ett bländverk, är SD:s politik för att stänga gränserna och konkurrensen om jobben ett slag i luften. Den avgörande skillnaden mellan dagens Sverige och deras pursvenska utopi är att i den senare utgörs de nu tvunget 350 000 arbetslösa av rejäla lintottar."

Även om vi accepterar tanken på att S och M medvetet skapar denna specifika nivå för att hålla nere inflationen, kvarstår ändå en viktig fråga: Finns det inte en risk att en asyl- och anhöriginvandring på över 100 000 personer årligen ökar antalet arbetslösa? I verkligheten är det naturligtvis så, eftersom vi vet att sysselsättningsgraden avsevärt lägre för utlandsfödda. Genom hela debattinlägget upprepas samma imbecilla förklaring om och om igen:

"Det är inte genom att 'öppna våra hjärtan' som SD kan motas i grind. Utan genom att Socialdemokraterna återgår till en ekonomisk politik för full sysselsättning, som inte dömer hundratusental till skam och knaper tillvaro."

Det är inte politiker som skapar sysselsättning, utan de företag som i slutändan också bekostar statliga anställningar. Dagens alster från Abe Bergegårdh och Anders Jarfjord var bara ännu en mycket krystad beskrivning, som visserligen passar Vänsterpartiet väl taktiskt och ideologiskt, men som inte har mycket med verkligheten eller Sverigedemokraternas väljare att göra.

Två borgerliga röster om integrationen

Per Gudmundson

Vi kan i dagens SvD läsa två inlägg om den bristande integrationen i Sverige, författade av två av tidningens mer frispråkiga debattörer. Först ut är Per Gudmundson, vänsterns speciella hatobjekt, som under rubriken "Integrationen tycks inte bli bättre" sågar de åtgärder som prövats de senaste åren. Han inleder med att konstatera:

"Enligt World Values Survey är Sverige ett av de mest invandrarvänliga länderna på jorden. Och enligt Migrant Integration Policy Index får Sverige högsta betyg (100 poäng av 100 möjliga) när det gäller invandrares lika möjligheter på arbetsmarknaden. Ändå är Sverige det OECD-land med störst sysselsättningsgap mellan infödda och invandrare."

Även om Gudmundson inte skriver det, inser han sannolikt att detta sysselsättningsgap beror mindre på svensk arbetsmarknadspolitik och mer på att inget annat OECD-land tar emot sådana volymer, från sådana regioner, som Sverige gör.

Gudmundsons inlägg tar sitt avstamp i en rapport från Migration Policy Institute och Internationella arbetsorganisationen ILO, som utvärderar vilken effekt olika arbetsmarknadspolitiska insatser har haft för utlandsfödda:

"2010 inrättades etableringslotsarna, de privata aktörer som ska bistå nyanlända att komma in i samhället och som får betalt efter resultat. Effekten blev blygsam. Från december 2010 till mars 2013 var sammanlagt 21 763 personer inskrivna i etableringsuppdraget, omkring 80 procent hade hjälp av en etableringslots. Bara 991 lotsuppdrag ledde dock till jobb, och av dem var det enbart 84 som gav jobb i mer än ett år." 

"Inte heller tycks etableringsprogrammen som helhet ha varit någon succé. Av de 19 261 personer som hade en etableringsplan i mars 2013 hade enbart 13 procent lyckats få jobb. En majoritet av dessa jobb var subventionerade."

Först mot slutet av sitt inlägg bjuder Gudmundson på någon form av egna tankar eller slutsatser. De sista raderna är intressanta, eftersom vi här för ovanlighetens skull får höra att det kanske är invandringens karaktär som påverkar integrationen:

"Att förändra migrationspolitiken till ett större inslag av arbetskraftsinvandring, eller att helt rita om välfärdssystemet, är kanske de enda sätten att få avgjort bättre utfall, konstaterar författaren. Samtidigt noteras att ingen regering har varit villig att peta i migrationen för att förbättra integrationen.

Kanske är det dags att fundera över det."

Tomas Gür

SvDs andra inlägg om integration är författat av Tomas Gür, en person som genom åren har talat en hel del klarspråk kring invandring och mångfald. Eftersom han själv är född i Turkiet kan han, likt Mauricio Rojas innan denne ville tillbaka in i värmen, uttrycka tankar som få etniska svenskar i samma position vågar. Dagens alster är dock ovanligt bristfälligt, då han åtminstone till ytan plockar upp Sjuklöverns trötta påståenden om att Sverigedemokraterna skulle sakna integrationspolitik:

"Låt oss anta att Sverigedemokraterna, SD, helt osannolikt, får igenom sin migrationspolitik redan till nyår: en drastisk minskning av invandringen till vårt land. Då kvarstår ändå frågan vad som ska göras för att få bukt med den låga självförsörjningen, det låga arbetskraftsdeltagandet och det höga bidragsberoendet bland invandrare i Sverige."

Vad syftet med Gürs inlägg är förblir något oklart, men det är troligen mer ett sätt att lyfta samma arbetsmarknadsproblem som Gudmundsson gör, än egentlig kritik mot Sverigedemokraterna. Genom tramset om SD, skymtar svensk invandringspolitiks hopplöshet:

"I år kommer cirka 60 000 asylsökande att få stanna i Sverige. Efter en prövningsprocess på cirka två år och kommunplacering därefter, innebär det, med nuvarande takt, att cirka 30 000 av dessa kommer fortfarande att vara utan förvärvsarbete år 2024 om inget drastiskt vidtas.

Det är klart att med minskad invandring skulle antalet personer som berördes av denna lamslagning vara färre. Problemet med långa ledtider till jobb och försörjning för nyanlända skulle dock inte försvinna. Och partierna i riksdagen har inga förslag som tydligt skulle förkorta dessa ledtider till arbete – SD inbegripet."

Låt oss börja med att kommentera tanken att SD saknar integrationspolitik. I själva verket har partiet den mest effektiva politiken av alla för framtida integration av, nämligen att minska tillflödet. Det kan diskuteras huruvida en kraftigt minskad invandring förbättrar situationen för de som redan har tagit sig in, men ett fortsatt enormt tillflöde leder definitivt till större och eskalerande problem. Om invandringspolitiken inte drastiskt förändras, kommer ovan nämnda 30 000 år 2024 att vara 100 000 eller 500 000. Mellan raderna verkar Gür, likt övriga borgerliga skribenter, mena att flexiblare arbetsmarknad skulle förbättra nyanländas integration, men själv vidhåller jag att varken vänster- eller högerpolitik kan absorbera volymer som motsvarar 1% av Sveriges befolkning varje år.

Dagens inlägg var tämligen diffust och intetsägande, men Tomas Gür har genom åren som sagt bjudit på många intressanta kommentarer kring invandring och mångfald. Angående invandrarupplopp i Danmark kritiserade Gür 2009, under rubriken "Bedrövliga ursäkter för våldet i Danmark", de sedvanliga förklaringsmodellerna:

"Eftersom ungdomarna som slogs med polisen och vandaliserade i huvudsak var invandrare i andra generationen fick man höra förklaringar som etnisk diskriminering, rasism hos polisen och hopplöshet och bristande framtidsutsikter för unga invandrare."

"Jag är inte ung, men invandrare. Visserligen bor jag i ett av världens mest toleranta länder, men om jag nu till äventyrs ändå känner att jag lever i hopplöshet i dagens Sverige, ska jag då kunna sätta eld på byggnader för att visa mitt missnöje och till på köpet mötas med förståelse? Vilken tanke!"

"I så måtto kan vi ändå tala om ”samhällets fel”. Ty delar av majoritetssamhällets elit i den akademiska världen, politiken och medierna i Europa, också i Sverige, har länge odlat och spridit myten att rasism och diskriminering är helt avgörande egenskaper hos våra samhällen. Den myten har i sin tur gett bränsle åt en offer- och förlorarkultur bland en del yngre män med invandrarbakgrund."

I krönikan "Migration är mer än nationalekonomi" från förra året poängterade Gür migrationens kulturella aspekter:

"De som ytterst måste avgöra ifall migrationen är en vinst, inte bara som ett ekonomiskt bidrag till folkhushållet utan också som ett fruktsamt möte av kulturer och identiteter, är självfallet invånarna i invandringslandet. 
Varje lands befolkning har rätt att bestämma vilka migranter som det är mest gagneligt att ta emot och i vilket antal. Likaså har de rätt att bestämma att migrationen ska ske i en takt som inte innebär alltför stora omvälvningar av den kultur och de seder som frammejslats genom historien, och av den tillit som bygger på den gemensamma identiteten i att vara en nation och inte bara ett slumpmässigt antal människor innanför ett lands geografiska gränser."

Sina kanske mest intressanta rader skrev han 2002 i Jyllands-Posten:

"Om du kommer till exempel från Libanon ser du med förundran på skandinavisk samhällssyn. Du kommer från ett ställe som kännetecknas av blodiga strider mellan en lång rad grupper. Så din utgångspunkt är självbevarelsedriften. Den utgångspunkten tar du med till Skandinavien. Landet som du kommer till ser ut att ligga öppet med en massa fördelar som väntar på att bli utnyttjade. Så uppstår bidragsutnyttjandet, föraktet för det nya landet och synsättet 'det ju bara är svenskarna man lurar."

"Släktband går före jobb"

SvD visar idag hur flyktingmottagningen är fördelad över landets kommuner, och jämför sedan denna med de olika kommunernas arbetslöshetssiffror. Föga förvånande visar det sig att flyktingströmmarna inte går dit arbetslösheten är lägst, utan där den egna gruppen och släkten befinner sig. Tidningen kontrasterar verkligheten mot Erik Ullenhags utfästelser:

"Jobb är vid sidan av svenska språket den viktigaste nyckeln in i det svenska samhället. Det har integrationsminister Erik Ullenhag (FP) gång på gång slagit fast. För SvD preciserade han i somras också:
– Vi ska inte leda flyktingar dit där det finns bostäder, men inga jobb." 

Dock är Ullenhag känd för sina aldrig sinande floskler, snarare än några lösningar på verklighetens problem, så att dessa två skiljer sig åt förvånar nog ingen. I själva verket tar kommunerna med högst arbetslöshet emot flest flyktingar, medan de med lägst arbetslöshet också tar emot minst antal flyktingar. Karin Perols, som är utredare på Sveriges Kommuner och Landsting, menar att fördelningen beror på EBOs berömda regler om rätten att bosätta sig där man själv vill:

"En stor del väljer eget boende. Då hamnar man där det redan bor anhöriga och släktingar. Och det är högre arbetslöshet bland utrikesfödda i befolkningen, det finns ett samband där"

Perols ser vissa fördelar med denna rätt, men fortsätter:

"Men det finns också en annan sida av det. Man kanske väljer att vara inneboende vilket leder till trångboddhet, och man kanske bosätter sig i områden där det redan är hög arbetslöshet, och där tillgången till nätverk och insatser för att få arbete är mindre."

Ärligt talat spelar det nog mindre roll var den nuvarande flyktinginvandringen tar vägen, ur sysselsättningssynpunkt. Sverige har i dagsläget ett årligt inflöde på tiotusentals individer, till vilka inga arbeten finns. I Flen är chansen att finna ett arbete noll för den nyanlände syriern, men det är den troligen även i Täby. Karin Perols bjuder avslutningsvis på två populära floskler; den som handlar om en diffus dynamik och den som vill rädda utflyttningskommuner:

"Det är viktigt för många kommuner att öka sitt flyktingmottagande. Inflyttning överlag i kommuner skapar tillväxt och sysselsättning. Vi står inför en generationsväxling, där det finns goda möjligheter att vända en negativ utveckling genom att det flyttar in fler i kommunen."

I Stockholms län är naturligtvis Södertälje ökänt, då kommunen tar emot tre gånger så många flyktingar som riksgenomsnittet, samtidigt som man har en av landets högsta arbetslöshetsnivåer. Det socialdemokratiska kommunalrådet Boel Godner säger det som alla kommunalpolitiker ur Sjuklövern brukar göra:

"Jag brukar aldrig säga att det är negativt att många flyktingar kommer hit, men de måste få en bra start i det nya landet. Då måste hela landet hjälpas åt."

Även Boel Godner menar alltså Sverige bör ha massinvandring, bara inte till den egna kommunen. Ett annat vanligt argument dyker upp:
 
"Framför allt är språket en viktig faktor när man söker jobb. När så många kommer till samma ställe är det svårare att lära sig svenska, eftersom man då umgås med andra som inte talar svenska. Regeringens integrationsminister har själv räknat ut att det tar mellan sju och nio år att komma i egen försörjning, och ju längre man är arbetslös desto svårare är det att få arbete."

Den motiverade nybyggaren, den som vi egentligen borde släppa in, skulle naturligtvis göra allt för att lära sig språket, alldeles oavsett hur omgivningen ser ut. Man kan ta del av kursböcker, romaner och TV även om man är bosatt i Södertälje. Till och med Ullenhag själv erkänner tydligen att det tar mellan sju och nio år att komma i egen försörjning, men inte ens den uppgiften stämmer alltså till eftertanke.

EBO har kritiserats i många år, men frågan är om den spelar en avgörande roll. Inflödet från Mellanöstern och Afrikas horn är så stort att inga integrationsåtgärder i världen kan hjälpa, särskilt inte i ett land utan arbeten. Nedan ses de fem främsta ursprungsländerna för asylsökare 2013. Observera att dessa siffror utelämnar den stora gruppen anhöriginvandrare.
 
1. Syrien 14 362
2. Statslös 6 463
3. Eritrea 4 314
4. Somalia 3 560
5. Afghanistan 2 783

Assar Lindbeck tar upp problem med Sveriges invandring

Assar Lindbeck är inte vem som helst, utan pensionerad professor i nationalekonomi och bland annat medlem i Kungliga Vetenskapsakademien. Följaktligen vet han, i likhet med exempelvis Tino Sanandaji, vad han talar om på det ekonomiska området, till skillnad från personer som Erik Ullenhag och Annie Lööf, som gärna istället bjuder på något svepande och hoppfullt resonemang om att "mångfald är lönsam".

I klippet nedan får vi se Assar Lindbeck föreläsa för just centerpartister. Han har aldrig varit en trollbindande talare, och de hårda sanningar han nämner i förbifarten framförs lågmält och akademiskt, vilket gör att jag tvivlar på att lokalens centerpartister faktiskt förstår vad han egentligen säger. Detta intryck förstärks av att de ledande centerpartisterna, av någon anledning, skrattar till när han säger att det blåser utanför den politiskt korrekta boxen, vilket snarare borde oroa dem. Han inleder sitt anförande med:

"Oerhört komplexa frågor och väldigt lätt att tänka fel.
Dessutom finns det väldigt mycket låsningar.
Man kan inte tänka klart på det här området utan
att lämna den politiska korrekthetens box.
Utanför boxen blåser det naturligtvis men det är det inget fel på."

För att sammanfatta, kan vi alltså notera att:

- 43% av de långtidsarbetslösa i Sverige är utlandsfödda

- 60% av alla utgifter för socialhjälp i Sverige går till utlandsfödda

- Svensk arbetsmarknad inte är anpassad till den typen av invandring
vi har av lågutbildade från utomeuropeiska länder.
Och det är på tiden att vi får en sansad diskussion av dessa frågor i framtiden.

Mot slutet av sitt anförande bjuder Lindbeck på ett par minuter som borde skakat om de verklighetsfrämmande centerpartisterna:

I Sveriges Radios Ekonomiekot sa Assar Lindbeck i februari bland annat:

"Sverige är inte rustat för en stor invandring.
[...]
Vi går mot en situation där kommunerna inte kommer att kunna
hantera invandringen därför att de inte kommer att klara
att ge bostäder och arbete åt invandrarna" 

Upplysta personer har naturligtvis redan insett det Assar Lindbeck försöker förmedla, men det är synd att kunniga personer som Lindbeck och Sanandaji inte får mer utrymme i debatten. Även Annie Lööf var på detta seminarium. Förstod hon något?

Den senaste slöj-kränkningen

Vi börjar känna igen de här historierna nu. Muslim vägrar skaka hand med sin chef, blir kränkt, får skadestånd. Muslim vill jobba i restaurang, men vägrar befatta sig med fläskkött, blir kränkt, får skadestånd. Muslim vill jobba med barn, men insisterar på att klä sig som Spökplumpen, blir kränkt, får skadestånd.

Jag tänkte först inte ta upp detta senaste fall av detta mönster, men efter att ha läst ett par artiklar om historien, inser jag att jag ändå har ett par kommentarer. När denna Safad först kom på intervju, bar hon ingen slöja, blev erbjuden provanställning, för att sedan dyka upp i slöja. Ägaren kände sig med rätta lurad, men Safad blev kränkt:

"Jag var ledsen och chockad"

Precis som övriga kränkta individer, förstår hon inte alls vad ett arbete handlar om:

"Jag kom dit tidigare i dag och skulle provjobba. Då kollade hon på mig och sa: "du har ju sjal på dig. Du kommer att förstöra vår image, vi har inte på oss sådant här". Jag tänkte aldrig att det var någon big deal, jag skulle jobba och inte predika om min religion."

I verkligheten innebär en anställning att man måste göra en hel del anpassningar, inte minst när det gäller klädsel. I de anställningar jag själv haft, har det förväntats att man burit kostym. Skulle jag ha dykt upp naken eller i kycklingdräkt, skulle jag troligen inte behållit tjänsten särskilt länge. På samma sätt skulle en person med en hakkorstatuering i pannan få svårt vid anställningsintervjuer. Jag har gjort dessa liknelser förut, men jag måste tydligen göra dem igen, eftersom dessa muslimska fall ständigt dyker upp. Man kan hålla på med hur mycket slöjor, nudism eller voodoo man vill, men man kan inte kräva att ta med sig detta till en arbetsplats.

I det aktuella fallet skulle Safad arbeta i en godisbutik och ägaren resonerar fullständigt rimligt:

"Jag kände mig lurad. Vi har haft kontakt flera gånger och då har hon inte haft slöja. Hon skulle vara mitt ansikte utåt och jag vill att chokladen ska synas."

Media måste då fråga om det inte handlar om diskriminering, men får återigen en rimlig förklaring:

"Nej, det är ingen diskriminering. Det här är mitt företag som jag vill ska gå bra."

Uppenbarligen är det ingen diskriminering, eftersom Safad blev anställd, alldeles oavsett sin etnicitet och till och med religion. Hennes offerroll känner dock inga gränser:

"Även om arbetsgivaren skulle ändra sig så har Safad Al Hajeh bestämt sig:
– Nej, jag skulle aldrig känna mig trygg med att min chef har behandlat mig på det sättet. Jag skulle inte känna mig säker."

Känna sig säker? Skulle chefens klädkrav leda till att hon skulle slå dig? Någon som dock går helt på Safads linje är förstås Diskrimineringsbyråns Lina Gidlund, som främst är orolig över att Safad inte vågade ha slöja vid första kontakten:


Lina Gidlund, dhimmi och verksamhetschef
på Diskrimineringsbyrån i Uppsala

   "Utifrån det jag hör låter det som tydlig diskriminering av den här kvinnan, eftersom att hon inte får provjobba på grund av sin religion. Om det var så att hon inte valde att ta på sig slöja vid första mötet av rädsla för att inte få komma in på arbetsmarknaden så är det allvarligt och någonting vi måste arbeta med."

Ja, det här borde väl vara värt några tusenlappar, Lina?

Expressen
SVT

Mer meningslösa integrationsåtgärder från Moderaterna

Elisabeth Svantesson är moderat och ordförande i riksdagens arbetsmarknadsutskott. I dagens SvD bjuder hon på förslag på fler meningslösa åtgärder för att komma till rätta med massinvandringens konsekvenser. Liknande förslag hör vi månad efter månad, och de angriper alltid symptomen, utan att vilja beröra orsaken. Redan de åtgärder och de resonemang Svantesson för fram, visar med all önskvärd tydlighet att Sveriges invandring inte bara är alldeles för stor, utan framför allt att fel grupper kommer hit.

Låt oss börja med att titta på de inledande flosklerna, helt nödvändiga för varje politiskt korrekt politiker som vill diskutera integration:

"Sveriges välstånd grundas i hög grad på en historisk öppenhet mot människor från andra länder, kulturer och religioner."

Källa på det? I själva verket grundades Sveriges välstånd när vi var ett homogent land och jag skulle gärna se Svantesson exemplifiera hur öppenhet mot exempelvis andra religioner bidragit till detta välstånd.

"Medan Socialdemokraterna tiger i frågan och Sverigedemokraterna skuldbelägger invandrarna föreslår Moderaterna nu flera konkreta åtgärder på dessa områden."

Ni vet mycket väl att Sverigedemokraterna inte "skuldbelägger invandrarna". Vi oppositionella tilldelar däremot er makthavare, Elisabeth Svantesson, en enorm skuld, för att insistera på att år efter år ta in människor som det inte finns någon möjlighet att absorbera. Oavsett följderna, tänker ni fortsätta med denna vansinniga politik, medan Sverigedemokraterna däremot vill angripa själva orsaken till integrationsproblemen.

"Situationen är svårast för personer som har vistats kort tid i Sverige, för dem med kort utbildning, för kvinnor samt för dem med utomeuropeisk bakgrund. Att många av de människor som kommer hit och som saknar språk och nätverk har svårare att etablera sig på arbetsmarknaden är inte konstigt."

Ändå är det just utomeuropéer, med kort eller obefintlig utbildning, ni väljer att ta hit. Sedan presenteras då ett antal krampaktiga åtgärder, som endast förstärker bilden av att Sverige inte direkt attraherar de bästa grupperna: 

"Därför vill vi moderater utvidga instegsjobben, som man i dag har rätt till när man läser svenska för invandrare (SFI), till att även omfatta Komvux. Detta underlättar kombination av studier och arbete. Vi vill också stärka kopplingen mellan SFI och arbete genom att knyta ett anordnarbidrag till arbetsgivare som erbjuder SFI-studenter arbete. Kvaliteten i SFI måste fortsätta att förbättras, förslagsvis genom att möjliggöra för fler utförare och ett mer resultatbaserat ersättningssystem. Vi vill även förlänga provanställningstiden från sex till tolv månader för att öka efterfrågan på arbetskraft med liten arbetslivserfarenhet."

Konstgjorda sysselsättningar och "anordnarbidrag" är alltså hur ni skall lösa integrationen. SFI skulle inte ens behövas om vi hade en ansvarsfull invandringspolitik, eftersom invandraren vi vill ha, själv skulle lära sig språket av eget intresse. Det största problemet är dock att när väl en kull på tusentals asyl- och anhöriginvandrare hamnat i sina instegsjobb och SFI-kurser, kommer nästa kull på några tio tusen, som sedan fylls på med ytterligare en ny kull följande år. Inflödet är helt enkelt för stort att absorbera, vilket inga konstgjorda insatser i världen kan avhjälpa.

Svantessons avslutande stycke är så floskeltyngt och lögnaktigt att självaste Erik Ullenhag skulle bli nöjd:

"...och genom att se utmaningarna kan vi därför fortsätta att utveckla en långsiktigt hållbar integrationspolitik. Så möjliggör vi för fler att komma till Sverige och starta ett nytt liv här. Så minskar vi sysselsättningsgapet och så stärker vi Sveriges konkurrenskraft och vår gemensamma välfärd."

Tycker ni att ni bedriver en "långsiktigt hållbar" politik? Dessa åtgärder skall alltså till för att ännu fler skall komma hit? Och Elisabeth, du är fortfarande svaret skyldig hur detta "stärker Sveriges konkurrenskraft och vår gemensamma välfärd". Använd gärna hela nästa debattinlägg för att förklara hur det hänger ihop.

"Glastaket otroligt lågt för muslimska kvinnor"

 

The Guardian beskriver idag hur, med deras egen formulering, "fördomar baserade på muslimska kvinnors klädsel och tro skapar extra barriärer för löntagare i Storbritannien". Nu handlar artikeln egentligen inte om diskriminering mot alla muslimska kvinnor, eller ens fördomar, utan om det faktiska bärandet av exempelvis hijab:

Muneera, a 19-year-old art student from London, wants to set up her own business selling her paintings. But she wears a headscarf, and she is concerned that it might be difficult. "I don't know if it'll be a real problem, or if it's all in my head. I want to know how to deal with it if people in the business world act differently towards me because of my scarf." Muneera's friend Nour, meanwhile, wants to be a doctor. "I don't really get career advice at college," she says. "So talking to other Muslim women helps. When I see them doing their own thing and getting on with their careers, it's really motivating."

Självklart blir man mindre attraktiv på arbetsmarknaden om man insisterar på att så starkt markera sin religion, särskilt när det handlar om, i västerländska ögon, den värsta religionen. Jag skulle aldrig anställa någon som bar hijab, men inte heller någon som kom till en anställningsintervju naken, i kycklingdräkt eller med ett tatuerat hakkors i pannan. För det är vad det handlar om. Dessa kvinnor vill alltså ha ett arbete, men viktigast av allt är att ständigt påminna omgivningen om sin ideologi, en ideologi som också ofta medför andra problem på en arbetsplats, till exempel när det gäller umgänge mellan män och kvinnor och handskakningar.

På en arbetsplats finns det helt enkelt en mängd regler man bör anpassa sig till, inte minst när det gäller just klädsel. När jag själv går på anställningsintervju bär jag kostym, även om jag inte gör det i vardagen, eftersom det förväntas av mig. Av samma anledning skakar jag även hand med intervjuaren, alldeles oavsett dennes kön.

Observera att detta inte på något sätt handlar om etnicitet, utan om en besvärlig ideologi och olämpligt beteende. Att det inte handlar om rasism, bekräftas intressant nog indirekt av en av de tillfrågade muslimska kvinnorna:

Others, including second-generation, highly-educated graduates, said job offers only materialised after they removed their hijabs; many felt written off by recruitment companies.

Eftersom dessa kvinnor i vanlig ordning inte vill anpassa sig, blir lösningen att även på detta område skapa ett parallellsamhälle:

Many Muslim women, like Muneera and Nour, are looking elsewhere for career advice. Initiatives like the Muslim Women's Network, which offers training schemes and highlights female role models, and the Urban Muslim Woman Show are proving popular.

En kvinna inom bankväsendet bekräftar ännu en gång att det inte handlar om etnisk diskriminering, men menar att man bör eftersträva "en koncentration av likasinnade muslimska kvinnor på arbetsplatsen" och att det kan vara en fördel att "samla kvinnor som delar samma tro":

Nuna, a 38-year-old banker, says she has never encountered discrimination in her career (she does not wear a headscarf). But she feels it is important for Muslim women to support each other: "What's missing for me is simply having a concentration of like-minded Muslim women in the workplace. So surely it can only be a good thing to bring women who share similar beliefs together."

Vad gör de egentligen här?

Dagens citat: Angeles Bermudez-Svankvist

"Om vi får 10-15 år på oss - då kommer vi att ligga mycket bättre till."



Chefen för Arbetsförmedlingen bekräftar vad jag alltid misstänkt, nämligen att hennes enda mål med sin myndighet är att kunna lyfta en så hög lön som möjligt, så länge som möjligt. Arbetsförmedlingen är ju främst känd just för att inte förmedla några arbeten, samtidigt som Bermudez-Svankvist själv är känd för hög lön och en förkärlek för att anställa bekanta, även de förstås generöst ersatta.

Dagens nonsens: Annie Lööf

Eftersom det endast är arbetslösa och bittra unga män i bruksorter som röstar på Sverigedemokraterna, har Annie Lööf nu kommit på ett genialiskt drag för att eliminera detta stöd. Hon kommer helt enkelt att skapa jobb på dessa platser, så att dessa unga män blir lyckliga igen och kan omfamna det mångkulturella projektet som sig bör. Att Sverigedemokraterna i verkligheten omfattar var tionde svensk och att politikerna knappast kan "skapa" några riktiga jobb, är fakta som inte besvärar henne. Munnen går på autopilot i vanlig ordning.

Kommer Sjuklövern någonsin förstå att invandringskritiken är grundad på en ordentlig analys och funderingar kring hur Sverige skall se ut i framtiden?

Ny integrationsutmaning!

På Expressens debattsida skriver idag nationalekonomen Li Jansson under rubriken "Kommunens tuffaste integrationsutmaning".

"Sverige står inför en ny integrationsutmaning. I Säters kommun har de som läser svenska för invandrare, SFI, högst sex års utbildning. Situationen är liknande i Solna, Borlänge och Örebro. Totalt i riket har var fjärde SFI-studerande – 34 000 personer - mindre än sex års skolgång."

Jag betvivlar att detta är ett särskilt nytt fenomen. Det är också oerhört tröttsamt att ständigt höra ordet "utmaning", när det handlar om problem och ingenting annat. Just nu försöker man alltså att lära ut svenska till 34 000 personer, som har för kort skolgång för att ens kunna tillgodogöra sig undervisningen. Hur skall dessa individer rädda pensionerna och på vilket sätt är de en resurs? Om Sverige istället lockade till sig riktiga resurser, skulle man naturligtvis inte ens behöva något SFI, då dessa individer själva skulle se till att lära sig språket. Min respekt för svenska politiker skulle öka en hel del om de någon gång sa att "nej, de här personerna kommer aldrig att vara några resurser, men vi kör på iallafall, för det har vi bestämt oss för". Deras hållning skulle fortfarande vara obegriplig, men det skulle kännas lite bättre att slippa matas med uppenbara lögner om resurser hit och pensionsräddare dit.

Li Jansson fortsätter att beskriva den tragiska verkligheten:

"Det är svårt att integrera människor med så kort utbildning. Jag har rest runt i Sverige och mött en djup oro bland socialsekreterare och arbetsförmedlare. De vill hjälpa de lågutbildade invandrarna, men upplever att de saknar redskap att lyckas. Ett problem är att Arbetsförmedlingens insatser brister. Myndighetens ansvar för nyanlända är ett fiasko. Av dem som genomfört etableringsinsatserna har bara 14 procent fått arbete och 12 procent har börjat studera. Dessutom måste många arbetslösa nyanlända och unga söka socialbidrag, eftersom de inte uppfyller arbetsvillkoret i a-kassan."

Observera att det i alla sammanhang är Sverige som brister; socialsekreterare och arbetsförmedlare "saknar verktyg", Arbetsförmedlingens insatser brister och deras ansvar är ett fiasko. En ärligare beskrivning skulle nog vara att när vi fokuserar på att ta in människor med låg utbildning, i många fall analfabeter, så finns det uppenbarligen inga åtgärder i världen som biter. Om vi istället, likt många andra länder, försökt locka till oss välutbildade och behövliga individer, skulle vi inte behövt engagera vare sig Arbetsförmedling, SFI eller socialtjänst.

Misstanken växer att högern vill ha massinvandringen för att krossa allt vad samhälle, välfärd och lönepolitik heter. Jag tror att många drömmer om att skapa någon sorts Sydamerika eller Indien, där mängden utslagna gör att i princip alla som har ett någorlunda välavlönat arbete kan hålla sig med tjänstefolk. Men hur många städare, chaufförer och trädgårdsmästare behöver de egentligen? Möjligen har de räknat på det här, och kommit fram till att det behövs minst några tiotusen outbildade årligen för att slå sönder landet och skapa ett billigt proletariat.

Hur är det egentligen med er människosyn?

Kamali tillbaka med sin strukturella rasism

Är det någon som minns Masoud Kamali? Han lyftes en gång i tiden fram av självaste Mona Sahlin och fick ansvar för ett antal utredningar, där slutsatsen alltid blev att problem med integrationen hade med "strukturell rasism" att göra. Han fick mycket kritik från andra forskare och jag trodde att det var länge sedan någon tog honom på allvar, att han kanske rent av tvingats till ett hederligt arbete.

Med anledning av den senaste tidens upplopp har denne Kamali nu vädrat morgonluft. Hans slutsatser i Aftonbladet denna gång är ingen överraskning:

"Det materiella och symboliska våld som utövas mot boende i dessa förorter ägnades inte den minsta uppmärksamhet. Polisens vardagliga, diskriminerande agerande i dessa områden, nedmonteringen av skyddsnätet för ungdomar, försämringen av kommunala skolor, ökad arbetslöshet på grund av diskriminering på arbetsmarknaden, diskriminering i föreningslivet, vardagsrasismen etcetera lyste med sin frånvaro."

Festligt nog hänvisar han sedan till sin egen insats på tiden då det begav sig:

"Samhällets strukturer och institutioner reproducerar ojämliketer och orättvisor och delar in människor i kategorierna ”vi” och ”dem”. Den strukturella diskriminering som drabbar människor på grund av deras religion och etniska bakgrund har varit föremål för utredningar som skulle avhjälpa rasism och diskriminering i samhället. ”Utredningen om makt, integration och strukturell diskriminering” tillsattes 2004 och la fram sina förslag 2006."

Som vanligt är alltihop svenskarnas fel. Att han dessutom menar att människor diskrimineras på grund av religion är också intressant. Vi svenskar är ett tämligen sekulärt folk, men jag har aldrig hört talas om att någon har haft problem med en buddhistisk eller katolsk anställd. Nej, Kamali talar ju förstås om de alltid fruktansvärt förtryckta muslimerna, som exempelvis mannen som kränktes då hans chef ville skaka hand med honom. I verkligheten är svenskarna ett av världens minst rasistiska folk, men det verkar som att muslimer integreras dåligt över hela världen, även där de är i majoritet. Jag har själv svårt att tänka mig ett större hinder på jorden mot integration i något land än just islam. Sedan skulle förstås även jag få problem på arbetsmarknaden om jag åkte till Kamalis hemland Iran och iförd korsriddarklädsel ställde krav på mat, hälsningar och bönerum.

Som vanligt är det också fascinerande att någon helt kan försörja sig på sin etnicitet och rasism. För att förstå vem denne Masoud Kamali är, tänkte jag återge en bra sammanfattning från Wikipedia:

I Aftonbladet skrev han 29 oktober 2003 med anledning av slöjdebatten att "självutnämnda invandrarexperter" har gaddat ihop sig med "vita feministiska fundamentalister" för att fördöma slöjor och islamiska skolor. Han liknade dem som kritiserar islamismen vid "nynazister" och angrep "själva moderniseringsidealen", som sades förena Hitler, Mussolini, Stalin, Khomeini och Bush.

Kamali är medförfattare till antologin Debatten om hedersmord. Feminism eller rasism (Svartvitt & Expo, 2004), i vilken han diskuterar dessa fenomen som beskrivna utifrån ett polariserande rasistiskt tänkande, vilket enligt Kamalis mening är grunden till att problemet inte kan bemötas. Han har med anledning av detta kritiserats för att relativisera kvinnoförtryck och hedersvåld. Kamali skriver bland annat att skolan och socialtjänsten skapar "ett belägringstillstånd" hos invandrarfamiljer: "Samhället visar än en gång att de inte är välkomna här, att de inte tillhör 'oss', att de inte ens har rätt att påverka sina barns liv". Personer som företräder en sekulär kritik av fundamentalism och hotkultur, förespråkar enligt Kamali "stalinistiska metoder i kampen mot religion och traditionalism". Han har även i en intervju hävdat att "det finns ingen speciell hederskultur", något som fått hård kritik av advokat Elisabeth Fritz, en av Sveriges främsta specialister på hedersrelaterade brott.

Kamali utsågs 2004 av dåvarande integrationsministern Mona Sahlin till regeringens särskilde utredare i diskrimineringsfrågor, med utgångspunkt i maktperspektiv, integration och strukturell diskriminering. Detta har resulterat i tolv rapporter, där Kamali återkommer till tesen att den misslyckade integrationspolitiken beror på ett särskiljande mellan svenskar och invandrare som resulterat i att föreställningar om olikheter och rasism cementeras. Utredningarna skapade en dispyt mellan Kamali och bland andra Mauricio Rojas, där Rojas hävdade att Kamalis förhållningssätt mot andra forskare är antidemokratiskt, eftersom han uttryckligen säger att andra forskare är delaktiga i en rasism som genomsyrar debatten. I sin roll som regeringsutredare har han även anklagat Folkpartiet för främlingsfientlighet och "rasistiska utspel"^. Kamalis tillträde som särskild utredare i diskrimineringsfrågor har ifrågasatts av många svenska samhällsvetare.

Kamali ansåg att strukturell diskriminering förekommer och inte behövde utredas vidare, något som Westholm inte visat förståelse för. Den ansvariga ministern, Mona Sahlin, tog Kamalis parti genom att avpolletera Anders Westholm som endast fick publicera utredningens resultat som en departementsintern rapport.

Sahlin utsåg istället Kamali till särskild utredare i en ny utredning fokuserad på strukturell diskriminering, integration och makt. Kamalis instruktioner utgick från att strukturell diskriminering förekommer i Sverige och att denna skulle metodiskt studeras. Utifrån detta perspektiv skulle man finna metoder för att bekämpa diskriminering och utanförskap. Mona Sahlin och den socialdemokratiska regeringen fick hård kritik från många borgerliga ledarskribenter för att de ansågs ha styrt en vetenskaplig utredning genom att i förväg bestämma vilka slutsatserna var. Nära sjuttio forskare, bland andra Bo Rothstein och Olof Petersson, anklagade regeringen för politisering av utredningsväsendet. Sahlin svarade att protesterna gav uttryck för "rasistiska undertoner", och andra forskare och skribenter tog utredningen i försvar genom att betona att forskningen inte alltid behöver använda sina metoder på samma sätt och att även etablerad forskning kan vara lierad med ideologiska eller sociala intressen.

I januari 2008 fick Masoud ett stipendium på 50 000 kr av stiftelsen artister mot nazister för sitt arbete.^[5]
Masoud Kamali ledde det EU-finansierade forskningsprojektet The European Dilemma: Institutional patterns and politics of Racial Discrimination (2002-2006).

Intetsägande debatt om arbetskraftsinvandring

Se hela debatten

På begäran av Sverigedemokraterna hölls idag en aktuell debatt om reformen för förenklad utomeuropeisk arbetskraftsinvandring. Debatten blev förhållandevis vettig, men även ytterligare ett bevis för att det inte går att diskutera migration på ett sakligt och konstruktivt sätt, utan att man alltid hamnar i floskler kring "öppenhet"; ett ord som låter positivt, men inte betyder någonting. Eftersom jag själv i grunden är positiv till arbetskraftsinvandring, förutsatt att den bidrar med kompetens som saknas i landet, kommer jag här framför allt visa på avsnitt ur debatten som tydliggör hur meningslösa diskussioner kring migration ofta blir.

Mattias Karlsson (sd) inleder med att ta upp hur bristen på regelverk leder till lönedumpning och utnyttjande av människor. Han menar vidare att, om man vill begränsa invandringsvolymen, så är detta en bra ände att börja i.

Här håller jag inte med. Jag anser att man först och främst bör strypa tillförseln av outbildad flyktinginvandring, då det är den, samt den efterföljande anhöriginvandringen, som är mest skadlig för vårt samhälle. Personer som rekryteras i utlandet, för att deras kompetens behövs här, kan snarare bli en tillgång för landet.

Floskelfesten inleds sedan av Tobias Billström (m):

"Öppenhet mot omvärlden är viktigt för Sverige. Det är också en utgångspunkt för vår migrationspolitik att migration är någonting positivt och bra för vårt samhälle."

Han drar sedan den gamla historien om en åldrande befolkning, som tydligen gör att vi måste hämta hit nya människor. Vidare menar han att det visserligen råder arbetslöshet i landet, men att vissa sektorer ändå kan sakna arbetskraft. Det kan säkert stämma, men själv tycker jag att vi då bör se över vårt utbildningssystem för att det bättre skall möta arbetsmarknadens krav.

Sedan är det Ylva Johanssons (s) tur. Socialdemokraterna befinner ju sig i den märkliga situationen att, eftersom de är beroende av fackförbunden, gärna motsätter sig invandring av människor som faktiskt kommer att arbeta, medan man inte har några invändningar mot grupper som kanske aldrig kommer i arbete. Ylva Johansson inleder med att ondgöra sig över utnyttjande av utländsk arbetskraft, men måste förstås även peta in:

"Rörlighet över gränserna är bra, det är mycket bra. Sverige behöver influenser och människor av kött och blod som kommer till oss från andra länder. Vi vill att Sverige skall vara ett öppet land."

Det blir sedan Miljöpartiets tur, och dags att lämna verkligheten helt och hållet. Maria Ferm inleder:

"Miljöpartiet arbetar för att det skall bli lätt att komma till Sverige. Människor kommer alltid att röra på sig av olika anledningar."

Ingen målsättning, ingen konsekvensanalys, men så lätt som möjligt att komma hit skall det vara.

"Miljöpartiet värnar den svenska öppenheten inför omvärlden. Vi gröna ser migration som något positivt."

Christer Nylander (fp) har sedan en liten genomgång om hur illa berörd han är av missbruket av arbetskraftsinvandring. Han måste dock förstås slå fast att, om någon skärpning skall ske:

"...så får det inte ske på sätt som höjer trösklarna in i Sverige"

Nej, vi vet vid det här laget att den allt överskuggande principen är att det skall vara så stort inflöde till Sverige som möjligt, vilket aldrig behöver motiveras eller diskuteras. Lite festligt blir det sedan när Nylander oroas över att tonläget idag har förändrats till det sämre i den här frågan. Man förväntar sig då en sedvanlig attack mot SD, men det är faktiskt S och deras invändningar som oroar honom. Sedan spårar han ur fullständigt i brist på argument:

"Var det rätt när Karl-Oskar och Kristina gav sig iväg med sina fyra barn för att hitta ett nytt liv i USA? Var det klokt av USA att ta emot dem? Ja, jag tror att det var det."

Till att börja med kanske vi skall påminna Nylander om detta är två fiktiva personer i en roman av Vilhelm Moberg, som knappast kan utgöra argument för någonting. Det faktum att många svenskar åkte till USA på 1800-talet dyker upp med jämna mellanrum i debatten, men hur det skulle vara ett argument för dagens svenska invandringspolitik är helt obegripligt. Sedan kommer en attack mot SD:

"Sverigedemokraterna, som begärt den här debatten, har ju en agenda som inte handlar om att bara stoppa arbetskraftsinvandringen, utan att stoppa rörelsen över gränserna över huvudtaget; inte bara in i Sverige utan även ut från Sverige."

Att SD skulle stoppa människor från att resa ut ur landet har jag aldrig hört talas om. Antingen är detta en mycket hemlig del av partiprogrammet, eller så är det, lite troligare, helt enkelt en lögn som åkte med av bara farten. Av bara farten lyckas Nylander sedan även få med "öppet och dynamiskt land" två gånger i samma mening, följt av att det är en "utmaning" som måste mötas med "öppenhet och dynamik".

Därefter blir det fantastiskt högtflygande med Johan Hedin (c):

"Migration är någonting fullkomligt naturligt, och har förekommit i alla tider. Faktum är att det är just migrationen som gör oss till just de människor vi är. Förmågan att rycka upp bopålarna för att undkomma fara, eller söka bättre förutsättningar för att överleva, ligger djupt rotat i vår mänskliga natur."

Detta följs sedan om en utläggning om neanderthalare.

Efter de övrigas floskler kring öppenhet kommer 32:15 Mattias Karlsson med dagens vettigaste inlägg som bör ses i sin helhet.

Efter Jonas Sjöstedt (v) och Penilla Gunther (kd) har samtliga deltagare haft sina första inlägg, och vi kan lämna debatten där.

Alla öppenhetsfloskler till trots, förekom det ändå några konkreta förlag och argument i debatten. Den handlade ju trots allt om arbetskraftsinvandring, och då verkar det finnas ett visst utrymme för diskussion. När det däremot handlar om flyktinginvandring, spårar det alltid ur i floskler, demonisering och känsloargument.

Varför invandrarkvinnor inte arbetar

Invandrarkvinnor har naturligtvis ännu lägre sysselsättningsgrad än invandrade män. En rapport från Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering slår fast att det bland annat beror på Sveriges generösa föräldrapenning. Eftersom det är viktigt att framför allt skuldbelägga samhället och svenskarna för denna låga sysselsättningsgrad, skriver DN att "Föräldraledigheten fälla för nysvenskar". Man berättar vidare:

"Invandrarmammor som kommer till Sverige tar till vara på möjligheten att stanna hemma med familjens barn eftersom de får tillgång till hela föräldraledigheten.
[...]
Resultatet visar att föräldraledigheten, som är på 480 dagar per barn upp till åtta år, är en del av förklaringen till att invandrarkvinnorna inte kommer ut i arbetslivet så snabbt som de borde."

Självklart måste det vara fantastiskt för en invandrad familj, som ändå tänkt skaffa så många barn som möjligt, att dessutom få betalt för det. Även på detta område blir det uppenbart att de svenska systemen inte är byggda för våra nya invånare. Den absoluta majoriteten av Sveriges flyktinginvandring utgörs av muslimer, som knappast behöver några ekonomiska incitament för att skaffa barn. Inte nog med att det är beslutat att vårt land skall förstöras, vi betalar dessutom för det.

Rapporten visar som sagt att föräldrapenningen har en viss effekt för att motverka kvinnornas sysselsättning, men vi kan nog anta att kulturella aspekter är en långt viktigare förklaring. Kvinnors förvärvsarbete ligger naturligtvis inte på någon svensk nivå i varken Afghanistan eller Somalia. Detta erkänner även rapporten:

"Sysselsättningen är låg även för mammor med äldre barn flera år efter uppehållstillståndet"

Ni kanske misstänker att det även finns en koppling till ursprungsregion? Jodå:

"Det är dock svårt att hitta trovärdiga resultat vad gäller sysselsättning för individer från Mellanöstern och Afrika då sysselsättningen är låg oavsett barnens ålder."


 

Arbetsförmedlingen i Etiopien

Denna nyhet har redan tagits upp i många fria medier, men eftersom jag också har lite tankar kring det hela, tar jag upp den även här.

"Arbetsförmedlingen ligger i startgroparna för att öppna kontor i Etiopiens huvudstad Addis Abeba. I ett pilotprojekt ska arbetsförmedlare på plats förbereda de somalier som har fått uppehållstillstånd i Sverige som anhöriginvandrare men ännu inte kommit hit."

Om man vill se det i ett positivt ljus, kan man förstås tycka att det är bra att man förbereder personer som ändå skall komma hit i god tid. För att tycka så krävs det dock att man har ett fast grepp om sina rosafärgade pk-glasögon.

Vill man istället se realistiskt på det hela, finns det hur mycket som helst att invända. Till att börja med tycker jag inte alls att det är självklart att somalier måste söka sig just till Sverige. Det första felet är förstås att någon i familjen fått uppehållstillstånd här, och följden då blir att resten måste komma hit. Om familjeåterförening är viktig, skulle det vara naturligare att den skedde i Etiopien. Då kan man invända att Etiopien är ett fattigt land, och att dessa somalier skulle ha bättre möjligheter här. Visst, men inte ens från officiellt håll är olika nivåer i levnadsstandard ett skäl för asyl.

Sedan är knappast den svenska Arbetsförmedlingen en mästare på att förmedla arbeten, särskilt inte arbeten som inte finns. Myndighetens uppgift verkar idag främst vara att agera som kontrollinstans för att a-kassa och socialbidrag skall kunna betalas ut. Dessutom är det svårt att tro att somaliers främsta hinder för att arbeta här är att de inte snabbt nog blivit inskrivna på Arbetsförmedlingen. Att det inte handlar om att skaffa arbete bekräftas av följande uttalande:

"Vi vill framförallt informera de här individerna att när de kommer till Sverige kan de få hjälp av Arbetsförmedlingen, och att vi kan bidra med insatser under två år på heltid,"

Ja, det är inte särskilt märkligt att vi har bland världens högsta skatter i Sverige. Vi skall alltså ta hit individer som inte kommer att arbeta, men vi har iallafall resurser att "bidra med insatser" under två år på heltid.

Bortsett från de konkreta aspekterna, vittnar denna satsning på hur fullständigt grotesk den svenska politiken är. Vi skall nu alltså redan på plats börja med "insatser" för svårintegrerade grupper. Det är märkligt att detta behövs eftersom det alltid hävdas att människor bara dyker upp vid våra gränser, vilket vi inte kan göra något åt, och det blir extra märkligt eftersom dessa personer utmålas som resurser. Hur värdefull är man för ett land om man först behöver insatser i hemlandet följt av ytterligare två år av insatser här? Borde inte Arbetsförmedlingen först försöka lösa sin uppgift att hjälpa svenskar till arbete, en uppgift man är långt ifrån att klara av idag?

Artikel och ljud i SR
Artikel i SvD
Artikel i Aftonbladet
Artikel i Skånskan
Artikel i DN
Artikel i Fria Tider

Somalier-lögnen upprepas

Somalier har lägst sysselsättning av alla invandrargrupper. Andelen sysselsatta i åldern 20–64 år har under 2000-talet konstant legat under 30 procent. Sysselsättningen för infödda har samtidigt legat runt 80 procent, för utrikes födda runt 65 och för utomeuropéer runt 50 procent.

För vårt etablissemang är det förstås viktigt att lägga skulden för somaliernas misslyckande på svenskarna. På SvDs ledarsida ställer följaktligen Ivar Arpi frågan:

"Så varför är vi i Sverige så usla på att integrera somalier?"

Nu skulle man kunna tycka att det största ansvaret för att integrera sig i det nya landet ligger på den enskilde invandraren, men för att bevisa att det är svenskens fel plockar Arpi fram den mycket trötta, och mycket falska, jämförelsen med USA. Denna gamla myt har redan sågats av Tino Sanandaji, som förklarat att av somalierna i USA är det endast 50% som arbetar, och av dem tjänar hälften minimilön. Sanandaji menar också att en grupp måste ha minst 80% sysselsättning för att kunna bära sig själv.

I rättvisans namn skall påpekas att även Arpi tar upp ett par sanningar, men det gör hans inlägg desto obegripligare:

"I USA visade en studie från 2007 att somalierna hade den lägsta årliga medianinkomsten av alla grupper, 18000 dollar, vilket kan jämföras med 27000 dollar bland ”svarta afrikanska invandrare” och 33000 dollar för infödda amerikaner."

Arpis huvudpoäng är att vi bör se över trösklarna på den svenska arbetsmarknaden, och han jämför därför återigen med USA:

"Skillnaden mellan bidrag och arbete är som bekant större och därför är incitamentet att ta ett jobb, även om det är lågavlönat, betydligt starkare."

Slutsatsen av Arpis resonemang är alltså att vi bör sträva mot ett mer amerikanskt samhälle, så att åtminstone hälften av somalierna börjar arbeta, om än för mycket låg lön.

Skulle vi inte, istället för att rasera det svenska välfärdssamhället, kunna sluta att ta emot dessa outbildade och svårintegrerade grupper?